Skellefteå Hembygdsförening lämnar månadens inslag.
Namnet Kåge
Fronsne kåghe (1539), Frodzsnekågee (1543), Fronsnekåge (1546), Fronsnekoge (1547), Frosnekåga (1557), Fråsnekåge (1581) samt Frostkåge (1600). Byn Frostkåge gör skäl för namnet eftersom den ansågs vara socknens värsta frostby på 1600- och 1700-talen.
Ortnamnsforskare har velat förklara sambandet mellan de två namnen med att namnet Kåge ursprungligen betecknade Kågefjärden. I så fall bör namnet ha varit en maskulin -an-bildning och senare har Kåga som är en svag femininform utbildats ur det förra namnet.
Ett alternativ till denna tolkning vore att se Stora Kåge som en beteckning på Kågeälven och Frostkåge på bäcken som rinner genom Frostkåge. Det finns i norra Västerbotten och södra Norrbotten flera exempel på att två intilliggande vattendrag har liknande namn. Förutom *Storkåga och * Frostkåga (om nu tolkningen vore riktig) även Bredabyske och Sukubyske i norra Västerbotten samt Piteälven och Lillpiteälven i Norrbotten. Ett problem är om bäcken i Frostkåge är tillräckligt stor för att ett fornspråkligt namn skulle ha överlevt någon längre tid.
Namnet skulle kunna beteckna en del av Kågefjärden intill Frostkåge som tidigt frös på hösten. Viken är grund på den här platsen och ligger inte vid något större vattendrag som sätter vattnet i rörelse. Alternativt är det bäcken vid Frostkåge som snabbt fryser till på hösten.
Det som är avgörande för en tolkning av namnet är det förhållande att de äldsta beläggen på Kågenamnet är former som slutar på -a. Jag vill ansluta mig till Lars-Erik Edlunds tolkning av namnet Täfteå i södra Västerbotten där namnet också slutar med -a. Edlund tolkar namnet Täfta som ett maskulint viknamn och formen som slutar med -a är en oblik form av en maskulin an-stam. Täfteå och Kåge skiljer ut sig från andra långstaviga ånamn som enbart har belägg på -e. Detta gäller ånamnen Byske, Tåme, Tavle och Bure. (Edlund 1989a:55-65). Ett annat exempel som Edlund anför är det viknamn *Styre som har antagits i förleden till det ångermanländska sockennamnet Styrnäs (De Styranäs 1314, avskr. 1344).
I området finns flera otolkade namn vilka förutom Kåge är Skellefteå och Jävre. Dessa namn kan vara en reminiscens av ett tidigare namnskick som tidigare funnits allmänt i området men som blivit kvar just här. Kanske har detta område legat mellan en framryckande nordisk befolkning från söder och en framryckande finsk befolkning från norr (Edlund 1989b:153-156). Kågenamnet ingår i ett komplex av namn.
Figur 1. Hydronomkomplexet med elementet Kåge-.
Kågnäset ligger vid södra sidan av Kågefjärden och går ut mot havet i ett markant näs. Äldre skrivformer är: Kågenes (1557), Kågenesith (1559), Kågenääs (1560), Kågenesijdh (1561). År 1559 omnämns Kågnäsudden som är namnet på den yttersta udden av näset.
Kågeön som ligger vid byn Kåges gräns mot byn Boviken tycks vara ett senare namn. På 1600- och 1700-talet kallas ön för Noröön (1664), Norrön (1702) och Noröhn (1703). Senare får ön namnet Kågeön. I namnet ingår sannolikt en förkortad form av byanamnet Storkåge och ön har fått namnet Kågön för att skilja den från Boviksön som ligger längre söderut och inom byn Boviken.
Kågefjärden är sannolikt den lokal som först åsyftats med namnet Kåge. Äldre skrivningar: Kåg Fiäln enligt den geometriska kartan 1703 över Storkåge(LMV Z24, nr 163:1), Stor Kågeå Fiäln enligt den geometrisk kartan 1699-1700 över Frostkåge (LMV Z5, nr 34:1), Stoor Kågeå Fiähln,enligt geometriska kartan över Ostvik och Östanbäck 1703-1704 (LMV Z5, nr 88:1). I mitten av 1800-talet brukade styrmannen Gustaf Holmström namnet Kågen om Kågefjärden (Holmström, Gustaf, Dagbok)1).
I nordvästra delen av Kågefjärden ligger byn Frostkåge som har följande äldre skrivningar: Fronsne kåghe (1539), Frodzsnekågee (1543), Fronsnekåge (1546), Fronsnekoge (1547), Frosnekåga (1557), Fråsnekåge (1581) samt Frostkåge (1600). Namnet tycks ursprungligen ha avsett den trånga passage in till en trång vik i Kågefjärdens norra del som kan skönjas på kartan från 500 e.Kr. En fråga är om förleden Fronsne-, Frodzsne- verkligen är ordet frost eller om det rör sig om ett helt annat ord.
Intill Frostkåge har under en lång tid funnits en hamn som kallats Böviken. På sockenkartan över Skellefteå och Burträsk socknar från 1664 kallas hamnen Kågböwijken (LMV Z24, 1:3). Förleden Kåg kan här syfta på Kågefjärden och har använts för att skilja viken från andra vikar med samma namn. Norr om Byske fanns och finns också ett namn Böviken.
Storkåge. Storkåge tycks från början ha varit namnet på den bosättning som växte fram vid Kågeälvens mynning i havet. Äldre skrivningar, se ovan. Byn är sannolikt den äldsta i Kågedalen men det är svårt att säga hur hög ålder den har, men ingenting hindrar att den kan vara från tiden före vikingatiden. Byn bör på den tiden ha legat ett stycke väster om den nuvarande byn. Förleden Stor- kan ha givits för att skilja byn från grannbyn Frostkåge. Men man kan nog inte utesluta möjligheten att Storkåge skulle ha betecknat en del av Kågefjärden och detta förhållande kan styrkas av beläggen Storkågefjärden som benämning på fjärden. Däremot finns det inga belägg på att älven hetat *Storkågeån och det verkar vara mindre troligt. Sannolikt har Frostkåge från början betecknat den markanta viken av Kågefjärden med ett trångt inlopp.
Kågeälven. Äldre skrivningar på Kågeälven är Kåga Åå (1544), Kåge ånn (1567), Kåghe Ellf (1648), Kåghe Åhn (1664). Vi ser att älven aldrig burit namnet *Storkågeån.
Kågeholm. Kyrkan i Skellefteå hade en slåtterholme intill Kågeälven i Storkåge som kallades Kågeholm under 1500-talet och långt fram i tiden. Den kallades även för Prästholmen. Namnet skrevs Kågeholm (1553). I den geometriska jordeboken över Storkåge från 1648 var holmen landfast (LMV Z1:4-5).
Storkågebacken. Platsen omnämns 1559 och där fanns den laxgård där bönderna i Storkåge fångade lax med hjälp av tinor.
Den största sjön i Kågeälven lopp är Storkågeträsket och sjöns namn skrevs 1559 Kagetresk. Byn Kågeträsk har följande äldre skrivningar: Kågetrex (1539), Kågetresk (1543), Kågetresk (1547), Kogatresk (1557), Kågtreske (1581) samt Kågetresk (1600). Längre fram i tiden började sjön kallas för Storkågeträsk, Storkågtresk (1664), och byn fick namnet Storkågeträsk, Storkågträsk (1664). Men i skattelängderna kallades byn för Kågeträsk långt fram i tiden. Ett hemman i byn Kågeträsk låg redan 1543 i Lillkågeträsk. Sjöns namn skrivs 1664 Lill KågT. och byns namn skrivs L. Kågträsk.
En intressant nivå när det gäller de äldsta nordiska ortnamnen i Västerbotten är 15 meter över havet, vilket motsvarar ca 500 e.Kr (Edlund 1989a:58-59, 2005:111-118). För att undersöka vilken naturlokal vid Kågefjärden som kan ha gett upphov till namnet bör vi undersöka situationen vid mitten av det första årtusendet efter Kristus. På kartan utmärks dagens strandlinje med streckad linje. I kartan har utmärkts det ursprungliga *Kaga-namnets ungefärliga läge samt ett tänkt läge för de sekundära namnen Storkåge och Frostkåge. I kartans övre del finns ett annat gammalt namn, ånamnet *Osta. När vi tittade på hydronymkomplexet som innehåller elementet Kåge- ovan så hittade vi skrivningar av Kågefjärdens namn som Storkågefjärden. Kan detta vara ett gammalt namn på fjärden eller är det ett senare namn där fjärden fått namn av byn Storkåge? Om beteckningen Storkågefjärden är gammal så får man tänka sig att Storkågefjärden har varit beteckningen på den större delen av fjärden till skillnad från den trånga viken Frostkåge.
Frostkåge bör ursprungligen ha betecknat en mindre vik med ett trångt inlopp. Gårdarna i den medeltida byn låg dels på södra sidan av det sund vi ser på kartan vid 15-metersnivån, dels vid inre sidan av viken på norra delen av sundet. Frågan är om bebyggelsen kan ha funnits kvar ända tillbaka från 500 e.Kr då läget bör ha varit attraktivt?
Kågenamnet är ett ortnamnsproblem som ännu inte fått sin lösning. Det kan dock finnas några andra ortnamn att knyta an till. Ett ånamn som finns mellan Torne älv och Kemi älv är namnkomplexet Kaakama. Byn Kaakamo ligger vid mynningen av Kaakamajoki ’Kaakamån’ mellan mynningarna av Torne och Kemi älvar. Byn har sitt namn av Kaakamajoki, vars namn enligt Vahtola (1980) är samiskt. Namnet har även behandlats på Kaakamaskolans hemsida. I närheten av Kaakamajoki, parallellt med denna, rinner ett annat vattendrag, Tieksonjoki, vars namn också är av samiskt ursprung. Åarna förenar sig i byn. På hemsidan föreslås att namnelementet Kaakama har sin grund i det enaresamiska verbet kacca (böjningsform kaacam) ’springa’, varvid namnet skulle syfta på det livliga vattenflödet i åarna (Ulla Swedell). Ulla Swedell säger att det är väl inte säkert att tolkningen har prickat rätt men det är uppenbart att namnelementet Kaakama (förfinskat Kaakamo) har samiskt ursprung. Det som kan tala emot att Kågenamnet har samma ursprung som Kaakama är att ordet kacca finns upptecknat så långt bort från Kågedalen.
Ett annat namn som också ligger på gammalt samiskt område anförs av Karl Fahlgren (Fahlgren 1953:24-25). Det är Kågen vid Skjervöy nordost om Tromsö i Norge som är namnet på en stor ö. Här finns också namnen Kågtindan, Breidkågen, St. Kågtinden, S Kågtinden, Kågtind, Kågbukta, Kågelva, Kågnäset och Kågsund. Kågens samiska namn är Gávvir (Statens kartverk i Norge). Ön Kågen är hög och bergig, Kågtinderna når 1163 m över havet. Oluf Rygh har ingen tolkning av namnet som han tror är ett önamn (Oluf Rygh). Enligt Norsk stadnamnleksikon (1977:277) kan Gávvir vara en avledning av gávva som betyder ’bøying, sving, bukt’.
Sannolikt är Kågen av samiskt ursprung och går tillbaka på Gávvir. Skulle namnet Kåge kunna ha samma ursprung och vara namnet på en ö? Om namnet Kåga ursprungligen betecknade en ö måste namnet ha varit en feminin -on-bildning. I så fall måste vi gå tillbaka till 20-25 m över dagens havsnivå då nuvarande Ostnäset var en relativt stor ö. Men ordet ö betydde ursprungligen ’land vid vatten’ och kunde tidigare även beteckna en halvö, så en datering till 500 e. Kr. kan även komma i fråga vid ett ö-namn. Om namnen Kaakama- och Kågen har något samband med namnet Kåge bör undersökas vidare. Namnet Kåge behandlas av Elsa Melin (2005) men den tolkningen träffar inte rätt.
Även de mindre namnen har en annan karaktär i kustbandet, enligt Gusten Widmark (Widmark u.å.:39). Widmark nämner här inga exempel men ett ord som han behandlar är tämba, ’säckformad havsvik’. Namnet finns i kustbyarna Tåme, Boviken och Yttervik. Namnet är även känt i Norrbotten (Bucht 1938: 124-128). En annan namntyp är sjönamn som slutar på -sjö(n). I byarna vid havsbandet förekommer ett antal sådana namn, t.ex. Vitsjön, Svartsjön, Långsjön, Simmersjön och Stavsjön intill Tåme, Bistensjön (eller Stensjön) intill Byske, Harrsjön, Bursjön och Holmsjön i Bureå. Några namn som idag slutar på -träsk i detta område slutade tidigare på -sjön, t.ex. Brändtsjön (så på kartan LMV Z5, 121:1 från 1685 men heter idag Brännträsket) i Ostvik. Något enstaka namn finns även strax väster om kustbyarna, t.ex. Brännsjön i Kusmark samt Vitsjön och Norsjön i övre Kågedalen. I inlandet finns några större sjöar som innehåller huvudleden -sjön, såsom Norsjön, Vajsjön och Raggsjön i Norsjö socken.
Figur 2. Kågefjärden vid 15-metersnivån, ca 500 e.Kr.
Namnet Häbbersfors
Nybygget utsynades 1767 av Jon Larsson från Kusmark. Namnet Häbbersfors fanns vid utsyningen och var sannolikt beteckningen på den plats nära älven där tomten och åkern utsynades. Namnet skrevs just Häbbersfors. I namnet kan ingå ordet häbbre som enligt Gusten Widmark betecknar en primitiv byggnad som uppförts i samband med fiske (Widmark u.å.:24). Widmark uppger vidare att lokalerna med Häbbers- ligger vid vattendrag och kan jämföras med ortnamn som innehåller Bastu- som var benämningen på den koja, ”som man uppförde vid större sjöar för att ha tak över huvudet under den brådaste fisketiden”. Karl Fahlgren säger att Häbbersfors fått sitt namn efter fiskhäbbren som fanns vid Häbbersbäckens utlopp. Det är oklart vilken grund han har för sitt påstående (Fahlgren 1953:64-65). Klart är att Häbbersforsen inte finns upptagen i några förteckningar över skattlagda fisken.
Det som komplicerar tolkningen av namnet är att det finns en rad namn på Häbbers- i övre Kågedalen. Ett biflöde till Kågedalen heter Häbbersbäcken vilken flyter ihop med Kågeälven ca 2 kilometer uppströms Häbbersfors. Längs bäcken grundades på 1800-talet nybyggena Häbbersliden, Häbbersnäs och Häbbersholm. Vid bäcken fanns när Häbbersnäs utsynades myren Storhäbbersmyran. När nybygget Nybäck utsynades nämndes Häbbersmyran och Häbberstjärn. Häbbersberget nämndes i utsyningen för Västbäck. Alla namn på Häbbers- i området ligger vid Häbbersbäcken utom Häbbersfors som ligger ca 2 km nedströms Häbbersbäckens utlopp i Kågeälven. Senare tycks Häbbersfors ha gett upphov till flera namn på Häbbers- såsom Häbbersberget som är ett exempel på en redukt. Det kallades när Olofsberg utsynades 1836 för Häbbersforsberget. Nybyggaren i Häbbersfors utsynade 1777 flera slåttermyrar under nybygget som nu fick ängar längs Häbbersbäcken. Bakgrunden till namnet Häbbersfors kan vara att forsen var den första i Kågeälven nedströms Häbbersbäckens utlopp i älven.
Vilken etymologi har förleden i namnet Häbbersfors? Den vanligaste byggnaden som användes på utmarken i äldre tid var bastun. Namnet ingår i ett stort antal namn. Bastun var en timrad byggnad med eldstad i mitten. Den användes på utmarken i samband med fjällträskfiske, slåtter och skogsarbete. En del namn som innehåller bastu är belagda redan i början av den nya tiden såsom Bastuträsk i Norsjö socken (1543) och Bastuträsk i Kågedalen (1559). Ordet bastu kommer av badstuga. En annan byggnad som innehöll en eldstad var störhuset, se diskussionen ovan.
Däremot är namn med Häbbers- mera ovanliga. Ordet häbbre används i svenskan idag om en visthusbod. Ursprungligen kommer ordet från fsv. haerbaerghi ’härbärge’. Formen härbre är belagd i svenskan först ca 1730 (Nationalencyklopedins ordbok 1995:668) och är en dialektal form av härbärge. I Skellefteå kyrkas räkenskapsbok förekommer ordet kyrkohärbärge, i formen kyrkioherbergit, på 1550-talet vilket avsåg en bod vid kyrkan där tiondet förvarades (Skellefteå landsförsamling, kyrkoräkenskaper 1544-1650). År 1669 förlorade bonden Moses Larsson i Bodbyn i Burträsk socken sin gård genom vådeld. Bland byggnaderna fanns ”en bodha”, 3 stycken ofullbordade bodar samt ”Ett gamalt stolpherberge” (Länsräkenskaper, Västerbotten, s. 207). Ordet finns inte i västerbottniska dialekter idag. Detta visas bl.a. av dialektuppteckningar i Västerbotten och av utgivna ordböcker. Ordet finns inte heller i Skellefteås domböcker under tiden 1700-1850. Där används i stället orden bod, stolpbod och visthusbod. 2)Ett tidigt belägg på ett ortnamn som kan innehålla Häbbers- är Härbärgswijken på Johan Persson Gäddas karta över Lövångers socken från 1661 (LMV Z17, 1:1). Namnet finns vid kusten norr om Lövångers hamn Kallviken och sannolikt ingår ordet härbärge i namnet. Vid kusten fanns det behov för övernattning av sjöfarande. På platsen finns det stugor markerade och platsen var sannolikt ett fiskeläge. Idag är namnformen Häbbersviken.
Andra namn på Häbbers eller Hebbers är Häbbersberget intill Småträsket och Häbbersholmen i Ullbergsträsket, bägge i Jörns socken. Namnen som innehåller Häbbers- i inlandet skulle möjligen kunna syfta på en byggnad som använts av samerna. Prästen J.A. Nensén i Dorotea omtalar att samerna brukade sätta upp visthusbodar avsides för tjuvars skull och de låg en till ½ mil från varandra, vanligen på holmar eller i tjock gran- och tallskog. Nensén själv använde ordet härberge om de bodar som samerna hade satt upp längs sjön Rappen i Arjeplogs socken (Drake 1918:106). I Vilhelmina finns flera namn på Häbbers som av O.P. Pettersson attribueras samerna (Pettersson 1941:53f och 186). I Siksjön finns Häbärgsviken och Pettersson menar att viken var för de gamla nybyggarna som ett häbärge eller en visthusbod. Fiskarlappar hade dock bott vid Siksjön sedan uråldrig tid. Häbärgsudden vid Malgomaj hade enligt Pettersson fått sitt namn av att där stått en gammal stabbur. I byn Eriksberg ligger Häbergssjön och vid Sjöland ligger Hebergsmyra.
Ordet stabbur förekommer ett par gånger i Skellefteå dombok och en gång som beteckning på de bodar som bönderna använde vid sitt fiske vid insjöarna, det s.k. fjällträskfisket. År 1709 gjorde samen Måns Samuelsson i Arvidsjaur ett inbrott i en stabbur vid sjöarna ”Måns- och Burträsket” som ägdes av bonden Anders Larsson i Bastuträsk (Skellefteå dombok, vårtinget 1713 s. 11r). Sjöarna låg troligen i närheten av Bastuträsk i Norsjö socken. Boden bör ha använts till att förvara fisken. Ordet användes även år 1829 då samen Johan Nilsson i Stämningsgården vid ett besök i kyrkstaden kallade samen Lars Andersson för Stabbur-Lasse. Öknamnet anspelade på att denne brukade göra inbrott i stabbur. Ordet stabbur tycks här användas om bodar på utmarken, sannolikt samiska bodar. Ordet användes mellan samer men det kan även tänkas att bondebefolkningen använde ordet (Skellefteå dombok, hösttinget 1829 nr 491). Pehr Högström använde ordet stabbur om fjällsamernas bodar i sin bok Beskrivning över Sveriges lappmarker (1747: 97): ”Då hafwa sina stabur och bodar på wissa ställen upslagne, hwarest de lämna en del af sina matsaker, dem de om wåren taga igen”. Prästen Edvard Rheen använde ordet stabur 1671 om samernas njalla: ”Föruthan sine kottar hafwa the och små bodar på een stubbe Vpbygde, huilken the kalla på sitt tungomåhl Nalla eller Staburer…” (Rheen 1983:16).
Men det finns inga belägg på att samerna använt ordet häbbre i sitt språk liksom det inte finns några belägg på att häbbre skulle ha använts i västra Norden och att det spridit sig till delar av Norrland. I Töre socken i Norrbotten finns Lapphäbbret som är namnet på en klippa i sjön Tjäruträsket. Det berättas att lapparna förr torkade ost under klippan. I övrigt förekommer inte ordet häbbre bland ortnamnen i Töre och Nederkalix socknar, enligt Gunnar Pellijeff (Pellijeff 1985:103, 191). Ett namn som innehåller häbbers- finns även i Luleå kommun. Häbbersviken är en vik som ligger vid gården Orrbyn nr 5 där det troligen stått en visthusbod (Pellijeff 1990:111).
I byn Kusmark inte långt från Häbbersfors fanns 1806 namnet Häbbersstycket som var en gammal åker som låg en bit från en gård i bydelen Brännan. Namnet verkar vara ett av få namn på Häbbers- som inte ligger vid vatten. I Byske fanns Härbersstycket 1758. Namnen indikerar väl att ordet häbbre har varit ett levande dialektord i norrländska dialekter men som senare försvunnit. Men frågan är vilket betydelse ordet haft. Har ordet i dialekten som i riksspråket betytt ’bod’, visthusbod’? Beläggen från Orrbyn och Kusmark kan tyda på detta. I Byske skulle häbbret ha kunnat användas för att förvara den lax som fångades i kronofisket i byn. Betydelsen bör ha varit en annan på platser som låg utanför byarna där det inte fanns någon anledning att ha visthusbodar. Här kan en betydelse ha varit ’stabur’ som brukats av samerna. Med det kan tänkas att även andra byggnader kan komma i fråga. Frågan är vilken distinktion det funnits mellan bod, häbbre och stabbur?
I Häbbersfors torde namnet inte ha betecknat en visthusbod. Kan det finnas någon samisk koppling till Häbbersfors i likhet med vad som antytts ovan? Ja, det kan tänkas. Vid utsyningen av Häbbersfors 1767 finns berg som kallas Bondmyrbergen. En parallell till namnet finns i byn Drängsmark som ligger strax norr om Kågedalen. Där fanns en bofast samisk befolkning från slutet av 1700-talet och hela 1800-talet. Vid Tallhammar i byn bodde samer och på denna plats finns både Lappberget och Bondberget. Det tycks som om namnet Bondberget givits som en pendang till Lappberget som för att understryka att detta berg inte nyttjades av samerna utan av bönderna. Det är tänkbart att Bondberget vid Häbbersfors har samma innebörd. Ett annat alternativ som kanske är troligare är att Bondmyran intill Bondmyrberget vid Häbbersfors (som senare bytte namn till Häbbersforsberget) är det primära namnet som har pendangen Lappmyran. Vid Eriksliden som ligger 5 km från Bondmyran finns namnet Lappmyran som kanske är pendang till Bondmyran.
Namnet Gran
Nybyggaren Abraham Olofsson i Häbbersfors fick tillstånd till nybygget i resolution 12/11 1808. På dialekt uttalas byanamnet grän och det torde vara identiskt med ordet gran. Gusten Widmark har upptecknat uttalet ”gräN” 1949. En tidigare uppteckning är av Bertil Nygren från 1933 ”graN” (DAUM). Uttalet från 1933 är sannolikt påverkat av riksspråket. Anne-Marie Lindmark som är född i Storkågeträsk i Skellefteå socken uttalar namnet ”greN”, ”han for uti greN”, ”han jer däri greNom”. Någon plats som innehöll ordet Gran- fanns inte vid utsyningen 1808. Vid detta tillfälle saknade platsen för tomten och åkern namn. I länsstyrelsens resolution finns inget namn på nybygget som torde ha fått sitt namn något senare. Därför kunde man tänka sig att det var länsstyrelsen som givit namnet.
I byaboken om Gran diskuteras om namnet kan innehålla ett ord gren med betydelsen ’vägförgrening’. I Gran bör en korsning ha funnits 1808-1809 mellan kyrkvägen i övre Kågedalen och en väg som gick till kalkbrottet vid Kalkberget som låg nordost om Gran. Men ordet gren uttalas på dialekt med diftong, grain, så därför kan inte det ordet komma i fråga. Det är inte heller känt att ordet gren används i denna betydelse (Gran 2003:5-6).
Det kan dock tänkas att namnet är en uppkallelse efter överstebostället Gran i Öjebyn vid Piteå. Om denna tolkning är riktig borde namnet ha varit laddat med status, eftersom Gran var en stor pampig gårdsanläggning där chefen för Västerbottens regemente residerade. Byggnaden bör ha varit bekant för en person i Kågedalen eftersom Piteå var den närmaste staden och hade fram till 1779 haft monopol på all handel i Skellefteå socken. Nybyggarna vände sig också till borgarna i Piteå stad för att söka borgen för sina åtaganden med nybyggen. Abraham Olofsson har bevisligen varit i Piteå eftersom han i början av 1809 deltog i körslor åt den svenska armén från Seskarö i norr till Nysätra socken i söder och flera av resorna hade Piteå som mål (Lundström in print).
Är tolkningen riktig bör Abraham Olofsson själv ha begärt namnet. Det som talar för tolkningen är att namnet saknar efterled och därför kanske tagits över i samma form och inte kommit till genom en nybildning. Alternativt kunde man tänka sig att ordet gran är ett annat ord grand som betyder ’uppgrundning’ och skulle vara sakligt motiverad för platsen. Men vad som talar emot är att vokalen i ordet skulle ha uttalats med ett a i stället för ä och n-et skulle inte vara tjockt. Namnet Gran i Piteå uttalas gran (med a och utan tjockt n) och kommer enligt Pellijeff av namnet på kyrkoherden Olaus Graan som ägde gården i mitten av 1600-talet (Pellijeff 1988:108). Men det är troligare att det är ordet grand ’uppgrundning’ som ligger bakom namnet. Gården kallas också för Granden 1595 och just denna gård ägdes aldrig av släkten Graan (Andersson 1999:27). Det kan tänkas att Abraham Olofsson som hade en annan dialekt som modersmål tolkade namnet som innehållande ordet gran och namnet på nybygget kom därför att uttalas på samma sätt som detta ord. Eventuellt kan Gran tidigt ha uttalats på riksspråk vilket har fördunklat ordets ursprung.
Namnet Fjällboda
Nybyggaren Nils Andersson i Jörn anlade nybygget 1823 då han tog upp ett nytt nybygge vid Fjällboda som han lade ihop med sitt ägande nybygge Myrträsk. Platsen där nybygget fick sin åker och gårdstomt hette Fjälabodliden. Namnet Fjällboda får ses som en reduktion. En plats som nämndes 1823 var Grådalen som låg öster om gårdsplatsen. Där anlades troligen senare nybygget Gråliden. Förleden i Fjällboda ser nu ut att innehålla dialektordet fjäll som har betydelsen ’övre, västra delen av en socken’ (Larsson 1929:91). Men det är tänkbart att ett annat ord ingår i det ursprungliga namnet Fjälabodliden. Ett ord som kan komma ifråga är dialektordet fjöl som bland annat betyder’bräda’ (Larsson 1929:66) och det kunde tänkas att ordet fjälabod betecknar en bod byggd av bräder till skillnad mot i timmer som var det vanliga byggnadsmaterialet under den här tiden. I norskan betyder fjølebu ’bu av fjøler, einfelt skogsbu, gjerne med tre vegger og skråtak; gapekoie’ (Norsk ordbok sp. 1407). Namn som innehåller fjälabod finns i flera ortnamn i Västerbotten och i Jämtland. Platsen där grannbyn Gråliden utsynades kallades 1831 för Fjälaboheden. Vid Torsåker i Nordmalings socken finns namnen Fjälabodbäcken och Fjälabodtjärnen. Nordväst om Kroksjö i Umeå socken finns Fjälabodberget. Intill Krokträsk i Degerfors socken finns Fjälabodbäcken, Fjälabodliden samt Fjälabodtjärnen. Vid Tvärålund i Degerfors socken finns Fjälabodsjön. I Åre socken i Jämtland finns Fjälabodmyran. Fjälabodliden kan ha varit platsen för en bod av bräder eller ett gapskjul. Fjällboda kallas ofta för Fjällboliden i handlingar från 1800-talet.
Artikeln bygger på Ulf Lundströms C-uppsats i Nordiska språk höstterminen 2005 för Lars-Erik Edlund.
- Med tack till Peter Gustafsson i Skellefteå för tipset.
- Uppgift från Per André i Skellefteå som gått igenom ett stort antal domböcker under nämnda period. Ett varmt tack till Per André för intressanta uppslag om ursprunget till namnen på Häbbers-. Ordet häbbre användes 1754 i Säbro socken i Ångermanland, se Grafström 2005:10. Formen är häbbäret. I Älvsbyn i Norrbotten gjordes skillnad mellan bod och den västliga formen bud, där den senare användes om ett timrat vindskydd som i övriga bygder i Norr- och Västerbotten brukade benämnas bakval (Mellan Kvällsberget…1995:403 not 17). Den västliga formen bud var i äldre tid vanlig i Västerbotten vilket visas av en ganska stor förekomst av ortnamn på bud som betecknar fäbodar.
- Med tack till Claes Börje Hagervall.
- Ordet skrivs vanligen fjäl.
- Lantmäteriverkets hemsida.