Författare: Elisabeth Brännström
Alla byar har sin historia, men det mesta är rofyllt likartat. Sällan finner man någon stor dramatik bland de människor och händelser som fyller de talrika byaböckerna, som ändå kan vara nog så läsvärda. Men Medle har sitt stora trauma: det förfärliga Mordet! Det hände för nästan precis 100 år sedan och har sedan berättats om och om igen, både i ortspressen och bland invånarna. Elisabeth Brännström, nära släkt med den mördade, har läst snart sagt varje rad som skrivits i saken under hundra år, och intervjuat dem som har egna eller andras minnen att berätta. Inom kort kommer hennes bok om mordet. I tidskriften Skelleftebygden 2/2010 återges lite ur början av boken. Här presenteras inledningen till boken som lokalhistorikt inslag.
”Lyssnen nu jag vill berätta, om ett grymt och rysligt mord,
som i mörka vinternatten blev begånget här i nord.
Medle by var skådeplatsen för det hemska dramats akt.
Då en bonde Erik Brännström, ömkligt blev om livet bragt.
Lördagskväll han kom från staden, hem till sitt som mången ann`.
Icke anande de trådar som omkring hans liv man spann.
Hustruns ömma trogna kärlek, han ej mera räknar på.
Men på att hans liv man lurar, detta kan han ej förstå.
Flaskan till sin vän han tagit sen hans kärlek gått i kvav.
Men den vännen svek som vanligt endast bäddade han grav,
ty ett skott i stilla natten ljöd så hemskt kring Medle by,
och den arme aldrig mera skådar någon morgon ny.
Klockan re´n var midnatt slagen, då det hemska bud man hör.
”Erik Brännström blivit mördad, han förblöder nu och dör”.
Grannar skynda till och finna mannen skjuten som man sagt,
och hans egen Teolinda makligt sig i sängen lagt.
”Han blev slagen av en främling, nu i natt” berättar hon,
men sen blodet man avtvättat blir hon tagen ur den tron.
Han var skjuten med revolver, snart hans sista suck man hör.
Livet nu ej mer kan räddas. Kulan träffat har, han dör.”
Dessa första verser av ett betydligt längre skillingtryck, skrivet 1911 av den västerbottniske folkskalden Thure Lindekvist, skildrar mordet på min gammelfarfars bror, hemmansägaren Erik Brännström, i Medle by utanför Skellefteå natten till den 29 januari samma år. Visan förbjöds eftersom den direkt pekade ut Eriks fru Teolinda, min farfars biologiska moster och ingifta faster, som skyldig till mordet. Men förbudet kan inte ha gjort mycket verkan. Visan cirkulerade runt om i bygden och går att få tag på än idag trots att 100 år gått sedan Erik Brännström mördades och Teolinda, som först häktades och dömdes för mordet, i slutändan släpptes och friades från mordmisstankarna.
Visan innehåller en hel del information som måste betraktas som vinklad. Mordet hade dragit till sig mycket uppmärksamhet från lokalbefolkningen, och visförfattaren tog på sig själv att framföra den version av händelseförloppet som spridits genom byskvallret i Medle. Sanningen var att Erik Brännström, som sköts med ett revolverskott i tinningen efter en blöt lördagskväll, var gravt alkoholiserad och hade druckit kraftigt under många år och inte alls ”tagit flaskan till sin vän sedan hans kärlek gått i kvav”. Snarare var det väl så att hans kärlek gått i kvav på grund av flaskan. Inte heller kom han hem till ett lugnt och stillsamt hus på lördagskvällen ”som mången ann”. Tvärtom så var det han själv som drog med sig oro och bråk till hemmet. Just den kvällen hade Erik tagit med sig folk från Skellefteå, där han varit under eftermiddagen och alla var kraftigt alkoholpåverkade.
Under kvällen sprang det folk in och ut i köket, och Teolinda Brännström hade långt ifrån ”makligt sig i sängen lagt”. Hon hade stått på benen hela kvällen och stekt både palt och fläsk till männen som Erik bjudit in, trots att hon led av svåra menstruationssmärtor. När hon följande dag häktades som misstänkt för mordet av kronofogde Dalqvist och länsman Sundelin, som kommit för att undersöka makens döda kropp, berodde detta på att ryktet hade gått om att hon varit involverad i en kärleksaffär med gårdens inneboende. Han hette Frans Persson, en rallare från Skåne som även han anhölls och fördes till häktet i Skellefteå någon dag senare.
”Fru Brännström förs in i rättssalen.” Ett halvt århundrade efter Medlemordet, 1961, hade tidningen Norra Västerbotten en illustrerad artikelserie om händelsen. Teckning av sign. ”Kågebo”.
Detta blev upptakten till en av Västerbottens mest uppmärksammade mordgåtor. Det skulle ta nio rannsakningar och mycket smutsigt byk skulle tvättas offentligt innan de åtalade släpptes ur häktet på grund av bristande bevis. Båda nekade lika envist både till kärleksaffären och mordet på Erik, och något mordvapen återfanns aldrig. Indicierna hade varit många och de flesta i bygden blev nog minst sagt förvånade när ”paret” Teolinda och Frans försattes på fri fot. Misstankarna mot Teolinda var särskilt starka och många var helt övertygade om att det var hon, och inte Frans, som haft fingret på avtryckaren.
Rättegången drog till sig otroligt mycket uppmärksamhet och ryktena drog fram genom bygden under tiden de anhållna satt i häktet. Bland annat ryktades det om att Teolinda försökt ta livet av sig i häktet och att hon smusslat ut ett brev skrivet i blod bland den smutstvätt som skickats ut ur fängelset. Det talades också om att hon köpt en revolver inne i Skellefteå en kort tid före mordet och dessutom försökt tillskansa sig ett falskt flyttbevis (den tidens pass) utställt på en av grannkvinnorna i Medle. Frans Persson skonades inte heller, flera vittnen berättade vad de ansåg om hans utomäktenskapliga affär med Teolinda och några vittnade om att de sett honom smyga omkring ”klädd som en mördare” i slängkappa och slokhatt på grannarna Marklunds bröllopsfest i början av januari.
Trots att både Teolinda och Frans nekade till allt de stod anklagade för var nyfikenheten på topp och folk kom långt ifrån för att närvara vid rättegången. Tingshuset i Skellefteå fylldes så till den milda grad med folk under de nio rannsakningarna, att många fick vända om besvikna och lunka hem igen genom snön när platserna tog slut och dörrarna stängdes mitt framför näsorna på dem. De som var tvungna att vända om med oförrättat ärende hade ändå den ovanligt stora turen att kunna skaffa sig förstahandsinformation genom den nystartade tidningen ”Norra Västerbotten”, som publicerade rapporter samma dag under feta rubriker.
När jag nu skrivit en bok om mordet i Medle har jag först och främst försökt beskriva det komplicerade händelseförlopp som ledde till Erik Brännströms död och Teolindas arrestering den 29 januari 1911, så som jag förstår det. Jag har tagit det gamla rättegångsprotokollet till hjälp och läst Österströms direktrapporter från tingshuset i Skellefteå. Jag har också läst de flesta av de tidningsartiklar som publicerats i ”Norran” under de gångna 100 åren.
En del information har också kommit från min familj. Både Erik och Teolinda är släkt med mig rent biologiskt. Erik var, som jag påpekat, min gammelfarfar Hjalmars äldsta bror. Teolinda var gift med Erik och även syster till min gammelfarmor Anna, Hjalmar Brännströms fru. Teolinda var alltså min farfars biologiska moster och ingifta faster. Jag har även haft lite kontakt med Frans Perssons efterlevande och fått uppgifter om hans personlighet och om hans öde efter frigivandet. Längst bak i boken finns en förteckning över de källor jag använt både för skildringen av själva mordet och händelserna före och efter. Där finns också en förteckning över det material jag använt i de skildringar av bygdens historia och den tid där händelserna utspelade sig. Läs hela artikeln i Skelleftebygden 2/2010 (pdf-format) här!