2024-10-22 Hörsalen Nordanå — Stig Sandström berättade om sin bok ”Brott och Straff i Skellefteå Trakt”
Stig Sandström berättar om boken (Lilian Sundman)
Ett 30-tal besökare närvarade och Lars-Eric Lidman öppnade mötet med att hälsa alla välkomna och började med att berätta om den kommande Norrländska Släktforskarhelgen 17-18 maj 2025 på Medlefors Folkhögskola. En helg med Norrländsk tema med många meriterade föreläsare som Peter Sjölund som är DNA expert inom släktforskning, David Huskyia från Riksarkivet som skall pratat om The Swedish Lion och om AI som forskningsassistent i arkiven, Ulf Lundström Lokalhistoriker och många fler. En mycket intressant och givande helg.
Sedvanliga styrelsepunkter gick igenom och efter en kortare fikapaus så berättade Stig Sandström om sin senaste bok, ”Brott och Straff i Skellefteå Trakt”. Boken handlar om olika brott som skett från 1500-talet fram till nutid. Han tog upp de mest kända morden i bygden och avrättningsplatserna samt om avrättningar som skett i bygden mellan åren 1700-1819. Stig berättade även om de kyrkliga brotten och likskändningar på Skellefteå lands kapell. Därefter avslutade han med att berätta om mordbränder och om guldstölderna på Rönnskär mellan åren 1936-2020. Bok är i A4 format med innehållsförteckning och register och tryckt i färg. Boken finns att köpa hos Skelleftebygdens släktforskare.
/Lilian Sundman
2023-10-25 Hörsalen Nordanå — Piteforskarna visade programmet ”Piteborgare” Piteå stads Befolkning 1621-1812
Piteforskarnas Olof Andersson och Ulf Holmberg berättade om programmet Piteborgare (PG Söderlund)
Höstmötet besöktes av 35 personer. Sedvanliga mötespunkter genomfördes. Efter fikat presenterade Ulf Holmlund och Olof Andersson från Pitebygdens Släktforskarförening programmet ”Piteborgare”. Ett mycket bra och intressant program somt har tagit dem tio år att göra. Programmet skildrar Piteå stadsförsamlings befolkning under 200 år, åren 1621–1812.
År 1621 låg Piteå stad i ”gammelstaden” i Öjebyn men det blev så trångt att staden fick flyttas till nuvarande plats som heter Häggholmen. Det är svårt att forska i Piteå Stad långt tillbaka i tiden så de har använt sig av bl.a. av mantalslängder, bouppteckningar och domböcker. År 1623 på första mantalslängden fanns 40 personer varav fyra var från Skellefteå.
Det har flyttat många Skelleftebor till Piteå stad så programmet ”Piteborgarna” kan vara bra att använda som komplement till sin egen forskning av personer som flyttat från Skellefteorten till Pitebygden. De berättade även om att många Pitebor flyttade till Finland och om dem kan man hitta i Landtullarnas handlingar från 1700-1800-talet.
Ett mycket intressant föredrag av Ulf och Olof som avslutades med ett lotteri där de lottade ut Ulf Holmlunds bok ”Piteå stad 400 år” och ett USB minne med programmet ”Piteborgarna”.
/Lilian Sundman
2019-10-22 Hörsalen Nordanå — DNA-forskning
Peter Sjölund, känd från bl.a. TV, berättade om de senaste rönen kring DNA-forskningen inklusive hus polisen använt sig av hans kunskaper.
2018-10-23 Hörsalen Nordanå — Var kommer Skelleftebon ifrån?
Ulf Lundström om ”Var kommer Skelleftebon ifrån”
2017-10-25 Hörsalen Nordanå — Ersmarks byabok
Stig Sandström presenterade sin nya byabok om Ersmark. Arbetet påbörjades för att bevara alla inlägg i den Facebookgrupp ”Ersmark med omnejd – foton från förr” som Lorentz Kågedal startade 2015. Sedan dess har det tillkommit resultat av andras och egen forskning. Berättelser har samlats in via intervjuer och redovisningar från en mängd studiecirklar.
2016-10-25 Hörsalen Nordanå — Sandvikens fiskeläge
Föredrag av Berth Öhlund om Sandvikens fiskeläge
2015-10-27 Södra Hedensbyns Byagård — Om Gabriel Marklin
Lennart Kågedal berättade om sin bok om Gabriel Marklin, vallpojken från Ersmark som blev hedersdoktor i Uppsala.
2014-10-29 Hörsalen Nordanå — Bureätten
Årets höstmöte den 29 oktober drog ett 40-tal åhörare, en del väldigt långväga, ända från Karby, Uppsala, trakterna kring anrika Vendel Kyrka.
Talare var Tommy Hernelind. Han är släktforskare, historiker och författare med inriktning på medeltiden. Född i Stockholm men numera boendes i Norrsundet. Redan tidigt väcktes hans intresse för historia och släktforskning. Ända sedan 80-talet har han hållit kurser i släktforskning, bl a paleografi. Han har skrivit inte mindre än tre släktböcker och en diktbok, men bakom hörnet lurar visst en kokbok också från denne flitige forskare.
Tommy Hernelind kom till höstmötet för att visa att han har kunnat belägga Johan Bureus tre äldsta generationer i sin släktkrönika, Fale hin äldre, Härse hin äldre och Fale hin unge och att han därmed kunnat fylla det 150-åriga glappet mellan Leonard Bygdéns (Samlaren 1890) Fale hin unge (död 1363) och Johan Bureus lagmannen Fale hin unge (död 1210).
Detta har Tommy gjort genom ett gediget och envist studerande av inte bara Johan Bureus nyligen upptäckta originalmanuskript i finska riksarkivet utan också en mängd olika dokument, (brev, diplom, gåvobrev osv) från tiden runt 1100-, 1200- och 1300-talet, samt ett antal böcker, skrivna av bl a Olaus Petri och Johannes Loccenius samt inte minst Erikskrönikan.
2013-10-29 Hörsalen Nordanå — Några intressanta Skelleftebor
Lars Jonsson berättade om några intressanta Skelleftebor
2012-10-25 Hörsalen Nordanå — Fisket förr och nu
Ett 25-tal deltagare hade samlats för att lyssna på yrkesfiskaren Lars Larsson när han med stor inlevelse berättade om fisket förr och hur han ser på villkoren för yrkesfisket idag.
Lars har varit verksam som fiskare i hela sitt liv, bland annat i Bureå, på Storön och på Ulvöarna. Hans äldre bror väckte tidigt hans fiskeintresse och när så brodern i slutet på 50-talet skaffade båt och fiskegarn, började fiskandet på allvar.
Det blev ett tungt slit redan från början. Näten var av bomull och blev fruktansvärt tunga när de blev blöta, vilket ju var ofrånkomligt! Näten hängdes på tork så gott det gick men för att skydda dom från att börja ruttna kokades en dekokt, på bland annat granbark, som näten doppades i.
Lars fiskade också några år med Martin Öman på Storön. Martin var en erfaren fiskare som kunde leta sig fram till fisken med hjälp av små knep, som att studera fiskmåsen eller kika efter små, små bubblor på vattenytan.
1850 fanns 52 båtlag i Bjuröklubb. I början av 1900-talet fanns ca 300 fiskare i Västerbotten, idag är det bara 23 med en snittålder på 63 år. De sista kvarvarande fiskarna ser mörkt på återväxten och det beror, menar Lars, på flera saker, bland annat på ett krångligt regelverk för hur, var, när och vad man får fiska.
Ett annat problem är sälen, som visserligen inte finns i större mängder idag än på 30-talet, men som inte längre räds människan och dess båtar utan lärt sig att här finns mat i överflöd, utan ansträngning. Som en liten parentes nämndes att sälen, som idag är ca 5000 st i Bottenviken, äter ca tio kilo fisk per säl och dag, vilket gör att sälarna kan vräka i sig runt 50 ton fisk – per dag!
Ytterligare anledning till fiskets minskande betydelse är naturligtvis att vi äter mindre fisk idag än för 50-60 år sen. Där tyckte föreläsaren att vi dels kanske lite i onödan lät oss skrämmas av de rapporter om gifter i fisken som kommer med regelbundna mellanrum, och dels att vi också blivit lite för bekväma och inte ”orkar” ta rätt på, filea och rensa ur, fisken.
Många små, lika roliga som intressanta, anekdoter fick lyssnarna sig till livs om såväl fiske, fiskare, fiskhandlare och till och med fd Fiskeristyrelsen fick sig en och annan släng av sleven.
Bo Öhlund avslutade med att kort berätta om sin egen farfar som var fiskare. Därefter överlämnade han en gåva till Lars som tack för berättandet!
2011-10-24 Hörsalen Nordanå — Författaren Anita Salomonsson
Efter föreningsmötet var det dags för föredragshållaren, författaren Anita Salomonsson. Hon började med att berätta om två episoder från barndomen. Det ena var om hennes pappa och hans verktygslåda. Hon brukade få leka med den och dess innehåll. Han var på det sättet tillåtande gentemot barnen.
En dag fann hon i lådan en stump timmermanspenna och resterna av en liten anteckningsbok. Det hade känts som om hon fått en uppgift. Hon hade just börjat skolan och nu visste hon att någonting måste hon skriva. I en liten låda i lavoaren förvarade hon sedan sin första skrivutrustning.
Den andra episoden var ett minne från våren när mamma skulle städa ur garderoberna i huset. Alla kläder skulle då ut, även mor- och farföräldrars kappor och överrockar. Om det då blåste fylldes de och ärmarna stod rakt ut och det såg ut som om de var människor.
Av de tio böckerna hon hittills skrivit är hon mest glad över ”Vackrast var ändå mamma” som handlar om hennes uppväxt och ungdom i Hjoggböle. Men det var tre andra böcker hon skulle berätta om den här kvällen. Det var tre livsöden som hon mer eller mindre plockat ur historiens djup bl.a. med hjälp av släktforskning.
Det första livsödet hon berättade om var det som blev romanen ”Armade cykel” och som handlar om en bror till hennes pappa. De var tio barn i den familjen och alla utom två blev kvar länge i föräldrahemmet. En av dessa var sonen Hjalmar och det är honom boken handlar om. Han var väldigt oföretagsam och känslig, enligt Anita. Men han hade turen att så småningom träffa en kvinna i Mjödvattnet som ärvt en bit jord och där bosatte han sig. Anita minns hur Hjalmar då och då svischade förbi på sin cykel nerför backen där hon bodde. Men han kom aldrig in och hälsade på. Hon och hennes syskon hann aldrig se hur han såg ut. Vem var han egentligen? Därför blev det intressant att nysta upp historien kring honom. Hon intervjuade människor i Mjödvattnet, släktforskade och läste bygdeböcker.
Huset som Hjalmar och hans hustru bodde i står där än, målat i tre färger. Paret fick inga egna barn, men fick en fosterpojke från Ragvaldsträsk. En dag fick Hjalmar en idé då han bläddrade i en ”priskurant” och såg en cykel. Han beslöt sig för att en sådan skulle han skaffa sig. Han tog sig till Hjoggböle och till Posten där Anitas morfar var postföreståndare. Hjalmar beställde då per postorder en cykel av märket Nordstjärnan. Tiden därefter blev ett fasligt cyklande runt socknen, ibland med fosterpojken på pakethållaren. Det blev en lycklig tid, men så hände något med pojken och Hjalmar blev allt mer inbunden.
Sedan kom dråpslaget, ett kravbrev på posten. Han hade nämligen skuldsatt sig vid köpet av cykeln. Han hade lånat pengar av Anitas morfar, postföreståndaren och skulle få betala när han kunde. Skulden låg på sjuttiofem kronor enligt det avtal båda undertecknat. Hjalmar kom att känna sig kränkt av släkten och det var nu han började susa förbi i backen utan att hälsa på. Om han bara hade kommit in och pratat om det, så hade nog skulden efterskänkts, trodde Anita.
Pappa hade rott över Hjoggböleträsket, via Mellanån till Mjödvattnet och hem till Hjalmar för att ”gotala ve han”. Men det gick inte, han vände sig alltmer inåt och bort från andra och det slutade till slut olyckligt.
När Anita arbetade med grundforskningen inför ”Armade cykel ” fick hon höra berättas om kvinnan som bar vatten i Lövånger. Hon hette Lova Leonora och var född i Tjärn, Burträsk och levde fram till 1947. Hon kom att tidigt hamna på mentalsjukhuset i Piteå och blev där i några år. Då hon kom hem var hon stämplad som ”förtappad”. Pappan hade dött, brodern rest till Amerika och då blev mamman och hon tvungna att flytta ut.
De for till Lövånger där Lova Leonora köpte ett gammalt soldattorp för pengar hon skrapat ihop på ”familjevården” i Piteå. Mamman var utsliten och sjuk så det blev tvunget att söka sig arbete direkt. Det fanns sju brunnar i Lövånger med dåligt vatten i alla, utom en och den var närmast torpet. Så hon började bära vatten till apoteket, caféerna, hotellet, affärerna, sömmerskorna och andra som ville ha bra vatten. Så småningom blev modern så dålig att hon dog och en kort tid därefter brann torpet ned. Hon bodde då en tid utomhus, men fick sedan av en barmhärtig kvinna sängplats i en lagårdsport.
En dag fick hon besök av doktorn och av en representant för kommunen. Det här var när Umedalens mentalsjukhus var färdigbyggt och det fanns behov av att få in patienter. Så hon blev omhändertagen, först på ett ålderdomshem och sedan på Umedalen. Där kom hon att insjukna i TBC och hamnade på sjukhem i Burträsk för vidare befordran till vårdinrättningen för TBC-sjuka i Hällnäs. Här lär hon ha trivts väldigt bra och tyckt att hon blev en riktig människa till slut. Här var alla i samma situation, skriftställare, apotekare, bönder, fattighjon, alla hade samma sjukdom.
Då Anita arbetade med den här boken intervjuade hon ett syskonpar i 90-årsåldern som minns vattenbärerskan. Men de berättade också om ett annat öde och det var ”kwinna som dräpt karn sein” . Det var alltså början till romanen ”Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk”. Det här verkade intressant tänkte Anita och började forska i fallet. Från Landsarkivet i Härnösand beställde hon 130 sidor rättsprotokoll och överklaganden. Det tog nästan ett år för henne att tyda och förstå de ålderdomliga dokumenten.
Kvinnan hette Margareta Johansdotter och var född i Villvattnet i Burträsk socken. Trots att hon var vacker, arbetssam och kraft full dröjde det innan hon gifte sig. Men det blev till slut den barnlöse änklingen och nybyggaren Nils i Lubboträsk. Paret fick tre barn som alla dog och det blev alltmer tyst mellan dem. Nils tröttnade på arbetet och drog sig undan. Han satt ofta i båten ute på träsket och fiskade medan hon fick ta allt större ansvar för gården. En dag då hon står lutad över rovlandet står där plötsligt en främmande man med färggranna benlindor. Mannen som var från Stavträsk frågade efter husbonden och undrade om det fanns något arbete åt honom? Det gjorde det och han stannade där som dräng.
Både Nils och Margaret a kom att bli förtjusta i honom och Nils fick som en son och Margareta en älskad man. Resultatet blev en flicka som de alla blev förtjusta i. Men någonstans föddes tanken, att tänk om Nils inte fanns. Några dagar var Margareta i Burträsk för att leverera mat till den bataljon ur Västerbottens regemente som var förlagd där. Samtidigt, under en av nätterna, var Stavträskaren och Nils ute i båten och fiskade. Då inträffade det oundvikliga, nämligen att Nils dränktes.
När Margareta kom hem igen hoppades hon att allt var ordnat som de planerat och det var det. Tiden gick och det började pratas bland grannar om Nils försvinnande. Så småningom hittade någon Nils mössa och käpp vid strandkanten varvid länsman tillkallades. Båda häktades och fördes till Piteå landsfängelse och blev dömda till tjugo års fängelse. Stavträskaren sattes på Sveaborg utanför Helsingfors och Margareta hamnade på Spinnhuset i Stockholm.
Anita berättade att han försvann i rullorna efter förlusten av Finland 1809. Hon däremot överlevde alla de tjugo åren kanske därför att hon var sådan arbetskvinna. Det var nog en fördel i fängelset eftersom de var satta på vävning. Då hon frigavs var hon femtio år gammal och visste inget om Stavträskaren eller dottern. Hon gick hela vägen hem till Lubboträsk och tänkte att kanske dottern bodde där nu. Men det gjorde hon inte, utan där var nytt folk i huset.
Sara Greta som dottern hette, bodde då med man och barn i Lappvattnet. Anita berättade att modern flyttade in hos dottern, men att de kom att flytta omkring i socknen på grund av allt skvaller om ”mörderskan”. Sista platsen familjen bodde på blev Malttjärn.
Det blev Anitas avslutande ord denna gång. Hon avtackades och fick värmande applåder för sina intressanta berättelser.
Text och foto: Leif Markstedt
2010-10-20 Hörsalen Nordanå — Författaren Åke Lundgren
Kvällens höjdpunkt var Åke Lundgrens föredrag i ämnet ”Berättarnas landskap”. Jan Fredman hälsade
honom välkommen och överlämnade en present.
Åke föddes i Björnmoran, Kusmark på fredsdagen. Då hade Åke namnsdag så han döptes till det. Han har sina rötter ”bakom Zackri hadd ven” dvs. hos Zackris Nilsson i Kvavisträsk, Norsjö. Den förste nybyggaren i Kvavisträsk var Mickael som bosatte sig där tillsammans med Erik den Enögde. Zackrissläkten har frambringat många namnkunniga författare Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist – men också många, många fler och kallas därför Författarsläkten.
Ett 100-tal författare är födda i Västerbotten. Många av dem har bidragit i Åkes antologi ”Röster i Västerbotten”. Om denna märkliga litterära jordmån har Åke för övrigt berättat i ”Det litterära arvet”.
Åkes författarskap påverkades som barn av det muntliga berättande vid mjölkbordet, där han brukade sitta i en björk och lyssna på karlarna som var duktiga berättare. Faderns uttryck ”He som ska göras, ska göras ordentligt” har han inte tappat ur minnet. Barnen var ofta i en kvinnovärld i hans barndom. När kvinnorna träffades vid olika göromål så skrattades det och berättades historier.
Föräldrarna påverkade. På somrarna brukade de ”hälsa på de som var dö”. Pappan berättade då om människorna i gravarna. Systrarna skulle alltid bestämma över honom, men de hade även en god sida. De läste och berättade sagor. Särskilt sagan Farfar Långöra gjorde ett starkt intryck på honom. Att ”måla världen” är viktigt för Åke Lundgrens författarskap. Sedan har alla Västerbottensförfattarna påverkat varandra.
Som 12-åring fick han en skrivmaskin. Den riktiga debuten kom med romanen Långa lappflickan, 1981. Återkommande i hans författarskap är den lilla, svaga människans utanförskap.
Slutligen läste Åke stycken ur sin bok En tid av drömmar. Det blev en fängslande stund för de samlade.
Text och foto: Gunda Lundström
2009-10-22 Hörsalen Nordanå — Några präster och prästgårdar i landsförsamlingen
Prosten Lars Jonsson berättade på sitt fängslande sätt om några präster och prästgårdar i landsförsamlingen.
Anders Eriksson utnämndes till 1:e komminister i Skellefteå 1872. Han föddes i Långsele 1830. Var en bondson som fick studera och prästvigdes 1856 i Säbrå, Härnösand. När han kom till Skellefteå låg Komministergården i sydöstra delen av det område där Kaplanskolan nu ligger. En lång björkallé ledde upp till gården som då var rödmålad. Till gården hörde ett jordbruk för försörjning av prästens familj. Gården var byggd på 1860-talet och var i gott skick.
Eriksson hade ett stort förtroende bland allmogen i bygden, både i andliga och världsliga frågor. Han var även intresserad av jordbruksskötsel och gården blev ett föredöme för hur modernt jordbruk skulle bedrivas för bygdens bönder. Skötsel av gården krävde 3 pigor och 2 drängar. Av det kan vi förstå att gårdens verksamhet var omfattande och av stor betydelse.
På den tiden kunde en präst ha många olika arbetsuppgifter. Bl. a. var Eriksson präst på lasarettet och var där flitigt anlitad och han var SMHI:s väderrapportör i Skellefteå under 30 år.
Hans hustru Emma introducerade mandelpotatisen i Skelleftebygden. Hon var en driftig kvinna som engagerade sig i många göromål. Ibland kunde det bli väl mycket att stå i och hennes valspråk ”hjulen ska hållas rullande” gjorde säkert också att många sökte sig till henne för hjälp och stöd.
Emma dog 1904 och Anders 1912. Eriksson efterträddes av K A Fellström som tillträdde som vice komminister 1914. Gift med Kerstin, dotter till Simon Brandell.
Under spanska sjukans värsta härjningar kunde upptill 15 personer avlida under en vecka. Besökte ofta folket ute i byarna. Anteckningar från denna tid anger att han under samma år kunde åka 350 mil efter häst, med tåg 126 mil och slutligen gå till fots 36 mil. Vid ett tillfälle när han skulle viga 10 par, samtidigt stående framför altaret, hade han glömt frågan om dom ville taga sin brud till hustru. Han harklade sig och sa: ”pojkar, tager ni era brudar till era äkta makar?” Brudgummarna svarade då unisont med ett rungande ”JA”. ”Ja det var väl det jag trodde” blev Fellströms kommentar. Sen fortsatte han ritual en enligt vigselformuläret.
Brunnsgården uppfördes 1825 och fick då två flygelbyggnader. Gården blev en populär plats att åka till för att dricka brunn. En son till Biskop Franzén har ägt gården. Han verkade bl. a som skeppsredare. En annan ägare är organisten och läraren Johan Erik Löfgren. På hans tid hade hustrun Kristina en finare butik i gården. Efter hustruns död gick det utför för honom och 1875 avsattes han som organist i landskyrkan. Han dog 1907 i Brunnsgården.
Slutligen fick vi en beskrivning av en unik ”hus förhörsbok”. Det var Terese Brandells bok om sina dockor. Boken var ut format och skriven som en riktig husförhörsbok men handlade om hennes dockor. Terese var dotter till kyrkoherden Simon Brandell. Boken finns idag hos Lars Jonsson.
Text: Martin Karlsson
Foto: Sören Wijk
2008-10-23 Hörsalen Nordanå — Om landhöjningen
Anund Lindholm behandlade ämnet ”Vad landhöjningen kan lära oss om hur bebyggelsen utvecklats i Lövångerstrakten.” Anund, som bott en längre tid i Uppsala, har de tio sista åren ägnat sig åt släkt- och hembygdsforskning. Bl.a har han forskat kring Hökmarksbyn.
Landhöjning kallades fram till 1700-talet för vattenminskning. Under 1800-talet kom teorin att jordytan tryckts ned av inlandsisen. När isen smälte höjde sig markytan.
Lövånger är en förvanskning av det fornnordiska ”Lefanger”. ”Lef” lär vara besläktad med ”lä”. Anger betyder vik. Namnet Lövånger tros således härstamma från Läviken.
Enligt SMHI är landhöjningen en meter på hundra år (10 mm/år) vid Furuögrund, där den är högst i Sverige, men p.g.a. klimatförändringen höjs numera havsnivån ca 3 mm/år, så den egentliga landhöjningen ligger på ca 7 mm/år.
Avafjärden, Gärdefjärden, Hökfjärden och Älgträsket utgjorde en period den ”inre segelleden” i Lövångerstrakten.
Följande slutsatser lämnade Anund efter ett mycket intressant föredrag:
a) Kräkånger är en gammal bebyggelse
b) Kyrkstaden var en hamnplats från 1300-talet
c) Att Mångbyn skulle varit en handels- och hamnplats är inte bevisat
d) Den ”inre segelleden” var framkomlig till 600-talet, inte till 1400-talet som Ernst Westerlund påstod.
Av Christer Westman
2007-10-24 Folkets Hus Skellefteå — Lantmäteriets historiska kartor
Bengt-Olof Käck från Lantmäteriverket berättade. Han blir snart pensionär och har bl.a tidigare varit chef för Lantmäteriet i Västerbotten och i Jämtland.
Han har senast jobbat med ett projekt, Digitalt Arkiv, som startades hösten 1998 och som innebär skanning av över miljonen stora kartor. Tanken är att Internet ska användas som distributionsform och att pappershanteringen ska upphöra. Därmed minskas också slitaget på kartorna och man får en effektiv förrättningshandläggning. Tillgängligheten till information till allmänheten ökar.
I dag har stora delar av Sverige betats av, men en del områden återstår. Tre begrepp ska man lägga på minnet:
• LMSLantmäteristyrelsens kartarkiv (Gävle) med bl.a storskifteskartor
• RAK-Rikets Allmänna Kartverk med bl.a generalstabskartan, ekonomiska kartan
• Regionala förrättningsarkiv (Lantmäterimyndigheternas arkiv) med bl.a flygbilder
Skanningen sker i Fränsta och Gävle. Lagring i Härnösand och Stockholm.
Bengt-Olof visade hur man letar i Historiska kartor på www.lantmateriet.se. ArkivSök kräver inloggning, men Historiska Kartor för alla är kostnadsfri, men slutar vid årtalet 1928.
Man kan dock inte skriva ut eller ladda ner kartorna på datorn med den öppna tjänsten. DjVuPlug-in i ArkivSök måste först laddas ner på den egna datorn för att titta på kartorna. Det krävs också bredbandsuppkoppling mot Internet.
Foto Birgitte Grönlund
Text Christer Westman
2006-10-24 i 55-an — Människor i historien
Studerande Elisabet Westerlund föreläste om ”Människor i historien.
Hon redogjorde först för sin B-uppsats som innehöll ”Föräldrars val av faddrar i Burträsk socken år 1796.” Det gällde totalt fem dop för familjen Samuel Olofsson som valde en dräng från Renbergsvattnet till samtliga dop, därutöver förekom en sockenskrivare, en adjunkt, en piga och en bonde i Bodbyn. Varför denna dräng valdes vid samtliga dop diskuterades.
I sin C-uppsats hade hon gjort en undersökning av ”Den kvinnliga emigrationen till Amerika på 1800-talet. Hon berättade historien om Maria Hedström, en piga i Kåge som emigrerade 32 år gammal 1887. Hon diskuterade hur en piga med 60 – 80 kr i årslön kunde företa en båtresa på 2 -3 veckor till New York.
I Amerika var förhållandet ett annat med status-mat-och lön och därtill lättarbetat. Hon blev gift 1888 med John August Öhlund och fick två söner och en flicka. Allt berättat i brev hem till Sverige.
Foto Birgitte Grönlund
Text Thore Sjögren
2005-10-25 i 55-an — Släktforskning och genetik
Stefan Escher, föreningens sekreterare, höll ett föredrag på ämnet Släktforskning och genetik.
Stefan är genetiker och ingår i ett projekt med medicinsk och klinisk genetik vid Umeå universitet och Skellefteå lasarett. Forskningsprogrammet omfattar stroke, diabetes och hjärtinfarkt. Förutom kända riskfaktorer som rökning, övervikt och högt blodtryck så misstänks arvsfaktorer kunna föreligga. Stefan arbetar med stroke och letar efter familjer där många drabbats.
För att åskådliggöra resultaten ritar han familjeträd. Med overheadbilder gjorde han sin forskning förståelig för oss lekmän.
Stefan avtackades för ett utmärkt forskarföredrag med en blomma varefter kaffe intogs i Karins Café.
Foto Ulf Mannberg
Text Thore Sjögren
2004-10-26 i 55-an — Hur hittar jag mina släktingar i Amerika?
Anna-Lena Hultman är emigrantvärd och projektledare inom Svenska Släktforskarförbundet. Hon höll ett föredrag över ämnet ”Hur hittar jag mina släktingar i Amerika”.
Anna-Lena gav uttömmande svar på hur man kan gå tillväga. Hennes rekommendation var att börja på hemmaplan, leta brev, vykort, gamla fotografier m.m. Gå vidare med husförhörslängder och flyttningslängder, bouppteckningar och småprotokoll m.m.
Hon visade på vilka stora möjligheter som nu finns att på nätet hitta vägar att forska på. Hon visade på sin dator passagerarlistor, svensk-amerikanska kyrkoarkiv, Amerikanska census folkräkningar m.m.
Ett kompendium med källor till emigrantforskning och webbadresser delades ut. Många frågor ställdes. Det var ett för släktforskarna mycket intressant föredrag som framfördes på ett trevligt sätt. Anna-Lena avtackades med applåder och en låda Västerbottensost.
Av Thore Sjögren
2003-10-21 Restaurang Arken — Psykiska sjukdomars ärftlighet
Psykiatriprofessorn Rolf Adolfsson och hans medarbetare Gunnel Johansson och Patrik Lundberg gästade årets höstmöte. Rolf har länge intresserat sig för psykiatriska sjukdomar och ärftlighet och skrivit flera vetenskapliga artiklar i ämnet. Han höll ett föredrag om psykiska sjukdomars ärftlighet och gav en redogörelse för aktuell kunskap beträffande den genetiska bakgrunden vid olika psykiska sjukdomar.
En kartläggning av släktförhållanden som pågår sedan länge i Skelleftebygden kan ge unika möjligheter att påvisa nya gener vid t.ex schizofreni, manodepressiv sjukdom och Alzheimers sjukdom. Stora släktträd har byggts för forskningen.
Rolf presenterade här sitt stora projekt om genetik och psykiatrisk sjukdom där målet är att hitta ärftliga faktorer som ökar risk för sjukdom. Hans angreppssätt är unikt och endast möjligt i områden med bra kyrkobokföring och liten rörlighet mellan församlingar, så att man kan hålla reda på folk och följa deras anfäder bakåt. Hans utgångsmaterial är Skellefteådelen av databasen Indiko där han genom finurliga sökningar i prästernas anteckningar med ord som självmördare, nervsjuk, förstånd sållat fram tänkbara individer som lidit av psykiatrisk sjukdom under 1700- och 1800-talet.
Av de nästan 4000 personerna han hittade från början gick han vidare och fann ungefär 400 intressanta individer med hög sannolikhet drabbade av psykiatrisk sjukdom. 120 av dessa gick att knyta ihop till 4 träd med gemensamma anfäder. Från dessa anfäder (födda vid 1600-talets mitt) har man sedan gått framåt och studerat alla avkommor (levande och döda) och letat efter sjuka individer. De hoppas på över hundra levande sjuka i varje släktträd. De levande har intervjuats och de flesta har gett samtycke till att lämna blod så att deras DNA kan studeras.
Den stora fördelen med detta angreppssätt är att man vet att individerna som man studerar är släkt med varann och att det därför är troligt att det är samma ärftliga faktorer som ökar risken att man drabbas av sjukdomen. Detta förenklar de genetiska studierna och gör dem dessutom mycket billigare. Det finns en stor potential i detta material och stora möjligheter att finna många intressanta gener som ökar risken för en rad sjukdomar.
Av Thore Sjögren
2002-10-23 på 99:an — K-E Olanders Glas och Centrala Soldatregistret
Birger Boström ”Bibo” var tillsammans med sin hustru Karin gäst på mötet. Bibo berättade om sitt köp av K E Olanders Glas som 1972 gått i konkurs. Han ger firman namnet Bibo – Köp och driver den fram till år 1977 då han flyttar firman öst på stan. K E Olanders fastighet i hörnet av Stationsgatan och Kanalgatan var klassad som rivningsfastighet och revs 1978.
Bibo hade med sig en tavla målad av en tidigare SJ kollega till mig, Willy Thunström, föreställande fastigheten. Denna ville han tillsammans med en mugg med texten” Bibo – Köp” förära mej som ett tack för att jag dokumenterat stadens kvarter. En glad överraskning!
Därefter höll Björn Lippold från Centrala Soldatregistret ett föredrag om soldatforskning. Han berättade om registrets framväxt och innehåll och dokumentationen på CD-skiva. Han berättade om soldaternas levnad i det forna samhället. Soldaterna hade ju fått lära sig att läsa och skriva, vilket gjorde att de på många håll under fredstid togs i anspråk som lärare, sockenskrivare, kyrkvärdar m. m.
Han berättade inför en jublande åhörarskara många dråpliga episoder som soldater varit inblandade i. Man säger att ett gott skratt förlänger livet. De 40 åhörarna torde ha tjänat några dagar denna kväll.
Björn avtackades av ordföranden med en väl vald gåva, nämligen Västerbottensosts nya produkt ”Krutrök” i trälåda.
Av Thore Sjögren
2001-10-24 Församlingsgården Skellefteå lfs — Kunskapskällan årets bibliotek samt ”Vårt kulturarv”
Mötet gästades av redaktören för Släktforskarförbundets tidning Släkthistoriskt Forum, Elisabeth Thorsell, som höll ett anförande med anledning av att Kunskapskällan på museet, på Släktforskarföreningens förslag, utsetts till årets bibliotek av Sveriges Släktforskarförbund.
Därefter höll förre länsrådet Harry Forsell (bilden) ett uppskattat och applåderat föredrag på ämnet ” Vårt kulturarv, detta bär jag med mig ”. Mötet avslutades med kaffe och trevlig samvaro.
Av Thore Sjögren
2000-10-24 PRO-lokalen — Handel och sjöfart i Kallviken
Mötet samlade totalt 36 st medlemmar och andra åhörare, vilket var rätt precis vad lokalen kunde ta emot. Ordföranden berättade att boken ”Skellefteå socken 1650‐1790 – bönder, hantverkare och soldater” som arbetats fram med Ulf Lundström som ansvarig, är på gång. Boken blir på ca 900 sidor och beräknas utkomma efter årskiftet. Konstaterades att vårt medlemskap ständigt ökar, i nuläget har vi 433 medlemmar vilket är en ökning med 47 st under året.
Sedan så blev det vår föredragshållare Albert Magnusson:s tur att ta plats och hålla sitt föredrag om ämnet ”Handel och sjöfart i Kallviken”. Albert berättade på ett fantastiskt intressant sätt om sjöfarten från Kallviken, som ligger i anslutning till Lövånger. Han använde både egna upplevelser och framforskat material blandat med intervjuer med olika personer. Detta kryddade han med en del roliga historier från livet runt Kallviken och Lövånger.
Efter detta möte så tilldelades Albert ”Ernst Westerlunds Kulturstipendium” för år 2000.
Av Ulf Mannberg