Författare: Stig Atterhem
Förre slöjdläraren Stig Atterhem fyllde 90 år i september 2012. Som pensionär började han skriva ner sina memoarer, i första hand med sina tidigare elever vid Norrhammarskolan i åtanke. Följande berättelse var införd i skolans egen tidning, ”Norrhammaren” nr 1, 1990/91 årgång 5, för mer än tjugo år sedan.
18 år senare fortsatte han att skriva ner sina Minnen från ett innehållsrikt liv, där han förutom barndomen i Lövånger berättar om flytten till Burträsk samt tiden vid Läroverket i Skellefteå.
BILD: Stig Atterhem paddlar vid sitt lantställe på Långnäset, norr om Burträsk.
Foto: Lars Eriksson 1987
Vi förflyttar oss till 1920-talets Lövånger. En egen kommun med jord- och skogsbruk som huvudnäring. Hantverket var skräddare, skomakare och snickare/timmernän. Garveriet utgjorde en viktig del av råvaruförsörjningen. Ännu rådde mycket av självhushållet, och inköpen från byns affär begränsades till det nödvändigaste
Enkelt men ändå välbärgat
Min far var köpman och vi bodde i våningen ovanför affären. Den var i standard lik alla andra i kommunen. Uppvärmning med kakelugnar och stor järnspis med murad kåpa, och diskbänk med bleckplåt. Vatten och avlopp saknades. Enkla fönster som vintertid försågs med innanfönster, vadd och klisterremsor. WC var ett okänt begrepp for oss. Utedasset var inrymt i magasinet, och inte var det så roligt att gå ut i vintermörker och kyla. Det var mycket folk som kom och gick i hemmet genom affärsrörelsen. Detta krävde anställda i ett s.k. omodernt hem. Ett hembiträde till husmors hjälp gjorde det tunga ”jobbet”. Hennes månadslön var mat och husrum samt 30 kr i månaden.
Anställd för att bära vatten
Att bära in vatten var ett stående morgon- och eftermiddagsjobb. Vattnet hämtades i en s.k. hink-brunn på Skogstorp, där idag ett sjukhem ligger. En gångväg på ca 200 meter. Den uppgiften anförtroddes ”Anna på Grubbedal”. Hon bar två vattenhinkar som hängde ner från ett ok av trä och format efter axlarna och halsen. Från ok-armarna hängde kättingar ner med krokar för vattenhinkarna. Vintertid när det var kallt frös den långa kjolen till is av spillt vatten. Anna satt då ofta framför spisen och torkade kjolen och kängorna.
Men det skulle också bäras ut disk- och tvättvatten. ”Slasken” bars till en avloppsbrunn, som också betjänade våra grannar. Vid strömmen nedanför kyrkan var byns tvättplats med kokgrytor som eldades med ved. Tvätten kokades med lut eller såpa, och älven hade rinnande vatten. Sommartid gick det bra. Men värre var det när vintern kom och tvätten skulle sköljas i en upphuggen vak i isen.
Ved för värme
Vid denna tid saknade alla hem i Lövånger centralvärme. Kakelugnar och järnspisar fick sköta uppvärmningen. Så var det också i mitt hem. Korpral Lilja, som bodde på knektplatsen och var indelt soldat från Gumboda hed, var vår gårdskarl. Han sågade upp björken, som kom hem i långa stockar, till meterved och klöv sedan veden på mitten samt ”la i kast”. Det skulle finnas minst två årsbehov av ved. Och före midsommar skulle fjolårskastarna kapas in i vedboden i tredecimeterslängder. Det gick mycket ved till både affären och bostaden. Men korpral Lilja var en krutgubbe. När det första flygplanet kom till Lövånger i februari 1932 anmälde sig Lilja med ställningssteg och honnör till en flygtur. Det var för honom en självklar sak att tilltala en kapten på ett värdigt militäriskt sätt. Lilja var då 88 år och hade varit soldat i närmare 80 år. Troligen en av de sista soldaterna i vår bygd
Skolan omkring 1930
Men nu närmar vi oss växlingen till 30-talet. Jag ska börja i första klassen i byns folkskola. Det är en s.k. b-skola, vilket innebär att två klasser går tillsammans – ettan och tvåan. Skolan är inrymd i ordenshuset, en stor sal som mot gavelväggen har en hög scenbyggnad. Härifrån har fröken Grenholm en säker kontroll på de 40 ungarna i klassen. Salen värms upp/med en stor gjutjärnskamin. Det är vår uppgift att i en bestämd turordning lägga i ny ved och hålla varmt i salen. Trots det behövs ytterkläder, mössa och vantar under de kallaste vinterdagarna. För den högt uppsatta fröken måste sådana dagar varit besvärliga. Jag minns ännu den färgglada filten som hon graciöst svepte om sig. Någon barnbespisning existerade inte. Vi fick hemifrån med oss mjölk och smörgåsar, och kapprummet var vår matsal.
När det tredje skolåret började fick vi flytta till ”den stora skolan”, rödmålad och säkert förankrad på berget intill bondstadsstugorna. Med vit text ovanför dörren stod det folkskola. Klasserna är 3-4:an och 5-6:an, och med det är skolgången avslutad. Så ett s.k. högstadium finns inte. Även här är det många barn i klassrummet. Ordningen är god och det är helt uteslutet att någon försöker sticka upp. Till skollärare Lundmarks hjälp finns den kraftiga pekpinnen och när så behövs ”skamvrån”. Ingen får yttra sig på annat sätt än att räcka upp handen och, om man får frågan, ställa sig upp och lämna sitt svar. Så står man kvar tills läraren säger sitt ner. Att komma för sent är oförlåtligt, och upprepas det är skamvrån en självskriven plats eller en timmes kvarsittning. Sådant passerade oss rätt så oberört – det hörde till spelreglerna, och man fick stå sitt kast.
Potatis- och bärlov
Hösten bjöd på ett par omtyckta lov. Dels skulle potatisen tas upp, och när lingontiden kom fick vi ett par dagar ledigt för att hjälpa till att plocka. Den 6 november var en kort skoldag. Flaggan hissades på skolan. Det var GustavAdolfs-dagen. Efter morgonbön och psalmsång följde en historielektion som berörde denna dag. Därefter samlades vi på skolgården, och med fana i täten marscherade vi till kyrkan. Efter gudstjänsten fick vi ledigt från skolan resten av den dagen.
Gymnastik i kapprummet
Skolan var sex dagar i veckan och fem timmar per dag. De ämnen vi undervisades i var svenska med läs- och skrivövningar, räkning, historia, geografi och kristendom. Naturlära, gymnastik och slöjd var också schemalagda timmar. Till samtliga ämnen hade vi samma lärare. En skolträdgård fick på ett naturligt och praktiskt sätt komplettera den teoretiska undervisningen i naturläran. Gymnastiken byggde på god kroppshållning, och Lings övningar var genomgående. Under vintern gavs denna lektion i kapprummet, men höst/vår gick det bra att vara ute. Skid- och skridskoåkningen var omtyckta inslag i denna lektion. Att sedan inte utrustningen var så avancerad var för oss oväsentligt. Skidorna var av björk och hemmagjorda eller tillverkade i slöjden. En lädersölja med klackrem håller foten på plats. Trätjära och paraffin fungerar som valla.
Många av oss hade hemsmidda skridskor med träsula och remmar i läder, som höll fast sko/ skridsko. Vid denna tid kom de första fabrikstillverkade skridskorna och fanns att beskåda på julbordet. Träplattan var här utbytt mot en i metall med ställbara klackar för skosulan. En läderrem över foten och vristen fulländade det hela. Vi grabbar var imponerade – vilken sportgrej, som så förändrade skridskoåkningen.
Julbordets sortiment börjar nu få ett bredare utbud. Mina första minnesbilder är bordet klätt med rött kräppapper. Sortimentet är julgransprydnader som färgglada bollar, änglaglitter, konfekt att hänga i granen, tomtegubbar och bloss. Stearinljus med hållare icke att förglömma.
En krona i lön per dag
Men så börjar industritillverkade leksaker att dyka upp. Det är främst tyska och jag har ännu kvar en bil med livréklädd chaufför och med det pampiga namnet ”Hessmobil 1023” från Bing-Werke. Rödlackerad med svarta fotsteg och startvev. Priset finns ännu kvar – kr 4:50, för de flesta oöverkomligt med en dagslön på en krona. Men tiderna förändras, och på leksaks-antikauktionen är bilen en eftertraktad raritet.
Skolungdom som hör hur begränsat utbudet var för min generation säger säkert: ”Vad trist – det fanns inga grejer”. Inte radio, TV, bandspelare, video och freestyle. Och rena botten när det gäller idrotten. Men det finns olika värden, och jag undrar om ett obegränsat materiellt utbud och överflöd är måttet på lycka? Och hur värderas ren luft, rent vatten och rena jordar?
För mig var svartlistade sjöar och becquerellförgiftade livsmedel ett okänt begrepp. Det tillhör en senare generation. Skolan var utan lyx och utbudet av ämnen begränsat. Men vi fick stabila baskunskaper och klara och fasta normer – rättsbegrepp och etik – som är livsviktiga för vår gemenskap.