Författare: Stig Atterhem
Förre slöjdläraren Stig Atterhem fyllde 90 år i september 2012. Som pensionär började han skriva ner sina memoarer.
Den berättelsen som var införd i skolans egen tidning, ”Norrhammaren” nr 1, 1990/91, årgång 5.) för mer än tjugo år sedan, har Portalen publicerat som ”En barndom i Lövånger”.
Här följer en fortsättning på hans memoarskrivande, 18 år senare…
BILD: Stig Atterhem paddlar vid sitt lantställe på Långnäset, norr om Burträsk.
Foto: Lars Eriksson 1987
I min hand ligger ett litet häfte med minnesanteckningar, daterat hösten 1987, hämtade från de första skolåren i Lövånger. Men med det slutade mitt skrivande. Tanken var att återuppta det senare. Men 18 år har gått sen dess och vi skriver nu året 2007.
Så drar jag mig till minnes några av de fäder och mödrar, som gått före mig. De finns i släktböckerna med födelse- och dödsår. Barnen inte att förglömma. Men nu vandrar jag tillbaka i tiden, ända ner till 1500-talet. Hur var deras vardag? Var det inte en ständig kamp för brödfödan? Fylla stolpboden med korn och torkat kött, rovor och kålrötter i stenkällaren. Men om dessa dagliga händelser berättar inte kyrkböckerna.
Jag lutar mig tillbaka i farfars gungstol från 1895, gungar sakta alltmedan jag rannsakar mitt samvete. Bör jag inte teckna ned vad jag vet om min släkt? Hur vår vardag var. Ska inte jag som haft förmånen att gå i en skola lämna över till nästa generation dessa minnen, om det så bara blir stolpar. Jag kan inte skylla på analfabetism.
Och där jag sitter i gungstolen växer stoffet till en text fram. Det är avstressande. Så får jag fram ett mönster, som kanske går att skriva efter.
Jag har ett namn. I dopboken står Stig Johan Andersson, född 25 september 1922 i Lövångers församling. Min storasyster heter Märtha, född 1919. Vår far är köpman Johan Andersson, född i Bergviken, Burträsk 1870. Vår mor Olga Gustafsson, född i Kåsböle, Lövånger 1887. Min morfar var garvarmästare Anton Gustafsson född 1 september 1852 på hemmanet nr 1 i Skråmträsk, som det 16:e barnet i familjen. Hans yngre bror Efraim Gustafsson, född 13 maj 1855, blev familjens 17:e barn. Men deras livsöden kommer längre fram. Så är det också med min morbror Ragnar, som var köpman, och min mors kusin Ebba. Dessa personer ur min släkt är den fasta stabila ram, som omgav mina första barnaår i Lövånger.
Mitt första minne
Mitt tidigaste medvetna minne är förknippat med ett fotografi, taget av hovfotograf Nordén i Lövånger. Jag sitter på ett fårskinn och ser fotografen gömma sig under ett svart skynke. Så skjuter den stora lådan med ett runt fönster ut blixtar. Det var skrämmande och märkvärdigt för mig.
Ännu var jag inte medveten om den sorg, som drabbat min far. Min mor dog i barnsängsfeber 3½ månad efter min födelse. Lövånger var egen kommun, saknade sjukstuga men hade en läkare, dr Bjärner. Denne skulle betjäna ett vidsträckt arbetsfält. Det var en bondebygd med gränser mot Bureå-Burträsk-Ånäset och i öster Bottenviken. Där bodde en befolkning som levde på jordbruk, fiske och jakt, främst säl men även fågel osv.
I Lövånger bodde denne provinsialläkare ca 100 m från oss, så det blev dr Bjärner som förlöste min mor. Men ute i byarna var det en jordemor eller s.k. hjälpgumma som fick rycka in. På 20-talet skedde förlossningarna i Västerbottens län till 90 procent i hemmet.
Betecknande var att Norrlands första barnmorskeutbildning förlades till Sundsvall 1979. På 20-talet fanns denna utbildning i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Min far berättade aldrig för mig om mors sjukdom och död. Efteråt har jag insett att det var en alltför tung känslomässig händelse. Och med tanke på vår ålder var vi – min syster och jag – inte mogna att förstå vidden av denna tragedi. Först flera år efter fars död hittade vi bland bohand-lingarna två A5-kuvert, adresserade till var och en av oss: ”Till minne av Din Mors död”
Min morbror Ragnar Gustafsson hade flyttat från Lövånger till Stockholm på ålderns höst för att komma närmare sina två döttrar, Ethel och Gunnel. Där träffade jag honom på en promenad. Då kom han med en spontan berättelse om min mors sjukdom. När dr Bjärner insåg att han inte kunde häva infektionen, förmedlade han en inskrivning till det då rätt nya lasarettet i Umeå. Min far beställde av bonden Wik slädskjuts till Umeå i slutet av november 1922.
Det tog två dagar att med häst och släde köra från Lövånger till Umeå efter gamla riks-13, förbi Ratan. Släden var tungt lastad och vägen i stort sett oplogad. På lasarettet fick min mor kämpa mot döden, som kom den 31 december 1922. Så fick min far den tunga uppgiften att inleda det nya året 1923 med att skjutsa sin döda hustru tillbaka till Lövånger. Resan tog även denna gång två dagar, med övernattning på ett s.k. skjutsställe.
Ebba får en livslång uppgift
Nu kommer jag till den femte personen i min tidigaste barndom, det är min mors kusin Ebba. Hennes far var det 17:e barnet i Gustaf Mattsons familj i Skråmträsk. Han hette Efraim Gustafsson och var alltså yngre bror till min morfar Anton Gustafsson. Den familjen bodde på Stackgrönnan.
Ebba kom som 17-åring till vårt hem, det var 1916, och hon skulle hjälpa till med de dagliga sysslorna, som ökade när min syster föddes 1919. Så kom jag till denna världen med den tragedi som följde.
Mina föräldrar hade säkert mycket allvarliga samtal med Ebba, om hon kunde ta ett större ansvar för barnen om det värsta skulle hända på Umeå lasarett dvs att vår mor skulle dö. Av kvarlämnade brev mellan Ebba och hennes mor Eva framgår det att det var förenat med ett stort ansvar för en så ung kvinna på 21-23 år. Men mycket tyder på att hon gett mina föräldrar ett löfte att tillsvidare stanna kvar i hemmet. Ebba blev vår trotjänare och fostermor och blev vårt hem trogen till sin död 1969 – 10 dagar före sin 70-årsdag. Hon hade då varit i vår familj i 53 år.
Hemmet i Lövånger
Vi bodde i lägenheten ovanför affären i Lövånger. Där fanns stora ytor att leka på. Jag fick tidigt klart för mig spelreglerna, inget bus och skrikande utan lugnt tempo. Samvaron med grannarnas barn, t.ex. Ernst, var oftast enkla leksaker, som vi många gånger tillverkade själva ur klisterblock utgivna av tidningen Allers.
På affären gjorde jag mest varje dag ett besök. När det var busväder så blev det många timmar nere på fars kontor. Där fick jag sitta vid ett sidobord och rita med krita. Jag fick en svart krit-tavla, som var användbar i oändlighet. Utelekarna var de roligaste. I trädgården fanns en stor hälla, den var väl slipad av inlandsis och havsvågor och stack upp ur gräsmattan som en jätteboll, säkert tio meter i diameter. Men det bästa var de gamla rönnar som omgav hällan. Där hittade vi många fina ställen att gömma oss på. Mellan ett par stammar hade jag bett min far att sätta upp en gunga, som blev flitigt använd. Vackra sommardagar fick vi saft och bullar. Givetvis var hällan den naturliga fikaplatsen.
På andra sidan vägen mitt emot trädgården låg Karamell-Johans café och bageri. När han gjorde karameller av tvinnat vitt och rött socker, s.k. hemkokta, var vi snabba att hänga utanför bageriets fönster. Hade vi tur kunde vi få smaka en karamell. Var vi så lyckligt lottade att ha en ett-öring, så fick vi en liten strut. För två öre blev det en jättestor sådan.
Vedboden och magasinet
Vedboden var en omtyckt plats att söka sig till. När veden klövs för att torka bättre blev det mycket stickor, som gick att använda till att bygga hagar till kossor och hästar. Och av träknubbar blev det en komplett bondgård.
Jag hade ett stort lekutrymme på magasinets s.k. vinda. Det var byggt i vinkel mot norra/östra gränsen och utgjorde lager för affären. Det var spännande att springa där, dyka ner bakom en säck eller tunna och gömma sig, när man hörde att någon var på väg upp.
Kyrkstaden
På detta sätt utökade jag sakta men säkert mitt revir. Cirklarna blev vidare. Med hjälp av Ernst började jag upptäcka den gamla kyrkstaden med sina många stugor och stallar. Där var det oftast liv och rörelse. Bönderna från byarna ägde denna kyrkstad. När de skulle in till kyrkbyn så var det naturligt att låta hästen vila ut i stallet. Stugan blev en naturlig tillflykt för att hämta krafter och koka sig en kopp kaffe innan hemfärden.
Men det fanns regler för dessa mina utfärder. Jag skulle inte få gå längre bort än att jag kunde höra när det var tid att komma in. Dagen var noga inrutad, delvis styrd av lanthandeln och dess personal.
Jag hade nu blivit stor, 4-5 år tror jag visst att jag var. Längre än till halv 8 borde jag inte sova. ”Morgonstund har guld i mun” inpräntades tidigt, broderat i korsstygn på en väggbonad. Och över den utdragbara kökssoffan en annan bonad – ”Små små ord av kärlek, sagda varje dag, göra hemmet lyckligt, livet ger behag.”
Ebba hade nu vuxit in i rollen som husmor med ansvar för oss barn. Hon hade ett hembiträde till sin hjälp, och tillsammans svarade de för att det fanns mat på bordet på bestämda tider. Frukost serverades halv 9 och bestod av en gröt- eller vällingtallrik med smörgås, sill och potatis samt mjölk, smör och bröd. Vi barn fick ofta en kopp mjölkchoklad med vispgrädde.
Måltiderna intogs i matrummet vid ett stort runt bord med plats för 8-9 personer. Det dukades med vit duk och alla skulle ha en vit servett i nysilverring med ingraverat namn. Lunchen serverades halv 12. Det var samma rutiner. Bestämda tider och innan man började äta så lästes bordsbönen ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få.” Då förstod jag inte vad som låg bakom denna bön. Efter maten skulle vi knäppa händerna och läsa ”Tack gode Gud för maten. Amen.”
Men bara en generation tillbaka var det nödår, åren 1850-70. Då svalt det ihjäl i Norr- och Västerbotten ca 100.000 människor. Idag har det gått åt andra hållet. Många av oss äter sig sjuka och får en för tidig död.
Klockan 4 var det middag med samma rutiner. De vuxna pratade lågmält, men vi barn fick tidigt klart för oss att sitta tysta och äta upp maten.
Husmanskost
Våra middagar:
Måndag vankades det kött- eller grönsakssoppa med hembakad limpa/ hårt bröd/ smör, ost och mjölk.
Tisdag: Ärtsoppa, ugnspannkaka med sylt. Till alla måltider fick vi mjölk och bröd.
Onsdag: Ofta kroppkakor eller palt och en efterrätt t.ex. saftsoppa med skorpor, allt hemlagat.
Torsdag: Bruna bönor med stekt fläsk.
Fredag, lördag. söndag styrdes av det som fanns i råvaror. Tillgången på fisk var närmast obegränsad.
Fiskarna Öhman, Åman och Jonsson fick stora fångster i Kallviken. Det blev harr, sik, lax, abborre och gädda. Allt var färskvara och maten tillagades i hemmet. Vissa tider på vinter-halvåret var tillgången på saltsill från Island en viktig lunchmåltid. Min far fick sillen levererad i stora trätunnor. Den såldes kilovis inlindad i vaxat papper.
Söndag middag bjöds på en vällagad stek, ofta plommonspäckad, med lingonsylt. Köttet levererades av byns slaktare, Fahlén. Svagdricka bryggdes i hemmet på extrakt ”Brygga lätt”.
Med en titt i backspegeln ställer jag denna tid mot dagens jäkt. Då känner jag en stor tacksamhet att ha fått växa upp i en lugn och stabil miljö. Med goda livsvanor och fasta normer. Min far var nykterist, och varken snusning eller rökning förekom i mitt hem. Jag behövde aldrig se min far komma hem full och det högaktar jag honom för. Det har haft en stor betydelse för mig och varit vägledande i min egen livsstil. Råmjölk var lätt att få tag i, som råvara till ”kalvdans”. Med mjölk och lingonsylt till blev det en uppskattad efterrätt.
På vårt landsställe Långnäset i Bodbysund plockades hjortron, blåbär och lingon. Inte att förglömma åkerbär och smultron – eftertraktade bär. Kyl- och frysskåp fanns inte, så det var syltning som gällde. Det blev ett förråd, som skulle räcka till nästa års skörd.
På hösten fick min far leveranser av äpplen till affären. Dessa kom i stora trätunnor från södra Sverige. När apelsinerna kom, så fick dessa ersätta äpplena. Då fick vi alltid till kvällsmålet ett äpple eller en apelsin. Apelsinerna var inlindade i ett vackert papper som visade varifrån frukten kom. Dessa papper var intressanta bytesobjekt oss barn emellan.
På vårvintern, medan ännu kärnisen var fast, skedde issågningen. På Avafjärden nedanför kyrkan skulle den is som behövdes till isboden bärgas. Två man med en lång såg, typ timmersvans, sågade upp kvadratiska bitar ur isen. Två andra med häst och släde krokade fast isblocket och drog upp det, oftast med hästens hjälp och en bygglem. På det sättet fylldes isboden i trappsteg med is ända upp mot taket. Isboden fick på det sättet verka som den tidens kylskåp tills vinterkylan kom. Vi grabbar var ofta nere vid stranden och följde männens arbete med att bärga isblocken. Det var ett tungt och slitsamt jobb som inte blev bättre av det kalla vattnet.
I magasinet fanns ett rum avsatt för denna isbod. Det var stort som ett ordinärt vardagsrum. Väggarna var tjocka och spånfyllda. Insidan var täckt med järnplåt för att hålla skeppsråttorna borta. Dessa bestar följde med fraktbåtarna som kom in till Lövångers hamn, Kallviken. Vid denna tid fanns en livlig båttrafik utmed Bottenvikens kust. Varor som kom söderifrån fraktades på det smidigaste sättet med båt till Norrland.
Det var varje vecka flera turer ner till Kallviken med häst och ”långflakavagn” för affärens räkning. När jag kom i 6-årsåldern kunde kusken, bonden Wik, ta mig med. Vagnen hade fyra järnskodda hjul så efter den gropiga vägen kunde det bli rätt hoppigt. När vi kom fram efter ca fem kilometer, fanns varorna i ett magasin. Hamnkapten och speditör var Öberg, som kollade att allt gick rätt till. Vid denna tid kunde Kallvikens hamn vara fylld med flera motorseglare. Det var en ståtlig syn, som drog till sig många nyfikna. På kajen öppnades det tillfällen att idka byteshandel med sjömännen
Skolan börjar
Nu är jag på tröskeln till skoltiden. Fyller 7 år till hösten, men känner ingen längtan att bli inspärrad i ett klassrum. Då förlorar jag min bästis Ernst, som är ett år yngre och skall börja nästa år. Följden blev att jag tryckte på om uppskov ett år. Till hösten den 20 augusti var jag bara sex år, och då behövde man inte börja skolan. Det hela slutade med att jag fick besöka dr Bjärner för en s.k. hälsokontroll
Han lyssnade på lungorna, tittade i öronen, munnen och ögonen. Min syster Märtha var också med och troligen gick hon igenom samma prover. Men då hade jag redan smitit ut till friheten. Ebba som varit med oss på läkarbesöket hade ingen tur att hitta mig. Jag hade fått ett frihetsår för att tillsammans med Ernst leka av mig barnaåren.
Nu följde en vinter med spark, skidor och skridskor. Det fanns ett enormt behov av aktiviteter. Men dessa byggde vi barn upp, ingen fritidsförvaltning preparerade våra skidspår eller skrapade isen ren från snö.
Men även denna vinter blev det fasta regler som tidigare. Någon klocka hade jag inte, men på något sätt räknat ut när jag skulle vara hemma till måltiderna. Efter middagen 16-17 gällde innelekar. Det var först och främst spel, som rävspel och olika kulspel, Svarte Petter och plocke-pinn. Klockan 20 var dagen slut med ett kvällsfika eller en gröttallrik, och därefter god natt. Radio och TV var för oss okänt liksom grammofon. Men det fanns en orgel, som Ebba kunde spela på.
När söndagen kom gick vi alla till kyrkan, som ringde till högmässa kl 11.00. Predikan varade till 12-12.30. Det var som regel ett kyrkkaffe som följde hos någon av grannarna. På kyrktrappen knöts kontakten, ”Ni är välkomna hem till oss på en kopp kaffe”. Och det var uppskattat. Vi barn visste att det vankades hemkokt saft och bullar, och sedan en bunt tidningar att fördjupa sig i. De vuxna ventilerade de senaste nyheterna i byn.
Men nu känner jag att de bekymmersfria barnaåren närmar sig slutet, att skoltiden börjar med hösten den 20 augusti 1929. I ordenshuset skulle vi få vara, och många barn skulle samlas där. Alla skulle inte få så kort väg som Ernst och jag. Många från de yttre byarna fick 4-5 km väg. Någon skolsskjuts fanns inte. Var det besvärligt väglag kunde det bli tufft för en liten 7-åring. Men på något sätt fick föräldrarna det att fungera.
Höstterminen 1931 fick vi efter två år i ordenshuset flytta till ”Röda skolan” på berget. Där skulle vi börja i 3-an tillsammans med en 4:e klass. Alltså får vi byta till en B-skola. Det betyder att när vi har matte, så har 4an t.ex. läsövning.
Vår magister hette Karlsson och tillät inget prat ”vid sidan om”. Vi var 38 elever, och för att undervisningen skulle fungera måste god ordning råda. Då fick vi ett nytt ämne och det var slöjd. Träslöjd för grabbarna och syslöjd för flickorna. Slöjden byggde på Nääs-pedagogiken och husbehovsslöjden var tongivande. Vi levde fortfarande i mycket av självhushållets samhälle. Det var värdefullt i bondesamhället att kunna tillverka enkla saker till hemmet och jordbruket.
Så gick tredje klassen utan större dramatik och som jag känner det utan några tråkigheter. Kamratskapet var gott och våra lekar på rasterna utan allvarligare konflikter. Även magistern tog uterast och promenerade mellan de många lekgrupperna. När det var barmark – höst och vår – spelade vi intensivt med de färgade stenkulorna. När snön kom byggde vi snöfästningar och grottor. Då var snöbollskriget nära att bryta ut. Så tog magistern fram sin skolklocka och ringde in till nästa lektion.
I och med 4:e klassen hade jag gått färdigt i Lövångers skola. Till hösten skulle jag börja i Burträsks röda skola och 5:e klass. I avsnittet ”Så var det förr” har jag berättat detaljer från dessa första skolår i Lövånger.
Min fars hälsa började vackla. Han kände att det inte gick längre att ha ett så krävande arbete, som krävde han insats från tidig morgon och långt in på nätterna. Han var också ensamstående med ansvar för två barn. Ebba som husmor hade stannat kvar, och blivit som en mor för oss. Vi hade det bra och kände trygghet i vårt hem.
Men far var född i Bergviken, Burträsk, och hade vuxit upp där. Där fanns hans rötter. Föräldrahemmet på Leråsen i centrala Burträsk hade han övertagit.
Sommaren 1932-33 hade han först låtit bygga en sommarstuga på hemmanet Långnäset, Bodbysund, och därefter en åretruntbostad i Burträsk. Det var till denna nyuppförda villa, som vårt flyttlass gick. Byggmästare var Sundkvist i Selet, Lövånger. Virket hade huggits och sågats på Långnäset. Pojkarna Sandström – Frid, Helge och Stig – i Skarviken hade haft en flyttbar såg med råoljemotor. Med den sågade de alla spanter, plank och bräder som behövdes. Däremot hyvlat virke, som golv, råspont och foder, köptes av Mellqvist såg i Burträsk. Det var den första villa som byggdes i Burträsk med hel källarvåning, i gjuten betong, med vatten och avlopp. I anslutningen till skorstenen en Norrahammars gjutjärnspanna med vattenburet värmesystem till hela fastigheten.
Köket fick vatten och avlopp och en storjärnspis med bakugn och ett skafferi. Från köket via ett serveringsrum kom man till matrummet och vidare till salen. Det rummet användes endast när gäster kom. Från huvudingången ledde en rymlig hall till ett sovrum och salen, samt till trappen till övre våningens hall med öppen spis. Där fanns tre sovrum, klädkammare och balkong. Det fanns en trappa upp till en stor vind, med golv och fönster. Vår far ville ge oss en bra och rymlig bostad och det hade han verkligen gjort.
Vi var tre vuxna och två ungdomar i familjen. Ebbas far, garvarmästare Efraim Gustafsson, följde med oss till Burträsk. Han hade varit butiksansvarig för affären i Uttersjöbäcken. Men när min far lade ner affären blev han friställd, och med all rätt för han var 78 år. Nu fick han en fristad i vårt hem och ett eget rum.
Min morfar Anton Gustafsson f.1852 och hans yngre bror Efraim f.1855 vore värda en personlig presentation, men det får bli i en fristående berättelse.
Röda skolan i Burträsk, 5:e klass, 1934-35
Så bytte jag skola för tredje gången och inte nog med det. Det blev ny miljö. Nya kamrater och ny magister. Det var mycket att anpassa sig till. Magistern hette Alfred Zingmark, han var en duktig lärare med ambitionen att få resultat i klassen.
Men behövdes det så låg en örfil nära. Jag har minne av en sådan. Vi hade fått uppgiften att på orgeln spela upp en psalm, ”Tryggare kan ingen vara”. Om det behövdes skulle vi träna hemma. Det fanns viktigare saker här i livet för mig, så någon träning blev det inte. Magistern måste ha anat att mina kunskaper var i botten. Faktiskt tog han fram mig sist. Jag klämde i med något friskt och hurtigt som jag kunde, ”Gubben Noak”. Jag hann inte ducka, utan en ordentlig örfil landade på högra örat. Så småningom lärde jag mig att se hans bättre eller sämre dagar. Vid de senare gällde det att ”ligga lågt”.
I slöjd hade vi magistern med fyra timmar i veckan, uppdelat på två gånger, 50 min/tim. Jag lyckades kämpa mig igenom att slöjda ett kvadratiskt soffbord i björk. Det är brunbetsat, och dottern Karin har glädje av det i sin stuga på Långnäset.
Förutom örfilen fanns pekpinnen, skamvrån och kvarsittningen. Den senare var kopplad till sen ankomst, dvs att man hade försovit sig.
Rutinerna var rätt lika dem som gällde i Lövångers skola. Och nya kamrater hade jag fått. Av dem var det Knut Turhammar (född Johansson), som stod mig närmast.
Vår magister lade stor vikt vid läs- och skrivkunnighet. Som jag minns det var den kunskapen god i klasssen. Alla behärskade läsningen. Det fanns ett litet skolbibliotek, som omsattes flitigt. Tyngden i undervisningen låg också på matte, och alla skulle kunna multiplikationstabellen och de fyra räknesätten.
När jag sorterar intrycken från 5:e klass i Burträsk är minnena positiva. Att få gå i en klass med god ordning och utan skrik och bråk är en förutsättning för goda studieresultat. Hur ser det ut i dagens skola?
Nu hade jag avslutat femårig folkskola. Det fanns ett sjätte år, men det hoppade jag över. Höstterminen 1935 började jag i Skellefteå Högre Allmänna Läroverk. Där kunde man få den högsta utbildning som fanns att få i skolväg i norra Västerbotten. Den skolgången var 5- eller 4-årig och avslutades med realexamen.
Skellefteå saknade vid den här tiden gymnasium. Det närmaste låg i Umeå. Hela norra länet var upptagningsområde, t.ex. kom två pojkar Vestermark från Arjeplog. En flicka, Eva, kom från Nästansjö, Dorotea. Från södra Norrbotten kom också några elever.
För att antas som studerande gällde tentamen i ämnet modersmålet med grenarna tal- och läsövningar, skrivning och språklära samt rättstavning. I ämnet matematik geometri samt mekanisk tillämpning. Intagningspoängen i samma ämnesgrupp var minst 3½ betygsenheter. T.ex. A=3, AB=2, Ba=1½, B=1, BC=½, C=0.
Undervisningen började med upprop den 1 september och pågick till den 21 december. Skoldagen varade 08.15-10.45 och 12.00-15.20. Undervisningen skedde måndag till och med lördag.
Första året 1/5 lästes kristendom 2 t, modersmålet 6 t, tyska 6 t, historia med samhällslära 3 t, geografi 2 t, matematik 4 t och biologi med hälsolära 2 t
Men det fanns fler ämnen. Stor vikt lades vid en välvårdad handstil. Därför gavs skrivkurser med 1 tim/vecka, i realskolans första och andra årskurs.
Teckning fanns 2 tim/vecka. Den undervisningen var upplagd som frihandsteckning, färgläggning med akvarellfärg och penselteckning.
Sång och musik
Denna undervisning skedde 5 tim/vecka första året och sedan 1 tim/vecka de kommande åren, då deltagandet var frivilligt.
Gymnastik med lek och idrott
Hade vi 1 tim/vecka. Stor vikt lades vid hållningsgymnastik och den s.k. Ling-metoden.
Slöjd
Denna ges med 2 tim/vecka men är förlagd till eftermiddagen. Den omfattar s.k. husbehovs-slöjd och leds av verkmästaren på Åsells möbler, Axel Söderström. Uppläggning och pedagogik är den s.k. Nääs-slöjden.
Timantalet
Per vecka är 25 tim i läsämnen och 11 tim i övningsämnen. Summa 36 undervisnings-timmar/vecka. Till detta kom betydande hemläxor och s.k. uppgifter till nästa lektion.
Att börja i läroverket i Skellefteå betydde att jag måste lämna mitt trygga hem och bli inneboende hos min faster och farbror på Storgatan 57. Farbror Efraim Andersson hade varit flottningschef för Bure- och Skellefteå älvdalar, samt kamrer för flottningsföreningen. Han var född i Bergviken och var min fars mellanbror. En syskonskara på tre pojkar av vilka min far var yngst (född 1870) och Andreas äldst. Det var tre pojkar som växte upp i en tid när skolan gav undervisning några veckor på hösten och dito på våren. Läraren var ambulerande och gick från by till by. I tioårs-åldern var skolgången avklarad. Då tog arbetet vid fram till 14-årsåldern, när läsningen för prästen – konfirmationsundervisningen – avslutade skolan.
Morgonandakten
Varje dag i veckan – sex dagar – hölls denna kl 08.00-08.15 På onsdagarna svarade prästerna från Landsförsamlingen eller S:t Olovs församling för den. Övriga dagar var det läraren i kristendom som höll morgonandakten.
Då samlades alla i skolan på andra våningen där aulan låg. Klassvis fick vi ställa upp två och två och under tystnad gå in och sätta oss, med ettorna på första bänkraderna. Rektorn stod i dörröppningen och hade kontroll på oss. Något prat var inte tillåtet. Jag minns en flicka som kom i långbyxor. Hon blev stoppad i dörren av rektorn och ombedd att gå hem och byta till kjol.
Klotter och skräp
Varje elev fick ordningsreglerna utskrivna. Dessa regler gällde för alla som gick i läroverket. Det var enkla och klara bestämmelser och jag hörde inte någon kritik mot dem. Att skriva eller klottra på väggar, skåp eller bänkar betraktades som skadegörelse och beivrades av rektor. Om inte den skyldige hittades, togs en kollektivavgift ut som täckte reparationen. Om rektorn t.ex. hittade skräp på skolgården löstes det snabbt. Han gick in i ett klassrum och tog ut en hel klass. På linje fick de sen gå över skolgården och plocka upp allt som var slängt
Att driva på stan
efter klockan 20.00 var inte tillåtet. Träffade man på en lärare så blev man anmodad att gå direkt hem. Men det fanns förmildrande omständigheter
Ordningsman
Varje läsår tillsattes en ordningsman för en termin i sänder. I TvåFem fick jag uppgiften på höstterminen Det innebar att undervisningsmateriel för kommande lektion skulle finnas på plats t.ex. kartor. Dessa hämtades i materielrummet. Tavlan skulle vara rentorkad och försedd med krita och svamp. Jag utsåg en dörrvakt som stängde efter fröken, gav klassen tecken att stå upp och hälsa. Jag lämnade fram klassboken och angav eventuell frånvaro.
Därefter fick jag gå och sätta mig. Det är klara rutiner i klassen. Vill man fråga eller svara, så räcker man upp handen. Inget ovidkommande prat.
Nu började jag bli ”varm i kläderna”, hade lärt mig hur skolan fungerar och anpassat mig till de fallgropar som fanns. På det sättet hade jag minskat riskerna att komma i konflikter. Jag hade funnit mig tillrätta och trivdes med skolan. Jag fick även unna mig att gå på söndagsmatiné på Grand-biografen. Det kostade 35 öre och kunde vara en Tarzan-film mellan kl 17 och 18. En gång i veckan kunde jag köpa mig en glasstrut för 5 öre i Götbergs glasstånd på torget mittemot Sjödins Järn på Södra Stationsgatan. Torget låg där idag Stadshotellet ligger:
Under veckan måste jag bo inackorderad, men höst och vår åkte jag till mitt hem i Burträsk. Det skedde efter lördagsskolans slut kl 15.20. Så åkte jag tillbaka på söndagskvällen. Var det vackert väder hände det att jag cyklade. Det kändes bra och var uppskattat av mig att få komma hem. Jag mötte en varm och kärleksfull miljö. Jag fick äta god och vällagad mat som vår trotjänare Ebba hade lagat. Jag kunde ge min far, vars hälsa började vackla, ett handtag. Det kunde gälla veden, att räfsa och ansa i trädgården eller snöskottning.