BURE Arkiv lämnar månadens inslag.
Författare: Egil Sundman
Vi skriver 2006. Vad kan vi hoppas av detta år? Världen är full av oroshärdar och vattenringarna börjar alltmer nå oss uppe i höga Norden. Därför måste vi plocka fram det positiva, som händer till allas kännedom.
En sådan nyhet är att bolaget BURE AKTIEBOLAG återkommit till sin ursprungsort Bureå. Stiftelsen BURE Arkiv har, av Holmen AB, förvärvat bolaget och därmed också kontorsbyggnaden.
Det är min förhoppning att fler ska glädjas över detta och medverka till att denna stiftelse och byggnad ska kunna verka till ortens fromma och sprida kunskap om den historia som förvaras där.
Det är i år 210 år sedan sågverksepoken startade vid Strömsholm i Bureå by. Det är en lång tid och mycket finns att skriva om detta. Denna gång stannar vi emellertid vid den kanske mest dramatiska händelsen i vår bygd, nämligen brädgårdsbranden!
Lördagen den 6 juni 1936 kl 14.45 – alltså för 70 år sedan – gick larmet för den största brand, som någon kunde minnas och – tursamt nog – inte heller överträffats till skrivande stund. Följderna blev många på både ont och gott.
Vid brandtillfället hade bolaget ca. 600 anställda och lagret var välfyllt – 39.100 kbm bräder och plank – inför sommarhalvårets planerade utskeppningar. Skadorna uppskattades/ersattes med 2.378.327 kronor (motsvarande 62.366.702 kronor i december 2005).
Meningsskiljaktigheterna om vad ”brandskadepengarna” skulle användas till uppenbarades snabbt. Glädjande nog blev det seger för den lilla grupp beslutsfattare, som använde sina tunga röster till förmån för en återuppbyggnad. Alternativet var att sälja sågverket och lämna orten.
Beslutet blev en ny framtid för Bureå som sågverksort och därtill en högmodern virkeshantering med då Europas längsta virkesmagasin (283 meter, senare utbyggt till 320 meter). Denna investering säkrade sågverkets konkurrenskraft och var helt avgörande till att verksamheten kunde överleva ytterligare 36 år.
Priset för denna ”framtidsförsäkring” var dock hög för många anställda. Då man övergick från utomhusstapling till ångtorkning/magasinslagring innebar det att arbetskraftsbehovet minskade dramatiskt. Nära 200 personer friställdes.
Vid denna tid fanns ingen ”Åmanlag” varför det blev en intern lösning på personalurvalet. Alla utan försörjningsplikt – dåtidens ynglingar/ungkarlar – fick ”gå hem”. Detta var humant för familjerna, men fick negativa följder för åldersstrukturen i bolaget och för orten som helhet. Skattekraften och folkmängden minskade kraftigt i kommunen. Det onda medförde dock att många fick en ”spark” till utbildning och arbete på andra orter, som hade behov av arbetskraft.
Vi som upplevde branden med egna ögon är i dag en minoritet. De flesta i dag boende i våra bygder var inte födda, men detta inlägg kan kanske inspirera någon till att aktivt forska och lära känna BURE:s och Bureås historia.