Bure Arkiv lämnar månadens inslag.
Författare: Rolf Granstrand
P.O. Enquist om den första arbetarföreningen i Bureå; tidigare publicerat i boken”Hur arbetarrörelsen kom till Skelleftebygden”. (ABF Skellefteå, 1978, (sid.64-69).) Se också ”Musikanternas uttåg”, (1978, sid. 140-202).
Det var ett 40-tal medlemmar som antecknade sig vid Bure Fristående Arbetarförenings första möte den 25 april 1907 och efter visst dröjsmål kom man fram till en styrelse bestående av Frans Eriksson, ordf, Johan Enmark, vice ordf, Gustav Bergman, sekr, J L Jonsson, vice sekr och Konrad Nyberg, kassör.
Det var dock aldrig styrelsen som förde de direkta förhandlingarna med bolaget i de redan från början talrika fackliga tvisterna om timlöner och ersättningsprinciper. Speciella förhandlingskommittéer valdes ofta, eller ”förtroendemän”, som hade att framföra arbetarnas bud och sedan återkomma med svar. De två första förtroendemännen hette Andreas Enmark och Erik Eriksson; det är notabelt att enligt stadgarna så måste dessa förtroendemän också vara godkända av arbetsgivarna!
Det första året är annars lugnt och inga större eller mer dramatiska konflikter kan utläsas ur protokollen. I april 1908 föreslår någon försiktigt ”att få söndagskvällen ledig på sågen”, vilken fråga snabbt bordlägges på obestämd tid. På samma möte tar .man upp frågan om föreningen bör fortsätta sin verksamhet; man tvekar tydligen på föreningens styrka och effektivitet. Det ”beslöts att fortsätta med föreningens värksamhet”. Det är dock uppenbart att föreningen agerar ytterst försiktigt och ogärna vill verka påstridig gentemot bolagsledningen. ”Framkom förslag om att bakdragare på sågen skulle få sig en hjälpare för att kunna hålla rent från ramarna, vilket förslag blef afslaget.”
I frågan om söndagsarbete kommer så plötsligt i maj 1908 ett kategoriskt uttalande: ”Blef beslutat att söndagskvälns arbete på sågen blir uteslutet fr o m den 24 maj.”
I samma protokoll beslutas om ett i sitt sammanhang kuriöst och gåtfullt ekonomiskt anslag. ”Blef beslutat att föreningen skall, i likhet med två andra föreningar, skänka en summa pengar till de pojkar som i vår har gått ut från skolan till ett nytt testamente åt dem var. Blef ej bestämt något visst belopp, utan en tredjedel utav de pengar som skulle gå åt för detta ändamål.”
Vad låg bakom ? Var det äkta trosomsorg om de unga pojkarna eller var det rent taktiska skäl som spelade in för den nystartade fackföreningen; ville man radera bort intrycket av antireligiositet och rabulism ?
Ofta tycks frågor som gällde konflikter om själva arbetsintensiteten ha diskuterats. I september 1908 har en förman förolämpat några arbetare genom att påstå att arbetstakten var för låg och timpenningen för hög; styrelsen fick i uppdrag att i samarbete med de förolämpade utreda frågan. Ännu så länge är dock konflikterna relativt få. Det är först i och med storstrejkåret 1909 som stämningen hårdnar. Konjunkturen stupar brant nedåt, tiderna blir sämre, det blir taktiskt riktigt för arbetsgivarna att ta strid. Och striden kommer nu också …
Den första konflikten tycks ha börjat som en nästan privat uppgörelse. Ett hastigt inkallat sammanträde den 6 februari 1909 har att ta ställning till ett fall av godtyckligt avskedande som ägt rum natten innan. Det var ”frågan angående förvaltar Tidblads förfarande, då han natten mot den 6 februari afstannade sågen samt afskedade Konrad Andersson från sin befattning som sågställare”. Stämningen på mötet var upprörd. En resolution antogs, där man krävde att arbetarna skulle ha betalt för den tid sågen måste stå, samt att ”om förvaltaren skulle upprepa sitt brutala förfarande en gång till, skulle arbetet nedläggas tills förvaltarn avskedats.” Vidare skulle Konrad Andersson återfå sin plats, om han så ville.
Förtroendemännen avsändes omedelbart till disponent Friman och de återkom med en rapport som tycks ha varit positiv. Alla kraven accepterades.
Men redan den 19 februari kommer nästa konflikt. Bolaget hade i ett slag sänkt lönerna med 15 % och en spontan strejk hade uppstått. Bureå Fristående Arbetarförening utlyser extramöte och beslöt att ”upptaga strejken som sin sak”. Kraven från föreningens sida förfaller idag modesta; man begärde oförändrad betalning med 37 öre per 100 st timmer.
Vad bolaget nu svarar är en smula oklart. Enligt protokollet hade förvaltar Tidblad yttrat att ”han skulle ändra prisnotan så dem skulle få igen den på lördag, men att hon skulle komma att upptaga samma pris. Han hade även yttrat att de som ville ha arbete hädanefter skulle anmäla sig hos sågmästare Gren innan måndagsmiddag och att dem då skulle få höra när sågen skulle dras på.”
Det blev omröstning. Ordföranden ställde frågan om det var någon som tänkte gå och anmäla sig. Enigheten var total, strejken skulle fortsätta. Man tog ett beslut att ”föreningsmedlem som bevisligen ertappas med att under konflikten uppträda svikligt eller med onödigt obehöriga resonemang om förhandlingarna, efter återställd fred bojkottas.”
Nästa dag konkretiserades bolagets bud: 32,5 öre per 100 timmer. Föreningen avslår budet. Måndagen kommer med oförändrat låsta positioner från båda håll och man beslöt enhälligt att tillkalla statens förlikningsman. Konrad Nyberg, Nic Nyström och Gustav Bergman utsågs att verkställa beslutet.
Någon gång under konflikttiden måste ett större opinionsmöte ha organiserats. En skiss till resolution finns nämligen bevarad, avsänd av ”Bureå Arbetare samlade till ett antal av omkring 200.” De tvåhundras resolution till bolaget, arbetsgivarna, bör läsas långsamt och med eftertanke. Den avslöjar en hel del av den verklighet som finns där bakom :
”Då det för närvarande råder den största oreda som kan tänkas med den yttre förvaltningen, faller det sig synnerligen svårt att för närvarande komma till något resultat om en aftalsändring som kan godkännas af Bolaget å ena sidan och af Arbetarkåren å andra sidan. Då det vid alla möjliga tillfällen särskilt påpekats att det är arbetarkårens försoffning och slöhet som är skulden till det dåliga resultat som rapporterna utvisa under juni, juli, augusti, september och oktober för att inte nämna november, då det möjligen varit naturhinder att räkna med – mot det ständigt återkommande talet om arbetarkårens oanvändbarhet, som vi ej ämna finna oss i i fortsättningen, utan anse vi oss nödsakade att sätta oss i förbindelse med Aktieägarne och söka få till stånd en sakkunnig utredning med biträde av staten å vår sida. Då vårt anseende som arbetare är för oss en lifsfråga af första rang, ämna vi ej prisgifa det åt någons godtycke. Mot ofvan nämnda beskyllningar ta vi oss friheten påpeka det synnerligen goda förhållande som varit rådande här förut mellan förvaltningen och Arbetskåren. Det har ej varit ovanligt att förvaltningen anordnat samkväm med kaffe m m, men Arbetskåren har äfven visat sig förstå och uppskatta förvaltningen genom att gemen- samt tilldela dem presenter som minne från Arbetskåren. Härtill kommer att hufvudparten af arbetskåren varit med om att upparbeta denna affär från ett Bondehemman på några tusen till ett Millionbolag. Vi hafva även varit med om att bevittna att ett 50-tal arbetare fått mottaga Patriotiska Sällskapets silver medalj. Att arbetarne blivit till någon del förslöad och likgiltig och i viss mån mistat intresset för arbetet, men hur kan det vara annorlunda när vi, på grund af att sågen för det mästa står af olika orsaker, till stor del beroende på det hufvudlösa ombygge som är gjort och omgjort flera gånger, till kostnad för både Bolaget och arbetarne. Det är tvivel underkastat om det blir någon sågning alls, om vi skall kalla på yrkesinspektionen. Ordningen är sådan att en morgon då vi kommer till sågen kl 6 fm, så är timret som skall sågas på Björkön. Klockan halv nio kommer det därifrån och …. ”.
Där är resolutionsutkastet slut, en protokollsida bortriven. Det finns här många saker att dröja vid, förutom den friska och sakliga aggressivitet som präglar stilen. Notabelt är framför allt den moraliskt färgade upprördhet man visar över beskyllningarna att vara dåliga arbetare – anseendet som arbetare var ”en lifsfråga af första rang” och man reagerade med all rätt våldsamt mot arbets-givarens försök att förklara konjunkturnedgångens sjunkande resultat med att arbetarna var ”förslöade”. Påpekandet att det de facto varit arbetarkåren som upparbetat bondehemmanet till en miljonaffär innehåller onekligen en poäng, på samma sätt som det lite hjälplösa påpekandet att man samlat ihop till presenter åt Bolaget (!!!) för att visa sin goda vilja, visar på något av tidsandan.
I alla fall; strejken fortsatte. Problemet om arbetet på söndagskvällarna återkom nu, man hade uppenbarligen från bolagets sida krävt söndagsarbete. Fronterna hårdnade, förlikningsman var eftersänd men hade ännu ej hört av sig. Man beslöt telefonera ”för att höra om han fått någon skrifelse från oss”. Mitt i alltihop återkommer så problemet med biblarna till skolpojkarna. Räkningen hade kommit och räkningen ”som gick till biblarna år det afgående skolpojkarna godkändes till betalning.”
Nästa dag nytt sammanträde. ”Beslöts att Konrad Nyberg och Frans Eriksson skulle gå och telefonera till förlikningsman och höra hur han ville hafva det ordnat då han kommer.”
Nästa protokoll är daterat den 4 mars 1909. Det är skrivet i nederlagets tecken. Förliknings mannen kunde eller ville uppenbarligen inte lyfta upp budet till den gamla nivån. Man samlas klockan 7 på kvällen och resultatet är uppenbart. ”Ordf lät höra resultatet öfver underhandlingarna på kontoret den 4:e dennes. Resultatet blef ringa och intet. Disponenten var bestämd för att ingenting uppgå på de prislistor som där vore utlagda. Och kommittén kunde ju ej frångå de beslut som af föreningen vore gjorda, helst som ingen medelväg kom på fråga. Väktes förslag om föreningen bör fortsätta sin verksamhet eller icke. Det beslöts enhälligt att omedelbart upplösa föreningen på grund af att hon ansåg sig ej vidare kunna uträtta något i arbetarnas intresse.”
Strax efter meddelar en paragraf lakoniskt: ”Beslöts att förtroendemännen skulle delgifva Disponeneten föreningens beslut.” Segraren skulle få bud om kapitulationen, det fanns en bitter lågmäldhet i paragrafen som överlevt alla dessa år. I samma ton avslutas protokollet från det sista av Bureå Fria Arbetarförenings sammanträde. Man beslöt att ”föreningens kassa skulle tillfalla sjukkassan sedan alla räkningar vore betalda.”
Den sista av dessa räkningar gällde skurning av lokalen. Man skulle bara skura upp efter sig, betala skurningen och så var det slut.