Drygt ett sextiotal förväntansfulla personer äntrade bussen på Nordanå söndag morgon den 23 augusti. Resans värdar var Ulf Lundström, Rolf Granstrand och Christer Westman.
Första anhalt skulle bli Sävar och krigsskådeplatsen där. Under resan ner mot Sävar berättade Ulf och Rolf om de platser vi passerade som t.ex. 1800-talets avrättningsplats på Bureheden som tidigare hade legat i Dalkarlsliden. Ulf berättade om Hjulormen, skrönan om ormen som likt ett hjul jagade en flyende bonde genom skogarna ner mot Ljusvattnet. Då vi passerade Daglösten berättade han att förr sa man att ”i Daglöstn jer heran wit åre om”.
Ulf som arbetar med en doktorsavhandling i ämnet ”Bya-och gårdsnamn i Skellefteå socken” redogjorde för ursprunget till ortsnamnet Daglösten och att det är en gammal språklig konstruktion i betydelsen daglösheten. Här skulle ursprungligen ha varit en mörk, skogig och frostlänt fäbodvall.
Vår buss besteg så Hökmarksberget och enligt Rolf så ska den passagen vara högsta punkten på E4 mellan Helsingfors och Lissabon. På toppen låg här tidigare en vårdkase som användes ända in på 1800-talet. Den ingick i ett system av vårdkasar som täckte in stora delar av riket. De var till för att båda ihop allmogen vid ofred. Vårdkasen på Hökmarksberget syntes t.ex. ända bort till Bursiljum i Burträsk socken. Där på berget Vålstuten fanns också en vårdkase enligt Ulf.
Namnet på berget skulle ha sitt ursprung i vård och stut i betydelsen konformig. Vidare berättade Ulf att Hökmark betyder ”Hökes nybygge i skog” och att det är ett medeltida nybyggesnamn, kanske från 11-1200- talet. Mansnamnet Höke förekom in på 1500-talet i norra länsdelen.
Framme i Sävar bjöds på fika i Hembygdsgården och Sävars hembygdsförenings ordförande Anders Persson berättade inledningsvis om vad som hände här för 200 år sedan. Bosse Forsman, från samma förening, läste i anslutning till detta ur Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”.
Efter fikat tog bussen oss till Krutbrånet som är namnet på den långsträckta ås som ligger sydväst om samhället. Här small de första skotten på det som blev Sveriges sista slagfält enligt Anders Persson. Läget i konflikten var sådant att ryska styrkor låg vid Öre älv, hela Västerbotten var ockuperat av ryssar. Ryska styrkor fanns på Åland och Gotland. Dansk-norska styrkor hotade Jämtland, Härjedalen och Värmland. En fransk-dansk armé väntade på att Engelska flottan skulle lämna Öresund så att de skulle kunna gå över och ta Skåne. I de franska styrkornas ledning fanns Jean Baptiste Bernadotte.
Det finns bevarad korrespondens mellan Danmark och Ryssland som visar hur uppdelningen av Sverige planerats. Danmark skulle återta Skåne, Blekinge, Halland och Ryssland skulle ta hela norra Sverige. Det som blev kvar där emellan skulle bli ett ryskt storfurstendöme.
Så nära var det att Sverige skulle upphöra som nation enligt Anders Persson. Samtidigt hade svenske kungen avsatts. Intriger pågick i Stockholm mellan Adlercreutz och Adlersparre m.fl. Fredsförhandlingar pågick på Finska näset.
Ryssarna hade egentligen uppnått det dom skulle, nämligen att ta Finland. Samtidigt började kommunikationen med Napoleon att försämras för ryssarna. I förhandlingarna ställdes hårda krav på Sverige och för att förbättra förhandlingsläget gjorde Sverige en sista kraftansträngning. Man skickade flottan till Ratan den 17 augusti under ledning av amiralen Johan Puke. Planen gick ut på att expeditionskåren, som den kallades, skulle landsättas i Ratan och snabbt gå till Umeå. Ryssarna befann sig söder om Umeå och planerade ett anfall över Öre älv för att slå de svenska styrkorna där. Tanken var att ryssarna skulle tas i en kniptångsmanöver.
Expeditionskåren, som bestod av 5 500 man, gick kustlandsvägen söderut och morgonen den 18 augusti anlände de till Sävar bruk. Chef för styrkan var generalen Gustaf Wachtmeister. Här gjorde de halt och de fick veta att i Täfteå fanns en stor styrka ryska trupper. Ryssarna under ledning av generalmajoren Nikolaj Kamenskij hade varskotts om vad som var i görningen. Kamenskij hade avbrutit operationen vid Öre älv och istället gått norrut och nu befann de sig bara en mil söder om Sävar.
Wachtmeister blev villrådig om hur han skulle göra. Överbefälhavare för operationen var ju Puke som befann sig i Ratan. Wachtmeister skickade då sin överadjutant Lagerbring tillbaka till Puke för att få tillåtelse att ändra planen. Lagerbring återvände till Sävar först på morgonen den 19 augusti och då var det för sent.
Huvuddelen av de svenska trupperna var förlagda inne i Sävar by. Upplands regemente hade Wachtmeister skickat upp mot Bygdeå för att bevaka vägen norrut. Ner till Ytterboda hade han sänt en förpostering ur Drottningens fältregemente och på Krutbrönet låg en styrka ur Södermanlands regemente. Västerut mot Tväråmark låg styrkor ur Jönköpings regemente och Engelbrektska regementet. Västerbottens regemente deltog inte i några strider efter kapitulationen i Kalix den 25 mars, bortsett från bataljen i Skellefteå den 15 maj.
Kamenskijs plan var att skicka förtrupper, c:a 2 400 man, via kustlandsvägen mot Sävar och en mindre styrka om 850 man österut över Ytterboda färjeläge. Där skulle de gå över ån i en kringgående rörelse och ta svenskarna i deras vänstra flank inne i Sävar by. Huvudstyrkan skulle sedan anfalla söderifrån.
Klockan 6 på morgonen den 19 augusti anföll ryssarna de svenska ställningarna på Krutbrånet. Bosse Forsman läste här för oss ur den vittnesskildring som fänriken Carl Johan Ljunggren skrev under kriget.
Bosse Forsman och Anders Persson vid Krutbrånet (foto Leif Markstedt)
Vårt bussällskap förflyttades sedan in till Sävar och krigsmonumentet som ligger mitt på det forna slagfältet. Här klev vi av bussen och Anders Persson fortsatte att berätta att svartkrutröken låg här tät i terrängen under striderna. Uppskattningsvis 10 000 man stred här. Den täta skogen, myrarna och bäckarna hade begränsat framkomligheten och kommunikationen mellan de stridande enheterna hade inte fungerat. Rent militärtekniskt så var de öppna fälten det ideala under sådana här strider.
Vid monumentet i Sävar (foto Leif Markstedt)
Endast ett mindre område mellan byn och Krutbrånet bestod av öppet fält. Ljunggren som befann sig där skrev att ryssarna inte vågade ”gå ned i dälden utan de lågo ned och sköto”. Det betydde att de inte stod upp som en hel karl då de sköt!
Wachtmeisters uppgift blev inte att besegra ryssarna utan att stänga vägen. Han försökte parera Kamenskijs alltmer vildsinta anfall. Ryssarna var tvungna att slå sig igenom för att inte angripas i ryggen av Wrede som med sina trupper lämnat Öre älv och var på väg norrut. Kamenskij ska här ha uttryckt att ”nu får vi kasta våra ränslar och gå över de lappländska bergen hem till Ryssland”.
Anders Persson citerade Ljunggren och pekade mot ”höjden framom Sävar by” och berättade att striderna böljade fram och tillbaka. Tre gånger tog den svenska huvudtruppen höjden och tre gånger återtog ryssarnas styrka den. Samtidigt nere i Ytterboda stod de hårdaste striderna i det här slaget mellan ryssar och svenskar.
Särskilt Pommerska bataljonen ur Drottningens livregemente led svåra förluster, men lyckades stoppa ryssarnas avancemang. Wachtmeister skickade då ner sin kurir Levrén dit för att se hur striderna gick. Han möttes då av ryska trupper under ledning av en kapten Schneider som upptäckt ett obevakat vadställe (idag Ryssvadet) och hur de tagit sig över där.
Levrén återvände då till Wachtmeister och meddelade att ryska trupper brutit igenom det svenska flankförsvaret. Wachtmeister skickade då över huvudtruppen på östra sidan ån och gick i ställning där. Men vad Levrén inte visste det var att Schneiders trupper i själva verket var på väg att vända mot Ytterboda för att ta svenskarna i ryggen där. De ryska styrkor som redan befann sig i Sävar anföll nu bron och tog sig över till östra sidan. Wachtmeister gav då upp och beordrade allmän reträtt.
Bussfärden gick vidare och vi stannade vid den herrgårdsallé som leder till där Sävargården en gång låg. Den herrgården var generalstabens huvudkvartér och Anders Persson berättade att enligt sägen så var här i källaren uppdukat middag för Wachtmeister till kl. 4. Men Wachtmeister med stab hade redan gett upp och var på väg mot Ratan. Nikolaj Kamenskij, sägs det, blev den som intog middagen istället.
Ljunggren skrev: ”ryssarna leddes av en käck och duglig officer, vi av en kärring i karlakläder med lullalitetens stämpel lysande i ansiktet”. Enligt Anders Persson så berodde fiaskot på en mängd kommunikationsmissar och oklara ledningsförhållanden mellan Puke, Wachtmeister och Wrede. Dessutom hade kanske Kamenskij varit mer handlingskraftig och skickligare i sin ledning trots att hans egna trupper hade varit i mycket dålig kondition.
En omtalad kuriositet i slaget om Sävar var den kvinna i soldatkläder som också deltog. Hennes namn var Katrin och hon hade förklädd följt med sin man, en tysk vid namn Bernardus Servenius som tillhörde Drottningens livregemente. I smyg hade hon gått ombord i Gräddö och följt med upp till Ratan. I Sävar, sägs det, ska hon ha gått omkring bland de stupade soldaterna och plockat reda på patroner.
Då Wachtmeister fick klart för sig detta ska han ha hos drottningen ha anhållit om att Katrin Servenius borde belönas med tapperhetsmedalj. Om hon verkligen fick den är okänt men det är enda gången en kvinna rekommenderats till medalj för tapperhet i krig, enligt Anders Persson.
Vi tackade våra förnämliga värdar och guider i Sävar och färden gick norrut mot Ratan och Tullgårdens gästgiveri. Här intogs välsmakande lunch bestående av laxfilé, örtcremé och portabello.
Därefter fick vi en mycket bra guidning av Christer Hållinder. Han började med att berätta om Ratans historia som också är hamnens historia. Från 1500-talet fick Ratan alltmer betydelse som hamn. År 1695 uppfördes den första officiella byggnaden och det var en krog och det skedde på uppmaning av staten. Det var de norrländska städernas borgerskap och handeln de bedrev som skapade behovet. Finansiär till krogbygget var en officersänka från Dalkarlså. Första krögaren var också den första lotsen. På Rataskäret upprättades så småningom den första tullkammaren år 1765.
Christer Hållinder tog sedan upp fortsättningen av huvudämnet för dagen. Han berättade att striderna i Ratan varade i åtta timmar. Tidigt på natten den 20 augusti hade expeditionskåren åter samlats i Ratan. Puke beordrade nedhuggning av all skog väster om byn och att värn skulle byggas på Ledskär, ön söder om Rataskäret. De ryska trupperna anlände till Ratan tidigt på eftermiddagen.
Eftersom Kamenskij inte ville bli inklämd mellan de svenska styrkorna i Ratan och Wredes trupper på väg norrut, lämnade han bara en del av sin styrka att anfalla i Ratan. Huvudstyrkan tog han norrut. Vid ettiden på eftermiddagen anföll 2 000 ryssar de svenska ställningarna. Det svenska motståndet bestod av 6 000 man, artilleriet på Ledskär och flottans 24-pundiga kanoner, sammanlagt flera hundra kanoner kanoner.
Trots det omöjliga motståndet rusade ryssarna genom byn och ut i vattnet med sina mynningsladdare och sköt mot skeppskanonerna och artilleriet på Ledskär. Enligt Christer Hållinder var syftet att fördröja angrepp av flottan längre norrut.
Ulf Lundström, Rolf Granstrand och Christer Hållinder i Ratan (foto Leif Markstedt)
Klockan halv åtta på kvällen var striden över. Ratans by var i det närmaste utplånad, ryssarna förlorade 500 man och svenskarna 30 man enligt vår guide. Men Kamenskij hade ändå skaffat sig fri lejd norrut och i förhandlingarna på kvällen den 21 augusti mellan honom och Wachtmeister var de i stort sett överens.
Dagen efter inskeppades expeditionskåren och Puke planerade att segla mot Umeå. Den 23 augusti lämnade de kvarvarande ryska trupperna Umeå och den 24 augusti gick Wredes trupper över Umeälven. Den 2 september slöts krigsstilleståndet i Frostkåge som kom att gälla fram till fredsundertecknandet i Fredrikshamn den 17 september.
Vi tackade Christer Hållinder och reste vidare mot norr. Under resan tog Ulf Lundström upp betydelsen av namnet Rataskär. Ordet finns i dialekt i bemärkelsen ”något dåligt” och i det här fallet skulle det betyda ungefär ”klippig mark ej användbar till någonting”. Byanamnet Ratu däremot, mellan Bygdeå och Robertsfors, syftar ursprungligen på en ”liten bäck som faller hastigt” enligt Ulf . Han tog även upp benämningen ”djäkne” som i Djäkneboda och berättade att det var en skrivkunnig person under medeltiden.
När vi kom till Gumboda stannade vi vid den gamla skolan där vi togs emot av paret Edström. Här fick vi ta del av Gumboda heds historia, bland annat visades en stor samling fotografier från 1800-talet. På övervåningen fanns en modell över exercisplatsen som den en gång såg ut och Edor Edström berättade om de olika byggnaderna.
Vi åkte sedan till Gumboda hed som idag är en festplats för framför allt countrymusikens vänner. Men spår från det förgångna fanns dock kvar, som husgrunder och ställningslinjer t.ex. Mellan 1649 och 1897 var Gumboda hed exercisplats för Västerbottens regemente och dess södra bataljon som bestod av kompanierna Skellefteå, Lövånger, Bygdeå och Umeå. Västerbottens norra bataljon som bestod av kompanierna Piteå, Luleå, Kalix och Torneå exercerade på Kalix hed. Rolf Granstrand berättade att chefen för Västerbottens regemente var placerad i Piteå, överstelöjtnanten i Umeå och majoren i Skellefteå.
Efter saft och bulla och tack till Edströms satte vi oss för sista gången för dagen i bussen och åkte hem. Samtliga torde ha varit mycket nöjda!