I början av 1970-talet startade Vuxenskolan i Skellefteå en rad studiecirklar i ämnet ”Ett sekel i Skelleftebygden”. Cirklarnas rapporter resulterade i en bok med samma titel. Utgivare var Vuxenskolan i samarbete med Skellefteå museum. Den slutliga sammanställningen – urval, bearbetning och komplettering – gjordes av Ernst Westerlund.
Ett kapitel hette ”Årets högtider och märkesdagar” och ur det citerar vi här avsnittet om firandet kring jul och nyår.
Årets högtider och märkesdagar
Årets högtider och märkesdagar var inte så få och man fäste ofta stor vikt vid de flesta. Jul, påsk, midsommar och flera andra var liksom självklara högtider men det fanns ju andra som kan kallas märkesdagar vilka observerades på ett helt annat sätt än nu.
Många av dem är hämtade ur Bondepraktikan, denna berömda samling råd, rön och förutsägelser som varit känd sedan 1600-talet. Åtskilligt av det som återfinnes i den lilla skriften är hämtat ur någon tidigare tysk förlaga och är föga lämpat för våra breddgrader.
Särskilt gäller detta de flesta väderleksmärken som i de flesta fall är rena övertron eller hur man vill karaktärisera dem. Man kan exemplifiera med föreställningen om att en frostkall vårfrudagsnatt betydde en sommar med sparsam förekomst av mygg och flugor. Töväder på Andersdagen den sista november betydde stark frost till jul och tvärtom. Det allra mesta är alltså allmängods, som återfinnes över stora områden på vitt skilda håll.
Märken av lokalt intresse rör vanligen väderleksförhållanden och är ofta fotade på generationers iakttagelser. De har ofta en viss verklighetsbakgrund.
Julen
Julen var utan jämförelser årets största högtid. Naturligtvis präglades ”helgtiden” d.v.s. jul, nyår och trettondag, av helgernas religiösa innehåll, tidigare i mycket högre grad än nu. Men helgtiden infaller vid den tidpunkt på året då inga anntider eller övriga obligatoriska sysslor förekom. Man hade tid på ett annat sätt än annars under året.
Förberedelserna började i god tid, ofta så smått i samband med slakt och bak på hösten. Det finns f.ö. en mycket dunkel tradition i samband med Lucia som uppenbarligen är äldre än almanacksreformen under 1700-talet. Den har ingenting att göra med 1900-talets Luciafirande. Det har inte lyckats att få något grepp om dessa föreställningar som vanligen utmynnar i tron på att Lucia enligt Bibeln är Adams första hustru och moder till alla underjordiska, som under denna årets längsta natt hade stor rörelsefrihet. Det bör kanske sägas att före almanacksreformen inträffade vintersolståndet omkring den 13 december enligt den då gällande julianska kalendern.
När man talar om överflöd eller rent av frosseri i samband med julen måste man hålla i minnet att det som förr betraktades som höjden av överflöd i våra dagar skulle karaktäriseras som tämligen torftigt. Överflödet bestod främst i rikligare tillgång på sovel samt att man bakade mjukt bröd. På många håll bakades en speciell julbulle, stor som en mindre rund limpa. I mitten på bullen gjordes en grop och i gropen placerades en klick smör. Var och en fick hushålla med sin bulle och sitt smör efter bästa förmåga. Detta bruk har förekommit inom hela området från kusten och långt in i inlandet.
Utöver det vanliga sovlet förekom lutfisk, i äldre tid torkad gädda. Vidare hade man i god tid gjort blodkorv som var vanlig mat i de flesta hushåll. Risgrynet som varit utpräglad kalasmat blev fram mot sekelskiftet vanlig julmat liksom köpt torrfisk, gråsej eller spillånga.
Sedvänjan att strö hackat granris på golvet har levat kvar bevisligen in på 80?talet men ansågs då som en gammal kvarleva som alltmer började upphöra.
På något håll har man påträffat en egendomlig sedvänja bestående däri att husfolket låg på golvet under julnatten. Sängarna stod nybäddade och fina utan att användas. Seden bottnade i föreställningen om att de avlidna förfäder som bott i gården skulle komma på besök under julnatten och man ville ta emot dem med vederbörlig aktning.
Bruket att skänka varandra gåvor, som har sina rötter i antikens Italien, har förekommit så långt tillbaka som någon tradition når. Julgåvorna skulle kastas in anonymt genom dörren. Någon av husfolket skulle därefter springa efter Kastaren och försöka fånga vederbörande. Helst skulle han – under mer eller mindre fingerat motstånd – släpas in och i regel därefter trakteras.
Detta bruk har väl numera upphört. Smäcklås i dörrarna och ringklockor har omöjliggjort allt smygande.
Julgranen spred sig från högreståndshem i staden under 1880?talet. Den fanns enligt vissa uppgifter redan ett decennium tidigare och i enstaka fall redan på 60?talet. I Finnträsk i Byske anser man sig veta att den förekommit i en gård i början av 70?talet. Sedan dröjde det till 1915 innan det blev någon fart på spridningen och då var det ofta i skolorna som initiativet togs. Det dröjde emellertid några decennier innan man kan säga att den blev allmän. Från flera håll – Stavaträsk m. fl. byar – omtalas att man hängde julgranen i taket och att den kom till nyssnämnda by på 1880?talet.
Jultomten i den traditionella skepnaden var helt okänd långt in på 1900?talet. Genom Åhlen & Holms kataloger började då tomtemasker att spridas. På något håll har man utbildat egna traditioner, t. ex. i Petiknäs och Stavaträsk där en bybo samlade ihop julklappar från alla hem och sedan vid lämplig tidpunkt på julafton körde mellan gårdarna och lämnade paketen under stor uppståndelse bland de yngsta.
Julbocken är avsevärt äldre. Den är belagd som en gammal sed sedan före 1880. Ett par yngre pojkar kastade en fäll över huvudet och gick mellan gårdarna. De skojade med de yngre, bjöds på traktering och hade olika upptåg för sig. Om man i den strängt religiösa Skelleftebygden vetat att bocken ursprungligen symboliserade den onde skulle knappast upptågen ha fått förekomma.
Redan på 1870?talet har man belägg för att kornkärvar sattes ut åt fåglarna. Sedan garnmalt var det också vanligt att kreaturen fick extra tillskott av foder.
Julottefärder har förekommit mycket länge, säkerligen aktualiserade genom den stränga kyrkoplikten sedan 1680?talet. Men den stora Skellefteå socken delades efter hand, avståndet till kyrkan blev kortare. Till slut var det bara från de närmast liggande byarna som julottefärder förekom.
Alltjämt minns man hur hemfärden från julottan ofta blev en rasande kappkörning. Fastän ingen på allvar trodde på det, skämtades om att den som kom först hem skulle först få sin gröda under tak. Man minns också eller har hört berättas om att man brukade medföra bloss vid julottefärden.
Julhelgen har inte under tid som man minns varit s.k. kyrkhelg. Den firades hemma. De senare så vanliga jullekarna har häruppe ingen hög ålder. Skämtlekar, spådomslekar och dylikt hörde mer till nyårshelgen.
Nyår
Ännu en kort tid in på 1900-talet var nyår kyrkhelg. I den mest bistra kyla kunde man övernatta i kyrkstugukamrarna. Mest på grund av den olämpliga årstiden för dylika kyrkbesök började nyåret så småningom förlora sin kyrkhelgskaraktär.
Man brukade också ge varandra nyårsgåvor. Oftast förhöll det sig så att om man fått en julklapp ville man gärna återgälda vänligheten och då passade det bra med en nyårsgåva.
Nyårsafton var en mycket lämplig tidpunkt att med hjälp av diverse magiska medel blicka in i framtiden. Ett sätt var den överallt kända seden att stöpa bly. Man hällde smält bly i vatten under uttalande av en önskan ? ursprungligen en trollformel ? och fick av det stelnade blyet en mycket invecklad figur av vilken man trodde sig kunna utläsa åtskilligt om framtiden. Reglerna var rätt obestämda. En blank klump betydde pengar, ett skepp eller en vagn betydde resa, svart slagg sorg och bedrövelse, en krona bröllop, en kista dödsfall. Skuggbilder på en vägg av den gjutna klumpen var en god hjälp vid ”tolkningen”.
Man kunde duka ett bord vid fönstret och därefter gå ut och titta in genom fönstret mot bordet. Där skulle den tillkommande sitta – eller benrangelsmannen. Man kunde gå till vedboden och hämta in första bästa vedträ. Ett ”vackert” trä ingav förhoppning om en snygg äkta man. Man kunde ställa sig med ryggen mot dörren och kasta en sko över axeln. Pekade tån mot dörren skulle man under året lämna hemmet, underförstått man skulle gifta sig. Att det i huvudsak var kvinnor som praktiserade dessa riter ? de flesta gående ut på att ut utröna giftermålsutsikterna ? speglar det förhållandet att kvinnans framtid nästan uteslutande var baserad på giftermål.
Trettondagen saknade som helgdag märkligare innebörd. Mot slutet av 1800-talet började sedvänjan med kringvandrande stjärngossar att sprida sig. I varje fall får man inte någonstans fram någon tradition som är äldre. Det synes ha varit under 1900?talets första decennium som bruket tog fart.
I de flesta fall var det pojkar som vandrade. De var utklädda i sockertoppsliknande pappershattar, någon var alltid beväpnad med träsvärd och de bar en stjärna på en kort stång. Vanligen var stjärnan av tyg och i dess inre var ett ljus placerat. Stjärnan vreds runt under sång.
Vanligen inledde pojkarna sin sång med vers 4 ur Borritz Julsång som börjar: ? ”Tre vise män, de kommo ifrån Midian o.s.v.”. Lika ofta inleddes med: ? ”Goder afton, goder afton …” ur Helga Trekungavisan. Vanligen kunde man endast enstaka verser ur båda visorna. Ibland var en liten dialog inlagd i föreställningen. Gossarna fick oftast en slant för besväret. De började ofta sin vandring redan annandag jul och fortsatte fram till Trettondagen.
Tjugondedagen firades ofta med diverse upptåg. Sålunda skulle julen ”klubbas ut”, vilket tillgick så att fyra pojkar beväpnade med var sitt tillhygge smög sig mellan gårdarna och på ett givet tecken slog i knutarna. Husägaren var inte alltid så glad åt denna ibland ganska våldsamma framfart.
Exemplifieringen kan avslutas med att man ”sopade ut” julen. Unga flickor klädde ut sig efter bästa förmåga och försåg sig med stora kvastar. Så gick man mellan gårdarna och sopade under stora åthävor och mycket fnitter.
Påsk
Påsken var framförallt ungdomens helg. Några särskilt framträdande anstalter för påskfirandet företogs inte i hemmen. Överallt var man av den uppfattningen att på långfredagen skulle man hålla sig i stillhet vilket främst betydde att inga nöjestillställningar fick förekomma. Till ett senare skede hör bruket att pojkarna förberedde sig genom att skaffa eller tillverka smällare av olika slag medan flickorna på många håll gjorde teckningar som de gav bort till kamrater och grannar. Småflickor klädde ut sig till påskkärringar och hoppade omkring mellan gårdarna. (T.ex. i Brännfors) Från denna by berättas om ett egendomligt bruk. På askonsdagen skulle man äta aska ”för att krympa tarmarna efter fettisdagens många mål mat” uppger en meddelare. Den föreställningen är inte känd från något annat håll.
Ungdomen skulle fira påsken i kyrkstaden. Böndernas vuxna barn samt pigor och drängar skulle ha skjuts – vad tjänstefolket angår var det i regel stipulerat i överenskommelsen vid anställningen. De som saknade häst måste gå till fots och de startade ofta på långfredagens afton. Vanligen ordnade de så att ett helt sällskap följdes. Flickorna hade väl i allmänhet ordnat med husrum i en kyrkstadskammare vanligen husbondefolkets, eller delade kammare med någon väninna. Med pojkarnas husrum var det sämre beställt. De räknade väl allmänt med att kunna övertala någon flicka att dela sängen med. I flertalet fall torde dessa förhoppningar ha uppfyllts. Misslyckades man så återstod det bara att ”gå brandvakt”, dvs. ströva omkring i kyrkstaden i sällskap med olycksbröder som alltid fanns.
Så småningom randades påskmorgonen hur man än tillbringat natten. När man for hemifrån hette det att man ”for till kyrkan”. En ganska stor del av ungdomen gick också verkligen till kyrkan på påskmorgonen där många slumrade sig genom högmässan.
Det var ganska vanligt att många begav sig hemåt på påskdagen. Men åtskilliga stannade också kvar till annandagen. Då var det mindre folk och mindre ståhej i kyrkstaden och ofta trivsammare och nyktrare.
På annandagen tömdes staden på folk. Man reste hem till långa arbetsamma senvinter- och vårveckor.
Pingst
Ofta var det konfirmation till pingst. Även om en del ungdom följde med till kyrkan vid pingst, främst kanske därför att flickorna konfirmerades då, så var helgen en de äldres kyrkhelg och gick i regel i lugnets och stillsamhetens tecken. Några särskilda sedvänjor i övrigt har såvitt känt är inte karaktäriserat pingstfirandet.
Tillägg:
Med pingsten avslutas påsktiden. I gammal svensk tradition brukade man klä pingstbrud. Ibland firade man också låtsasbröllop. För många flickor har det blivit något speciellt att få ”stå brud” till pingst. Naturen bjuder på ny och fräsch blomsterprakt. Romantiken blomstrar. Pingsten brukar kallas hänryckningens tid. Det gäller nog både den troende och den förälskade.