Det här årets stora sommarutflykt för Släktforskarna, Hembygdsföreningen, Fornminnesföreningen och SKEFO ägde rum lördagen den 21 augusti.
På morgonen den dagen startade den fullsatta bussen sin färd mot norr. Bussguider var som tidigare år de eminenta Ulf Lundström och Rolf Granstrand. Redan då Solbacken forcerades inleddes historielektionen. Ulf berättade att gamla Kågevägen länge var huvudfarleden norrut, att den ingick i den s.k. norrstigen som fanns under medeltiden. Omkring år 1650 blev den sedan uppbruten till kärrväg.
På 1920-talet drogs den nya sträckningen, den som går på östra sidan om Vitberget och en anledning var att Norrböle by alltmer blev en del av staden. De första stadsmässiga byggnaderna och den första gatan kom då till här. Dagens E4 går ungefär där den nya Kågevägen gick, som delvis finns kvar. Rolf påpekade här att den nya Kågevägen var en av de första i norra Sverige som belades med asfalt alternativt betong.
Rolf berättade vidare att vår destinationsort Piteå en gång var stad för både Piteå och Skellefteå socknar. Redan på 1640-talet, under drottning Kristinas tid, skulle det ha diskuterats om var den dåtida staden borde flyttas. När så Piteå stad i Öjebyn brann ner år 1666 aktualiserades frågan igen. Den 12 november 1666 utfärdade Karl X Gustav privilegier för anläggning av Hedvigsstad i Kåge som den nya staden. Men efter ett möte i Skellefteå under ledning av landshövdingen Johan Gran fick borgarna i Piteå igenom sitt förslag att den nya staden skulle anläggas på Häggholmen öster om Öjebyn istället.
På 1830-talet fanns det förslag på att den första staden i Skellefteå socken borde förläggas i Kåge. Här hade varit ett köpmannacentrum genom århundradena enligt Ulf. På 1500-talet fanns här många köpmän och i början på 1600-talet fanns det även en betydande marknadsplats, ”augustimarknaden”. Skellefteås sockens äldsta väg, åsvägen mot inlandet och Arvidsjaur gick från Frostkåge, som också hade gästgivaregård. Dessutom hade Kåge en mycket bra hamn. Allt det här bidrog säkert till intresset för Kåge som stad.
Då vi närmade oss Ostvik sa Ulf att Ostvik och Östanbäck på 1500-talet var en och samma by. Han berättade att mellan Ostvik och Ostträsket finns det en intressant naturformation som skulle kunna vara ortsnamnet Ostviks uppkomst. För omkring 500 e.kr. gick havet upp till den ås som ligger vid Ostvik/Östanbäck. I den åsen finns en smal förträngning som då vid den tiden ska ha bildat en vik som nådde upp mot Ostträsket. Ulf tror att det kan vara den som är upphovet till byanamnet.
Vi närmade oss Byske och såg kyrktornet uppenbara sig. Första kyrkan i Byskeregionen var annars Åbyns kapell som byggdes 1640 enligt Ulf och den skulle ha legat några hundra meter nedströms E4-bron över Åbyälven. Det var för långt att ta sig till kyrkan i Skellefteå därför kom det här kapellaget till, som omfattade Byske i söder, Kinnbäck i norr och Gagsmark och Källbomark i väster.
Åbyns kapell var i bruk fram till 1740. Därefter återgick man till kyrkan i Skellefteå. Men år 1837 byggdes åter en kyrka och denna gång i Ytterstfors då en bruksförsamling bildades. Byske kyrka, den vi ser idag, byggdes sedan och invigdes 1872.
Byn Kinnbäck passerades och då berättade Ulf att här går en gammal kulturgräns mellan det finska och det nordiska. Kinnbäck skrevs på 1500-talet Kimmingebäck och har finskt ursprung i ordet ”kim” som ska betyda fågelbrunst. En liknande benämning ska finnas mellan Torneå och Kemi. Andra byanamn med finskt ursprung är t.ex. Hortlax och Jävre. Dessa kustbyar har ett namnskick som går tillbaka till järnålder enligt Ulf. Markbyarna som ligger väster om kustbyarna, som t.ex. Hemmingsmark och Blåsmark har kommit till senare och under svensk påverkan på 12–1300- talet.
I Jävre svängde vi av E4:an och tog gamla riksvägen 13 mot Hemmingsmark. Vår ortnamnsforskare Ulf menade att Jävre hade sin motsvarighet i det finska ”iävra” som möjligen skulle kunna ha ett ursprung i personnamnet Efraim. Då vi här passerade flera pampiga Norrbottensgårdar tog Ulf upp även detta ämne.
Även om Skellefteå och Piteå är väldigt lika så finns det skillnader. Norrbottensgårdarna är ofta väldigt långa och anledningen är att de var flerfamiljshus i större utsträckning än gårdarna i Skellefteå socken. Kustbyarna i Piteå var väldigt stora och familjernas avkommor stannade i byarna och på gårdarna. I Skellefteå flyttade man och sökte sig mot inlandet och tog upp nybyggen. Arvidsjaur är t.ex. i huvudsak kolonialiserat från Skellefteå.
Första anhalt på vår resa var Svensbyn och hembygdsområdet Swensbylijda. Här bjöds på en rejäl smörgås och dryck samtidigt som Britta Berglund hälsade oss välkomna. Britta som sitter i styrelsen för verksamheten berättade att anläggningen började rekonstrueras 1989. I Svensbyn som tidigare varit ett centrum i bygden har det funnits flera kvarnar, sågverk, spånhyvel, tegelbruk m.m. På hembygdsområdet finns allt detta representerat och dessutom en stor mängd byggnader av olika slag för att visa hur en större bondgård på 1800-talet såg ut. Här finns idag café och servering och en mängd av aktiviteter som musikevenemang, teater, marknad, gudstjänst och loppis.
Swensbylijda. Mangårdsbyggnad från mitten av 1800-talet
Färden gick vidare och vi fick god guidning spontant av f.d. Roknäsbon Roland Åkerström då vi passerade Roknäs, Lillpiteälven, Sjulnäs, Långnäs, Böle och fram till Öjebyn.
Han berättade att i Roknäs, då han var barn, fanns järnaffär, konditori, brandstation, tvätt- och badinrättning, urmakare, tandläkare, läkare m.m.
I Sjulnäs fanns flera garverier och garvarna hette alla Sandlund.
I Långnäs finns en minnessten över Bothniensis, berättade Roland. Nicolaus Olai Bothniensis var f 1555 i Gamla Kyrkobyn Piteå lfs. Möjligen uppvuxen i Långnäs by. Kallade sig från början Långnäsbonius. Ordförande vid Uppsala möte 1593. Teologieprofessor och praepositus (rektor) vid Uppsala universitet. Utnämnd till ärkebiskop den 25 juli 1599.
Då vi passerat Pite älv och Böle by körde vi förbi Böle bom som en gång var den stora sorteringsplatsen av timmer under flottningsepoken. Här kunde man också se spår av de lertag som en gång fanns under tegelbrukstiden.
Framme i Öjebyn stannade vi vid kyrkan och nästa guidning tog vid. Ida Berg tog emot oss och berättade att kyrkan är från 1425 och var då en långkyrka. Eftersom det är en stenkyrka så kan man anta att bygden då var rik. Det krävdes både mer pengar och arbete för att bygga i sten istället för trä. Det fanns sju läktare i gamla delen och valven kom till i slutet av 1400-talet.
Öjebyns kyrka med klockstapel
Ida berättade vidare att ryssarna på 1700-talet brände ner kyrkbyn men att kyrkan klarade sig även om taket fick brandskador. Under de reparationer som då gjordes passade man på att bygga ut kyrkan till en korskyrka. Församlingen hade expanderat och det behövdes en större kyrka. En av de drivande var kyrkoherden Daniel Solander (farfar till botanisten).
Altare och predikstol är från 1700-talet och gjord av Nils Fluur som även gjort verk i Gammelstads kyrka. Det finns ett litet altarskåp som redan på 1700-talet flyttades från Öjebyn till Älvsbyns kyrka och som så småningom hamnade i en källare på Skansen. På 1990- talet fann man det i en förvaringslokal i ett av Stockholms museer och nu finns det åter igen i Öjebyns kyrka. Vad som också hittats relativt nyligen är ett antependium (altarkläde) daterat till 1589 och som nu hänger på södra väggen. Man tror att det är Andreas Nicolais hustru och döttrar som skapat det. En i ressällskapet, Monica Furman, säger att tekniken kallas påläggssöm och applikation.
Andreas Nicolai var f 1523 i Hamnen, Öjebyn. Prost och birkarl i Piteå. Norra Sveriges rikaste man. På antependiet står initialerna AN, MJD, AMAD och KAD vilket torde vara han själv, hustrun M Johansdotter och döttrarna AM Andersdotter och K Andersdotter. Andreas och hans hustru hade även sönerna Anders Andersson och Nicolaus Andreae Rehn. Nicolaus var morfar till Anna Brenholm som var gift med prästen i Arjeplog, Johannes Nicolai Laestadius.
Vår guide Ida Berg ledde oss ut ur kyrkan och klocktornet kom på tal. Det lär vara Norrbottens äldsta byggnad och stod där innan kyrkan byggdes. Nedersta och då enda våning ska ha varit likbod. Den andra våningen med klockställning kom till på 1400-talet och den tredje två hundra år senare med större klockor.
Någon i ressällskapet ställde frågan om namnet Piteå tidigare varit ett byanamn. Ulf Lundström gav här ett intressant svar. Han sa att vi nog får tänka oss att det längre tillbaks i tiden funnits en by som hetat Piteå där Öjebyn varit en del. Ofta i Västerbotten och Norrbotten är det så att orter med namn på ”by” har varit en del i något större. Piteå är namnet på älven som förts över till namnet på bygden vid älvens mynning. Byn vid mynningen har troligtvis hetat Piteå ursprungligen. Sedan på 1300-talet då församlingarna bildades blev Piteå namnet på församlingen. Ulf berättade då att det vanliga scenariot har, i de flesta fall, varit att sockennamnet konkurrerat ut det gamla byanamnet så att byn i centrum får ett annat namn. Ulf tog även upp betydelsen av namnet Piteå som är omdiskuterat. Namnet kan vara finskt i betydelsen åbrant eller möjligen samiskt.
Vi tackade Ida Berg och förflyttade oss till Solanderföreningens lokal för föredrag i rasande tempo av dess ordförande Ivar Gustafsson.
Botanisten och världsomseglaren Daniel Solander föddes 1733 i Öjebyn. Sjutton år gammal reste han till Uppsala för att studera juridik men intresset för botanik tog överhanden. Han blev en av Carl von Linnés lärjungar och sändes av honom till London 1759. Syftet var att sprida kunskap kring Linnés klasssificeringssystem av växter.
Ivar berättade att i London acklimatiserades Solander snabbt. Han lärde sig engelska och fick många inflytelserika bekanta. Efter bara tre år blev han invald i engelska vetenskapsakademin och fick tjänst på British Museum. Han träffade den stenrike Joseph Banks som var intresserad av naturvetenskap och de deltog då i den expedition som startade 1768. Det blev en världsomsegling under ledning av kapten James Cook. De passerade Madeira, Rio de Janeiro, Eldslandet, Tahiti, Nya Zeeland, Australien, Nya Guinea, Holländska Ostindien, Kapstaden, Sankt Helena och tillbaks till London 1771.
Överallt där de gick iland samlade Solander växter och insekter. Ivar berättade att i Uppsala satt Linné och väntade på Solander och nya spännande växter. Men Banks som finansierat det hela ägde allt. Daniel Solander dog 49 år gammal 1782 och begravdes utanför London. Hela 4000 nya växter hade samlats in, namngivits och förvarats i vad som sedan kom att kallas ”solanderboxes”.
Eftersom det nu kurrade i Skelleftebornas magar förflyttade vi oss till Grans Naturbruksskolas restaurang för intagande av lunch. Gran var tidigare översteboställe för Västerbottens regemente och här berättade Rolf om en kärlekshistoria från krigsslutet 1809. Finland var på väg att gå förlorat och en rysk skyddsvaktstyrka hade belägrat Gran under våren. Befälhavare var bojarättlingen kaptenen vid Kejserliga Sviten, Reinhold Johan Nassokin f. 1787 på Vaimoisa i Raplamaa i Estland. Det visade sig att tycke hade uppstått mellan honom och översten Bergenstråhles dotter Carolina Lovisa Thalena Bergenstråhle f. 1788 i Friggesby i Kyrkslätt sn i södra Finland. Nassokin och hans mannar lämnade Gran under hösten och begav sig hemåt. Men bara efter några månader mitt i vintern återkom Nassokin och friade till henne.
De gifte sig den 18 februari 1810 i Piteå lfs. De två första barnen föddes troligtvis på Vaimoisa medan de tre övriga föddes på Norrby i Snappertuna sn i Finland. De tre döttrarna dog som barn, medan sonen generalmajoren Mikael dog 1882 i St Petersburg och sonen överstelöjtnanten Ferdinand Carl Johan dog 1876 i Moskva. Carolina Lovisa Thalena dog endast trettiotre år gammal på Norrby, varvid Reinhold gifte om sig med sin hustrus halvkusin Lovisa Carolina Gustava Bergenstråhle och fick med henne ytterligare fem barn. Reinhold Johan ”bevistade polska upprorets kuvande” 1831 och dog som generalmajor i slaget vid Ostrolenka.
Efter måltiden äntrade vi bussen och färden gick mot Piteå Museum där Anna Lindberg och Åke Berggren tog emot. Anna som är byggnadsantikvarie började guidningen med att berätta att Piteå blev stad 1621 och placerades i Öjebyn, men flyttades 1666, efter branden, till Häggholmen. Hamnläget var här mycket bättre än på den gamla platsen som grundat upp.
Det upprättades en stadsplan. Man utnyttjade höjdförhållandena och la torget med Rådhuset på öns högsta punkt och man bestämde en storgata. Anna berättade att arkitekterna ofta var utbildade i Holland och skolade i renässansens ideal. Runt torget placerades stadens förnämsta byggnader. Rådhuset fick en tvillingbyggnad i skolhuset som också blev en del i inramningen. De flesta husen vi i dag ser runt torget är från 1800-talets början. Dagens rådhus är det tredje på samma plats och uppfördes på 1830-talet i finsk-rysk stil som var vanlig i Finland.
Vi tackade Anna och Åke tog vid. Han berättade att han sitter i styrelsen för museet men att han är läkare till professionen. Rådhuset har sedan 1980-talet disponerats av Piteå museum som tidigare låg utanför staden. De har fyra anställda varav en är museichef.
En klassisk fråga i Piteå har varit om vem som ägde Häggholmen från början. Då Abraham Hülphers 1758 besökte Piteå på sin rundresa i Sverige gjorde han en intressant anteckning i sin dagbok. Där står att Anders Bryggman skulle ha fått 25 daler kopparmynt för Häggholmen. Det knepiga är, enligt Åke, att det inte finns någon källa, inget köpebrev, ingen lagfart för detta. Det konstaterades redan i slutet av 1800-talet då Karl Bäckström Stecksén gjorde en omfattande sökning i arkiven.
Men därefter har amatörforskaren Helge Lundgren f.1924 sökt via landsförsamlingarnas handlingar i Härnösand och där funnit två dokument som styrker att det var prästbordet som var ägaren. Bryggman kanske fick ersättning för ett fiskearrende. Det ena dokumentet är ett brev från slutet av 1600- talet från en präst som skriver att prästbordet gått miste om Häggholmen och laxfisket.
Åke berättade att prästbordet fick sin mark redan på medeltiden. På 1320-talet då trakterna kolonialiserades från Mälardalen avsattes mark till kyrkan. En del av den marken gick sedan ifrån kyrkan av någon anledning, för att sedan återbördas 1408 genom en donation av Peter Djäken. Sannolikt omfattade donationen även Häggholmen.
Sedan var det meningen att vi skulle göra en stadsvandring men regnet gjorde att det blev en busstur istället. Åke lotsade oss mot Norrmalm, pekade ut kyrkbron där den en gång legat och var enda förbindelsen mellan ön och fastlandet. Kanalen däremellan existerar inte längre men den kan anas.
Piteå stads norra malm började byggas i slutet av 1700-talet. Anledningen var trångboddheten och brandrisken på Häggholmen. Hit hänvisades de som ville ha en tomt och det var i huvudsak de som inte hade det så gott ställt. Det var hantverkare, fiskare, sjöfolk och arbetare. Den typiska byggnaden var en enkelstuga med farstu, kammare och kök.
På 1880-talet byggdes Piteå Sparbanks första egna byggnad och den placerades på Norrmalm. Tidigare hade man förvarat viktiga handlingar i brandsäkra skåp i Rådhuset bl.a. men de var inte alltid så säkra hade man erfarit från andra städer. Här i den nya banken satsade man på två brandsäkra valv centralt i huskroppen.
På 1930-talet flyttades bankverksamheten återigen. Efter Nygatan passerade vi ett av de äldsta husen på Norrmalm som är från slutet av 1700-talet. Åke pekade och berättade om tomtindelningen, då som nu, med små kvarter om fyra tomter. Gatornas namn som t.ex. Fiskargatan, Tunnbindargatan, Krukmakargatan erinrar om de verksamheter som en gång var.
Vi tackade Åke med en applåd och släppte av honom här.
Nu var det meningen att det skulle bli picknick, men vädret styrde oss mot Stadshuset istället. Vi samlades i sessionssalen där Gerd Säfvenstedt tog emot oss helt improviserat. Hon berättade att huset har fyrtio år på nacken och att det byggdes i samband med kommunsammanslagning av Piteå stad, Piteå lands, Öjebyn och kostnaden uppgick till 16 miljoner. Vilket då ansågs vara en kolossal summa. Arkitekten som ritade huset var Göte Lundström och inredningsarkitekt var Jean Carlbrand. Utsmyckningen i sessionssalen är gjord av Kirunakonstnären Fritz Sjöström.
Gerd Säfvenstedt berättade att sessionssalen inte är förändrad sedan nybyggnationen. Däremot har förändringar i stadshuset övrigt gjorts i omgångar. Vi förevisades även kommunstyrelsens rum och informerades om att de i Piteå har kommunalråden Peter Roslund och Helena Stenberg. Det hela avslutades med att picknick med skorpor och dryck intogs glupskt i sessionssalen och att vi lämnade Piteå Stadshus.
Alla längtade nu hem till Skellefteå efter en späckad dag och storartad guidning.