Från Skelleftebygden 2004-2
av Lars Jonsson
I fyrtio år har Skellefteå stiftsgård erbjudit plats för kurser och konferenser av de mest skilda slag. Helt naturligt har tyngdpunkten legat på Luleå stifts egna arrangemang, men deltagarna från skolans värld och vårdområdet liksom från organisationer och företag har samtidigt varit många.
På samma gång som man njutit av miljön kring stiftsgård, landskyrka och kyrkstad har gäster från olika håll i landet känt att man vandrat över historisk mark och frågor har ofta ställts kring platsens historia. – Här får nu några gestalter och händelser kring Skellefteå förutvarande prostgård stiga fram.
Norrstigen som vägfarande nyttjade på sin väg mot norr och väster hade långt fram i tiden sin s k ”prosthörna.” Nuvarande stiftsgård är nämligen inte den första prästgården på denna plats. Sedan urminnes tid har den gamla vägen tangerat inte bara Skellefteå kyrkplats utan även socknens prästgårdsområde och redan 1374 finns kyrkoherden Johannes av Skellopt omnämnd.
När den första gården byggs vet ingen, men år 1531 möter vi en anteckning som för tankarna till en blåsig höstdag då vinden susar ödesmättat i trädkronorna. Där står nämligen: ”Anno 1531 brann all Schellefta prästagård dagen före Michaelis afton.” – Kyrkoherden vid denna tid heter herr Björn. Han har strax innan efterträtt Johan Petri som blivit riven av en björn i närheten av Kallelax i Lula socken.
Mitt i allt engagemang som hör samman med reformationens ankomst till Skellefteå byggs nu den nya prästgården upp. Kanhända står den klar när Laurentius Petri – Sveriges förste ärkebiskop efter reformationen – gör besök 1534. Alldeles säkert när herr Björn 1537 kan sätta sig ner för att studera Luthers lilla katekes som just översatts till det svenska språket. Den nya tiden som går in tar sig även uttryck i det att herr Björn blir den förste kyrkoherde som ingår äktenskap. Formellt tillstånd för präster hade getts 1536.
Åren går och en rad prästfamiljer hinner bebo gården innan den röde hanen på nytt är framme, denna gång den 1 maj 1681. Bland annat möter vi den samiske kyrkoherden Gerhard Jonae (1584-1613) från vars tid intressanta anteckningar finns kvar angående sockenbornas byggnadsskyldighet. Enligt dessa är socknen vid denna tid indelad i fyra fjärdingar. Var och en har att svara för sina bestämda hus på prästgårdsområdet. Norrfjärdingen exempelvis har att svara för badstuva, visthus och söderbod.
Det är under Jonaes tid som sonen Johan växer upp på prästbostället för att 1645 bli den förste av samisk börd som ges inträde på riddarhuset. Under sitt nya efternamn Graan tjänstgör han under en följd av år som landshövding i Öster- och Västerbotten. Med kraft träder han upp mot uppflammande häxeriangivelser, bl a i sin gamla hemsocken och hävdar att dessa är att betrakta som utslag av sjukdom.
När man hösten 1700 går husesyn framgår inte av protokollet vilka hus som efter storbranden 1681 blivit uppbyggda. Om prästgården sägs dock att den ”blivit uppsatt och byggd sådan som av sådant tillfälle i hastighet sig göra låter.” Det är i denna prästgård som kyrkoherde Ericus Fluur (1659-1695) kan ta mot kung Carl XI i samband med dennes resa till Torneå 1694. Såväl på fram- som återresan tar kungen med följe in i prästgården, spisar middag och beser medeltidskyrkan från 1507.
Nödåren är svåra vid denna tid, alldeles särskilt 1695-1697. Det går så långt att ”den som har hö och halm att mala och baka av anses förmögen”. Det är då inte heller lätt för Fluurs efterträdare N J Buscherus (1697-1703) att ställa krav på förbättringar även om huvudbyggnad och övriga hus är försummade, ja en del förfallna. I det pest- och efter Poltava nederlagsdrabbade riket försäljs så småningom prästgårdens inventarium för Kronans räkning.
Det är således inte till någon speciellt inspirerande miljö som den ”förviste” hovpredikanten Petrus Anzenius (1723-1747) kommer. Den kyliga inställningen till mannen bakom socknens många stockstraff tar sig bl a uttryck däri att skellefteborna långt fram i tiden pekar på ett hål i marken intill prästgården genom vilket ”mörkrets furste skulle ha fört hans själ till de osaligas boning”.
Det är under Anzenius tid som familjen genom prästgårdens söderfönster får uppleva hur landskapet förändras. Rikets längsta träbro börjar ta form för att i mitten av 1730-talet ersätta den gamla färjan och färjkarlen som forslat vägfarande över Skellefte älv, bl a Carl von Linné år 1732 vid dennes besök hos skellefteprosten.
Från karga trakter i norr kommer Pehr Högström (1749-1784) flyttande. Under sin tid som kyrkoherde i Gellivare har han bl a utgivit standardverket, ”Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona hörande lapmarker”. Som ledamot av Kungl. Svenska vetenskapsakademien och riksdagsman har han blivit Skellefteås mest namnkunniga bland kyrkoherdar. Så sent som år 2002 invigs av länets landshövding ett el-laboratorium vid Skeria i Skellefteå vilket får sitt namn efter denne lärde norrlänning som även hade forskning kring elektriciteten på sin dagordning.
För att inte betunga allmogen bygger Högström en egen gård intill nuvarande Kaplansskolan som får namnet Äppelböle. I sitt hem tar han 1752 emot kung Adolf Fredrik som på sin norrländska resa bett att få gästa den högströmska familjen. På Mikaeladagen detta år hålls tacksägelse i kyrkan över att konungen lyckligen kommit hem till Stockholm efter den långa färden.
Det är under Högströms tid som trädgårdsodlingen blomstrar som aldrig förr. Västerbottens första äpple mognar inför nyfikna blickar. Plommon – päron – och körsbärsträd trivs tillsammans med oxlar och hasslar. Även silkesmaskodling blir aktuell. Så kommer plötsligt den stränga vintern 1763 följd av flera hårda vintrar och de intressanta odlingsförsöken slås obarmhärtigt sönder.
När Högström efter arbetsfyllda år – inte minst för att lindra nöden i bygden- slutar sin levnadsdag 1784 är det tid för svärsonen C G Nordin (1786-1800) att ta vid. En märklig man som kanhända bara besökt Skellefteå en gång under sin tid som kyrkoherde. Kung Gustaf III låter honom få Skellefteå församling som prebende för att så småningom utnämna honom till biskop i Härnösands stift.
De gamla förfallna husen får nu ytterligare förfalla sedan överenskommelse träffats att Nordin skall avstå från alla krav på nybyggnation, ”till dess Allmakten behagat välsigna orten med goda år”. Hur långt förfallet gått visar även en notis som berättar att färgaren Petter Norborg med familj får bebo prostgården utan att behöva betala hyra.
För efterträdaren Nils Ström (1800-1830) blir det föga uppbyggligt att gå husesyn tillsammans med socknens fullmäktige. Samtliga boställets hus har nämligen blivit obrukbara utom den gamla anrika källaren med sin långa trappa som fortfarande finns kvar.
Nu träffas en överenskommelse som får den ödesdigra följden att doktor Ströms dödsbo en dag skall befinnas konkursmässigt. Nuvarande huvudbyggnad växer nämligen upp stor och mäktig för att så långt som möjligt likna Säbrå biskopsgård utanför Härnösand varifrån prosten har sin maka. Även om socknen står bakom en del i form av timmer, klåvar och gråsten har Ström att själv svara för övrigt material samt arbetskostnader mot en ersättning av 2.000 riksdaler. Det visar sig snart vara en summa som långt ifrån räcker till uppförandet av prostgård, två flyglar, ladugård för 34 kor, uthus m m.
Laga syn hålls 1806 och skellefteborna kan konstatera att Skellefteå pastorat fått åbyggnader som inte har sin like inom en mycket vid norrländsk radie. Även trädgården har fått en ansiktslyftning sedan den efter Högströms tid alldeles fått förfalla.
Familjen har knappt hunnit komma till ro i det nya hemmet innan det blir dags för hastigt uppbrott. Svenska officerare upprättar våren 1809 högkvarter i prostgården. Man fruktar rysk invasion och den 15 maj detta år är denna ett faktum och det svenska högkvarteret utrymt.
Min forne lärare Gustaf Renhorn kunde på sin tid skildra händelsen ytterst levande. Det blir nämligen hans nära släkting Margareta Renhorn som efter prästfamiljens flykt får agera värdinna i huset. Doktorinnan Ströms avskedsord ljuder fortfarande i hennes öron när hon plötsligt sitter till bords med den ryske generalen Schuvalov vid sin sida: ”Evad det nu blir vän eller fiende som kommer att ta vårt hus i anspråk skall du bevisa dem den gästfrihet som är vanlig i prostgården.” Kanhända är det Margaretas charmanta sätt att agera värdinna som får till följd att prästbostället inte blir lågornas rov vid den ryska avfärden.
Även general Sandels känd från ”Fänrik Ståls sägner” får Margareta ta emot som gäst innan lugnet så småningom lägrar sig över bostället och den strömska familjen återvänder. Vid återkomsten är tacksamheten stor att gården står kvar men församlingens förtroende för den ”räddlivade strömmen” har fått sig en törn.
Att relationerna är spända vittnar reformationsjubelfestdagen 1817 om då fyra av läsarrörelsens ledare tränger sig in i prostgården. Vid den alltmer upphetsade ordväxlingen yttrar ledarna bl a några ord som ofta citerats i svensk kyrkohistoria: ”Ni har predikat lögn…” Läget blir så spänt att kung Carl XIV Johan slutligen sänder en kunglig kommission till Skellefteå med justitierådet Josua Sylwander som ledare. Det blir allvarliga samtal som förs i prostgården innan det stora mötet i kyrkan lugnar upprörda känslor i bygden.
Till prästbostället kommer 1834 den kraftfulle hovpredikanten Nils Nordlander (1834-1874) flyttande, efter att bl a ha tjänstgjort som vice pastor vid Uppsala domkyrka och slottspredikant vid Stockholms slott. Han efterträder då Nils Ström som avlidit 1830.
I den tidiga ottan stiger han upp för att organisera arbetet vid gårdens stora jordbruk, med alla dess anställda. Vid arbetsrummets skrivbord föds ständigt nya planer som får vittgående konsekvenser för hela bygden. Genom Nordlanders initiativ får Skellefteå stadsrättigheter 1845, läroverket grundas 1860 och Skellefteå sparbank blir verklighet för att i prostgården få sitt första enkla kontor – allt till allmogens bästa. Här föds också tankar kring fattigvårdens reformerande och skolväsendets framväxt samtidigt som predikningar förbereds kring den ”angelägnaste omsorgen”.
Hos familjen Nordlander tas under de stora nödåren på 1860-talet de allra fattigaste om hand. I stora grytor på gårdsplanen kokas varje dag soppa till svältande skaror. – Även kung Carl XV får del av gästfriheten vid sitt skelleftebesök med prostsonen Daniel Nordlander som adjutant.
Konsten och musiken har i Nordlander en stor vän. Tillsammans med sin maka Anna Maria får han även glädjas över dottern Anna som efter studier bl a hos den kände konstnären N J Höckert och vid Academie Julien i Paris lovordas av konstkritikerna. År 2000 invigdes i stiftsgårdens huvudbyggnad ett rum till hennes minne, inrett av konstnären Barbro Frimodig.
Den 24 april 1874 är sorgen stor i prostgården och skelleftebygden. Sliten och grå har Nordlander slutat sin intensiva arbetsdag. Makan flyttar efter en tid till sonen Daniel i Stockholm, nu generaldirektör för Telegrafverket. År 1879 får hon på nytt uppleva stor sorg. Denna gång är det dottern Anna som slutar sin lovande konstnärsbana endast 36 år gammal. Lungsoten har skördat ännu ett offer. Ett porträtt av fadern vittnar fortfarande i Skellefteå landsförsamling om hennes konstnärliga begåvning liksom tavelsamlingen vid museum Anna Nordlander.
Midsommardagen 1875 är spänningen stor hos doktor Simon Brandell (1875-1895), son till väckelseledare Pehr Brandell i Nora. Det är tid för inträdespredikan och familjen som just flyttat in känner sig inte välkommen till församlingen. Då slår stämningen plötsligt om efter en predikan i den överfyllda kyrkan som man bara inte kan glömma. Samtidigt blir den anrika prostgården centrum för väckelsen som med oanade krafter drar fram genom bygden. Skaror av människor vandrar genom björkallén upp mot det brandellska hemmet för att få sitta ner och samtala om andliga ting. I kyrkan intill upplevs psalmsången som ”ett brus av stora vatten”.
Några år senare eller 1878 upplever Brandell tiden vara mogen att skapa Skellefteå missionsförening vilken fortfarande är en levande och unik skapelse för samarbete och fördelning av missionsmedel i rosenianska bygder. Genom de i positiv bemärkelse originella församlingspredikanter som får sitt andliga hem i prostgården når föreningen ut till folket i församlingens mest avlägsna byar. Årets höjdpunkt blir de stora midsommarmötena då inte bara kyrkan är överfylld utan även prostgården, där ett par hundra personer kan samlas till måltid och gemenskap med Anna Brandell som oförglömlig värdinna.
Även i husets köksregioner finns livet och rörelsen. Sommartid kan hushållet omfatta inte mindre än ett trettiotal personer, när man är som flest. Ibland kan uppgifternas mångfald upplevas som något gränslöst. Samtidigt finns ofta leendet nära intill som den gången en upphetsad piga kommer utrusande i köket och ropar: ”Professorn vill ha ångskåp, negern kalla omslag och reseombudet havresoppa.” Ofta knackar det på köksdörren ibland en luffare som ber om mat, inte sällan en bonde som skjutsat barnmorskan hem och samtidigt tagit med det nyfödda barnet till dop. På pigornas uppbäddade sängar läggs de små för att bli omskötta innan de bärs fram till dopet.
Simon Brandell som bl a filosofen och professorn Chr Jakob Boström hoppats få till sin docent fortsätter från sin nordliga horisont att hålla kontakt med den lärda världen. Många önskar se honom som stiftets biskop men han avböjer. Även med prinsessan Eugenie brevväxlar han under en följd av år. Han medverkar vid hennes Fridhem på Gotland och hjälper henne med arbetet vid Lannavaara barnhem i Norrbotten. I ett brev till prostgården inte långt före sin död berättar prinsessan att hon låtit sända ett körsbärsträd och ett plommonträd att planteras i den brandellska trädgården.
När Brandell 1895 återvänder från Landstinget i Umeå där han under en följd av år varit ordförande drabbas han av svår förkylning som han inte orkar bära. I sin dagbok tecknar makan Anna ytterst finstämt hans sista dagar i hemmet. Ljuset kring hans personlighet finns fortfarande kvar när han uttalar sina sista ord i livet: ”Ära vare Gud! Amen.”
Familjen Brandells önskan att Piteåherden Gustaf Höijer skall förrätta begravningen uppfattas av många skelleftebor som en fingervisning. Det blir också Höijer (1897-1898) som flyttar in i prostgården. Förväntningarna är stora men den nye herden kommer som en ensam bruten man till församlingen och avlider efter mindre än ett år.
På nytt återvänder livet och rörelsen till gården när Carl Theodor Åberg (1900-1922) med familj vid sekelskiftet flyttar in. Församlingens konfirmander blir på samma gång den grupp med vilken Åberg får en speciellt god kontakt. Väl förberedd vid arbetsrummets skrivbord har den nye kyrkoherden mycket att ge både från predikstol och vid stämmor av skilda slag. Med van hand svingar han ordförandeklubban inför den stora kyrkorestaurationen 1914-1916.
Efter två engagerande kyrkoherdeval, det senare med hela 6 708 röstande, flyttar Brandells måg med familj in i det som en gång var makan Kerstins barndomshem. Året är 1923. Kristian August Fellström (1923-1952) blir samtidigt den siste bland kyrkoherdar som handlägger viktiga frågor som rör samhällets hela vida fält. Som ordförande i bl a kyrkostämma, skolråd, länsskolråd och fattigvårdsstyrelse har han att fatta beslut i de mest skilda angelägenheter. Ofta lyser skrivbordets lampa in i den sena natten. Ändå finns han i den tidiga morgonen ute i trädgården med kratta och spade i handen. På detta sätt skapas en grundkondition som följer honom genom livet, ända upp emot de hundra åren.
I sin svärfars anda arbetar Fellström vidare på det som rör församlingens innersida. Till missionsföreningen kallas nya medarbetare. Tillsammans med församlingens präster och de äldre församlingspredikanterna bl a från Brandells tid gör de sin viktiga insats inte minst vid byarnas många missionsmöten. Det är vid ett kyrkkaffe i prostgården som Gabriel-Annersa nestorn i skaran fäller en av sina bevingade repliker: ”Jag är hemmagjord, jag!” Det blir svaret när en i hans tycke näsvis sydlänning ställt frågor kring hans skolgång och eventuella utbildning.
Gång på gång uppsöks Fellström i sitt hem av ungdomar som bär på kallelsen att bli präst. Med stor iver söker han hjälpa dem. Lägligt sänder en dam i Stockholm en större summa pengar till detta ändamål. Det får till följd att fyra medellösa ungdomar samtidigt kan fara till lärdomsstaden för att så småningom göra viktiga insatser i sitt hemstift.
Inte sällan hörs i den tidiga morgonen skramlande vagnshjul eller vintertid en klingande bjällerkrans i postgårdsallén. Sjukbuden är många i den vidsträckta församlingen och på trappan står prosten åter och åter med det slitna sockenbudstyget i handen och väntar på avfärd. Ofta har den hämtande bonden legat över i bonnsta´n för att kunna starta färden med utvilad häst. – Anteckningar visar att Fellström under ett och samma år kunnat åka efter häst 350 mil i samband med sjukbesök, åka tåg 126 mil efter bastuträskbanan samt slutligen gå till fots 36 mil. När bilismen så småningom brer ut sig kan den erfarne vandraren skämtsamt ge rådet till den alltför bekväme bilisten: ” Fortsätter Ni på det här viset kommer Era efterkommande inte att ha några ben alls!”
När fyrtiotalet går in börjar en liten pojke i östra flygelns kyrkoadjunktsbostad att också ta del i livet på prästbostället. Till hans första kvarvarande minnen hör en mulen morgon då prästboställets gröna ytor plötsligt täckts av militära tält. När han så småningom tar sig en promenad till huvudbyggnaden har ett helt våningsplan ”invaderats” av svenska officerare. I köket har kocken ”Havets fasa” tagit över ruljansen. Stor och välvillig rör han i grytorna på järnspisen och i fortsättningen vankas ofta något gott när han hälsar på. I skuggan av det andra världskriget varar nämligen den påkomna ”invasionen” en längre tid.
Inte långt efter militärens avfärd står den lille pojken tillsammans med sin far och prosten Fellström vid ”prosthörnan” och ser ett långt tåg dra förbi. Det är de nordfinska flyktingarna som kommer vandrande med trötta steg för att få nya hem i bygden. Efter sig leder de råmande kor och magra hästar. – Nu fylls i snabb takt prostgårdens västra flygel med skänkta kläder och skor. Tillsammans med sin syster och mor som ansvarar för klädinsamlingen möter pojken prövade människor som kommer till prostgården för att söka rätt på något som kan ersätta de slitna kläder man bär på.
Så småningom kommer fredligare tider och i västra flygelns rum flyttar s k samvetsömma in. De har kommit från olika håll i landet för att restaurera den gamla kyrkstaden. På kvällarna tas gitarrer och dragspel fram och de gamla skillingtrycken och läsarsångerna avlöser varandra.
En dag är det tid för den brokiga skaran att bryta upp och flygeln i väster blir nu anhalt för en mängd elever som från Brännans skola som kommer farande på frukostrasten för att få del av skolbespisningens välsignelser som just blivit verklighet.
Det relativa lugnet återvänder på nytt när flygelns svarta järnspisar övertas av traktens skolkökselever med Kerstin Löfgren som engagerad lärare.
Till prostgårdens östra flygel anländer även en ständig ström av människor. – Människor i svart kommer för att anmäla näras och käras bortgång. Roteombuden avlöser varandra i mantalsskrivningstid. Förväntansfulla unga par kommer för att ta ut lysning och unga familjer för att döpa sina barn. Inte sällan rullar stans taxibilar in på gården med brudpar som skall vigas på pastorsexpeditionen. – Då och då bjuds den lille pojken på en åktur under väntetiden.
Kyrkoadjunktsbostadens gamla köksspis ryker inte sällan in. Belastningen är stor då den även delar rökgång med vardagsrummets kakelugn. Boställets gårdskarl som hört talas om problemen önskar en vårdag avhjälpa det hela. Innan någon hinner avråda har han packat spisens sotlucka så full med gamla dagstidningar som det bara går. Så tänder han på. Resultatet blir en eldkvast som står rakt upp emot skyn från husets skorsten och får förbipasserande att förskräckta stanna upp. Nu följer en spännande natt då muren är så het att den osar bränt och samtidigt är i fara att spricka. – Skall den ödesdigra branden 1901 upprepas då pastorsexpeditionens församlingsböcker tog obotlig skada? Som tur är avlöper allt lyckligt denna gång!
I den anrika trädgården möts inte sällan boställets båda familjer. På försommaren varje år dras blickarna alldeles särskilt till ett paradisäppelträd som prosten Högström enligt traditionen planterat redan på 1700-talet.
I sina minnesbilder med de tiotusen handskrivna sidorna – vilka även gett fakta till det som här skrivits – tecknar prosten Fellström bilden av det gamla vårdträdet. Det har för honom blivit något av en levande varelse: ”Nu orkade snart det gamla trädet inte med något mer. Länge hade det lyssnat till kyrkans klockor då den ena generationen av präster efter den andra gjort sin sista färd. Det hade sett prostgårdens änkor och barn lämna hemmet med tunga hjärtan. Trädet hade inte behövt flytta. Lika vänligt hade det som en god tomte mött de nya människorna när de sökt ro och svalka i dess skugga.”
En stilla försommarkväll upplever vi samtidigt från prostgårdens och adjunktsbostadens fönster hur vårdträdet mitt i sin blomning faller till marken och blir liggande. ”Varje fiber av kraft hade tjänat ut.” När vi strax efteråt står samlade kring trädet upplever den lille pojken och hans far hur den böjde prosten plötsligt står där och gråter. – Ja, vi sörjer alla tre som när man sörjer en god vän.
När makarna Fellström år 1952 bryter upp från prostgården går något av en epok i graven. På samma gång återstår många aktiva år för dem båda. Ett av de sista offentliga uppdragen blir att ta emot kung Gustaf VI Adolf som denna höst besöker övre Norrland.
En novembermorgon samma år flyttar familjen Axel Boström (1952-1967) in i prostgården och lämnar samtidigt Bromma församling bakom sig. Lång tid har gått efter restaurationen på 1920-talet som gav gården bl a dess centralvärme och rinnande vatten. Nu tarvas en genomgripande renovering vilken också sker. Bl a flyttas salongen från husets övre plan till dess nedre.
Rummen med sina stora ytor fylls nu av sång och musik som aldrig förr. Vid familjehögtider när de boströmska och melanderska släktena kommer samman flödar musiken som allra mest till glädje även för husets övriga gäster.
Många uppgifter ligger framför den nye herden. Bolidens kyrka skall byggas, landskyrkan restaureras och nya kyrkogårdar anläggas. Initiativtagande till midsommarfirande i Kyrkstaden 1953 och invigning av kyrkorgel och församlingshem 1954 liksom överflyttandet av församlingens sommarverksamhet från Rovön till Kyrkholmen i början av 1960-talet, står även på dagordningen. – Mitt i allt detta yttre finns djupet i de predikningar som skellefteprosten förbereder vid arbetsrummets skrivbord.
När tanken så småningom föds angående en stiftsgård i Luleå stift är landsförsamlingens beslutande organ liksom gårdens invånare beredda att låta den anrika prostgården bli ett hem inte bara för en familj utan för ett helt stift.
Så skapas Stiftelsen, Luleå stifts stiftsgård med dåvarande domprosten Stig Hellsten som dess förste ordförande. Midsommaren 1964 invigs stiftsgården av biskop Ivar Hylander sedan familjen Boström flyttat till det som tidigare varit 1. komministergården och en ny pastorsexpeditionsbyggnad uppförts intill Klockarbergsvägen.
Redan hösten 1963 förordnas Lester Wikström som stiftsadjunkt för att förbereda gårdens öppnande. Såväl huvudbyggnaden som de båda flyglarna genomgår nu en omfattande restaurering för att svara mot de krav en konferensanläggning kan ställa.
Under de fyrtio år som passerat har verksamheten ständigt vuxit. Tack vare en kunnig och engagerad personal har kursdeltagare och gäster gärna återvänt. Nya byggnader har även tillkommit: Kursgården 1977 med dess omfattande tillbyggnad 1993. Vid den första etappen har många församlingsbor i stiftet deltagit ideellt, med dagsverken under kyrkoherde Axel Hofverbergs ledning. – Den timrade byggnad som tidigare inrymde bl a utetoaletter och isbod har 1978 förvandlats till ”Ryggåsstugan”, med föreläsningssal och grupprum. Tack vare en donation av Anna Fellströms har ett gårdskapell kunnat byggas och invigas år 1997. Hennes frikostiga bidrag till Stiftsgårdens ekonomi har även möjliggjort att konferensanläggningen kunnat förses med inventarier som är stilenligt utformade och väl smälter in i Stiftsgårdens kulturhistoriska miljö.
Följande föreståndare har tjänstgjort vid stiftsgården:
Lester Wikström 1964-1971
Folke Sjöberg 1971-1972
Göran Nilsson 1972-1975
Owe Wikström 1975-1980
Lennart Lindgren 1980-
Fem av stiftets biskopar har under årens lopp varit styrelseordförande för Stiftelsen, Luleå stifts stiftsgård:
Stig Hellsten 1964-1980
Olaus Brännström 1980-1986
Gunnar Weman 1986-1992
Rune Backlund 1993-2002
Hans Stiglund 2002-
Skellefteå, 2004-05-01
Lars Jonsson
Arbetsutskottets ordf.