Text och foto: Leif Markstedt
Årets kulturhistoriska resa påbörjades kl. 08.30 då full buss styrde ”åppåt marka”. Bussvärdar var Ulf Lundström, Eivor Nyström och Rolf Granstrand.
Efter en kort introduktion av Rolf tog den remarkable Ulf över. Han berättade att vägen längs Klintforsån från Prästbordet till Varuträsket fanns redan på medeltiden. Den var då Varuträskarnas väg till Landskyrkan. När nybyggarrörelsen på 1700-talet kom igång längs Klintforsåns dalgång förlängdes vägen.
Nybyggena i Svanström och Svanfors uppstod omkring 1760 och då byggdes väg dit. Sedan under 1780 och 1790-talen byggdes vägen upp till Bastunäs.
Fortsättningen mot Jörn byggdes 1855 efter en omfattande förrättning. Innan beslutet togs om att vägen skulle få just den sträckningen inkallades Nysätra sockennämnd. De fick då, av objektivitetsskäl, utreda frågan så att ingen intressent skulle agera i egen sak. Det fanns tre vägalternativ där det vinnande förslaget blev det från Bastunäs, via Älgnäs till Jörn. Det andra alternativet var en västlig dragning längs Nasaleden efter Skellefteälven över Bjurvattnet, Hornsträsk och i riktning mot Missenträsk där vägen skulle vika av mot Jörn. Tredje alternativet var att följa Kågedalen upp mot Jörn.
Faktorer som vägdes in var t.ex. närhet till kyrka, marknad, hamn och läkare. Nasaledsalternativet gagnade inte kommunikationerna kom man fram till. En väg efter Kågedalen ansågs för svårbygd med alla vattendrag som hinder. Men in på 90-talet byggdes en väg där i alla fall. Behovet av kommunikationer hade ökat och järnvägen var på gång. Det här sågs inte med blida ögon i Skellefteå. Man var rädd att handeln skulle dras bort från staden. Samtidigt byggdes vägen till Malå vilket oroade handelsmännen i Umeå. Enligt Ulf så var det en stor konkurrens om handelsområdena.
Rolf funderade över Varuträskets namn och vad som är ursprunget. ”Vattendraget heter ju Klintforsån, hur hänger det ihop egentligen”? Ulf förklarade att ofta är det så att sjöar fått namn efter vattendragen. ”Varu” eller ”var” skulle från början ha betecknat en plats vid åns mynning vid Landskyrkan. Ordet är ett gammalt nordiskt ord från 500-talet och betyder ”skyddat hamnläge”. Troligtvis var ”varan” ett tidigare namn på ån som sedan gav namn åt sjön och därefter byn. Ordet finns i norskan och i Västsverige men även på närmare håll. Sävar och Levar är sådana exempel. Sävar betyder ”sjö med skyddad hamn” och Levar betyder ”hamn i lä”.
Rolf undrade över ursprunget till namnen Svanström och Svanfors som är lite ”fina namn” som han uttryckte det. Ulf svarade att det är lite svårare med de här namnen. Utsyneshandlingarna för dessa nybyggen är knapphändiga i det sammanhanget och säger inte så mycket om ursprunget. Men det handlar inte om t.ex. ”svanar i älven” utan är mer komplicerat än så. Den här typen av poetiska namn är ovanliga i äldre tid i de här områdena och har nog inte funnits före nybyggenas tillkomst, enligt Ulf. Det vet man just i de här fallen därför att det gamla namnet för ”svan” är ”alter” som t.ex. i Altertjärn. Därför kan man säga att svannamnen uppkommit i sen tid. En teori är att det kan ha varit någon Piteborgare med namnet Svan eller Svanborg som gett namn till de här platserna. Ulf sa sig veta att några från det hållet försökt få tillstånd att anlägga de här nybyggena.
När vi närmade oss Jörn kom Sara Lidman på tal och en av passagerarna vid namn Gunnar Karlsson läste då upp en mängd ortsnamn och geografiska benämningar ur hennes böcker.
Ulf fortsatte därefter och berättade att i Jörnsområdet finns inga medeltida byar. På 1730- talet kom nybygget Hornsträsk som också är exempel på äldsta namntypen. De nybyggesnamnen slutar ofta på ”träsk” och har attraktiva lägen eftersom de togs upp först.
På 1800-talet ökade befolkningen starkt och nybyggesrörelsen expanderade. Skellefteå socken började då delas upp i mindre enheter. År 1834 bildades Norsjö socken och Jörnsområdet lades till Norsjö som ett kapellag. 1855 byggdes kyrkan i Jörn (idag Österjörn) och lite senare byggdes prästgården. Då kommunbegreppet senare infördes, blev Jörn egen kommun 1862. Egen församling blev Jörn 1892.
Rolf tog här upp namnet Jörn och tyckte att det skiljde ut sig från andra namn. Ulf svarade att det är finskt, att det kommer av ”jyrä” (”Jyrkänne” = brant, stup eller ”jyrä” = vält) och att det finns t.ex. i trakterna av Vasa. Ordet betyder bergsbrant och är troligtvis bergssluttningen ovanför kyrkan.
På 1500- talet till 1700-talet fiskade kustbönderna i Jörnsträsket som då kallades Holmträsket. Men Ulf tror att då platsen vid sjön utsynades som nybygge 1778 valde man att ge nybygget namnet Jörn eftersom nybygget Holmträsk redan fanns på annat håll. Jörn kan ha varit en benämning som samerna kan ha tagit över och kallat platsen.
Då vi var framme i Österjörn berättade Rolf om flyktinglägret som byggdes här 1944 under kriget. Det hette Lindålägret och bestod av 106 paviljonger för finska flyktingar, de flesta från Rovaniemiområdet.
Bussen stannade till mellan kyrka och kyrkogård och det konstaterades att författarna Sara Lidman och Birger Vikström är begravda där. Färden gick vidare, vi passerade Åliden där Saras farfar och farmor hade bott, som i Jernbaneeposet var Månlidens Didrik och Anna-Stava.
Innan vi var framme i Glommersträsk berättade passageraren Gertrud Högström om sin barndom i Glommersträsk och om sin bror träsnidaren Kjell Gustafsson.
Ulf tog därefter upp namnet Glommers som ska ha samiskt ursprung. Samerna i det området, norra Västerbotten och södra Norrbotten, talade umesamiska och ordet kommer från ”gloeme” vilket betyder grop, hålighet i bäck eller sjöstrand.
I Glommersträsk blev det så fika på värdshuset Gula Villan och därefter en kort promenad till bygdemuseet. Representanter för hembygdsföreningen gav här en koncentrerad introduktion till området.
Första nybyggare i Arvidsjaurs socken var Per Israelsson Käck. Han var född 1729 i Västra Hjoggböle nr 3 och år 1757 kom han till Glommersträsk. Med på resan var hustrun f.d. änkan Stina Olofsdotter född 1715 i Innervik nr 15 och fem barn. Troligt var att löftet om 15 års skattefrihet och frihet från att gå ut i krig enligt 1749 års lappmarksreglemente, gjorde att familjen kom till Glommersträsk.
Dottern Stina född 1754 gifte sig 1777 med den fjärde nybyggaren Johan Johansson Edström född 1745 i Ersmark nr 7. År 1810 byggde han gården borta i ”haingna” som blev början till Hängengården som är flyttad till nuvarande plats.
Hängengården i Glommersträsk
Initiativtagare till bygdemuseet med Hängengården var köpmannen Sven Karlsson (far till konstnären Per Fredrik Glommé född 1930 i Glommersträsk) som 1937 bildade hembygdsmuseet.
På området finns 12 byggnader med 3000 föremål. Bland annat så finns här den enda bevarade byggnaden efter Käck, en bod uppförd 1759.
Käcks boda från 1759
Den verkliga sällsyntheten är den genuina skolsalen från 1843 som startades upp för undervisning av samepojkar. Syftet var att kristna de hedniska samerna.
Skolsalen i Hängengården
Efter att ressällskapet flanerat fritt på området förflyttade vi oss till annan lokal på orten, där filmaren Åke Edström tog emot. Han presenterade sig och berättade bland annat om sitt senaste projekt; filmen om sjukvårdaren Gunnar Lundström (född 1911 i Glommersträsk. Den dag vi besökte Glommersträsk högtidlighölls 75-årsminnet av hans minneslund) som nyårsafton 1955 dog i ett bombanfall över Abessinien. Därefter visade han filmen ”Sara och metropolen” från 2001. Sara Lidman och f.d. TV-chefen Sam Nilsson berättade här om människor och företeelser i trakterna av Glommersträsk.
Nu var vi många som var hungriga och därför kom utfodringen i Gula Villan lägligt.
Hängengårdens sommarstuga med värdshuset Gula Villan i bakgrunden
Sedan gick färden mot Gallejaur där Crister Lövgren (Gallejaurbo, konstnär och tidigare grafiklärare på Konsthögskolan i Umeå) tog emot. Han berättade att första vägen byggdes 1952 och att elektriciteten hade kommit 1947. På 50-talet påbörjade Vattenfall ett vattenkraftsprojekt som på allvar kom igång 1960. Då påbörjades bygget av en sju km lång kanal från Skellefteälven till Gallejaursjön som höjdes 13 meter. Gallejaurs Kraftverk togs sedan i bruk 1964.
Crister Lövgren
Vi förflyttade oss upp efter byavägen och de berömda systrarna Karlsson kom på tal. Vi stannade vid deras födelsegård. Crister berättade att systrarna levererade mjölk in på 1980-talet och att sista fjällkon avyttrades 1995. Systern Ebba var den som blev kvar ensam och hennes sista kulturbevarande insats var att göra allt till en stiftelse för förvaltning av skog, mark, hus och lösöre. Det gjordes år 2007, ett år innan Ebba dog.
Så redan 2008 blev byn med den omkringliggande skogen kulturreservat och samtidigt som skogen utanför detta blev naturreservat. Det ska vara unikt enligt Crister. En poäng är att skogen närmast byn ska gå att bruka på traditionellt sätt. Behöver man byta stockar på någon byggnad t.ex. så är det där de ska tas. Skogsbetet ska återupptas nästa sommar då fjällkor åter ska komma till byn.
Skogen närmast byn har vuxit upp efter branden 1805. Första nybyggaren satte eld på skogen för att få bättre bete men missbedömde vindarna. Så branden drog iväg okontrollerat bortåt en mil österut där den fångades upp av Petikån. Nybyggaren blev sedan stämd inför tinget men mutade sig fri med en tunna smör, enligt Crister.
Skogen väster om byn som klarade sig från branden, där har det inte brunnit sedan 1600-talet. Föräldrar till de tre systrarna var Karl Karlsson från Fågelliden och Margareta född i Anders Larsagården 1887. Föräldrar till henne var Anders Larsson Vikberg född 1854 och Sara Löf född 1851. Anders var barnbarn till Carl Svensson, han som 1801 utsynade nybygget Gallejaur (Gallejaur eller umesamiska Gájllajávrrie betyder ev. huvudpanna eller sluttning mot sjö). Det var det andra nybygget i lappskattelandet Jerfvesjaur där samernas huvudviste låg vid Järvträskets västra strand. Crister berättade att Anders Larsagården var en relativt välbärgad gård efter lappmarksmått mätt. Man hade nämligen goda affärer ihop med träpatronerna i Skellefteå.
Inom reservatet finns alla 63 ursprungliga byggnader kvar varav 48 är timmerhus, 3 är jordkällare och övriga är brädhus. Crister pekade på en storhässja, här kallad råghässja, vilken var ovanlig på de här breddgraderna. Alla byggnader finns kvar och de står precis där de stod på 1800-talet utom en. Det är sjöboden som innan uppdämningen av sjön flyttades 100 meter upp.
Systrarna Karlsson
De tre systrarna var Greta född 1916, Lisa född 1918 och Ebba född 1922. De växte upp och blev kvar i hemmet ogifta. Då deras morbror Johan-Anton och moster Erika (båda ogifta) i Anders Larsagården blev gamla flyttade Greta dit och hjälpte till. När de sedan avlidit blev hon kvar och skötte gården vidare. Lisa var den enda av systrarna som en period lämnade byn. Men hon kom tillbaka och flyttade in hos moster Sofia och Hjalmar Forslund som var barnlösa. De hade nu blivit gamla och behövde hjälp.
Ebba var kvar på föräldragården fram till 1993 då de alla flyttade ihop igen och bosatte sig i Forslundsgården. Sofia och Hjalmar hade nu dött. Greta och Lisa dog 1996 och Ebba dog bara några månader innan invigningen av kulturreservatet.
Besöket i Gallejaur avslutades med fika i reservatets informationscenter och vi tackade för en mycket bra guidning av Crister Lövgren.
Färden gick vidare och Ulf tog till orda apropå samer och finnar. Han sa att förr fanns en uppfattning om dessa folk att de var trollkunniga. Man trodde att de kunde göra ”trollskjutningar”, alltså sända sjukdom eller död till någon. Enligt gamla uppteckningar så fanns det en svartkonstbok bevarad i prästgården under prosten Höijers tid på 1880-talet. En dräng hade läst i boken och frågade prosten om han fick provskjuta på stallbaggen. Prosten sa ja och drängen sköt och han sa ”nu stöp han”. Men prosten trodde honom inte. Båda gick då ner till stallet och kunde konstatera att baggen var död. Höijer ska då ha bränt upp boken.
Mannen som gjorde den här uppteckningen ska ha haft en åhörare som tillade att ”nog tror jag på svartkonst nog och särskilt frånskott”. Hans svärfar hade berättat om en person som blivit ”förgjord” och ”halvtokig” av en finne. Man hade då anlitat en lapp som skulle bota vederbörande. Lappen besökte den sjuke och sa att han skulle kunna bota honom genom att skicka ett trollskott mot finnen. Denne skulle då stupa direkt var han än skulle vara. Men svärfadern hade ångrat sig så det blev inget skott. När han sedan skulle skjutsa hem lappen och var i närheten av Krångfors stöp hästen. Svärfadern sa då ”nu stene marra”. ”Nää”, sa lappen ”nog lev hon”. Svärfadern selade då av hästen som genast reste sig och man kunde fortsätta. Lappen berättade då att om hästen stöp så där då var det en människa nedgrävd där.
När vi passerade Skellefteälven efter väg 365 tog Hans Erik Lundmark till orda. Han överraskade de flesta av oss genom att berätta att nästa anhalt skulle bli Maurliden. Vi skulle få se gruvan och vi skulle få se byn som han bott i som barn. Han berättade att man länge vetat att det fanns malm i området. Redan på 30-talet forskades det i malmen där. Efter kriget kommer han ihåg att det kom utländska geologer dit som bodde där under lång tid. Hans Erik bodde hos morfar och mormor i Maurliden och kunde på nära håll ana drömmen om guldet. Man visste att här fanns s.k. komplexmalm liknande den i Boliden, frågan var bara när den skulle bli brytvärd.
När vi närmade oss Maurliden och gruvområdet berättade Hans Erik att en f.d. arbetsledare i gruvan och teknisk chef i Norsjö skulle guida oss. Mannen var Dennis Lundgren. Då vår buss släpptes in på gruvområdet klev Dennis på. Han berättade att gruvan består av dagbrotten Maurliden och Maurliden Östra. Fyndigheten ska ha uppmärksammats redan på 20-talet och på 50-talet borrade SGU i området.
Men först 50 år senare år 2000 startade man upp brytningen. Väg byggdes och man började med jordavrivning för att förbereda för dagbrott. Man forslade bort jord och sprängde sig ned till malmen som låg ytligt. År 2004 gjordes mer undersökningar och det upptäcktes att malmen gick djupare än man trott. Man fick göra en ny jordavrivning och 2008 hittades malm ännu längre ner. Så nu tror man att verksamheten ska pågå till 2020. Det är stora mängder gråberg som ska bort, 6 miljoner ton för att komma åt 1 miljon ton malm.
Dennis berättade att ett stort problem är svavlet som finns i det här. Frågan är om man ska klara av reningen, om man överhuvudtaget ska kunna bryta den här malmen? Det är Boliden som äger gruvan men det är entreprenören Bennys, med ett trettiotal personer anställda, som utför allt arbete.
Bussen passerade det första dagbrottet och fortsatte efter landsvägen någon kilometer mot den östra delen. Hans Erik berättade om några av de övergivna hus vi såg. Det skulle ha funnits fem bosättningar i omgivningarna, varav tre var kronotorp. Han pekade på ett hus och sa att där är det hål i taket efter sprängningarna. Vägen vi körde på hade Hans Erik cyklat på till skolan i Mensträsk och vintertid åkt skidor på. Han berättade också att då han för två år sedan passerade här i östra delen av Maurliden var det precis som förut. ”Det var skog, det var vackert, men nu är allt det borta, nu är det bara ett stort hål här”. Två fastigheter är än så länge rivna men fler ska det troligtvis bli.
Dennis berättade att i östra delen ligger malmen ”som en klump på en myr sextio meter djup”. Det var i juni förra sommaren som man började spränga sig ner. ”Som ett jättesår i berggrunden” som han sa. Fram till 2015 ska malmen räcka i Maurliden Östra sedan ska de återgå till västra delen. Han berättade vidare att allt gråberg ska tillbaka i dagbrottet och myrmarken återställas.
Bussen vände nu åter genom det som en gång var byn och Hans Erik berättade att när han var pojke följde han ofta sin morbror på harjakt. I början på 50-talet hade jakten fortfarande betydelse som ett komplement till småbruket på sommaren och skogsarbetet på vintern. Vintertid jagade morbrodern ekorre och tjänade mer på vad han sköt under en helg än vad han tjänade på timmerhuggning under veckan.
Bussen stannade upp vid några hus och Hans Erik pekade på en stuga som byggdes 1858. Där hade hans morfars föräldrar bott ända till 1940-talet. De hade ingen isolering i golven, öppen spis och ingen el. Där hade Hans Erik lärt sig läsa i rödspritlampans sken. Han funderade om den här bussfärden genom Maurliden var sista gången han skulle se de här byggnaderna. Slutligen berättade han att första nybygget påbörjades 1793 av Anders Larsson och att byn Maurliden registrerades 1804.
Vi tackade Dennis Lundgren och Hans Erik Lundmark för god guidning och vi lämnade Maurlidens gruvområde och satte vår kurs mot Skellefteå. Vid 18-tiden var vi åter på Nordanå och vi tackade alla för en bra dag!