Författare: Sam Engman
Burträsk socken under Sveriges krig mot Ryssland 1808-09
I mina försök att få reda på mer om min morfar, hans levnadshistoria, hans bakgrund och anor, hamnade jag snart i Burträsk socken och dess kyrkoarkiv, bland annat dödboken för 1809. Där möttes jag av drygt tio tättskrivna sidor med ett antal uppgifter om varje enskild person. En första, summarisk, genomläsning väckte ett antal frågor och funderingar, som snart nog pockade på svar.
– Vad kunde utläsas ur uppgifterna i dödboken?
– Hur normalt/onormalt var året 1809 i fråga om antal döda i socknen?
– Drabbades vissa byar hårdare än andra – fanns tydliga skillnader mellan byarna?
– Hur såg dödstalen ut över året och i olika åldersgrupper?
– Hur kunde situationen se ut för enskilda familjer?
Alla frågor och funderingar, som for runt i mitt huvud, ledde till, att jag kopierade alla uppgifter i dödboken för det aktuella året. En bearbetning skulle förhoppningsvis kunna ge svar på en del av mina frågor.
Låt mig också inledningsvis ge vissa faktauppgifter, för att belysa det som händer i socknen under 1809. Dödboken inleds med följande notering ”…12/14 jan. -09. Vargeringskarlen Nils Nilsson, Lappvattnet, död uti feber, 32 år…”. Den sista uppgiften för året säger ”…Dec 15/24. Sold. Olof Andersson Krigsbuss, Åbyn; död af Lungsot. 41år gammal…”. Soldaten Krigsbuss dör alltså den 15:e och begravs på julafton.Under denna sista notering för 1809 har någon, troligtvis en sentida läsare, i ett ord ”…sorgligt…” sammanfattat, det som drabbar sockenborna det ödesdigra året 1809.
Mellan vargeringskarlen Nils Nilsson och soldaten Olof Andersson ryms ytterligare 245 namn, alltså totalt 247 döda under året. Det motsvarar i det närmaste 10 procent av befolkningen. En kontroll i de befolkningstabeller, som varje år sändes in till SCB:s föregångare ”Tabellverket”, visar på 244 döda i Burträsk. Skillnaden mot dödboken kan förklaras av, att två personer dubbelförts i den och en av de döda tillhörde en näraliggande socken.
Alltnog, dödbokens första och sista namn och deras epitet ”…Vargeringskarlen…” och ”…Soldaten…” är på ett sätt betecknande, för det som händer i Burträsk. Orsaken kan sökas i Sveriges krig mot Ryssland åren 1808 – 1809. Den egentliga bakgrunden var dock storpolitik på högsta nivå. I samband med fredsfördraget i Tilsit 1807 uppträdde Alexander I av Ryssland och Napoleon som allierade. De båda furstarna blev överens om sina respektive intressesfärer i Europa. Deras ömsesidiga sammanhållning var riktad mot den gemensamma fienden, Storbritannien, och dess allierade, där bland andra Sverige ingick.
Tsar Alexander var intresserad av Finland och det ryska angreppet kom i februari 1808. En knapp månad senare kom också en krigsförklaring från Danmark mot Sverige. Danskarna stod nämligen på Frankrikes sida i blockaden mot Storbritannien. I kriget mellan Sverige och Ryssland skedde knappast några större sammanstötningar under våren 1808. I juni månad skeppades en svensk styrka, med bl a Lövångers kompani, över Kvarken till Finland och regelrätta strider förekom på den finska sidan. Striderna fortsatte under sensommaren och hösten. Mot slutet av september fanns de svenska trupperna nära Gamla Karleby i Österbotten, där de gick i läger. Nu slöts också ett stillestånd på obestämd tid. Snart nog bröt dock ryssarna överenskommelsen och smärre skärmytslingar och strider följde.
November månad 1808 innebar en radikal förändring av läget. Svenskarna gick, genom konventionen i Olkijoki (19 nov) med på, att alla svenska och finska trupper skulle dra sig tillbaka till en linje norr om Kemi älv. I realiteten handlade svenskarnas reträtt om en fullständig utrymning av Finland.
Det kan, i detta sammanhang, vara rimligt att påminna om, att 1808 – 1809 omfattade länet Västerbotten hela området, mellan Ume och Kemi älvar, fram till riksgränsen i norr. Sveriges dåvarande kung, Gustav IV Adolf hade visserligen, redan i augusti 1808, beslutat om en kommande delning av länet, men den skulle träda i kraft först under 1810.
De svenska styrkornas återtåg norrut under senhösten färgades av väta, kyla, höstmörker och annalkande vinter. Trupperna led brist på mat och lämplig utrustning för årstiden. Underhållet och understödet fallerade. Värst av allt var nog de sjukdomar, som härjade bland soldaterna. Vanligast var fältsjukan eller lantvärnssjukan – ett samlingsnamn för en grupp av sjukdomar. Där finner vi dysenteri eller rödsot och utsot, men också tyfus, fläckfeber och rötfeber. Fältsjukan finns omskriven redan under antiken och har alltsedan dess följt i krigens spår ända in på 1900-talet.
Det var på många sätt en miserabel armé, som samlades i norra Finland vid årsskiftet 1808/1809. De finska trupperna förlades i och kring Torneå, medan de svenska soldater, som inte låg i sjukläger, hemförlovades och återvände till rotarna på hemorten. Lövångers kompani hade under hösten 1808 genom förluster och sjukdomar i stort sett förlorat hälften av manskapet. Kompaniet omfattade normalt 100 soldater, 60 från Lövångers socken och 40 från Burträsk.
Under senare delen av mars 1809 tog krigshandlingarna ny fart och kom att pågå fem månader framåt. Nu stod striderna främst i kustlandet från Torneå i norr ned till Umeå med omnejd i söder. De kulminerade med sammandrabbningarna vid Ratan och Sävar under några augustidagar 1809. Den 23:e samma månad lämnade de ryska styrkorna, plötsligt och överraskande, Umeå och påbörjade marschen norrut. En förklaring till det plötsliga uppbrottet kan vara, att deras förråd var på upphällningen och underhållet blev allt svårare att upprätthålla. En annan förklaring kan också ha haft betydelse. Sverige hade, alltsedan statskuppen i mars 1809, då Gustav IV Adolf avsattes, strävat efter att få ett slut på kriget. Fredsförhandlingar inleddes också i månadsskiftet augusti – september och ledde till freden i Fredrikshamn 17 september 1809. Förlusten av Finland och Åland var därmed ett faktum och ny gräns mot Ryssland blev Torne och Muonio älvar. Finland fick nu ställning som storfurstendöme under ryske tsaren.
Det är i skenet av krigshandlingarna vi måste se det som drabbar befolkningen i Burträsk och Västerbotten under 1809. Sjuka, skadade och döda soldater skulle ersättas genom nya utskrivningar i socknarna. Oftast skedde rekryteringen bland den yngre manliga befolkningen. För att ytterligare stärka försvaret blev även vargeringssystemet aktuellt. Det var en ordning med reservsoldater, som skulle finnas i beredskap på hemmaplan. Sammantaget blev de nya utskrivningarna en tung börda, som lades på rotarna.
Länets invånare fick dessutom andra krav på sig. De skulle ställa upp med transporter och skjutsningar. Arméns hästar krävde foder. Ryska rekvisitioner av proviant och andra förnödenheter skulle uppfyllas. Ett exempel:
Den 23 maj utskrevs i Burträsk 240 tunnor korn, 480 kannor brännvin, 300 slaktdjur 120 lispund smör./Fotnot 1)/. Leverans till Skellefteå följande dag. Till allt detta kom, att både svenska och ryska trupper i samband med sina framryckningar, omgrupperingar och tillbakadraganden, genomkorsade länets kustbygder. I deras följe såg man förstörda eller skadade skördar, ökad oro och fruktan och inte minst förhärjande sjukdomar.
Jag kommer fortsättningsvis, att ge en övergripande bild av hur kriget och dess verkningar slår mot Burträsk socken. Därefter redovisas några byar och några enskilda familjer för att exemplifiera kyrkböckernas torra fakta. År 1809 dör, som jag tidigare nämnt, 247 personer i Burträsk, allt enligt dödboken. Könsfördelningen är relativt jämn med en svag övervikt för männen. Åldersmässigt är den största gruppen döda under 10 år – 111 personer eller drygt 45 procent. Den minsta gruppen, cirka 13 procent, utgörs av personer i åldersgruppen 25 – 50 år, medan var femte död sockenbo finns i åldersspannet 10 – 25 år.
Sett över året inträffar de flesta dödsfallen under september månad. Dödboken upptar 97 namn, medan redovisningen till Tabellverket anger 105 döda. Skillnaden kan, vad jag förstår, bara förklaras med ”den mänskliga faktorn”. Prästens och den eventuelle kyrkoskrivarens arbete höstmånaderna 1809 tycks mig, på många sätt, övermäktigt. Bara ett exempel. Under fyra söndagar i september förrättades 101 begravningar (22+27+22+30). Naturligtvis kan felaktigheter ha uppstått, då personuppgifter skulle noteras, registreras, föras in i böckerna, sammanställas och sändas in till myndigheter som Tabellverket.
Samtidigt med den höga dödssiffran för 1809, är antalet födslar under året det lägsta för perioden 1806 – 1810. Endast 85 barn (49 pojkar + 36 flickor) föds under året. För att få någon jämförelse har jag också tittat på angränsande socknar, som Lövånger och Nysätra. De uppvisar samma tendenser som Burträsk, vad beträffar andelen döda i befolkningen, deras uppdelning på olika åldersgrupper, liksom deras spridning över året.
Vid redovisningen till Tabellverket skulle också dödsorsak anges enligt bestämda underrubriker. Den största gruppen fanns under ”Rödsot, Diarrhé eller Utsot”, totalt 172 personer. Merparten av dessa, eller 122 individer, var under 25 år. Nästa grupp i storleksordning stod under ”oangiven sjukdom”. Där hittade jag 27 personer, samtliga barn under 5 år. Den tredje största gruppen utgjordes av ”Febrar av alla slag”. Där noterades 16 sockenbor, alla utom en, 10 år eller äldre. Siffrorna talar sitt eget språk.
Hur såg det egentligen ut i socknen, befolkningsmässigt, under 1800-talets inledande decennium? I mantalslängden (mtl) för 1809,daterad i december 1808, anges befolkningstalet till 2551 personer. Hör finns naturligtvis de gamla, stabila byarna, som hunnit växa sig starka under århundraden. Det handlar om byar som Åbyn, Bodbyn och Gammelbyn, alla med mer än 200 invånare vardera. Därutöver finns ytterligare sju byar med ett invånarantal i spannet 100 – 200 personer.
Det verkligt utmärkande och tänkvärda är alla de övriga, över hundratalet, förekommande byanamn i längden för 1809. Många av dessa omfattar bara en eller ett par gårdar, då längden upprättas. Förklaringen i korthet: Landet hade vid mitten av 1700-talet ett ålderdomligt jordbruk, som inte förmådde försörja en växande befolkning. Hemmansklyvningen började liberaliseras. Gårdar kunde delas i mindre enheter. Bönderna fick upplåta mark till torp. Nykoloniseringen uppmuntrades, främst i norra delen av landet. Människor lockades av staten, via skattefrihet, att bryta ny mark, bygga hus, anlägga fähus och andra nödvändiga byggnader. Genom avvittringen kunde nybyggarna dessutom tilldelas behövlig skogsmark. Sådan var bilden för Burträsk socken år 1809. Relativt vidsträckt, sett till ytan. Några starka centralbyar och många små, utspridda enheter, oftast i väglöst område. Låt mig därmed gå över till några exempel på hur enskilda byar och familjer drabbades.
På sydöstra sidan av Göksjön ligger byn Andersvattnet, omnämnd redan 1543 i Gustav Wasas jordebok. Det är i Andersvattnet som ”rödsoten” nämns första gången i dödboken för 1809. I byn fanns vid mantalsskrivningen i slutet av 1808 60 invånare. Två familjer svarade för nära en tredjedel av den siffran, nämligen familjerna Per Isaksson och Per Hermansson. Den sistnämnde hade tillsammans med hustrun Christina Johansdotter och deras förstfödda, dottern Catharina, kommit från Skellefteå till Andersvattnet år 1797. Därefter växte barnaskaran snabbt och vid midsommartid 1809 fick de sitt åttonde barn.
Det finns dock vissa oklarheter i källorna i fråga om två av deras barn. Gossen som föds 25 juni ges namnet Johannes och de sedvanliga uppgifterna skrivs in i födelseboken ”…Johannes. Son till bonden Per Persson och hustru Christa Johansdotter; född 25 juni; döpt 2 juli. Modern 41 år. Testes. Pehr Isaksson o hu Lisa Hermansdotter i Andersvattnet…”. Här måste en sammanblandning av aktuella namn ha skett. Barnafadern har fått fel efternamn liksom det kvinnliga dopvittnet, Per Isakssons hustru.
Dagen efter dopet inträffar de första dödsfallen i socknen med diagnosen ”rödsot”. Per Hermansson och hustru Christina förlorar två av sina döttrar, elvaåriga Brita Christina och sexåriga Eva Maria. Fyra dagar senare följs de av brodern Nils, 4 år, med samma dödsorsak. I familjen finns också en dotter Anna. Henne har jag inte lyckats finna i dödboken 1809. Dock noteras hennes dödsår i husförhörslängden AI:5 till 1809. Ytterligare ett dödsfall inträffar i familjen i juli, då dottern Maglena smittas av rödsoten och avlider 23 juli.
Den nyfödde Johannes klarar de första kritiska veckorna, vilka blir till månader. Knappt fem månader sträcker sig hans livslopp, då han den 10 november ger upp, drabbad av ”okänd sjukdom”. Livet och döden går hand i hand. Slutligen. Det finns ytterligare en källa, som kan verifiera, att Per och Christina och deras två överlevande döttrar, Catharina och Margareta, förlorade sex av de övriga familjemedlemmarna under andra halvåret 1809. Kyrkans räkenskaper berättar om det på följande sätt….
| Juli | 16 | Eft. Bond. Pehr Hermanssons I Andersvattnet | 3ne barn | 5 |
sk
|
4 |
rst
|
./Fotnot 2)/ | |
|
”
|
23 |
”
|
dotter | 2 |
”
|
||||
|
”
|
30 |
”
|
dotter | 2 |
”
|
8 |
rst
|
||
|
Nov
|
26 |
”
|
son | 1 |
”
|
4 |
”
|
Det datum som anges är tidpunkten för begravning. Dottern som begravs 23 juli torde vara den Anna, som jag tidigare nämnt.
I en by som Andersvattnet, där det för 200 år sedan fanns åtta gårdar, levde människorna nära varandra. Årsrytmen i arbetet styrde också andra delar av livet som arbetsgemenskap, barnafödande, dop, kyrkfärder och bröllop.
På Andersvattnet nr 2 satt Per Isaksson som husbonde tillsammans med hustrun, Lisa Göransdotter. Efter giftet 1787 och fram till 1809 fick paret sju barn, två döttrar och fem söner. Det är naturligt att tro, att barnen Hermansson och Isaksson hade nära kontakt i arbetet och i leken. Hos Per Isakssons familj uppträder rödsoten med dryga två veckors förskjutning jämfört med hos Hermanssons. Den 20 juli dör tre av Per och Lisas barn, dottern Anna-Carin och sönerna Abraham och Johannes, samtliga i rödsot.
En sentida betraktare har svårt att ta till sig de tragedier, som drabbade enskilda familjer, släkten och byar. Byn Andersvattnet gick ju från 60 invånare senhösten 1808 till 48 personer i mantalslängden 1810. Hur tedde sig livskraften hos de kvarvarande? Vilka strävanden bar familjerna Hermansson och Isaksson framåt? I det forna bondesamhället sågs ofta barnen som en försäkring för framtiden och ålderdomen.
Den tanken förklarar kanske det faktum, att Per Isaksson och hustrun Lisa redan 11 december 1810 får en son, som ges namnet Johannes. Hos grannfamiljen Per Hermansson och Christina Johansdotter, som förlorat sex av sina åtta barn under 1809, utökas snart barnaskaran med döttrarna Eva Christina (29/9 1811) och Brita Lisa (8/11 1812). Livet gick vidare!
Byn Ljusvattnet, cirka 15 km nordnordväst om kyrkbyn tillhörde 1809 en av de större byarna i socknen. Där bodde, enligt mantalslängden, 181 personer och byn omfattade 24 jordägare. 32 bybor skulle komma att föras till sin grav under året.
På ett sätt fick kanske byborna, redan senhösten 1808 ett varsel, om vad som komma skulle. I slutet av oktober gör prästen följande notering i dödboken ”…År 1808 okt 29/30 B. Michel Östenssons 4 Döttrar i Ljusvattnet, Christina, Magdalena, Maria Chatarina och Marta Helena döda af smittsam feber. Christina 14 år, Magdalena 8 år, Maria Chatarina 5½ år och Helena 1½ år gamla….”.
Familjen hade drabbats tidigare. Michels första hustru, Sara Greta Olofsdotter dog 22 april 1803 efter att, en dryg månad tidigare (27/3) fött tvillingarna Östen, som dog 4 maj och Maria Chatarina, som nämnts ovan. Redan inom sju månader fanns en ny kvinna på gården. Allhelgonadagen 1803 lyste det för första gången för Michael Östensson och hans nya blivande hustru, Christina Andersdotter, från Klutmark, Skellefteå. Vigseln skedde den 23 november. I mars 1807 föddes parets första gemensamma barn, dottern Marta Helena.
Knappast någon gård eller familj i Ljusvattnet undgick 1809, att direkt eller mer indirekt drabbas av de farsoter som grasserade. På Ljusvattnet nr 6 satt Nils Michelsson och Christina Östensdotter som husbondfolk. I hemmet fanns också två halvvuxna söner och fyra döttrar i åldern 2 – 12 år.
Nu är det någon av de första dagarna i augusti och bråd skördetid på gården. Femåriga Eva Caisa börjar klaga över frysningar. Hon känner sig matt och har svåra magsmärtor. Snart nog blir hon sämre. Avföringarna kommer tätare, är smärtsamma, slemmiga och blodblandade. Den 8 augusti orkar hon inte längre. Kampen är över för hennes del och rödsoten har tagit sitt första offer i familjen. Det är också första gången som ”rödsot” anges som dödsorsak i Ljusvattnet. Noteringen skulle komma att upprepas ytterligare 19 gånger för byns del, innan månaden var till ända.
Den 10:e dör Nils och Christinas, Maja Greta, och en knapp vecka senare, den 16:e respektive 18:e, förlorar de också döttrarna Christina och Sara. Alla fyra döttrarna dör alltså i rödsot. Plötsligt hade familjens storlek halverats. Kvar fanns nu föräldrarna och sönerna Michael och Östen, 17 resp. 15 år. Det skulle komma att dröja drygt två år innan bröderna fick en liten syster, dottern Stina Greta, som föddes 29 september 1811.
I en annan av byns gårdar hade dottern Sara Greta Nilsdotter gift sig med Lars Larsson 1795. Sara Gretas far, Nils Persson, den forne husbonden, blev kvar på gården. Det unga parets två första barn dog i tidig ålder. I inledningen av den skira junimånaden år 1800 föddes deras tredje barn, dottern Eva Margareta. Därefter kom ytterligare fyra barn i tät följd, Nils Petter (f . – 03), Britta Stina (f. – 05), Johannes (f. – 06) och Andreas (f. – 08). Den sistnämnde kom till världen 6 december. Snart nog vändes glädjen över den nyfödde till sorg, då morfadern, Nils Persson, knappt fyra månader senare slöt sina ögon för gott.
Jag har i det föregående visat, att det är först i augusti, som rödsoten slog till i Ljusvattnets by. Så blev det också hos Lars och Sara Greta. Den 25:e dog sonen Johannes, knappt tre år gammal, liksom systern Brita Stina, som hunnit fylla fyra. Inom mindre än en vecka, 31 augusti, rycktes äldste sonen Nils Petter bort. Dagen därpå var det spädbarnet Andreas, ännu inte nio månader, som inte förmådde stå emot den förödande rödsoten.
En gård som, då året 1809 inleddes, bestod av tre vuxna och fem barn under 10 år hade, innan året var över, reducerats till tre personer, makarna Lars och Sara Greta samt dottern Eva Margareta. En naturlig undran blir – Vad hände i fortsättningen?
Redan 1 augusti 1810 fick Eva Margareta en bror, Johan Fredrik. Innan han hunnit bli två år, ändades moderns, Sara Gretas, liv. Hon dog 12 juni 1812 i ”oangiven sjukdom”. Nu stod husbonden Lars ensam med sina två barn. Snart nog, i februari 1813, städslades en ny piga på gården, Maglena Olofsdotter från Svarttjärn. Inom mindre än ett år, närmare bestämt 16 januari 1814, äktade Lars Larsson forna pigan Maglena och en ny familjebildning började växa. Midsommarafton 1815 föddes dottern Anna Maglena. Därefter kom Samuel (16/5 1816), Olof (15/8 1818), Petrus (14/4 1821) och Maria Sophia (18/10 1823).
Jag har tidigare nämnt att rödsoten, eller dysenterin, varit en trogen följeslagare till krig och fälttåg alltsedan antiken och in i vår tid. Mitt sista exempel på familjer och närstående, där verkningarna av krigsåren 1808 – 1809 slog skoningslöst, har därför följdriktigt fått militär anknytning.
Då Lövångers kompani, vid midsommartid 1805, var samlat i Gumboda för övningar, genomfördes också en generalmönstring. Bland veteranerna fanns indelte soldaten Anders Nilsson Rehn, född 1740, och med 34 tjänsteår bakom sig. Den 22 juni görs följande notering om honom i rullan ”…soldat 90. Bygdeträsk. Rehn, Anders Nilsson. 66 år. 34 tjänsteår. 5 fot 7½ tum. Gift och presens. Afskjed och anmäles till underhåll, samt tjent länge och väl samt bevistat sista kriget…”.
I hfhl AI:5, 1780 – 1810, finns Anders Nilsson och hustrun Maria upptagna under Kvarnbyn 4. Där nämns också sonen Nils, f. 1772, samt döttrarna Anna, f. 1783, och Catharina f. 1786. Nils kommer att gå i faderns fotspår och antas i december 1791 som soldat no 95 i kompaniet. Nu får han en viss inkomst i form av lega och lön. Snart kommer planerna på att bilda familj. Friarfärden går till nybygget Risvattnet, där han finner sin blivande maka, Anna Johansdotter. Paret gifter sig juldagen 1796 och sonen Anders har då redan fötts tre månader tidigare (25/9).Därefter växer familjen med Maja (1797), Anna Margareta (1799), Eva Christina (1802), Lisa Chatarina (1804), Ulrika (1806) och Charlotta (1807).
Fortfarande, då 1800-talet inleddes, var Nils båda systrar ogifta. Den äldre, Anna, gifte sig i april 1804 med drängen Hindric Mårtensson från Bygdeträsk. Det borde också ha varit i den vevan som gården, Kvarnbyn 4, överläts till det unga paret.
Ungdomarna hade dock haft lite för bråttom att bilda ”sängelag”, och det noterades också i kyrkans räkenskaper, då Hindric bötade tre riksdaler för ”…otidigt sängelag och kronbrått…”. Anledningen var, att Anna och Hindric fått en dotter 1804, Maria Catarina, som jag inte lyckats lokalisera i födelseboken. Spåren efter henne finns däremot både i hfhl, dödbok och kyrkans räkenskaper för det aktuella året. Flickebarnet dog i ”colique”, 16 veckor gammal, den16 november 1804.
Året därpå, 30 okt 1805, föddes ett nytt flickebarn hos Anna och Hindric. Hon fick, som seden ofta var, också namnet Maria Catarina. Två år senare utökades familjen med ytterligare en dotter, Anna Margareta, och efter ytterligare två år, i april 1809, fick flickorna en bror, Anders.
Sådant är läget, då vi skriver 1809. Jag kommer i det följande att försöka återge, hur krigsåret slår mot det gamla paret Anders Nilsson Rehn och Anna Johansdotter. Låt mig börja med två uppgifter, som jag inte kunnat verifiera. I hfhl AI:5 folio 136 under Qvarnbyn 4, noteras, att deras dotter Catarina dött 1809. Hon finns inte i dödboken och en rimlig förklaring kan vara, att hon flyttat från församlingen. Det finns nämligen i längden ett årtal angivet, som kan stödja den tolkningen.
Den andra oklara uppgiften i hfhl gäller soldaten Nils Andersson Rolig. Här har prästen, under fol. 157 Innansjön, Soldater, beträffande Nils skrivit ”…död i Finland 1809…”. Han finns inte i dödboken. Tveksamheten gäller årtalet, då knappt några soldater ur Lövångers kompani var kvar i Finland 1809, om de inte var svårt sjuka eller tagna som fångar.
I september 1809 slår rötfebern till på Kvarnbyn 4, hos Nils syster Anna och svågern Hindric. Deras yngre dotter, Anna Margareta, insjuknar och dör 19 september, två och ett halvt år gammal. Hennes äldre syster, Maria Catarina, hinner också smittas och tre dagar senare ändas hennes liv. Båda systrarna begravs samma dag(24/9).
Anna och Hindric mister också ende sonen, spädbarnet Anders. Han finns inte med i dödboken, men väl i kyrkans räkenskaper, där vi kan läsa ”…1/10 eft. Hindric Mårtenssons i Qvarnbyn son, 1 sk och 4 rst…”. Han begravs alltså en vecka efter sina systrar. Denna första oktoberdag tar också lille Anders morfar och namne avsked av sin hustru och livskamrat, Maria Jonsdotter. Hon hade avlidit en vecka tidigare och som dödsorsak noterades ”blodsot”.
Jag har tidigare nämnt, hur Nils Andersson gick i faderns fotspår, blev soldat och bildade familj med nybyggardottern Anna Johansdotter.
Det var med viss möda jag kunde följa familjen i kyrkböckerna och mantalslängderna. Perioden 1780 – 1810 fanns familjen under ”Innansjön, soldater”, men där fanns också tillagt ”Yttre Örträsket”.
Alltnog. Paret välsignades snart med en växande barnaskara, alltifrån sonen Anders, som föddes 1796. Han kom, att under de elva följande åren, få sex systrar, nämligen, Maria eller Maja f. 1797, Anna Margareta f. 1799, Eva Christina f. 1802, Lisa Chatarina f. 1804, Ulrika f. 1806 och Charlotta f. 1807. Vid midsommartid 1805 var fadern, Nils, med vid generalmönstringen av Lövångers kompani. Därefter fick han tre relativt lugna år i soldatrollen, men våren 1808 mobiliserades kompaniet och läget förändrades. Mycket talar för att soldaten Rolig därmed aldrig kom att återse sin familj.
Nyfikenheten gjorde, att jag ställde mig den naturliga frågan ”…Vad hände med hustrun och barnen, då dödsbudet nådde Burträsk och det noterades i hfhl ”…död i Finland 1809…”. Efter att ha prövat flera misslyckade uppslag, gick jag till mtl 1809 för Degerfors (Vindelns) socken, signerad 8 mars 1809. Här fann jag familjen under ”Ytteråträsk, 1/8 mtl” med hänvisningen ”Söderliden”.
Mannen, Nils Andersson Rolig skrivs ”commenderad”, dessutom får vi veta, att det finns en dräng på gården, Henrik Löfroth. Nu kan jag gå vidare. I Degerfors dödbok för 1809 läser jag ”…död 18:de Oct, Lisa Karin Rolig, 5 år, sjukdom: Rödsot; framlidne soldat Roligs barn, Ytteråträsk…”. I anmärningskolumnen görs dessutom tillägget ”…flere dess barn döde och i Burträsk begrafne…”.
Så var också fallet. Lisa Kaisa var alltså den första i syskonskaran. En dryg månad senare dog fyra av hennes syskon, Charlotta 20/11, Anna Margareta 22/11, Andreas dagen därpå och slutligen Ulrika 28/11. För dessa fyra barn skrevs ”rötfeber” in som dödsorsak.
Låt mig sammanfatta. Om gamle soldaten Rehn kunnat samla sina närmaste inför nyåret 1809 hade man vari 15 – 16 personer. Ett år senare hade skaran minskat till fyra vuxna och två barn. Ofattbart. Så skulle vi kunna beskriva situationen i dag. För 200 år sedan gick livet vidare, trots allt. Under sommaren 1810 fick Anders se sonhustrun och änkan, Anna Johansdotter, gifta sig med drängen och skomakargesällen Herman Olofsson Löfroth. Året därpå, 12 juni 1811, fick paret sitt första gemensamma barn, sonen Fredrik Adolf.
På Kvarnbyn 4, hos mågen Hindric och dottern Anna, hade barnrösterna och barnens spring försvunnit under 1809. Dock hann morfar Anders uppleva, att nya barnröster blev ett inslag i vardagen, då Anna och Hindric fick sonen Henrik, i början av augusti 1810. Drygt ett år senare föddes ytterligare en son, Anders, 10 november 1811. Kanhända bidrog detta till att den gamle soldaten kunde sluta sin ögon i frid elva dagar senare.
Det som slår en är vilken kraft de västerbottniska kvinnorna visar upp för tvåhundra år sedan. Se på aktuella Anna Andersdotter. År 1809 blev hon 26 år, och satt som ”mora” på en av byns äldre gårdar. Hon hade tre minderåriga barn, som alla rycktes bort under en höstvecka. Snart nog tillkom sönerna, som jag nämnt ovan. Därpå följde, efter vad jag kunnat finna, ytterligare nio barn under perioden 1815 – 1826. Dottern Johanna (f. 18/2 1826) var den sista i raden. Hon hann aldrig möta sin far, Hindric, som dog i feber 7 oktober 1825. Samma år dog också späda dottern, Sara Christina, tre månader gammal.
Nu satt Anna som änka med tio barn på Kvarnbyn 4. Pigor och drängar gjorde kortare och längre tjänst hos henne, under åren framöver. En av dessa var drängen Olof Eriksson, som någon gång under andra halvåret 1827 flyttade över från Kvarnbyn 11 och fick tjänst hos Anna. Han blev också kvar där. Den 6 januari 1828 vigdes drängen Olof Eriksson och änkan Anna Andersdotter. Året därpå, den sista januari, föddes deras gemensamma dotter, Ulrika. Hon hade just hunnit bli halvåret, då hon lämnade föräldrarna 9 juli 1829 i ”oangifven sjukdom”. Med Ulrikas död har också mitt sista exempel, på enskilda familjer som drabbats, kommit till ett slut.
Låt mig avslutningsvis säga följande. Min skildring innehåller många namn och data, kanhända alltför många. De felaktigheter eller brister, som kan uppdagas i texten, kan enbart lastas på författaren.
Hur ser det ut med de frågor kring materialet, som jag ställde inledningsvis? Har de kunnat besvaras – Ja, till vissa delar. En fråga som kvarstår, gällde eventuella skillnader mellan olika byar. Jag vill ge ett exempel. Så här såg det ut i några närliggande byar.
| Byar | Inv. 1809 | Antal döda 1809 |
| Mjödvattnet+Tjärn |
155
|
7
|
| Lappvattnet |
81
|
2
|
| Bursiljum |
102
|
12
|
| Bodbyn |
222
|
21
|
Hur förklara Lappvattnets extremt låga siffra? Fanns det någon tongivande i byn, som ”predikade” isolering och att bryta kontakterna med omvärlden? Kanske lämnade man sina gårdar och drog sig undan med sina djur för en tid.
Har mitt grävande i källorna lärt mig något? Ja, det som alltid betonas. Gå, om möjligt alltid till den mest ursprunliga källan. Bara ett exempel. Då Michel Östensson första hustru dör i april 1803, säger hfhl AI:5, att andra hustrun Christina Andersdotter kommit från Skellefteå, och att giftermålet skett 1804.
Så också i hfhl AI:6. En kontroll i Skellefteå vigselbok ger de rätta uppgifterna. Allhelgonadagen 1803 är första lysningsdagen och vigseln sker 27 november.
Till sist. År 1809 förde med sig krig och elände, dödsfall, sorg och saknad över döda. Andra prövningar skulle komma framdeles, som epidemier, missväxt och nödår. Men mest positivt av allt. Nu inleddes den långa, ännu varande fredsperioden.
Fotnot
1) 1 tunna korn = 146 liter; 1 kanna brännvin = 2,6 liter; 1 lispund smör = 8,5 kg
2) Myntenhet: 1 riksdaler = 48 skilling; 1 skilling = 12 run/d/stycken
Förkortningar:
f. = född
GM = generalmönsterrulla
hfhl = husförhörslängd
mtl = mantalslängd
Otryckta källor:
Skannat material: SVAR, Ramsele:
Kyrkoarkiv för socknarna Burträsk, Lövånger, Nysätra, Skellefteå och Degerfors (Vindeln)
Generalmönsterrullor för Lövångers kompani
Mantalslängder för socknarna Burträsk, Lövånger och Vindeln
Bearbetningar:
Bergenstråhle, C. G. A., Kungliga Västerbottens regementes krigshistoria. Stockholm 1917.
Carlsson, Sune och Rosén, Jerker, Svensk historia. Tiden efter 1718. Stockholm 1970.
Fahlgren, Karl, Skellefteå sockens historia. Del I, Uppsala 1953. Del I:2, Uppsala 1956.
Gipe, Jonas, Burträsk – En sockenkrönika fram till omkring 1870. Uppsala 1955.
Kumm, Elfred, Indelt soldat och rotebonde. Stockholm 1949.
Nordlander, Johan, Norrländska samlingar, häfte 6. 1543 Jordaboken af Västerbotten. Uppsala 1905.
Övre Norrlands historia. Del IV. Tiden 1772 – 1810. Red. Gunnar Westin. Umeå 1974.