Sammandrag Harry Åkesson
Urban Skoglund har i anslutning till fornminnesföreningens 125-årsfirande skrivit en historik om museets tillkomst och dess krokiga väg fram till dagens Skellefteå museum i Nordanå-skolans gamla lokaler .Han koncentrerar sin studie på sökandet efter lämpliga lokaler för visning och magasinering av museets växande samlingar men även något om föreningens övriga ideella verksamhet.
Skriften kan köpas för den billiga penningen av 20 kr.
Kontakta Fornminnesföreningen Bo Renström tel. 0910-884 80 eller 070-632 59 08.
Urban inleder så här
Westerbottens Läns fornminnesförenings norra Afdelning firar i år 125 års envetna arbete. Firandet är en viktig del av våra liv. Det bekräftar vår existens. Det bekräftar att vi klarar av att leva, att vi åstadkommit något, att vi duger. Firandet är inte bara fest. Det markerar att vi lämnar något bakom oss och träder in i något nytt. Det väcker förhoppningar om framtiden.
Vi firar samtidigt ett 25‑årsjubileum. Våren 1982 flyttade museet in i Skellefteå gamla läroverk på Nordanå. Vi behöver firandet för att stärka vår egen identitet och vår självkänsla. Det är en fråga om värdighet. Om vi inte värderar oss själva, kan vi heller inte förvänta oss att andra ska göra det. Etnisk och kulturell identitet ger självkänsla,styrka och framtidshopp.
Tillkomsten och starten
Den 10 november 1882 samlades några entusiaster med Anders Fredrik Ekewall i spetsen i stadshuset i Skellefteå för att bilda en fornminnesförening. Ekewall var häradshövding. Han hade intresse för fornlämningar och menade att allmogen behövde kunskap för att bättre förstå sin historia. ”Landsbygdens befolkning utgöres mest af allmoge. som är okunnig och fördomsfull, men i öfriga afseenden föträfflig” skrev han till sin gode vän riksantikvarien
Hans Hildebrand. Det är alltid entusiasterna som driver utvecklingen framåt. Vi har ett museum idag tack vare entusiaster som Ekewall. Fornminnesföreningens medlemmar går i hans och andra entusiasters fotspår.
Ett museum har i grunden tre uppgifter: att samla, att vårda och att visa. Ekewall överlät sin privata samling till Fornminnesföreningen redan under det första året 1883. Den bestod då av 72 nummer. Eller det ser ut som om han faktiskt sålde sin samling för 222 kr och 50 öre till föreningen. Vid årets slut hade den ökat till 231 nummer. Där startade samlandet som idag resulterat i att museet möjligen har ca 75 000 föremål.
En viktig fråga uppstår då, nämligen ”hur tillgängliggör man den här samlingen för allmänheten”? För som Tove Jansson skrev i sin saga Vem ska trösta Knyttet: ”Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?” Det behövdes ett rum att placera föremålen i. Den nybildade Godtemplarföreningen i Skellefteå ville samtidigt bygga en logelokal och startade därför en insamling till ett aktiekapital för ändamålet. I det hus man tänkte bygga, ville man också bygga en teater. Fornminnesföreningens medlemmar tog kontakt och föreslog ett ”museirum” i byggnaden. Nu lyckades godtemplarna bara samla in ca 5.000 kronor och det räckte bara till godtemplarhuset Boston, som uppfördes där, som hamburgerrestaurangen Max ligger idag i hörnan av Viktoriagatan (E 4:an) och Kanalgatan.
Omslagets bild visar en del av byggnaden till vänster. Pengarna räckte i alla fall till ett litet scenpodium i stora salen och när skådespelarna skulle göra entré fick de klättra på en stege in genom ett fönster om dom inte ville visa sig för publiken i förväg. Teatern och museet har alltid fått slå sig in i samhället Skellefteå. De båda verksamheterna har gjort det sida vid sida, men var för sig.
Några milstolpar
1926 valdes Ernst Westerlund till föreningens sekreterare
1927 blev kommunen medfinansiär
1928 köptes Kågegården
1929 anställdes Ernst Westerlund
1934 tillträdde museet Nordanågården
1944 köptes bl.a Nyborg och Nordanågården
1946 utsågs Ernst Westerlund till museets intendent.
1967 inrättades en amanuenstjänst, som besattes av Peter Gustafsson
1979 bildades Stiftelsen Skellefteå museum
—
Stiftelsestyrt
Västerbottens Norra Fornminnesförening, som till museistiftelsen överlämnade sina samlingar, byggnader, markområden, fastigheter och inventarier, kunde, befriad från det alltmer ökade ekonomiska och administrativa ansvaret, fortsätta som en ideell och kunskapsspridande organisation med målsättningen att befrämja museiverksamhet, kulturminnesvård och annan kulturell verksamhet. Därmed kunde fornminnesföreningen också avhända sig en stor del av ansvaret och beslutsrätten för de samlingar som man byggt upp sedan 1882. Våren 1982 flyttade museet in i Skellefteå gamla läroverk. Det hade tagit 100 år att skapa rum för museum i Skellefteå. 100‑årsjubileum firades den 24/4 1982 på Nordanåteatern.
Fornminnesföreningens medlemmar kunde nu koncentrera arbetet på att bygga en egen kulturhistorisk verksamhet i bygden. Bland verksamheterna märks Julmarknaden, ”Lär känna din stad”, seminarier, olika projekt (ex. ”Älvdalarnas textilier”, ”Slöjd och hantverk”) och andra arrangemang tillsammans med öviga kulturhistoriska föreningar. En viktig del av föreningens arbete blev utgivningen av Ernst Westerlunds byaböcker. En fond till hans minne lyckades också föreningen bygga upp.
Under stiftelseperioden (1980 – 1995) expanderade Skellefteå museum. Då tillkom Bergrum Boliden, Stackgrönnans båtmuseum, Kunskapskällan och Lokalhistoriska institut. Det uppfattades först som positivt, men det innebar även problem med lokaler, ekonomi och personal. Urban rubricerade det som växtvärk.
Aktiebolag bildas
Den 30/10 1996 beslöt kommunstyrelsen ”att den löpande driften av verksamheterna i Stiftelsen Skellefteå Museum överförs till aktiebolag”.
Fornminnesföreningens inflytande hade nu reducerats till 1 representant i aktiebolagets styrelse.
—
Urban Skoglunds slutord
Finns det en framåtrörelse?
Museerna omsätter idag 18 miljoner. 11,5 av dessa är ägartillskott. Museerna är alltså inte fullt ut finansierade av ägarna. Vill vi ha tre museer så kostar driften idag mellan 14 och 16 miljoner. Tycker vi inte att vi har råd med det, så ska vi inte ha tre museer. Det är inte museipersonalen som ska säga det. För deras uppdrag är klart: De ska samla, vårda och visa. Det är politiker som måste säga, att nu slaktar vi delar av kulturarvet för vi har inte råd. På Gotland har man valt att låta fornminnesföreningen få fortsatt ansvar för museet. Frågan är om det är bättre. Det är politiker som i alla fall tillskjuter pengarna. Att ”Aktiebolagsformen är å andra sidan anpassad för ett aktivt ägarinflytande”, som ger ägarna en högre ”grad av fortsatt engagemang och inflytande” behöver inte leda till en högre grad av ansvarstagande.
Idag vill Västerbottensteatern återigen flytta till Nordanå. Teaterns och museets personal för en dialog om hur man tillsammans kan använda Nordanåområdet. Samarbetet har alltid varit gott. Låt oss därför hoppas att skådespelarna och antikvarierna slipper klättra in på stegar genom fönstren i framtiden. Låt oss istället se 125‑årsjubileet som en förhoppning om framtiden. Vi ska akta oss bara för att sitta som fågelungar och tro att någon högre makt ska utöva inflytande och lösa problemen. Om kommande generationer ska få lära sig något om utveckling och tillväxt, lär vi få kavla upp ärmarna även i fortsättningen. Vi har ännu ingen acceptabel magasinsbyggnad för samlingarna i Skellefteå, men vi har stoltheten över ett kulturarv. Det är värt att fira.
Köp häftet så får du en ingående och intressant redogörelse för Fornminnesföreningens envetna arbete under mer än hundra år för att Skellefteå skulle få ett högklassigt museum.