Författare: K. A. Fellström, prost
Ursvikens kyrka invigs hösten 1912 och har alltså hundra år bakom sig. Bygget av ett ”sjömanskapell” beslöts efter många turer. Bland alla tillskyndare brukar en nämnas särskilt, nämligen maskinisten och predikanten Johannes Berglund som 1860 flyttade till Yttre Ursviken. Han ivrade för att uppbyggelsestunder skulle anordnas, och började själv att leda dessa och verkade för gudstjänstlivet på platsen. Med detta kom behovet av en samlingslokal.
I Luleå stifts årsbok ”Från bygd och vildmark”, 1953 skrev förre prosten K A Fellström denna artikel om
Berglund i Sävenäs, Ett Sockenhelgon
Fornkyrkan hade sina helgon och patroner, till vilka menigheten tryggade sig. Somliga vördades inom ett begränsat område. Andra ärades i en vidare krets. Visa ord och underbara gärningar tillskrevos dessa bygdens människor. Minnets och traditionens vittnesbörd omslöto deras namn. Snart strålade dessa för länge sedan bortgångna i guldglans. Här ägde menigheten en gemensam skatt, som icke tillkom någon enskild. De många hade tillflykt under hägnet av helgonens omvårdnad, välsignande händer och förbön. Ofta lades till namnet även orten, som därför delade äran med en helig man eller kvinna.
Här i Skellefteå har veterligen inga särskilda ortshelgon funnits under fornkyrkans tid. Man fick nöja sig med ”de helga herra Sverges patroner, sankte Erik och sankte Henrik”, som voro för riket gemensamma. Säkerligen har dock Gud hängivna män och kvinnor funnits även här, som i tro och kristligt liv stått som höga förebilder. Nu känner ingen deras namn eller rummet, där de tjänade Gud i sina dagar. Endast livets stora bok bevarar deras namn och rummet där de levde.
Från senare tid bevarar minnet och sägnen månget namn, som med avståndet i tiden lyser allt klarare. Ett sådant namn är ”Berglund i Sävenäs”. Om en församlings helgonkalender funnes, skulle detta namn där förvisso vara inskrivet. Ingen hemmafödd skelleftebo skulle stanna i ovisshet om vem som åsyftas, då han hör det namnet i samband med Sävenäs. Berglund är vårt ortshelgon. ”Aldrig har man hört ett ont ord om denne man.” Så vittnades vid hans bortgång. Samma omdöme gäller ännu i dag. Ingen skugga skymmer solljuset, som strålar från det namnet. För de äldre är han en avbild av Simeon i templet, en rättfärdig och from man, som hade mycket med Guds ande att göra.
Johannes Berglunds hustru var Maria Johanna Larsdotter Fahlgren. En son blev läkare, en dotter lärarinna.
Vem var mannen bakom namnet? Svar på den frågan borde lämnas av dem, som vandrat med honom på vägen och personligen erfarit den visdom och andekraft, varmed han talade och verkade. Anteckningar ha gjorts under årens lopp. Några utdrag och intryck av de gamles vittnesbörd skall här lämnas. Det sker med glädje och i tacksamhet för den andliga välsignelse, som genom den vördade gudstjänaren kommit denna bygd till del.
Först några ord om det andliga läget härstädes kring mitten av 1800-talet. Församlingens kyrkoherde, doktor Nils Nordlander, kämpade en övermänsklig kamp mot superi, fattigdom, okunnighet och social försummelse från det allmännas sida. Hans väldiga kraft togs i anspråk för välfärdsåtgärder av mångskiftande art. Det blev inte mycken tid över för den egentliga uppgiften i vingården. Ämbetsbrodern, komminister Olof Norrman, hade i huvudsak att ensam föra Andens svärd i den vidsträckta församlingen. Läsargrupperna hade söndrats i två partier, som bittert stredo och bekämpade varandra. Enfödingar och tvåfödingar under sina ledare, Bodell och Riström, hade förvandlat den ”goda saken” till stridsfrågor, som utsläckte anden. Den blide Anders Larsson, det trogna och sannskyldiga vittnet bland den odelade skaran, hade dragit sig tillbaka i tystnad. Hans medtjänare, Gerhard Gerhardsson, trampade upp nya vägar i Schartaus efterföljd, vägar, som menigheten ännu så länge icke vågade beträda. En förmedlande stäIlning intog visserligen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men den var ännu föga känd. En här före 1867 anställd predikant i Drängsmark hade av prästerskapet goda vitsord, men hans inflytande nådde ej vida. Fromma kretsar funnos och samlades i Gammelstaden till gemensam uppbyggelse och förberedde alltmer marken för väckelse och förnyat andligt liv.
De gamla sockenpredikanterna från närgränsande socknar voro få, men mestadels betydande personligheter t.ex Zacharias Lindmark. Hela kyrkans läroinnehåll med ledning av Luther och Concordia pia utgjorde ämnet för deras förkunnelse. De stodo därmed i samklang med de mångas enhetliga erfarenhet och blevo andliga auktoriteter. Kanske att fåtalet också hade sin betydelse. Inflytandet sjunker ofta med antalet. Här är en av orsakerna till den påtagliga trögheten i våra dagar på andelivets område. Vidare ha vi att räkna med läsning i hemmet i andaktsböckerna och dessutom gemensamt vid den söndagliga byabönen. Denna hade dock under inverkan av den religiösa splittringen alltmera kommit att förlora sin forna välsignelse.
I detta andliga läge i ovisshetens tecken möttes Skellefteå av en andlig stormvind genom dalkarlen Pehr Pehrsson omkring 1860. Denne man, utgången från kyrklig kristendom, blev baptismens framgångsrikaste evangelist i de norrländska bygderna från Hälsingland och upp till Norrbotten. Även här blev oron stor i vida kretsar, och de klarseende voro högeligen ovissa om det slutliga resultatet.
Det var vid den tiden som vi möta Berglund i Sävenäs. Hans oro och ängslan tog sig uttryck däri, att han med en trosvän uppsökte Nordlander för att rådgöra om det andliga läget. Han anhöll om sockenstugan för andaktsstunder och för övrigt om sin kyrkoherdes tillstånd att få läsa och verka i byarna. Denna ömsinthet och angelägenhet att vara ”rätteligen kallad” utmärkte Berglund hela livet. Nordlander skall ha fällt stora tårar och svarat: ”Här sitta vi gamla och förmå föga. Gör vad du kan”. Vid denna tid hörde ännu Byske och Fällfors till Skellefteå.
Johannes Berglund föddes i Storkåge den 27 mars 1825 och var son av bonden Olof Berglund och hans hustru Lena Greta Nilsdotter, en syster till ”profetissan i Kåge” Maja Lisa Söderlund (1794-1851). Mostern har övat ett stort och varaktigt inflytande på systersonen. Maja Lisa skall redan 1824 ha flyttat till systern i samband med dennas giftermål, men finnes här kyrkoskriven först 1843. Hon hade eget hushåll i en mindre gårdsbyggnad. Som känt är, gjorde Maja Lisa sitt hem till ett tempel. Från när och fjärran infunno sig många till hennes anderika morgon- och aftonböner. Detta särskilt på sön- och helgdagar. Många år färdades hon också i byarna med andliga föredrag. Men hon måste sluta därmed år 1844 efter kansliförhör i Umeå. Under en lång årsperiod stod hon som Rosenius nära vän och räknades av honom som ”den visaste och erfarnaste av Norrlands läsare”. Deras brevväxling fortgick åren 1835-1850. Hon tjänstgjorde som hans biktmoder, och Rosenius betygade att han lärt mera av henne än av någon annan med vilken han kommit i personlig beröring. Alltjämt förblev hon i hans ögon ”den gamla själs- och trosfriska vännen”.
Om Berglunds andliga utveckling är ej mycket känt. Enligt egen uppgift hade han aldrig varit i uppenbart syndaliv, men började ”tjäna Gud” vid 18 års ålder. Något andligt genombrott efter bitter kamp och svår själanöd har Berglund icke upplevat. Att tjäna Gud innebar för honom icke en händelse i det förgångna utan ett tillstånd i nuet. Han levde i nådaståndet, men detta skedde icke utan kamp. En gång yttrade Berglund till en misströstande: ”Herren har hjälpt mig hittills i många strider. Han skall hjälpa dig också. Giv dig inte.” I sin förkunnelse återkom han ideligen till ihärdigheten. Hänga fast som en gren i vinträdets stam, det var huvudsaken. ”Tag emot, fortsätt, hållen på, tröttna icke. Kronan är ej mitt på vägen, den är vid slutet.” Sådana förmaningar bär vittne om den egna erfarenheten. Övergången till att tjäna Gud beskriver han med de gamla orden: Herren har dragit mig, och jag har låtit mig draga. Det gudfruktiga hemmet och den anderika mostern hade varit medel i Herrens hand.
Huru Berglund kommit in på sin timliga levnadsbana, undandrar sig vår kännedom. Redan 1844 är han anställd som maskinist vid Johannesfors sågverk i Klutmarks by, men kvarbodde hela tiden i Kåge. Då sågrörelsen härstädes 1858 och flyttades till Sävenäs, följde Berglund med i samma befattning. Hitflyttningen skedde före maj 1861 och efter samma månad 1860. Dessa daton anger sista nattvardsgången i Kåge och den första efter flyttningen till Sävenäs. Från denna tid ha vi sammanställningen ”Berglund i Sävenäs”.
Förhållandena vid denna tid voro enkla inom arbetarvärlden. Trots att Berglund var examinerad maskinist och räknades till tjänstemännen, hade han sin bostad i en kasern. Den bestod av kök och kammare jämte rätt till ett litet förstugurum utan eldstad och förbindelse med den övriga bostaden. Som en icke ringa förmån räknades egen ingång. Kasernen hade lyckligt nog endast en våning. Annars hade arbetarbostäderna vid denna tid vanligen två våningar med genomgående korridor och ingång från gaveln. Det är ej svårt att föreställa sig vilka frestelser och lidanden, som härav skulle bli följden.
Arbetarna hade heller icke mycket att säga till om. De fingo hålla till godo. Utom den ytterst torftiga och inklämda bostaden var avlöningen ringa även i förhållande till tiden. Det gällde att hålla behoven nere. Före 1907 betalades endast 18 öre i timmen, ehuru vid själva sågbygget 1858-1860 25 öre, enär större erfarenhet krävdes för den uppgiften. För att bereda arbetarskaran fördelaktigare inköp av livets nödtorft anordnades även i Sävenäs en varubod. Avlöningen utbetalades nu mestadels i form av varor och mera sällan i kontanta penningar. Tillämpningen av denna hjälpverksamhet framkallade mycken bitterhet. Arbetarna fingo en känsla av livegenskap, och hade helst velat köpa sina förnödenheter där det bäst lämpade sig.
Vid årets slut lämnades besked i en ”klumpsumma”, där i lyckligaste fall arbetslöner och uttag av varor gick jämnt upp. En och annan hade tidigare fått veta, att han stod i skuld och ej längre kunde få några varor. Kanske han nu för familjens skull fick bedja om kredit och lova att hushålla bättre. Många stodo i skuld år från år. Som en värdefull förmån mindes flera att skulderna efterskänktes, då sågen efter några årtionden lades ned.
Det var i denna miljö och bland en stor arbetarskara som Berglund nu hade att hävda sig som kristen och tjänsteman. Detta skedde på det sätt, att han tillvann sig respekt, vördnad och kärlek. Berglund betraktades snart som en vän och rådgivare. Trots en mången gång svår ställning räknades den stillsamme mannen som arbetarnas pålitliga stöd. Han gav dem rätt i deras kritik av varuboden. De borde bekomma avlöning i penningar och äga rätt att göra sina inköp var helst de önskade. I varje fall skulle detaljerad redogörelse lämnas. Annars kunde de ej veta, om allt var som sig borde.
Berglund tog till orda icke blott när det gällde arbetarnas berättigade krav. Han kunde ge sågverkets ofta orimliga förvaltare skarpa svar, då han fann att rätt och rättfärdighet så krävde. En gång manade han denne att sitta lugn på kontoret och icke sträcka näsan i det som han icke begrep vid sågen. Vid ett annat tillfälle krävdes att arbetarna i förväg skulle bära fram ved till ångpannans uppvärmning, så att arbetet vid sågen kunde börja på bestämd tid. Berglund hävdade att detta arbete icke ålåg personalen, som därför med rätta vägrade att utföra arbetet. Förvaltaren blev hetsig och frågade om meningen vore att han själv skulle bära fram veden. ”Ja, om ni inte har någon annan”, blev svaret. Sådana frimodiga besked och svar skattades förklarligt nog högt.
Respekten vilade icke blott på den oförskräckta frimodighet, varmed Berglund hävdade sitt folks rätt och bästa. Maskinist vid denna tid var en hög befattning, helst som kompetensen var vunnen genom studier och examen. Berglund visade sig som en kunnig och erfaren man inom alla områden av sågverksrörelsen. Även av ledningen betraktades han som en auktoritet, vars goda omdöme och råd man icke förbisåg. Mest betydde dock mannen, hos vilken intet svek blev funnet. Till och med gestalten imponerade. Blicken var klar, varm och stadig. När så krävdes, uppträdde han med myndighet men utan högmod. Disputerande kom aldrig ifråga men väl ett avgörande ord, kort och förståeligt för envar.
Den personliga dugligbeten och karaktärens resning uppskattades även i det allmänna. Berglund satt länge som ledamot i kyrko- och skolrådet. I länsskolrådet blev han också invald och beklädde uppdraget som landstingsman under en del år. T.o.m. som riksdagsman blev han föreslagen, men avsade sig kandidaturen.
Ännu en omständighet må påpekas. Berglund umgicks med arbetarna kamratligt utan allt fjäsk. Vänligt räckte han envar handen och resonerade om dagens händelser, politik och andliga ärenden. Alltid befanns han på de eftersattas sida. Vid ett samtal fick han höra av en missnöjd: ”För en fattige är varje förändring en reform till det sämre.” Till en i hans ögon alltför radikal reformivrare gav Berglund svaret: ”Gosse, du har för klena fötter att orka med alla dina idéer.” Som politiker löpte säkerligen hans hjärta före förnuftet. Annars såg han ovanligt sunt och mänskligt på livet.
Om Berglund högt skattades som arbetsledare och vän, har han dock icke på den vägen vunnit anseende som sockenhelgon. Redan tidigt hade han nått fram till en ovanlig andlig mognad och ödmjuk ihärdighet i sin Herres tjänst. Han förmådde därför utöva ett mäktigt och varaktigt inflytande på enskilda och hela menigheter. Till hands funnos ständigt de rätta orden till vägledning i skiftande lägen. Av Berglund skall enligt uppgift Gabr. Andersson fått den bild eller liknelse, varmed han hjälpte en kvinna ur hennes vånda inför den nya försoningsläran. ”Det är skillnad att få en mjölsäck genom en vän eller för hans skull. I förra fallet får du nog betala den, men i senare fallet är det en oförskyld gåva.” Många äro de konstlösa men anderika ord och liknelser, varmed han fick hjälpa i själanöd men ock i yttre trångmål.
Det förefaller som om Berglund redan under Johannesforstiden börjat sin prästerliga gärning. År 1846-1849 redovisas av Svenska Missionssällskapet 2 R. 32 sk. såsom gåva ”av några sågarbetare i Johannesfors”. År 1850-1855 lämna likaledes sågarbetare vid Johannesfors ett något större belopp, men först 1860 förekommer Berglunds namn i gåvoredovisningen. Med stor sannolikhet står maskinisten bakom missionsgåvorna. Från 1866 gå dessa till Evangeliska. Fosterlandsstiftelsen.
Efter förflyttningen till Sävenäs har Berglund påbörjat söndaglig så kallad byaläsning. Detta skedde i en byggnad med skolsal och bönlokal i övre våningen. Den kända Karolina Glas (f.1816) skall ha bestämt dagen. År 1890 uppfördes ett nytt skolhus med för tiden präktiga skollokaler och bönsal även här. Hit flyttades nu sammankomsterna. Orgel fanns icke, men väl en spellåda. Orgel anskaffades först efter flyttningen till de nya lokalerna. E. Johansson skötte alltjämt musiken, enligt uppgift utan noter. Denne föreläste också, då Berglund var borta.
Länge användes endast gamla psalmboken av 1695 på fm. och Rutströms och Sionssånger på em. Den energiske komminister A. Ericsson genomdrev att nya psalmboken kom till användning på 1870-talet. I kyrkan hade den begagnats sedan adventssöndagen 1836. Berglund skal1 vid reformen halvt allvarligt och halvt skämtsamt ha yttrat: ”Vi måst vara modern”.
Söndagsgudstjänsten började kl. 10 och slutade vanligen kl. 2. Högmässans ordning i kyrkan följdes. Till den första gudstjänsten gingo alla, unga och gamla. ”Endast storogudaktiga och mera förnäma voro borta.” Berglund hade nämligen inpräglat i sinnena, att ”söndagsförmiddagen tillhör icke oss utan Herren”. Före predikan lästes en bönepsalm och därefter en kort bön med egna ord. Därefter föredrogs en Lutherspredikan, då Berglund gjorde många avbrott med tillägg och förklaringar. Han frångick därvid sin bekännelse: ”Då Luther talar, tiger jag”. Ofta framställde han frågor och manade till uppmärksamhet, som nog kunde behövas. ”Hören åt! Lärofadern är sträng.”
Så lästes om igen något stycke och belystes av föreläsaren ur egen erfarenhet. Han nämnde därvid icke höga erfarenheter utan mestadels sin egen skröplighet. ”Jag känner ibland, som om det t.o.m. vore dåligt med viljan. Men under allt så skulle jag vilja, vilja.” – ”Inte har jag heller någon kärlek till Gud och hans ord. Ja, så är det. Hållen på. Given je int.” Så kunde tårarna rinna. Men många blevo tröstade och fingo nytt mod. ”Går det så dåligt för Berglund, inte är det underligt om det går dåligt för oss.”
Gudstjänsterna kunde draga ut på tiden, men de många avbrotten, sångerna och samtalen förkortade timmarna på de obekväma bänkarna utan ryggstöd. Särskilt barnen gladde sig, när Berglund bad psalmen 24:5 ”O Helge And gör själen from…” efter predikan och än mer, då de hörde slutpsalmen 429:10 ”Välsigna mig och skydda…” Nu hade slutet kommit.
Även de äldre blevo trötta och undrade varför man skulle ”få allt gott på en gång”. Predikaren kunde få höra frågan: ”Hör du Janne, vet du va klocka jär?” En annan gång kom förmaningen: ”Du val no slut, så vi fo gå hem å eta”. Ej sällan togs en ”fristund” kl. 12, ”då man luftade sig”. Stundom sade föreläsaren: ”Ja unner, om vi inte skull gå hem och få oss en bit. Vi få gå hit i afton.” Sannerligen, det var något annat än nu, då allt går så fort på predikstolen och alla skynda iväg tysta och förtegna. I bönlokalerna sutto unga och gamla tålmodigt på de obekväma plankorna. Nu finnas bekväma bänkar i överflöd, men allt färre äro de som sitta på dem.
Uppbyggelsen blev på em. mera formlös och personlig. Den tog ofta samtalets form. Berglund kunde med tårade ögon vädja till än den ene än den andre. Han tycktes känna till vars och ens andliga läge. ”Du får inte hålla dig undan.” Han rörde vid nära liggande frestelser och varnade särskilt de unga för dem. Huru påtagligt detta än kunde ske, så var det dock ingen som tog anstöt. Om dansnöjen gav han rådet: ”Vill du vara med i dansen, säg då först Jesus farväl”. En ung kvinna yttrade vid ett kvällsmöte, att någon karl aldrig kommit i tankarna. Berglund svarade: ”Är det någon som säg dä, är han inte normal”. Han kunde ge råd i äktenskapsärenden och drog sig icke för att följa med en osäker ung man till en flicka, som borde passa honom utmärkt. Under dagen skulle sådana ärenden avgöras.
De unga voro alltid välkomna i hans hem för samtal och rådplägning. Berglund höll liksom en aftonskola, där samtalen i mera vårliga tider kunde fortgå länge. Där var han ung bland de unga, som ännu icke blygdes för själens behov av Gud. Han föreföll tacksam för envar som kom och kunde fråga efter något, som han bar på i sitt hjärta. Samma innerlighet präglade hans sinne hela livet. Hjärtat blev aldrig utbrunnet. Särskilt lycklig kände sig den gode mannen år 1894, då en kraftig väckelse gick fram. ”Samma vart man går, så hör man sång.” Ungdomens sång och sångövningar kunde han aldrig nog uppmuntra. Någon känslomänniska var han icke i samtal och umgängelse. ”Det är den enkla lydnaden det kommer an på.” ” Tron är inte en lära, utan en levande Herre att följa och efterlikna.” En skara unga, som voro lyckliga sin tro, fingo förmaningen: ”Ja, ja, ni är uppe på bergen nu, men akta er att bryta armar och ben då det bär utför.”
Denna sunda realism hindrade icke, att tårar ofta runno utför hans kinder. Särskilt tunga föllo tårarna, när han läste ps. 283:4 ”Men skall så ske, att straff och ve på synden måste falla, så risa här och lisa där och mig till bättring kalla”. Han fick också för tårarnas skull öknamnet ”Skrål-Janne”, liksom prosten Nordlander ”Skrål-Nisch oppi gåln”. Häri låg intet nedsättande. Det skadade inte om vi trodde så helt och kände så djupt, att vi gräto över oss själva och de många, som äro oss på något sätt ombetrodda.
Genom doktor BrandelIs initiativ kom församlingens missionsförening till stånd år 1878. Till dess predikant blev också Berglund kallad. Inför den uppgiften skall han ha stått mycket tveksam. Språket ansågs icke fint och vackert nog. På den tiden hade man icke lärt sig värdera skönheten i allmogens tungomål. BrandelI gav honom rådet: ”Tala ditt språk och lär Herrens väg rätt”. Härefter kom Berglund mer än förut att besöka byarna med sitt innerliga budskap. Hans förkunnelse värderades högt för innehållet, men utförandet skall ha förefallit entonigt och ofta mindre flödande. ”Berglund hade icke lätt att tala, men hans ord gick icke att glömma. De voro levande.” Så vittnar en minnesgod åhörare.
”Käre vänner” kom ofta till användning, men ingen tog illa upp eller misstydde det ofta nötta tilltalsordet. Utom de vanliga ”Given je inte” och ”Tagen nya tag” förmanade Berglund att leva i lydnad för ordet och anden och vara villig att gå Guds ärenden. Sanningarna belystes med många bibelspråk. ”Det låt så vackert och uppbyggligt”, sade en gammal kvinna. Luthers utsagor stod honom till buds utan tvekan och ovisshet. Förkunnelsens innehåll kan sammanfattas i Luthers förklaring av Jesu ord om vägen, sanningen och livet. ”Håll dig genom tron vid Kristus, så begynner du rätt. Förbliv hos honom, så fortsätter du rätt. Håll så ut till änden, så är du salig.” Som predikant skall han ha liknat Gabriel Andersson, vilken en gång haft Berglund till läromästare. Gabriel Andersson vördade i hög grad sin föregångare och skall ha yttrat att Berglunds predikan över den förlorade sonen aldrig gått ur hans minne och han vågade sedan icke tala över den texten.
Till Berglunds uppskattning bidrog utom allt annat hans äkta mänsklighet. Av hans blödighet och tårar kunde den slutsatsen dragas, att han var en världsfrämmande och opraktisk figur, som icke riktigt passade för denna världen. Så var icke fallet. Förut har erinrats om hans praktiska begåvning och hans mod och oförskräckta framträdande. Han hade respekt med sig. Utan många ord förstod han att framkalla lydnad och skapa ordning omkring sig. En skymt av härskarnatur lyste igenom hans personlighet.
Berglund blev ej sällan het och ivrig. Han kunde yttra: ”Man kan riv håre borti huvune, om man hade någe”. Allt skulle gå raskt undan. Vid ett annat tillfälle kunde han bekänna: ”Då friden bor i mitt hjärta, glömmer jag alla vrånga hjärtan”. Det rådde sanning i allt hans väsen ända från hjärtegrunden.
Han ägde en stilla humor. Med road blick såg Berglund på mänsklig skröplighet och kunde ge humoristiska svar. En arbetare klagade: ”Det går ingerst så orättvist till som här i världen”. Berglund svarade: ”Ja, ja, du har väl inte varit na annorstädes än här i världen”. Berglund var därjämte ingen asket. Han rökte sin kära pipa och skattade den njutningen högt. Däremot var han nykterhetsman och skall t.o.m. ha hållit nykterhetsföredrag. Det första av detta slag inledde han med orden: ”Hörje go vänner. Je vetta, att i en stor bonngål hava dem allti två hästa, och då dem ska ut å finkör taga dem allti unghästan, men om han ha vorte ofälu på någe sätt då måst dem taga gammelhästen.” Den först vidtalade hade fått förhinder.
Berglunds livsföring spred också en glans över honom. Hans inkomster voro väl något högre än en arbetares, men de räckte förunderligt långt. En alldeles särskild välsignelse måste följa hans hus och hem. En son studerade till läkare och en dotter utbildades till lärarinna. Ändock räknades mannen som frikostig och hjälpsam. Gud stod säkert på hans sida. Hustrun räknades som mera omtänksam och kunde därför visa missnöje med mannens impulsiva och hjälpsamma väsen. Husfaderns vilja var trots allt avgörande. Öppet hjärta och gästfritt hem, men i all enkelhet.
Aftonen nalkades för den gamle trotjänaren med bolagets medalj på bröstet för långvarig och trogen tjänst. Lunginflammation tillstötte. En vän frågade den sjuke: ”Huru känns det?” ”Jag har aldrig fått känna. Gud har i det stycket varit snål med mig”, blev svaret. Hans sista tankar samlades kring orden: ”Väl synderna äro som sanden i hav och tvinga och följa mig jämt till min grav, men Jesus dock dött i mitt ställe”.
Berglund sparade sig aldrig, då det gällde att tjäna vare sig vid bönestunder eller vid besök hos bekymrade och frälsningssökande. Ehuru ytterst upptagen, hade han städse gott om tid då det gällde själavård. Även i maskinrummet uppsöktes den erfarne mannen av trosbröder och sökande själar. Han kunde berätta om svåra frestelser med anledning av sin osjälviskhet och nitälskan. ”Ibland säg satan åt mä: Vad du jär nitisk, som far oppi stan och sätt dä oppa en lastvagn och far uti byan och predik. Då bruk i saj åten: Ha i gjort nanting för myttje?” Berglund tycktes liksom blygas för att ha mött en dylik frestelse. Stundom greps han av misströstan som varje ordets förkunnare och utstod en inre kamp, som dock föreföll honom som en brottning med själva den onde. Berglund kom en gång icke i rätt tid till en söndagsbön i Sävenäs. Då han omsider anlände, berättar han: ”Satan har tänkt ha mig hemma i dag, men till sist sade jag till honom: Nu får du säga vad du vill, men jag tar boken under armen och går”. Sådana strider hade Berglund att utstå mer än en gång.
Berglund insomnade den 9 maj 1900 och jordfästes i kyrkan av komminister Alb.Markgren, som med vanlig hjärtevärme talade över ordet: ”Saliga äro de döda som i Herren dö. De skola vila sig från sitt arbete och deras gärningar följa dem efter”. Kyrkan var fullsatt av en menighet, som med saknadens tårar följde en kär vän och lärare till vilan i templets närhet. En ringa sten på vilorummet vittnar för kommande släkten om en stor man i Guds rike.
Avskedet från Berglund hade samlat stora skaror i Sävenäs kring den bortgångnes bår. Man sjöng ut sin sorg och saknad, sin tacksamhet och förvissning om den dödes saliga ingång i de eviga fridsboningarna. Sorgetåget med ett 20-tal hästar skred stilla fram genom ådalens byar. Flaggorna på halvstång vittnade om deltagandet i familjens smärta och den allmänna saknaden. Skaror kantade vägen och hälsade vördnadsfullt den bortgångne för sista gången.
Berglunds minne har bevarats levande trots de gångna 50 åren. Många äro alltfort vittnesbörden om hans insats för församlingslivet härstädes. Han samarbetade med prästerskapet och hade församlingens endräktiga uppbyggelse som mål för sin gärning. ”Berglund lärde Herrens väg rätt och vandrade den intill slutet. Han talade bevekande och gjorde salighetssaken angelägen för oss. Väckelsepredikant var han ej, men uppbyggelsepredikant. Han sökte ej skrämma någon utan lockade med evangelium. Det var något ursprungligt i hans liv med Gud.”
Så vittna gamla om Berglund i Sävenäs, envar på sitt sätt. Alla äro eniga om att han var en rätt israelit, uti vilken intet svek fanns.