Författare: Melker Jonsson
Välkommen till Drängsmark, byn som ligger lagom nära. Vi är i grova drag 500 personer som spritt ut oss i en bygd med jordbruksmark, skog, vatten och vandringsvänliga sandhedar. Förr i tiden kallades Drängsmarkarna för ”långarmedrängsmarkara” men av det syns inte mycket idag. Om det är i takt med landhöjningen som händerna kommit närmare axlarna och därmed gett invånarna mer anpassade armar är ovisst. Men vid närmare granskning så är hopen snarlik en männisch! Kom själv och se! Ta dem i hand och provprata en stund och bilda dig en egen uppfattning.
Drängsmarkarna är bygden trogen och många unga har lämnat bygden för att se sig om i världen för att senare komma tillbaka mätta och glada för att bosätta sig i en känd och trygg bygd. Sanningen att säga så finns det inte någon annan plats i världen som har så många Drängsmarkare på samma plats.
Byn har grundskola (förskoleklass t.o.m. årskurs 6), två förskolor, fritidshem, tankstation för bensin och diesel, ett rikt föreningsliv och ett antal företagare. Även om inte alla kan få sin utkomst från byn så har förbättrade vägar gjort det lättare och snabbare att komma sig både bort och hem. Dessutom finns bussförbindelser åt lite olika håll. Till centrala Skellefteå är det drygt 2 mil och det tar bara ungefär 20 minuter med bil.
En stor tillgång i Drängsmark är naturen. De vackra tallhedarna har otaliga skogsvägar/stigar att vandra, cykla eller jogga längs. Dessutom har byn ett belyst skidspår, en motionslåda med chans att vinna priser varje månad, fotbollsplaner, hockeyrink samt skoterleder.
Historik om Drängsmark
Förmodligen fanns folk i dessa trakter redan på stenåldern, för flera tusen år sedan. Myterna berättar om Kuus som var den förste nybyggaren i Kusmark och som hade en Dräng som gifte sig med hans dotter. För att inte konkurrera om födan så flyttade de en mil norrut och då blev det naturligtvis Drängsmark som blev deras boplats och by.
Det vi med säkerhet vet är att i ett pergamentsbrev bevarat i Uppsala universitetsbibliotek finns ett utdrag av ”lagmansting med allmogen uti Skelitta socken” den 3/8 1500, där en bonde från Drengmarck är med i lagmansrätten. Det spekuleras därmed i att byn kan ha varit befolkad från 1300 – 1400-talet.
Gammelgården öster om Hemträsket tros vara byns första boställe. I mitten på 1830-talet byggdes den första sågen i Kvarnforsen. 1873 var den laga delningen av Drängsmarks by förrättad. Ett gigantiskt och grannlaga arbete som tog nästan åtta år att genomföra. Mitt i detta arbete kom nödåren 1867 – 1868 där många for mycket illa och skördarna var små eller obefintliga. Modernare tider kom och utvecklingen tog fart. För den lässugne rekommenderas boken ”Drängsmarksbygden” som ger en bra bild av livet i och omkring Drängsmark.
Hembygdsområdet vid Kvarnforsen – Ångsågen
Området kallas Kvarnforsen eftersom det har funnits kvarnar nere i forsen långt före det byggdes någon såg där.
1741 anlades byns första såg uppströms Kvarnbäcken vid ett vattenfall som kallas ”Anton-Annersa”. Den första sågen vid Kvarnforsen byggdes under 1830-talets mitt. Det var en grovbladig modell av ramsåg och drevs med ett vattenhjul. En ny damm byggdes 1888.
Den sågbyggnad som finns idag stod klar 1896. Det var en ramsåg som drevs via en turbin. Såghuset kostade 3.100 kronor, ramen 2.000 kronor, axlar, remmar och hjul 950 kronor. Behovet att såga året om ökade och 1924 var en ångmaskin installerad. Den kom begagnad från Furudal, Ore socken, den kostade 4.700 kronor. Den hade tillverkats 1919 av Munktells. Den vägde 6.500 kg och utvecklade 34 hk. En cirkelsåg köptes år 1928 som också drogs av samma drivaxel som övriga maskiner i huset. Den stod söder om maskinhuset och såldes i början på 1960-talet. Efter det att sågningen upphörde i mitten på 1960-talet restaurerade Drängsmarks bybor anläggningen. Varje sommar är det provsågning som visas för allmänheten.
Övriga byggnader på området
En loge från 1899 som inretts till hembygdsmuseum.
Ett härbre från 1700-talet med kulhål i väggen efter kriget mot ryssarna 1808-1809.
Salpeterlada från 1856. I sådana lador tillverkades krut åt Svenska staten av urin från husdjuren. Denna blandades med myr och kokades. En utförlig instruktion finns innanför dörren i ladan.
Smedja från tidigt 1800-tal, men i brukbart skick.
Spånhyvel som nykonstruerats efter förlaga från mitten av 1800-talet.
Schillmarksmuseet med sommarservering.
Servicehus med dusch samt handikappanpassad toalett.
Sommarkiosk.
Drängsmarks ångsåg fick årets Industriminne 2007
Långvarigt, klokt och förutseende arbete från intresserade och engagerade människor i byn har gett välförtjänt utdelning i form av titeln ”Årets Industriminne 2007”. Det är bara tolv som tidigare fått utmärkelsen och nu är det första gången som det går till norra Norrland, Västerbottens län, Skellefteå kommun, Drängsmarks by och Drängsmarks byamän. Det är också första gången som priset går till en vatten- och ångsåg.
När byns bönder i slutet på 1800-talet beslöt att anlägga denna såg hade de knappast i åtanke att den skulle stå föremål för nationellt och internationellt intresse ett drygt sekel senare. Sågar fanns det gott om. Just då var nog den här sågen inte mer märkvärdig än andra sågar. Det har runnit mycket vatten genom Kvarnbäcken sedan dess och många brädor och plank har passerat genom ramsågen och många har också fått sin inkomst där ifrån. Säkert har många fastigheter i byn sin ytterpanel med ursprung från sågen.
Att industrier kommer, utvecklas och avvecklas är inget unikt och i sinom tid tar naturen igen det mesta av det som en gång varit. Så kunde det också ha varit i Drängsmark om inte fingertoppskänslan funnits bland några eldsjälar som räddat det som räddas kunde vid rätt tillfälle. Det är inte alltid lätt att bli profet i sin egen hembygd och det finns säkert folk i omgivningen som dumgjort projektet att rusta upp det som redan har passerat bäst före datumet.
Men med facit i hand har nog det stora flertalet insett värdet av den kulturhistoria som räddats kvar till eftervärlden.
Att vårda denna anläggning kan nästan jämföras med innebörden av att bli förälder. Det är ett livslångt åtagande och som i bästa fall kan ge avknoppningar. I det här fallet får väl området vid Kvarndammen ses som tillökningen i familjen.
Där finns inte bara sågen som attraktion, utan också spånhyveln, smedjan, salpeterladan, rundlogen som är fylld av gamla bruksföremål och Schillmarksmuséet. Överhuvudtaget en miljö som är rofylld att vandra och förkovra sig i.
Ångsågen har en attraktionskraft. Det är bra och nödvändigt att det sågas så allmänheten kan se hur den praktiskt fungerar. Det också nödvändigt att sågkarlarna och ångmaskinsskötarna får nödvändig praktik. Arbetet är i allra högsta grad av den karaktären att det är svårt att behålla kunskapen om det enbart är på teoretisk nivå.
Att vårdinstinkten är stark hos byamännen och byaföreningen förstår man när de inte är nöjda med det enorma arbete som redan gjorts, utan idogt fortsätter restaureringen.
Länk till Drängsmarks webbplats