Företagsarkivet lämnar månadens inslag.
Författare: Martha Hellgren
På Företagsarkivet i Västerbotten med kansli i Skellefteå finns kopior av Erik Degermans foton av Västerbottens bussar fram till 1990-talet.
Mina första minnen av Erik Degermans bussintresse är från 1970-talet då jag arbetade på continentbus i Skellefteå. Med jämna och ojämna mellanrum ringde en man från Umeå som sökte tekniska data om äldre bussar och att han inte enbart var intresserad utan också ägde kunskap om bussar kom jag snabbt att inse.
När jag så i mitten på 1980-talet läste ekonomisk historia vid Umeå Universitet och började min forskning om busstrafiken och dess utveckling tog jag kontakt med Erik Degerman. Han var ofta upptagen och på väg till någon ort för att fotografera någon buss, ny eller gammal. Så fick jag äntligen tid för ett besök hos honom på Sandaparken i Umeå, ja det blev två intressanta samtalsstunder eller ska jag säga stunder då jag fick lyssna till Eriks detaljerade kunskap om bussar. Han ville så gärna berätta om varje foto i den stora samlingen som fanns samlat i ett stort antal fotoalbum i en stor bokhylla. Där fanns i god ordning bussfoton från Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland, Jämtland, Dalarna med flera län. Hans målsättning var att kunna samla foton av alla bussar som varit inregistrerade i Norrland från mitten på 1900-talet. Vi gjorde också upp om ett tredje besök för min faktakomplettering men det blev ingen tredje gång, han dog plötsligt efter en kort sjukdomstid.
Erik Degerman var född 1920 i Umeå och dog i samma stad 1995. Han började sin yrkesbana som konduktör på Gabrielssons Linjetrafik och arbetade sedan på motorcentralen i Umeå, var servicekonsult åt British Leyland och de fem sista åren före pension var han verkstadschef på postverket i Umeå. Hans båda hustrur, han blev änkling två gånger, hade varit villiga att resa med på hans fotofärder runt om i Sverige. Enligt Erik hade de fått tillbringa många timmar i bilen med en bok, ett handarbete eller korsord medan han vandrade omkring på torg, vid bussgarage och andra platser för att få sina foton. Foton av vissa äldre bussar hade han skaffat via någon bussägare, från Skellefteå museum, någon chaufför eller annan person. Ibland hade han fått kännedom om någon gammal buss som blivit ombyggd till en sommarstuga och då åkte han dit för att få sitt foto. Andra bussar fanns som skrot ute i någon norrlandsskog och även dit sökte han sig för att fotografera.
Det unika med hans foton är att han inte enbart tog kort av bussarna utan också noggrant noterade alla tekniska data om varje buss som registrerings- eller omregistrerings nummer, fordonstyp, kaross, antal passagerare, leveransår, avställningsår samt ägare. Dessa uppgifter hade han inhämtat från ägarnas eller länsstyrelsernas registreringsbevis. I vissa fall hade han även noterat om bussen byggts om, bytt motor eller liknande. Han berättade med glädje att han vid ett tillfälle hade besökt länsstyrelsen och funnit att de hade ofullständiga uppgifter som i efterhand kunde vidimeras och justeras efter hans information.
Trots alla foton som fanns i samlingen räknade han upp minst sju bussar från Västerbotten som han saknade och ville efterlysa.
I en av Erik Degerman opublicerad skrift om Umeå lokalbussars historia – Den lokala busstrafiken i Umeå åren 1925 – 1970 skrev han att:
”1948 brann AC 400 upp fullständigt ute på Öhn. Den hade året innan bytt motor från bensin 1564 till Hesselman 16625. Synd på en trots allt fin gammal buss. Jag skall alltid komma ihåg denna buss som jag körde mycket och som jag körde upp för körkortet när jag var 18 år”.
Anledningen till att Erik körde upp för körkort med en buss var tillfällig brist på personbilar och han som konduktör på Gabrielssons busstrafik fick därför låna en buss för uppkörningen. Han har berättat för sin son Torbjörn att besiktningsmannen, Major Zetterberg ansåg Eriks trafikkunskaper så goda att när Erik fyllde 21 år så kom busskortet per post. Erik hade arbetat på Motorcentralen i Umeå, varit Servicekonsult och rådgivare åt verkstäder för British Leylands räkning och slutligen verkstadschef hos Postverket i Umeå. Enligt uppgift kom hans bussintresse även att resultera i artiklar om busshistoria i motortidningar och motorhistoriska böcker.
Tack vare att Eriks familj som inte var intresserad av pappas alla gamla busskort ändå såg värdet i fotosamlingen så skänktes den till Västerbottens museum där foton av Västerbottens bussar kan ses på Företagsarkivet i Västerbotten i Skellefteå och hela samlingen i Umeå. För den tekniskt intresserade skulle enbart denna samling foton inklusive tekniska data av Västerbottens bussar vara tillräcklig empiri nog för en avhandling om bussars teknik- och designutveckling.
Skellefteå 2009-08-12
Martha Hellgren
Fil.lic. ekonomisk historia
http://www.marthahellgren.se