Av Harry Åkesson
Året 2007 var jubileernas år. 2008 blir nog lite lugnare, men minst en historisk händelse kommer att uppmärksammas. Det är 200 år sedan Finska kriget 1808 – 09 startade och det resulterade i att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Då uppfattades det naturligtvis som en större katastrof. Sverige som stormakt var definitivt slut. I dag ser vi nog lite mer realistiskt på detta och anser det som en självklarhet att Finland ska vara en självständig stat. Minnesprogrammen kring kriget kommer i huvudsak läggas till nästa år, 2009, eftersom kriget kom till Sverige 1809. Detta var det sista kriget i Sverige (får vi hoppas) och avslutades här i Västerbotten. Det är inte konstigt att minnena från detta lever kvar i våra trakter och att det kommer att uppmärksammas.
Mina egna kunskaper om kriget fick jag under skoltiden av Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. Det hörde till grundkurserna i realskolan att läsa diktsamlingen och helst kunna utantill de mest kända stroferna. Runebergs sägner berättade om personer och händelser under kriget men hans historieskrivning var mycket personligt färgad.
Det var ingen krönika utan ett diktverk. Kriget hade förlorats och förlusten kändes som skamlig. Finland lydde under ryskt herravälde och syftet var att ingjuta mod och ökad självkänsla i det finska folket. Det gällde att plocka fram positiva bilder. Det fanns behov av hjältar men även syndabockar.
Första samlingen av Fänrik Ståls sägner utkom 1848. Den andra samlingen kom 1860.
Diktsamlingarna inleds med ”Vårt land” som tonsatt kom att bli Finlands nationalsång. Här ett par smakprov på Runebergs diktning, kända strofer i ett par av de mer kända dikterna i första samlingen.
Fänriken Stål berättar för diktens ”jag” om sina minnen från kriget. Teckning av August Malmström.
Fänrik Stål (27 verser)
Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?
Jag lärde känna där en man,
soldat för länge sedan;
nu ägde fänriks titel, han,
men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
att bo i samma gård som jag.
Berättaren drev lite med den gamle soldaten men råkade en dag hitta en bok om kriget och blev intresserad och besökte Stål igen.
Han satt på samma plats som förr
och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
en missnöjd blick mig mötte;
det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?
Men annat var det nu med mig,
jag kom med ändrat sinne:
”Jag läst om Finlands sista krig,
och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
kanhända får jag det av er?”
Så var min hälsning. Gubben såg
förvånad upp från noten.
En glans uti hans öga låg,
som om han stått för roten:
”Jo, därom kan jag ge besked,
om herm så vill, ty jag var med.”
Efter dessa ord, sagda med stolthet, började Fänrik Stål att berätta bland annat om …
Sven Duva (28 verser)
På Albert Edelfelts teckning från 1900 ses den inte särskilt begåvade men starke och modige Sven Dufva ensam hindra ryssarna från att ta bron.
Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
var med år åttiåtta re’n och var re’n gammal då;
nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.
Sven Duva var kraftigt byggd, ingen större begåvning med en enda önskan, att bli soldat. Vid exercisen gick det mesta fel.
Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann’,
han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
tog höger‑om och vänster‑om, men ständigt rakt tvärtom.
Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,
att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.
När kriget bröt ut fick Sven trots detta följa med truppen med rådet att hålla sig undan i trossen.
Under arméns reträtt fick Svens grupp order att stoppa en rysk pluton vid en bro.
Övermakten var för stor. Det blåstes till reträtt, men Sven gjorde som vanligt tvärt om
och stred till dess hjälp kom med general Sandels i spetsen, men då hade Sven Duva stupat.
Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.
”Den kulan visste, hur den tog, det måste erkänt bli”
så talte generalen blott, ”den visste mer än vi;
den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
och höll sig till, vad bättre var, hans ädla, tappra barm.”
Och dessa ord, de spriddes sen i hären vitt och brett,
och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
”Ty visst var tanken”, mente man, ”hos Duva knapp till mått;
ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.”
Sägnerna ger en bild av ett tappert och offervilligt kämpande folk, som skulle ha gått segrande ur striden om inte några få oduglingar anförtrotts att leda försvaret.
Kriget slutade med nederlag men motståndet fick ändå sin betydelse. Ryske tsaren, som från början tänkt införliva Finland med Ryssland, ändrade sig och lät svensk samhällsordning och styrelsesätt bli kvar i landet. Det dröjde ytterligare 108 år innan Finland äntligen blev en självständig stat.
Döbeln vid Jutas (25 verser)
Teckning av August Malmström i Bonniers Skolupplaga från 1939
Herr prosten talte: ”Döbeln är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
och han, han ligger tyst en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
´Driv ut prelaten´, ropar han åt drängen,
´och akta dig, om han släpps in härnäst!´
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst!”
Döbeln var febersjuk. Han hade sedan tidigare en skada på pannbenet och för att skydda den skadan bar han ett svart pannband. Bordet vid sängen var fullt av mediciner. Han klagade inför sin läkare, en ung man, nästan yngling. Läkaren sopade då bordet rent från burkar och flaskor.
Den unge läkarn hörde mulen ordet,
dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;
han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
och strök det tomt uti ett enda drag.
”Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder.”
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
och upp han sprang, fast sviktande och svag:
”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig, ni, som ingen annan;
ni är en man, och så är även jag.”
Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
sen döden gjort där ren sin första skörd,
den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd.
Ett anfall var tillbakakastat bara,
och Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från valvet skriden,
står dubbelt hotfull åter, där den flytt.
När Döbeln kom ridande till truppen jublade soldaterna och kamplusten kom tillbaka. Döbeln red framför leden och granskade soldat efter soldat och pratade med dem. Det var en sargad och trasig men stridsvillig skara.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
genralen såg de bleka anletsdragen,
höll in sin häst och röt med vredgad ton:
”Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden;
din kind är vit som snö, är du pultron?”
Men ynglingen steg fram och höjde armen
och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
och frisk en ström av blod i dagen lopp.
”Det fick jag, herr general, här nyss i striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
och därför har min kind ej rodnad mer;
dock kan jag än de tappres antal öka,
jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er!”
Med Döbeln i spetsen gick den svensk-finska truppen till angrepp mot ryssen och innan kvällen stod de som segrare. Truppen lyckades med sin uppgift att skydda huvudarméns reträtt. Den leddes av Generalen Adlercreutz.
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
”Framåt, framåt, till seger eller död!”
En åska var, Standar, din röst för alla,
och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
och ynglingen, med barmen sönderskjuten,
gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
var ryska styrkan kastad över ända,
och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.
Många av befälen fick skulden för misslyckandet i kriget, men Adlercreutz och speciellt Döbeln, efter segern vid Jutas, tillhörde hjältarna. General Adlercreutz hade vunnit den första svenska segern vid Siikajoki älv och var senare en av huvudpersonerna vid Gustav IV Adolfs avsättning 1809.
Efter de förnedrande nederlagen vid Sävar och Ratan1809 fick Generalen Karl Georg von Döbeln under en kort tid befälet över trupperna i södra Västerbotten och lyckade med list rädda staden Umeå, vilket till en del bidrog till att Sverige fick ett något bättre utgångsläge vid fredsförhandlingarna. Gränsen skulle ha legat vid Kalix men flyttades till Torneälven. Ett stilleståndsavtal skrevs under av generalen Sandels i Frostkåge 2 september 1809.
Sandels och Kamenskij möttes i den ryske befälhavarens högkvarter i Frostkåge. Byggnaden finns ännu kvar men är flyttad ett stycke och fått en tilbyggnad.
Foto: Fahlgrens Skellefte sockens historia del II
Konungen (10 verser)
Sveriges kung Gustaf IV Adolf fick den största skulden för misslyckandet, men mycket berodde på att många av generalerna motarbetade honom. Konungen var isolerad till sina egna försök att hitta lösningar. En dag — enligt Runeberg — fick han en snilleblixt. Han skulle väcka soldaternas och generalernas kampvilja och stärka deras självförtroende genom att påminna dem om Sveriges storhetstid. Han klädde ut sig till krigarkonungen Karl den XII.
Kung Karl den tolftes handskar vi vilja lägga an;
det är i dubbel mening som konung och som man.
Vi vilja kring oss gjorda den store hjältens svärd
och slå som han med häpnad en svag, försoffad värld.
Ni, Piper, skall oss hjälpa hans ena handske på;
ni, Lagerbring, behandlar hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder, er ära gör er värd
att spänna kring vår midja hans segerkrönta svärd.”
Och konung Gustav Adolf, högtidlig, lik en gud,
stod snart för allas blickar i Karl den tolftes skrud.
Han var för stolt att tala i denna stund, han teg,
han gick ett varv i salen med jättelånga steg.
Hurvida finska kriget ett annat skick han gav
med denna stolta handling, vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad sin värld där runtomkring,
den gamle Toll, grev Piper och även Lagerbring.
Kulneff (20 verser)
Visst är, att i sitt rätta ljus
var gubben Kulneff god som guld;
man klandrar, att han tog ett rus,
det var hans hjärtas skuld;
och detta hjärta bar han med,
då han höll frid, som då han stred:
han kysste och han slog ihjäl
med samma varma själ.
Kulneff var en djärv rysk officer, ofta använd som befälhavare över förtruppen. Det verkar ibland som om kriget var ett spel mellan generalerna. En duktig motståndargeneral blev respekterad även av motståndarna. Trots att de många gånger red i spetsen för sin trupp, eller i varje fall inte< höll sig undan, så klarade de sig ofta. Var det en tyst överenskommelse mellan befälhavarna att spara ledarna/kollegerna?
Till slut ett par dikter ur den senare samlingen av Runebergs Fänrik Ståls sägner.
Soldatgossen (8 verser)
Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
där stod han glad, var han sig ställt,
i eld, i blod, i frost, i svält;
han var min fader, han.
………………………………………………………..
Och lever jag, tills jag blir stor och fyller femton år,
till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går,
Där kulor vina tätast då
där ska man finna mig också,
där vill ock jag försöka på
i mina fäders spår.
Soldatgossens far, farfar och farfars far hade stupat, men trots detta drömde han om att få följa i deras spår!!!
Lotta Svärd (44 verser)
Några av de verser, som dikten består av.
Ännu så händer det mången stund,
då vid kvällens trevliga härd
man träffar från kriget en gammal kund,
att man talar om Lotta Svärd.
Hur trumpen kamraten förut man sett,
får strax han ett blidare drag,
och de grå mustascherna krusas lätt
av leende välbehag.
Han minns, hur ofta från stridens ras,
från segerns blodade fält
han kommit tröttad och tömt sitt glas
i Lottas bräckliga tält.
Och han nämner med glädje ett ord och par
om madammen och skrattar smått;
men han mulnar också, då du ler till svar,
om ej löjet är glatt och gott.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
Lotta Svärd, förebilden till vår Lotta-rörelse, följde trupperna och fanns bakom linjerna för att ta hand om soldaterna efter och inför de olika drabbningarna.
Hon var som en mor för dem alla, ingöt mod, tröstade, eldade på. Hon hade gift sig med soldaten Svärd och följde med honom ut i Gustaf den III:s krig där han stupade.
Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugo år,
sen tredje Gustav var Sverges kung
och hon i sin levnads vår..
Förrn den ädle kungen i Finland stred,
hon blivit en krigsmans brud;
och då trumman rördes och Svärd drog med,
så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kind
som hennes så skär knappt fanns,
och mången krigare såg sig blind
på de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning kort,
och hennes, den blev ej lång:
i trenne växlingar gick den bort,
en tredjedel varje gång
En togs av den första vinterns köld,
sent mildrad och tidigt sänd,
den andra blev första sommarens stöld,
den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,
den höll hon ej mycket värd,
den lät hon drunkna i tårars flod,
sen han stupat i striden, Svärd.
Hon återvände till trupperna när Svensk-Ryska kriget ut bröt 1808. Nu var hon inte ung och vacker längre men lika betydelsefull och lika älskad.
Men vacker än, fast på annat vis,
för en krigsmans sinne hon var,
och ofta nämndes hon än med pris
som i blomningens bästa dar,
Hon älskade kriget, vad helst det gav,
mot-, medgång, fröjder, besvär,
och de gråa gossarne höll hon av,
och därför var hon oss kär.
Så följde hon trogen och käck armén,
varthelst på sin marsch den kom,
och där skotten smällde och kulan ven,
där var hon ej långt bakom.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
Här har Lotta Svärd tillrättavisat en ung högmodig dragon som gick omkring och skröt överbedrifter han aldrig gjort..
Tecknare August Malmström
Hjältarna var många i Runebergs diktepos, en del verkliga, en del uppdiktade. Verkligt existerande var, förutom de nämnda, exempelvis Löjtnant Zidén, omtyckt, tapper man som blev dödligt sårad vid slaget vid Virta bro. Det var Wilhelm von Schwerin, 16-årig kadett som hade befälet över truppens två kanoner. Han stupade i sin andra drabbning vid Oravais. Det var Landshövdingen Olov Vibelius som gav ett exempel på civilkurage när han med framgång hävdade att ryssarna inte hade rätt att beröva de finska soldaternas familjer deras egendom. I dikten om Löjtnanten Zidén nämns även Gustaf Fahlander, som 1809 adlades med namnet Edelstam. Han var landshövding i Västerbotten mellan åren 1811 – 1817 och därefter köpte han ett hemman i Gammelbyn Burträsk. Hemmanet kallade han Edelvik.
Till de uppdiktade personerna fanns i några fall förebilder. En sådan var soldaten Bång, diktens Sven Duva, som inte stupade utan efter kriget bosatte sig utanför Vilhelmina. De flesta var helt fiktiva personer som fick gestalta de typiskt finska karaktärsdrag, som Runeberg ville lyfta fram.
Bland de diktade karaktärerna kan nämnas Molnets broder, Nr 15 Stolt och Trosskusken.
Enligt Runeberg var de främste syndabockarna kungen Gustaf Adolf, fältmarskalken Klingspor och kommendanten i Sveaborg, amiralen Cronstedt. Dessa förhånas för okunnighet och ynkedom och beskylldes för förräderi. I verkligheten var de inte ensamma om den modlöshet som spred sig bland många befäl.
Konungens motståndare bidrog i hög grad till spridningen av den håglöshet och uppgivenhet, som ledde till att kriget redan från början kändes som avgjort.
Det slutliga fredsavtalet undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809.Villkoren var hårda. Finland blev ett Storfurstendöme under Ryskt herraväldet.
Tack vare kriget väcktes dock självständighetstanken i Finland. Fänrik Ståls sägner bidrog till att stärka folkets självkänsla och stolthet.
Grunden var lagd och den fosterländska hänförelsen bäddade för den slutliga frigörelsen när tsarherraväldet föll 1917.
Vi tycker nog att Runebergs skildring av hjältemod och osjälviskt uppoffrande är lite romantiserat överdriven. Men hur är det i dag? Är dagens självmordsbombare en modernare variant av tappra finska soldater?