Författare: Tage Nilsson
Referat från Silvermuseets chef Ingela Bergmans föreläsning i Bureå församlingsgård söndag 25 mars 2012.
”Klostergruppen” i Skellefteå, med representanter för ortens föreningsliv, har breddat sitt sökande efter Bure klosters historia till att också omfatta den kulturella och regionhistoriska ram , som omgav ett eventuellt kloster. Det var med detta perspektiv, som allmänheten inbjöds till Bureå församlingsgård och en föreläsning med rubriken ”Birkarlar och samer” söndag 25 mars.
Sivermuseets chef, Ingela Bergman, hälsades välkommen som föreläsare av Rolf Granstrand. Han gav också en regionhistorisk exposé för de nordligaste delarna av landet fram till den tid då de ömsesidiga relationerna mellan birkarlar och samer bättre kunde belysas. Dagens tema var ett lysande exempel på de nära kontakter, som funnits mellan kust och inland genom tiderna, regioner som ömsesidigt påverkat varandra och som kräver en historieforskning över regiongränserna.
Ingela betonad inledningsvis att det i vår nordliga landsända funnits befolkning före 1300-talet, den tidpunkt då området i tidigare historieforskning påståtts ha koloniserats. Hon berörde också det förbättrade forskningsläge, som utvecklats genom att med nya ”verktyg” (= nya discipliner som antropologi, arkeologi och ortnamnsforskning) komplettera tidigare historisk forskning. Det har lett till insikten att birkarlsväsendet var fullt utbyggt redan under 1200-talet. Att bli birkarl var ett förtroendeuppdrag – ett uppdrag att vara byns handelsman i det ömsesidiga affärsutbytet med samerna. Enligt Ingela var det ”byafäderna” som utsåg sin birkarl (ett påstående, som dock icke stod helt oemotsagt).
Historien visar många exempel på, att sonen övertog uppdraget som birkarl efter fadern. Ingela menade dock, att sonen inte fick det som arv, utan därför att han ”skolats ” in i rollen i sin hemmiljö och därför var den mest lämpade för uppgiften. En birkarl kunde också gå in och ut ur rollen under sin livstid.
Birkarlen var garanterad sina handelsrättigheter, men fick i gengäld betala (en högst human) skatt för sin inkomstbringande verksamhet. Samerna beskattades inte. Bistrare tider skulle dock komma – för båda parterna.
Birkarlar fanns i Piteå, Luleå, Torneå lappmarker och ända ner mot Kemi. Deras interna angelägenheter och potentiella tvisteämnen reglerades i regiongillen. (Enligt Johannes Bureus skulle också Skellefteå ha ett birkarlagille.) Här diskuterades med vilken strategi man skulle möta sina kungliga/ kyrkliga makthavare. Här fördelades affärspartners – vem hade rätt att handla med vem? Har den birkarl, som räddat en dödshotad same, gjort tillräckligt för att få den stipulerade rätten att under tre år överta samen som handelspartner från sin tidigare birkarl? Och andra angelägna frågor för uppgiften. Gillet blev också en arena för informella kontakter birkarlar emellan.
Skattetrycket hårdnade under Gustav Vasas tid. Birkarlaskatten fördubblades, vilket med en suck av lättnad accepterades av birkarlarna, som befarat värre, och som dessutom fick behålla sina inkomstbringande handelsprivilegier oförändrade – en tid. Kung Göstas nästa drag: Samerna skulle beskattas och uppbörden skulle göras av fogdar, men birkarlarna hade kunskaper och kontakter, som gjorde dem lämpliga att fortsätta som fogdar. Byns förtroendemän hade blivit tjänstemän .
Gustavs yngste son, blev med tiden kung Karl IX. Han var sin faders son med om möjligt än hårdare nypor. Nya fogdar utsågs, med garanterad lojalitet endast till kungen, och med skatteindrivning och handel som uppdrag. Birkarlarna förbjöds att bedriva handel vid de stora kyrkmarknaderna, så länge statens fogdar var där. Vad hade samerna att sälja till birkarlarna efter statens beskattning och fogdarnas köp av begärliga varor?
Vilka var då birkarlarna? Kustens rovlystna handelsmän, beredda till övergrepp på försvarslösa samer? Giriga pälsklädda män, lystna på samernas silver? Är detta myt eller sanning?
Myt enligt Ingela! Att göra affärer är att skapa ömsesidigt förtroende mellan ömsesidigt beroende parter. Här var det frågan om långvariga handelsförbindelser. Hit skulle man återkomma med varor, som samerna behövde (salt, mjöl, verktyg), och byta till sig åtråvärda varor – torkad fisk , renhudar och gråverk – varor, som man behövde för byn och egen handelsverksamhet.
Den relationen vårdade man!
Vem skulle kunna dra nytta av den negativa ryktesspridningen? De, som ville förpassa birkarlen till skamvrån – den politiska makteliten – statsmakten.
Varifrån kommer beteckningen ”birkarl”? Från finländska Birkala? Från Birka, Sveriges handelscentrum fram till 900-talets slut? Ingelas stalltips: Birka.
Studier av birkarlar och den kontext, i vilken de verkade, ger oss goda inblickar i det dåtida samhället.
Ulf Lundström , Skellefteå Museum, redovisade slutligen vilka skelleftebyar, som haft birkarlar i sin hägn: Bure, Fahlmark, Storkåge, Östanbäck, Tåme och Lövånger.
En talrik publik bar vittne om höga förväntningar på ämnet och dess hantering.
Förväntningarna infriades! ?