Vi åker den 26 augusti med 51 förväntansfulla resenärer. Vädrets makter är vänliga mot oss idag, inget regn i sikte och solen lyser över oss. Guider idag är Rolf Granstrand och Hillevi Edström
Resan går via gamla Kågevägen till Kåge, därefter gamla vägen mot Jörn längst Kågedalen. Rolf berättar mycket intressant om byarna som ligger längst Kågedalens sträckning, Kåge – Ersmark – Kusmark – Sandfors – Storkågeträsk och Hebbergsliden. En sträcka på omkring 4 mil.
Kågedalen är ett mycket näringsrikt område, med många jordbruk och är för övrigt det längsta sammanhängande jordbruksområde norr om Uppsalaslätten. Ibland kallas den även för ”Hästarnas Dal”. Eftersom det finns många hästägare där, det finns även ett stuteri i byn.
Vi närmar oss Öster Jörn, som är vår första ”stopp-plats”. Där ska vi titta in i den vackra kyrkan, som är belägen på en höjd ovanför kyrkogården.
Rolf berättar historien om när kyrkan byggdes. Öster Jörns kyrka invigdes 27 september 1857, byggd på en naturskön plats. Byggnadskostnaden var 1000 Riksdaler Banco. Predikstolen är ett arbete av bygdens egna snickare. Korset och manteln ovanför altaret är snidat av Jörns förste präst, kapellpredikant J. Westerberg. Runt kyrkan löper, vid mötet mellan vägg och tak, en fris som enl. uppgift är målad av ovan nämnda kapellpredikant. I kyrkans vapenhus som tillbyggdes 1970 förvaras en järnkista som enligt uppgift kan vara ett av kyrkans äldsta föremål. Kistan överlämnades som gåva av kyrkoherde Dag Brundin, verksam i Jörns församling under åren 1927 – 1956.
Kyrkans första orgel, som står i södra korsarmen har byggts av Olof Andersson i Bjurträsk, Norsjö.
Idag är Öster Jörns kyrka en plats fylld av minnen. Där har generationer Jörnsbor samlats till kyrk helger. Vi samlar oss och sätter oss i bänkarna och sjunger tillsammans en psalm som leds av Rolf Granstrand och Barbro Holmlund.
Efter att vi fått beskåda denna vackra kyrka och ta del av dess historia tar vi en kort promenad till gamla skolan som idag är ”byahuset” där dricker vi kaffe med en god kaka. Vi får nu också tillfälle att ta en promenad till kyrkogården där Sara Lidman är begravd. På gravstenen finns en text, där Sara ger oss ett budskap: Lev.
Resan går nu vidare mot Jörn och vid stannar till vid järnvägsstation och järnvägshotellet. Här har Rolf mycket intressant att berätta om när och hur Stationshuset och Hotellet kom till.
Denna tid, slutet på 1890 fanns ingen bebyggelse i Jörn. Så de första byggnaderna i det kommande Jörns samhälle, var stationshuset och hotellet. På 1880- och 90-talen utbyggdes stambanenätet genom Övre Norrland och en station förlades i närheten av det gamla sockencentrat ÖsterJörn, vilket fick namnet Jörn. Anläggandet av stambanan genom övre Norrland kom att bli ett mycket arbetskrävande byggnadsföretag. Från Vännäs måste banan föras över både Vindelälven och Skellefteälven innan den kom fram till Jörns station. Bansträckningen mellan Vännäs och Jörn tog drygt två år att bygga och i december 1893 var man framme i Jörn.
Under 40 år (1855 – 1895) var arkitekten Adolf Edelsvärd chef för arkitektkontoret. Från1890 samarbetade han med arkitekten Folke Zettervall. De ritade tillsammans både stationshuset och hotellet i en nationalromantisk stil.
2 augusti 1894 var en stor dag för Jörn, som då besöktes av kung Oskar II, kronprinsen och många andra prominenta personer. Den skara människor som stod och väntade på perrongen, för att hälsa Kung Oskar välkommen, blev nog en smula besviken, då Konungen endast gjorde en kort hälsning och drog vidare med sitt följe till hotellet för lunch, innan resan gick vidare till Boden, där invigningen av stambanan skulle ske, då den var färdig i sin helhet till Boden.
Hotellet har tagit emot många kända personer för övernattning. Mest känd av dem torde Lenin vara, som åkte denna långa omväg från Mellan Europa på vägen hem för att starta revolutionen i den stad som snart skulle få hans namn, Leningrad.
Stationshuset är idag välbevarat, men endast av och påstigning för resenärer.
År 1974 upphörde hotellepoken. Sedan dess har huset sakteliga förfallit. Sista åren har oönskade besökare brutit sig in och vandaliserat rummen svårt. En stor del av fönstren är krossade. För att rädda byggnaden har länsstyrelsen lovat bekosta en renovering av den. Man vill nämligen bevara hela stationsområdet. Nämnas bör, att järnvägsstationen har valts till Sveriges vackraste stationshus! Väl värt ett besök.
Efter denna fantastiska historik av Rolf, så känner vi alla att det är dags för lunch. Vi åker till Folkparken, där blir vi mottagna av Nina, som driver ett sommarcafé i Jörn. Hon har åtagit sig uppgiften att fixa lunchen till oss och det gjorde hon med bravur. Maten var jättegod, ugnsbakad lax, potatis, en god sås och sallad.
Resan närmar sig nu slutmålet, Missenträsk och Sara Lidmans hembygd. I den lilla byn Missenträsk, föddes den 30 december 1923 Sara Adela Lidman, dotter till makarna Andreas och Jenny Lidman. Hon avlider den 17 juni. Sara blev 80 år. I år firar vi 100 års jubileum, till minne av henne, runt om i landet.
Sara Lidman debuterade som författare 1953, med romanen om hembygden, Tjärdalen och blev en av 1900-talets stora svenska (arbetar)författare. Sedan dess har Sara Lidman funnits med i den svenska debatten. Ibland har hon stått mitt i den med sitt korta, gråa hår spretande åt alla håll. Inför sin 80-årsdag sa hon, att ilskan fortfarande finns kvar. Efter sin debutroman Tjärdalen, följde hon upp med Hjortronlandet, Regnspiran och Bära mistel. Alla fyra böckerna handlade om det hårda livet för folket i Norrlands inland.
Som romanförfattare har hon skapat sig ett eget språk, en poesiprosa som väver samman det bibliska med det dialektala, det sköra med det burleska, det översinnliga med det vardagliga.
Sara var förutom en god författare. I politiska frågor är hon mest känd för sin agitation under Vietnamkriget då hon spelade en avgörande roll för att vända opinionen. Men hennes engagemang sträcker sig från debatten om svenskt atomvapen 1958–1959 till kriget mot Irak 2003 och gäller praktiskt taget alla orättvisor och missförhållanden: kolonialism, apartheid, pornografi, glesbygdsutarmning, miljöförstöring, litterär förflackning (det hon kallar kioskvälde), orimliga arbetslivsförhållanden.
Under sin livstid skrev hon 13 romaner och ett antal pjäser. Många av oss har nog läst hennes böcker.
I mitten på 1975 flyttar hon tillbaka till hembyn Missenträsk. Gården som består av två boningshus och en ladugård samt några uthus. Det ser idag ut i stort sett, som den gjorde när Sara Lidman bodde och skrev där. Den ligger längst västerut på Liden, med utsikt söderöver mot blånande åsar och berget Vithatten. Skidfärder på vårvintern och cykelturer under sommar och höst, måste ge svindlande naturupplevelser. Sara bor kvar i hemgården ”Lidmangården” i 19 år.
1994 säljer Sara delar av sin av marken, skogen, ladugården och uthus till en man i byn, Lars Sundqvist. Hon behåller de två bostadshusen, som hon donerar till Umeå Universitet 2020. Forskare och författare kan hyra detta av Universitetet som söker en kreativ och avskild arbetsmiljö eller rekreation. Sara bor kvar i hemgården ”Lidmangården” i 19 år. Sara flyttar till Umeå där hon bor i en författarstuga på Gamli.
Vi tar nu en promenad till gamla skolhuset i byn, numera är denna byggnad, ”Sara museum”. Där får vi höra om hennes händelser i livet, giftermål, förhållande, resor runtom i världen, utmärkelser etc. Hon gifter sig 1950 med läkaren och docent Hans Gösta Skarby, ett äktenskap som varar till 1954. Sara Lidman fick aldrig några barn.
Här bjuds vi också på eftermiddagsfika, kaffe och en god smörgås på hembakad hällakaka, då det nu är dags att återvända hem. Det har varit en mycket trevlig och intressant resa, många vackra byggnader att se. Rolf Granstrand har verkligen berättat för oss historiken om allt vi sett och upplevt under denna dag.
Vi tackar vår trevliga och duktiga chaufför Ulrika Lejdal, för en trygg resa med Arctic Buss, hon hyllades med applåder och sången ”En buss-chaufför, en buss-chaufför, är en chaufför med gott humör”. En stor applåd och tack till Rolf, för all historik och hans visdom om bygden.
Så är vi återigen hemma i Skellefteå, nöjda och glada och kanske lite trötta, efter en lång dag. Vi hade i alla fall tur med vädret.
Text och foto: Hillevi Edström