Författare: Henrik Roelvink
Ett terminarhus var namnet för ett franciskanskt ordenshus, där bröderna kunde vistas på sina resor genom landet. Ordet kommer från terminarius, beteckningen för den broder som på den årliga terminen reste från stad till stad, från by till by och från gård till gård. Han predikade för befolkningen och hörde bikt, undervisade och gav goda råd samt samlade allmosor, dvs. förnödenheter, till sitt konvent. Han var ofta prästvigd och en erfaren själasörjare. Gåvorna som bröderna fick – mjöl, fisk, slaktdjur, smör, pälsar m.m. – förvarades tillfälligt i terminarhuset. Vid slutet av terminen fraktades sedan allt per båt, vagn eller släde till klostret. Terminarhuset tömdes då på flertalet av sina invånare, som åkte tillbaka till sina kloster. Någon enstaka broder kunde stanna kvar för att se till huset. Eventuellt fanns på platsen också en gäststuga för pilgrimer och andra resande.
Provinsen Dacia
Gråbrödraordens medlemmar tillhör inte ett enskilt kloster såsom benediktiner och cistercienser, utan de tillhör en provins, som kan omfatta upp till ett femtiotal konvent. Dessa låg från början i städerna, i motsats till de äldre ordnarna, t.ex. cistercienserna, som oftast upprättade sina kloster på landsbygden. Bröderna avlade lydnadslöfte till provinsialministern, vilken ledde provinsen. De förflyttades ofta till något annat kloster inom provinsen och kunde få resa runt. En stor provins uppdelades i mindre enheter, kustodier, som leddes av en kustos. En kustodi bestod av fem till tio konvent, vilka vart och ett leddes av en gardian. Men det tillkom också mindre hus, där endast få bröder bodde permanent och andra kunde vistas tillfälligt eller bara övernatta på resa.
I Norden handlade det om provinsen Dacia, som innefattade dåvarande Danmark, Norge och Sverige med Finland. Konventen i Sverige tillhörde antingen Stockholms kustodi som omfattade Svealand och Finland eller Linköpings kustodi som omfattade Götaland. Nuvarande Sydsverige var då danskt och utgjorde Lunds kustodi.
Norrland tillhörde Stockholms kustodi och sannolikt med särskilt ansvar för konventet i Uppsala. Vid ett möte i Stockholm år 1445 beslöts nämligen att en del av det norrländska området, Ångermanland, inte längre skulle höra till terminsområdet för konventet i Uppsala utan i framtiden skulle höra till området för Stockholm. Motivet var att det stora konventet i Stockholm fick allt fler gästande bröder och därför behövde mer mat och ett större försörjningsområde. Men Övre Norrland, dvs. Västerbotten och Norrbotten, torde även fortsättningsvis ha haft närmre relation till konventet i Uppsala.
Franciskanernas etablering
Provinsen Dacias utveckling i dåvarande Sverige återspeglade samhällets utveckling. En första expansionsvåg skedde mellan 1233, då de första bröderna anlände till Visby, och 1287, då Linköping stiftades som det tionde konventet. Under hela 1300-talet minskade befolkningen och det tillkom inget nytt konvent. Då fördes olika krig och digerdöden härskade. Även stränga vintrar och hungersnöd dödade många. Men från ungefär 1400 kom den andra expansionsvågen med sju konvent i dåvarande Danmark och sex konvent i Sverige, av vilka tre tillkom i Finland.
Också fenomenet med terminarhus utvecklades då. För provinsen Dacias del vet vi om ett enda sådant hus i Helsingborg år 1307. Efter 1400 upprättades ett flertal terminarhus och dessa låg delvis i isolerade trakter. Spår av dylika terminarhus i dåvarande Sverige finns på Torkö, i Uppgränna, i Krokek, någonstans på Gotland, på Vätö och på Kökar. Tre av dessa terminarhus upphöjdes senare till konvent, nämligen Krokek i Kolmårdens skogar på gränsen mellan Sörmland och Östergötland, Kökar i Ålands skärgård och Torkö i Blekinge, som båda hade rika fiskevatten i sin närhet. Dessa etableringar var en nyhet, för nu bildades för första gången konvent utanför städerna. Ett villkor för dessa konvent tycks emellertid ha varit att de låg på ställen där många färdades eller samlades.
Kökar på Åland – en parallell till Bureå?
Tillkomsten av franciskanerklostret på Kökar, som vi vet rätt mycket om, kan vara belysande. Franciskanernas konvent på denna ö upprättades nästan säkert på ett provinskapitel 1453 eller 1457. Men förmodligen började bröderna med ett terminarhus redan kring år 1400. Platsen valdes av flera skäl. Där fanns en djup hamn som gjorde den lämplig som skydd mot stormar och som rastplats på vägen till Finland. Där höll bröderna på att expandera med bland annat ett kloster i Viborg före 1403 och ett i Raumo kring 1440. På bilden ser vi Broder Henrik på Kökar, sommaren 2012.
Kring Kökar fanns dessutom rika fiskevatten, vilka lockade fiskare från kringliggande områden. Behov av själavård fanns såväl hos den bofasta befolkningen som hos säsongsgästande fiskare och resenärer. Här fanns redan en kyrka och en del äldre byggnader, som efter en sannolik donation av en åländsk storman, kunde användas av gråbröderna. Och vid mitten av 1400-talet förlänade kungen, Karl Knutsson, det då nyinrättade konventet kronans del av skatteintäkterna från fisket kring Kökar. Utifrån denna grund levde sen franciskanerklostret på Kökar vidare fram till reformationen.
Ett terminarhus i Bureå?
Varför skulle gråbröderna välja just Bureå? Här kan vi bara spekulera, ty källorna säger inget. Bland bröderna, främst de i Stockholm och Uppsala, fanns redan en tradition av själavård bland fiskare, särskilt under fiskesäsongen. De långväga färderna längs Bottenhavets och Bottenvikens kuster krävde nån sorts basläger och mellanlager, ett terminarhus. Det måste vara en plats vid kusten men med god förbindelse till inlandet, till Lappland. Det måste också vara en plats tämligen nära, där människor samlades från olika håll, men ändå inte alldeles invid en sockenkyrka. Från detta ställe skulle de kunna utöva själavård bland lokabefolkningen, som främst bestod av bönder och fiskare samt samer i inlandet. Att de valde just Bureå och inte t.ex. Umeå eller Piteå, berodde förmodligen på två faktorer. Bjuröklubb låg bara en och en halv mil söder om Bureå och var en av de viktigaste fiskeplatserna i Övre Norrland; bland annat omtalad av Olaus Magnus. Vidare fick de i Bureå förmodligen stöd av en rikare familj, som erbjöd dem att etablera sig där och hjälpte dem med mark och bostad.
Det finns flera argument för att anta hjälp av Falesläkten vid grundandet av gråbrödernas terminaruhus i Bureå. Dels anger Johannes Bureus en Herse Falesson och dennes son som stiftare. Bröderna brukade be för stiftarna, så deras namn var säkert kända fram till anläggningens upphörande vid reformationen, och från denna tid fram till Bureus besök år 1600 bör man kunna lita på den muntliga traditionen. Vidare skriver Bureus om stamfadern Fale den unge i Byrestad i Medelpad, att ”han gick med silverskenor och silverbälte”, vilket jag tolkar så att han måste ha varit relativt rik och även ville visa det. En gåva till en klosterstiftelse, om än bara i form av stöd till ett terminarhus, kunde vara ett annat sätt att visa upp sina ekonomiska möjligheter. Släkten tillhörde inte någon stormannasläkt utan hörde mer hemma bland birkarlarna, som var viktiga handelsmän och hade monopol på handeln med samerna.
Franciskanerna brukade få donationer och annan hjälp vid byggandet av kloster eller terminarhus av en stordonator i omgivningen, som ställde plats, byggmaterial eller pengar till förfogande mot att bröderna bad för honom och hans släkt.
Mission bland samerna
I franciskanernas mission bland samerna möter vi en tråd som förbinder Bureå med franciskanerna. En sådan samemission är inte direkt omnämnd i källorna, men vissa uppgifter gör det naturligt att förutsätta den. I allmänhet är franciskanerna kallade att gå ut och predika för alla, oavsett stånd, kön eller ras. Den helige Franciskus av Assisi skickade ut sina bröder till att resa runt och predika omvändelse och fred. Han skrev även ett särskilt kapitel om missionärerna i sin ordensregel: ”Om dem som går till saracenerna eller andra otrogna” (Reg1223, kap 12). Man kan förmoda att med dessa ”andra otrogna” menades inte bara hedningar som levde långt borta i Asien utan också kvarvarande icke-kristna folk i norr.
Den speciella relationen mellan Norrland och gråbröderna i Uppsala och Stockholm kan relativt lätt förklaras. Norra Sverige låg i kyrkligt avseende under Uppsala ärkestift, så att man i Uppsala hela tiden var informerad om situationen norrut och kunde ta initiativ för att säkra själavården. Förhållandet mellan domkapitlet och franciskanerna var visserligen inte alltid harmoniskt, men oftast samarbetade man och det kunde förekomma att en franciskan blev ärkebiskop, exempelvis ärkebiskop Laurentius 1255-1267, eller att en prelat från domkapitlet inträdde i orden. Ärkebiskoparna gjorde regelbundet visitationsresor till Bottenviksområdet. Dessutom gjorde köpmän från Stockholm, Uppsala och övriga närliggande städer årligen handelsfärder till hamnar längs norrlandskusen och även norrlänningarna själva bedrev en aktiv handel i Mälarområdets städer. Så det fanns många tillfällen för gråbröderna att färdas norröver.
Samekvinnan Margareta
Dessutom finns det dokument som direkt visar på franciskanskt intresse för samemissionen. Den 22 april 1389 skrev gråbrodern Philippus Petri, alltså Filip Pettersson, förmodligen från Stockholms konvent, ett rekommendationsbrev till munkarna i Vadstena för att stödja samekvinnan Margareta i hennes försök att få präster till samerna. Broder Filip bad adressaterna att försöka förmå ärkebiskopen i Uppsala att förrätta visitation vid gränsen till samernas område och att utse predikanter för dem.
I ytterligare ett dokument trettio år senare omnämns ånyo samekvinnan Margareta och hennes begäran om missionsverksamhet i Lappland. Den 9 oktober 1419 skrev kung Erik ett brev till domkapitlet i Uppsala och rekommenderade för arbetet en präst Torsten (Toste), som redan tidigare hade predikat för samerna. Kapitlet uppmanades att ge honom ett brev med fullmakter så att han kunde fortsätta sitt evangelisationsarbete och även bygga kapell i lappmarken. Och om det fanns någon som ville hjälpa honom med detta, så skulle domkapitlet ge även denne sitt stöd.
Eftersom Buresläkten hade goda förbindelser med ärkebiskopsstolen i Uppsala, ligger möjligheten nära till hands att domkapitlet bad släktens huvudman om hjälp. Därmed kan samemissionen ha varit ett av motiven för Herse Falesson att i samråd med franciskanerna börja bygga ett terminarhus i Bureå.
Eftersom Bureå hade ett strategiskt läge för att ta sig inåt landet och flera birkarlar fanns i bygden, så kan vi anta att bröderna därifrån så småningom deltog i missionsverksamheten bland samerna. För detta talar också Johannes Bureus uppgift om att den siste abboten vid Bure kloster, Bure herr Jon, då ”klostret” efter reformationen drogs in av kungen, tillsammans med sina bröder sändes till Lappmarken ”till att lära lapparna Guds ord och bygga dem kyrkor”. Man kan lätt tolka det så att bröderna helt enkelt fick uppdrag att fortsätta sin mission bland samerna, men nu utan att ha en fast bostad och fasta inkomster från sina terminsresor. Inte att undra på att de efter en tid drog söderut för att överleva och sedan dö därnere. Det var väl också möjligt att Bure herr Jon hade blivit blind (snöblind?), så att han även därför måste dra sig tillbaka. Att de trolldomskunniga samerna skulle ha förgjort hans syn, tillhör däremot förmodligen de senare berättarnas fantasi.
Är Bureus trovärdig?
Även Johannes Bureus egna texter kan tolkas så att de visar på en förbindelse med gråbröderna. Hans ord är mer omsorgsfullt valda än en modern läsare skulle tro, trots att de innehåller några uppenbara fel. Själva namnet ”kloster” är redan en första hänvisning, ty det antyder att där fanns en ordensgemenskap på platsen. Frånvaron av en kyrkogrund behöver inte vara något argument mot en klosterstiftelse, eftersom bröderna kan ha använt ett vanligt rum i anläggningen som kapell. Byggnaden var av trä, så man kan vid en eventuell utgrävning endast förvänta sig finna grundstenarna. Men det var inte helt ovanligt. Så var t.ex. Marstrands konvent också en träbyggnad. Källaren, som fanns bevarad vid Bureus besök, var tydligen murad och mer beständig än resten av byggnaden ovanför den.
Vad gäller Bureus´ uppgift om att klostret hade många gångar och våningar (= rum?), måste han ha hört det från människor på platsen som mindes det. Men Bureus kan också ha sett klostren i Stockholm eller Uppsala och fantiserat om något liknande i Bureå, för att upphöja betydelsen av platsen. I alla fall är de hus vilkas grunder vi idag ser, egentligen för små för att kunna kallas ett kloster, där ett flertal – enligt Bureus fjorton – bröder kunde bo. Fanns det kanske en annan större byggnad som inte har upptäckts ännu? Vad menade han dessutom med ”gångar” som hade funnits där? Jag kan föreställa mig ett hus som hade en eller två flyglar och eventuellt längs några väggar en övertäckt gångstig, eller till och med två tvåvåningshus, ”huvudbyggnaden” och ”verkstaden”.
Bureus kallar sin släkting för ”herr Jon”, men han borde heta ”broder Jon”, som är tilltalet till en franciskan. Man kan se det som en följd av den felaktiga titeln ”abbot”, som i Bureus text dels används för konventets förste patronus och dels för dess siste föreståndare. Men titeln förklaras förmodligen bättre på ett annat sätt. Här kommer kronologin in i bilden. Å ena sidan kan huset inte ha byggts särskilt långt före år 1450, på grund av höjden över havet. Å den andra anges Bure herr Jon vara den fjärde generationen efter Herse Falesson.
Vi kan faktiskt namnge dessa släktled, eftersom Bureus själv i sitt släktregister skriver att den siste föreståndarens far var Olof Andersson i Bureå. Dennes far borde då ha hetat Anders Olofsson, därför att han borde vara son till Olof Hersesson, som också omnämns av Bureus. Därmed får vi fem släktled: Herse Falesson, Olof Hersesson, Anders Olofsson, Olof Andersson, Jonas Olofsson (= Bure herr Jon).
Herse och Olof
Om Bureus uppgifter är trovärdiga, visar ”klostrets” relation med Falesläkten under minst fyra generationer på en tradition hos en inflytelserik familj som såg som sin uppgift att stödja dess verksamhet. Det tyder på en sorts patronus-relation, förmodligen dock utan de därmed följande rättigheten att tillsätta tjänstgörande präst. Liknande skedde inom den kungliga Folkungaätten på 1200-talet främst gentemot bröderna i Stockholm men också på andra platser. Vidare hos den dansk-svenska stormannasläkten Tott på 1300- och 1400-talet litet varstans, och hos familjen Svarte Skåning på 400-talet mera lokalt gentemot klostret i Krokek. Dessa donatorer var inte klosterföreståndare eller ens ordensbröder och de kunde därför fritt gifta sig, vilket också berättas om Herse Falesson (som således kallades ”abbot” på felaktiga grunder) och dennes son Olof. Det speciella med den här familjen i Bureå var då att en av deras egna medlemmar faktiskt inträdde i orden och till och med blev föreståndare för kommuniteten.
Uppgiften om släktförhållandena inom Falesläkten ger därmed en tidsangivelse som låter trovärdigt. Herse Falesson av Byrestad nämns på sin ålderdom som stiftaren av terminarhuset, medan dennes son Olof Hersesson hade fullbordat bygget. Det betyder att vi nästan helt kan räkna bort Herses tid. Samtidigt måste den siste föreståndaren, Jonas Buraeus eller Bure herr Jon, ha varit rätt ung, då han utnämndes till föreståndare. Någon gång efter 1530 blev han missionär bland samerna, därefter återvände han söderut och levde sedan ännu en tid under kung Gustav Vasa. Eftersom han borde vara den fjärde i släktleden efter Herse Falesson, kan tiden mellan stiftelseåret och upphörandet av kommuniteten varit från 80 till 100 år och det innebär en början kring mitten av 1400-talet.
Slutet för Bure kloster
Beträffande slutet vet vi inte när broder Jon och de andra bröderna i Bureå förlorade sitt hus. Franciskanbröderna i Stockholm fick lämna sitt kloster omedelbart efter Västerås recess år 1527, för att ge plats åt klarissorna vilkas kloster i alla hast revs. Angående konventet i Uppsala vet vi att det måste ha lämnats kort därefter, eftersom 1529 års räntekammarbok redan i början på året noterar att klostret har levererat sitt kyrksilver. Den 8 april samma år förlänar kungen den konfiskerade klosterbyggnaden till staden. Vi kan därför förmoda att även bröderna i Bureå blev tvungna att överge sitt hus relativt kort tid efter 1530.
Vart de många bröderna i landets dryga tjugotalet franciskanerkonvent tog vägen vet vi endast undantagsvis. Somliga äldre bröder fick stanna kvar, några blev församlingspräster, lekbröderna kunde utöva sitt yrke i samhället, andra flyttade utomlands. Jag själv förmodar att vissa bröder försökte leva vidare som ett dolt konvent i ett vanligt hus, kanske en prästgård där en av dem hade blivit kyrkoherde.
Bureus kallar husets övriga invånare för ”bröder” och inte för ”munkar”, och det är en anvisning att det kan handla om tiggarbröder, som ju inte är munkar i egentlig bemärkelse. Att han räknar deras antal till exakt fjorton, beror förmodligen på hans sagesmän och kan vara en antydan att det fanns rätt mycket plats i huset. Men det kan också vara hans egen uppgift, byggd på uppgifter från andra kloster.
På ett annat ställe meddelar Bureus att kyrkoherden i Säbrå, Laurentius Svenonius, i sin ungdom sattes i Bureå kloster för att lära sig läsa, av sin släkting föreståndaren Bure herr Jon, och för att vänja sig vid klosterlivet. Laurentius var född 1507 och son till hövitsmannen i Medelpad Sven Pedersson och Margareta Boosdotter från Hälsingland. Efter tiden i Bureå skickades broder Laurentius till franciskanerkonventet i Uppsala för fortsatt utbildning och prästvigning. Därmed skapas en direkt förbindelse mellan Bureå och franciskanerna i Uppsala. Att han senare kom till domkyrkan och slutligen blev luthersk kyrkoherde, är en följd av reformationens omvälvningar.
Dags för slutsats
Slutsatsen av denna undersökning blir att det å ena sidan inte förekommer direkta arkivaliska eller arkeologiska bevis för att ”Bureå kloster” tillhörde franciskanorden. Men vi har tillräckligt med indicier för att anse det högst sannolikt att på Klosterholmen i Bureå fanns ett terminarhus för franciskanbröderna från konventet i Uppsala.