Av Harry Åkesson
Vi har under två veckor suttit framför TV:n och följt de olympiska vinterspelen i Turin. Detta år hade Skellefteå ingen representant med i truppen av längdskidlöpare, men det kan kanske vara av intresse att påminna om tidigare skellefteframgångar i OS-spåren.
Underlaget till denna artikel är till största delen hämtat ur skriften ”Skidsportens historia i Skellefteå”. De uppgifter som jag använt kommer från artiklar av Åke Forsberg, Bruno Lundström och Lars Öster – med deras medgivande.
Jag har bara tagit med löpare som tävlat för någon Skellefteåförening när de medverkade i OS. Fyra stycken, Ernst Alm (OS 1924 i Chamonix), Oskar Lindberg (OS 1924 i Chamonix), Eivor Alm-Astergren (OS 1952 i Oslo) och Sture Grahn (OS Cortina 1956) tävlade för andra klubbar då de var olympier. De tävlade senare för Skellefteå.
Axel Wikström var först
Axel Wikström levde mellan åren 1907 och 1976. Han bodde i Stämningsgården i Skellefteå. Han blev känd för svenska folket, då han 24 år gammal, erövrade silver på 18 km vid vinter OS i Lake Placid 1932.
Den inledande distansen 18 km slutade med en svensk dubbeltriumf. ”Utterström genomförde loppet i strålande stil och hemförde sin första guldmedalj på 1.23.07, precis två minuter före andre man, unge, lovande Axel Wikström”, hette det i telegrambyråns meddelande. Axel hade blivit uttagen till OS dels efter sina uppmärksammade insatser vid SM i Umeå 1931, där han blev 2:a på 3-milen och 5:a på 5-milen, dels efter goda insatser vid uttagningstävlingar i Klövsjö vårvintern 1931.
Han var inte i tillfälle att ställa upp i något större antal andra tävlingar vintern 1932, eftersom olympiatruppen avreste redan 5 januari från Göteborg och kom hem först 6 mars. Axel Wikström gratulerades vid ankomsten till Skellefteå järnvägsstationen och som olympisk silvermedaljör bars han i gullstol genom staden.
I mars 1935 var Axel Wikström åter rubrikernas man, då han som förste utlänning lyckades vinna 5-milen i Lahtis. Han vann inför 40 000 åskådare över 237 medtävlande och med nära 9 min försprång före finländaren Frans Heikkinen. Segern i dåvarande ”arvfiendens” terräng gjorde honom till stark kandidat till 1935 års Dagbladsmedalj.
Det var dock nära, att Axel hade missat starten i Lahtis. Väl nere på tävlingsområdet upptäckte han, att hans skidor och stavar inte fanns med i den hästskjuts, som fraktat ner de svenska åkarnas utrustning från den plats vid hotellet, där de vallat skidorna. Axel skulle starta redan som nr 17, så det var ingen tid att förlora. Han fick tag i en droskbil, som i ilfart körde till hotellet. Där hittade han skidorna, men inte sina stavar. I all hast högg han i hotellvestibulen till sig ett par andra stavar av lämplig storlek. Tidspressad som han var, glömde han droskan, som väntade på honom. I stället sprang han allt vad han orkade till tävlingsplatsen. Då han kom dit, hade just nr 14 startat. Axel hann precis få på sig skidorna, innan det var hans tur att starta. När man vet, hur det sedan gick, måste man väl beteckna hans rusande efter sina prylar, som ett mycket annorlunda sätt att värma upp. Frågan är om han vann tack vare eller trots den uppkomna situationen. De stavar, som Axel tillgripit i all hast visade sig tillhöra en sportjournalist från Norrbotten. Denne lånade ut dem till Axel resten av säsongen, men var sedan noga med att få tillbaka dem som souvenirer.
Uppvaktad av skidkompisar – kandidat till bragdmedaljen
5-milssegern i Salpausselkä-terrängen, väckte stor uppmärksamhet och gladde många. Under hemresan uppvaktades Axel Wikström bl.a. av skidkollegerna Sven Utterström och Nisse Englund vid en speciell ceremoni på Bodens järnvägsstation. T.o.m. stockholmspressen hyllade honom. Svenska Dagbladets sportredaktör skrev: ”Wikströms bragd är årets hittills största.” Axel Wikström nominerades f.ö. jämte Nisse Englund, som överlägset vunnit VM 50 km i Hohe Tatra, som kandidat till 1935 års Dagbladsmedalj. Den utmärkelsen kom emellertid att tilldelas Hans Drakenberg, som under året tagit hem EM i värjfäktning.
I Skellefteå var Storgatan utanför rådhustrappan fullpackad av människor, som med stadens honoratiores och lokala skidledare i spetsen kommit för att uppvakta Axel Wikström för hans vinst på 5-milen i Lahtis, något som ingen utlänning tidigare lyckats med. ”2 000 personer hyllade Axel Wikström” löd Norrans rubrik dagen därpå.
Triumferna i Garmisch 1936
Segern i Lahtis gav Axel Wikström ”biljett” till 1936 års olympiska vinterspel i tyska Garmisch Partenkirchen, som för svensk del blev så lyckosamma. Kiruna-Lasse vann 18 km med Matsbo som fyra (3 sek från bronset) och på femmilen vann de fyra deltagande svenskarna Elis Wiklund, Axel Wikström, Nils Englund och Hjalmar Bergström svensk skidsports kanske mest omskrivna triumf genom att i nämnd ordning erövra de fyra första platserna.
Axel Wikström gjorde här en utmärkt prestation. Med startnummer 4 kom han ganska snart att ligga först i spåret. Trots det lyckades han hela tiden avancera i prislistan. Vid 13 km låg han åtta, vid 18 km fyra, vid 25 km trea och på sista halvmilen passerade han i tid även Englund och vann därmed silvret. När de svenska längdåkarna och backhopparna (Sven Eriksson, Selånger tog silver) kom till Stockholms Centralstation, möttes de av en stor människomassa, nästan i det format som nära 50 år senare hyllade bronsmedaljörerna i fotboll och nu senast hockeylandslaget. Dagens Nyheters första sida dominerades av bilder av och text om skidhjältarna.
Stor grabb nr 9 – men inget individuellt SM
Axel Wikström, som är STOR GRABB nr 9 inom svensk skidsport, erövrade inget individuellt SM, men blev 1936 svensk lagmästare för Skellefteå AIK på 30 km i Luleå tillsammans med Allan Karlsson (f.d. Vittjärv) och Alvar Hägglund (som tävlade för SIF t.o.m. 1935). Axel noterade sina främsta framgångar i internationella tävlingar men lyckades sällan lika bra i hemmaterrängen. Däremot kunde han konsten att lägga utslagsgivande banor i terrängen runt Skellefteå. De som brukade åka med i hans spårpatruller, vet att han verkligen gick in för det, inte minst som banchef vid SM 1946, då start och mål var förlagda till Nordanå och spåren gick via älven, över Falkberget och i Klutmarksbackarna.
Enar Josefsson – Ständige tvåan som blev skidkung
Enar Josefsson (1916-1989) Född i Tegelträsk, Åsele. Klubbar: Åsele IK 1945 – 49, Skellefteå SK 1950-54 och Östersund SK 1955-57.
Enar Josefsson kallades ibland för ”den evige tvåan”. Sant är att Enar i de stora sammanhangen oftast var tvåa, men till bilden hör, att han också flera säsonger var bäste svenske skidåkare med stafettguld och två silvermedaljer i VM 1950 som höjdpunkter. Under karriären vann Enar 87 lopp och var tvåa i 48. Han vann bara ett SM-guld men var endast 3.15 minuter från ytterligare sju guldmedaljer!
VM i Rumford 1950 blev Enar Josefsson största internationella framgång. De två silvermedaljerna på 18 och 50 km kompletterades med en guldmedalj i stafetten 4x 10 km. Enar hamnade 1951 i klassiska Rekord-Magasinets ”idrottsalbum” där han avporträtterades i sin karaktäristiska sittande åkstil. Han kallades ”De senaste årens svenska skidkomet”.
Rekord-Magasinet skaldade:
”I Tegelträsk var Enar född i talrik barnaskara och fick som liten hjälpa till att levebrödet klara.
I skogsarbetet jobba han med bröder vid sin sida, och för att arbetsplatsen nå han lärde sig att skida.”
Han nämndes som svenskt hopp inför Oslo-olympiaden 1952. Där ingick han i det svenska stafettlaget, som tog brons men f.ö. uteblev tyvärr framgångarna för Enar liksom för övriga svenska åkare. Brons i stafett var dock vid den tiden ingen större prestation för i praktiken var det bara Norge, Finland och Sverige som var något att räkna med.
I Umeå 1952 blev Enar SM-kung, SM-guld på 30 km och silver på 15 och 50 km. På 5-milen var han 40 sekunder efter segraren Anders Törnqvist och på 15 km var Martin Lundström 1 sekund snabbare än Enar. Han fick motta pokalen ”För bästa prestation” ur prinsessan Sibyllas hand – ett stolt ögonblick i Enars karriär.
Lennart Larsson, ”Lill-Järven”
Född: 7 februari 1930 i Granbergsträsk, Jörn. Klubbar och aktiva skidår: SK Järven 1946-1964, IFK Umeå 1965-66. Debut i SM: 1952 i Umeå Stor Grabb nr 42 inom svensk skidsport
Lennarts anlag var utomordentliga och hans ambition hög. Detta tillsammans med att SK Järven verksamhet fungerade bra var förutsättningar, som formade en smidig, snabb och elegant tekniker, som också var stark och uthållig. Han gav klubben ”Järven Jörn” ett ansikte utåt i hela skidvärlden!
Enligt Lennarts egen bedömning är stafettguldet vid VM i Lahtis 1958 hans största framgång. Han åkte andra sträckan, som han vann, och slog världsstjärnorna Anikin och Tiainen. Sitt livs lopp anser han, att han gjorde på 50 km vid OS 1960 i Squaw Valley. Han bröt ena skidan efter två kilometer, vände tillbaka cirka 100 m, fick låna en ovallad skida och åkte med den till kontrollen vid 10 km, där han bytte till en bättre vallad skida. På den incidenten förlorade han minst två minuter, men åkte i fortsättningen som en furie och avancerade från sjuttonde till fjärde plats. Tidsavståndet till bronsmedalj var 41,2 sek.
Lennarts OS-meriter
Cortina 1956: 8:e plats på både 15 km och 30 km och 3:a på startsträckan i stafetten. Laget blev sexa
Squaw Valley 1960: 5:a på 30 km och 4:a på 50 km. Han åkte 3:e sträckan på stafetten där Sverige blev 4:a.
Hans meriter f.ö. är imponerande 12 starter för landslaget i Svenska skidspelen med segern på 15 km i Nässjö 1955 som topp och stafettguld 1961 och 62.
Det två sista åren, 1965 och 1966 tävlade ”Lill-Järven” för IFK Umeå och vann fyra lag-SM. Det närmaste han var en individuell SM-titel, var 1962 i Sollefteå. På 15 km startade han i par med Assar Rönnlund, drog nästan hela loppet men blev slagen av Assar i spurten med en knapp skidlängd. Fyra silver och fyra brons skidade han hem individuellt i SM. I stafett blev det som bäst två andraplatser och en tredjeplats i SK Järvens färger.
Under åren 1949-1966 åkte Lennart Larsson 394 tävlingar, vann 74 och var bland de tre bästa 188 gånger. Han besegrade Assar Rönnlund 46 gånger och Sixten Jernberg 23 gånger. ”Lill-Järven” är Skellefteå kommuns mest framgångsrike manlige längdskidåkare.
Efter den tjugo år långa tävlingskarriären, varav tio år i svenska landslaget, satsade ”Lill-Järven” på vidareutbildning. Under sitt sista tävlingsår 1965/66 studerade på han Bosöns idrottsfolkhögskola.
Åren 1966-1972 arbetade han som landslagstränare och delvis jämsides med detta uppdrag utbildade han sig åren 1971-73 på GIH till idrottslärare med längdåkning som specialgren. Skidinstruktör för landslaget vid bl.a. OS 68,72,76, 80 och vid VM 70,78,82.
Barbro Martinsson
Barbro Martinsson föddes 1935 i Åsbyggeby, Valbo. Klubbar: Valbo AIF 1951 – 57, Skellefteå SK 1958 – 68 och Timrå SOK 1971 – 74.
Barbro Martinsson är gästrikeflicka, men hon nådde alla sina stora framgångar under åren, som hon tävlade för Skellefteå SK. Hon var uttagen i tre världsmästerskap och fyra olympiska spel:
Cortina 1956 14:e på 10 km
Squaw Valley 1960 7:a på 10 km
Innsbruck 1964 7:a på 5 km och 11:a på 10 km, silver i stafetten
Grenoble 1968 4:a på 5 km och 4:a på 10 km, silver i stafetten
Högst smäller stafettsilvren 1964 i Innsbruck och 1968 i Grenoble.
Men i de riktigt stora sammanhangen hade hon inte turen på sin sida. Så var det i Grenoble, där hon nådde två fjärdeplatser och bara var 8,5 sek från två bronsmedaljer. På 10 km fattades 7,2 sek. och då hade Barbro i början av OS-veckan varit magsjuk. På 5 km var marginalen till bronset än mindre (1,3 sek ). Det skilde bara 10 sek mellan de sex första i prislistan
Barbro Martinsson var en pålitlig startflicka i stafetterna. Hon klappade aldrig igenom utan höll stilen hela vägen. I Grenoble chansade den svenska ledningen med att sätta Britt Strandberg på första, Barbro på sista och Toini Gustafsson på mellansträckan. Tanken var, att Toini skulle ta upp, vad Britt beräknades förlora och att fightern Barbro skulle avgöra på sista. Britt höll inte riktigt på inledningssträckan, utan tappade 39 sek till ledande Norge. Toini hade överlägset bästa tid på andra sträckan, tog in 23 sek, men 16 sek fattades och Barbro kunde inte i det tunga föret plocka in norskornas försprång.
Övriga meriter
Stafett-silver vid VM 1962 och stafett-brons VM 1966. Hon vann 4 individuella SM och 3 guld i stafett, samtliga för Skellefteå.
Barbro utsågs till Årets idrottskvinna 1964 tillsammans med Toini Gustafsson. Stor grabb nr 52.
Barbro Martinsson var/är en av de riktigt stora skidflickorna i Sverige och var en väl sedd profil i Skellefteå, jobbade hos BP-Lundin, där hon ofta sågs tanka bilar. Många minns också Barbro som våghalsig ”flottare” balanserande på några stockar i Skellefteälven. Sommartid var hon en duktig orienterare – SM-trea 1965 – och bra banlöperska. Typiskt för denna mångsidiga flicka var, att hon också var med och vann DM i handboll. Barbro har de facto 57 DM- tecken, erövrade i olika sporter.
Toini Gustafsson Rönnlund
Toini Gustafsson Rönnlund föddes 1938 i Suomussalmi, Finland och kom till Värmland som sexårigt krigsbarn.
Hon tävlade för Skellefteå SK ett enda år – guldåret 1968. Hon kom till Skellefteå sommaren 1967 efter att hade agerat ensamvarg i IFK Likenäs i många år. Nu fick hon landslagskompisen Barbro Martinsson som klubbkamrat.
Toini närmade sig 30-årsåldern. Hon insåg, att OS i Grenoble 1968 skulle bli sista chansen att ta en stor titel. Hon tränade stenhårt, körde med fem långlöpningspass i veckan från midsommar. På skidor tränades hon av Assar Rönnlund, som en tid därefter blev hennes make.
Veckorna före OS var Toini i kanonform. Det visste hon, när hon slog Barbro Martinsson med 1½ min i ett testlopp (5,5 km).
OS i Grenoble
I Grenoble vallade Toini, själv sina skidor inför 10 km-loppet. Det var nollgradigt och Toini lyckades hitta perfekt smorning. Hennes ryska konkurrenter missade däremot vallningen och Toini tog guldet med en dryg minuts marginal till två norskor (Berit Mördre och Inger Aufles).
På 5 km kom Toini med en ny urladdning. Hon startade sist och kunde åka på ryskan Galina Kulakovas tider. Marginalen till Kulakova blev bara tre sekunder i det rasande snabba loppet i skarföre.
I stafetten 3×5 km hade Toini på andra sträcka den allra bästa tiden. Det svenska laget tog silver, besegrat av Norge, men före Sovjet. 1968 vann Toini också 10 km både i Lahtis och i Holmenkollen samt guld och silver vid SM.
Övriga större meriter
Stafett-silver VM 1962 och OS 1964,
Stafett-brons VM 1966
11 individuella SM 1962-68.
Segrar i Holmenkollen 1960, 1967 och 1968,
Toini utsågs 1964 till Årets idrottskvinna tillsammans med Barbro Martinsson. Stor grabb nr 45.
För sina bedrifter fick Toini Svenska Dagbladets bragdmedalj 1968.
Ännu 30 år efter OS i Grenoble är Toini Gustafsson-Rönnlund Sveriges genom tiderna största kvinnliga längdskidåkare.
Deltagare från Skellefteå i andra grenar vid vinter OS
Ishockey
Göte Almqvist: OS 1952 i Oslo Brons
Hans Svedberg: OS 1960 i Squaw Valley Sverige 5:a
Anders ”Acka” Andersson: OS 1960 i Squaw Valley Sverige 5:a och OS 1964 i Innsbruck silver (8:a i poängligan)
Lennart ”Klimpen” Häggroth: OS 1964 i Innspruck silver
Eilert ”Garvis” Määttä: OS 1964 i Innspruck silver (tävlade då för Södertälje.)
Mats Lindgren: OS 1998 i Nagano delad 5:e plats (var då NHL-proffs)
Malin Gustafsson, Lövånger: OS 1998 i Nagano. Laget förlorade alla matcher. Malin blev dock historisk genom att göra Sveriges första mål i olympiska sammanhang.
Freestyle
Marie Lindgren från Burträsk: OS 1994 i Lillehammer silver (Tävlade då för Umeå-Holmsund) (Redan 1992 tog hon silver men då var freestyle inte en officiellt OS-gren.)
Liselotte Johansson Burträsk: OS 1994 i Lillehammer 14:e plats (även hon tävlade då för Umeå-Holmsund)