Demografiska databasen lämnar månadens inslag.
Under 1830-talet diskuterades det eventuella behovet av en ny fattigvårdslagstiftning intensivt i riksdagen. För att få klarhet i hur den sociala situationen såg ut ute i landets socknar tog Kungl. Maj:t initiativ till två landsomfattande enkäter om fattigvårdens tillstånd i riket 1831 och 1837. I den förstnämnda fattigvårdsenkäten redogör landets församlingspräster i brevform för fattigvårdssituationen i sina respektive socknar år 1829. Följande text är ett utdrag ur rapporten från Skellefteå församlings vice pastor P E Högström, insänd till Kungl. Maj:t 1831. Originalet återfinns i Ecklesiastikdepartementets handlingar från den 25 maj 1847, Handlingar till 1847 års fattigvårdsförordning, volym 10, Härnösands och Visby stift.
Berättelse om fattigvårdens tillstånd inom Skellefteå församling i afseende på försörgning, sjukvård, arbets- och undervisningsanstalter, enligt förhållandet 1829
1
I Skellefteå församling, hvilkens folkmängd vid 1829 års utgång utgjorde 5061 Mankön och 5536 Qvinkön, och hvilkens näringsfång utom Åkerbruk och Boskapsskjötsel jämte tjärubränning icke orätt borde de sednare åren äfven få sägas vara Saltpettertillverkning, åtnjöte nämnde år af nedan omförmäldte fattig-Rotar understöd för sig sjelfve eller sine hushåll 27 Qvinkön och 6 Mankön.
[—]
Icke något af Fattigförsörgningen begagnadt Sädesmagazin, ej något Arbetshus och intet Barnhus finnes. För omkring 20 år sedan fanns en så kallad fattigstuga, i hvilken 7 fattige och åldrige Qvinkön åtnjöto underhåll. Men denna fattigstuga ha efter den tiden blifvit öfvergifven, emedan man ansåg det vara mera ändamålsenligt, att fattighjonen erhöllo skjötsel och omvårdnad hos Anhörige eller andre, och att de hos dem njuta ett dem tilldeladt eller anslaget underhåll, hvilket består af ett helt, halft, tredje- eller fjerdedels så kalladt Fattig-Rote.
[—]
Någon gång hafva äfven åt fattige Barn blifvit anslagen någon Rote-andel som uttagits af den, som dem vårdat, men vanligtvis inaccorderas desse hos någon viss person, som för deras underhåll njuter särskild betalning af Socknen, hvilken i socknestämma öfverenskommes och bestämmes för hvarje år. Tretton fattige barn uppfostrades på sådant sätt år 1829 af Socknen, hvilkas underhåll likväl icke kostade mera än 227 Rdr Banco. För det närvarande är väl deras antal mycket förökadt, men dock ingalunda så stort som det borde vara i afseende på hvad tiden och behofven kräfva.
De medel som i fattig Cassan årligen inflyta genom Testamenten efter döda, vid Bouppteckningar, Lysningar till Ägtenskap mm hafva utgjort 100 a 140 Riksdaler, utom Saköresmedel, hvilka uppgått något år till 100, men ock endast till 20, 60 a 80 Rdr Banco och utom denna Cassa eller hvad deruti inflyter, finnas eller göras till fattigförsörjningen inga andra bidrag, än dem Socknemännen vid vissa tillfällen äro nödsakade eller rättare sagt tvungne att bevilja till något fattigt och värnlöst Barn, eller någon annan i ögonskenligt behof stadd persons uppehälle.
Det torde vara lätt att inse det en Fattigförsörjning med sådan inrättning och så ringa tillgångar måste i en så stor och folkrik Församling vara högst otillräcklig. Det torde hända att den i förriga tider varit bättre motsvarande ändamålet, men dess otillräcklighet för det närvarande visar sig ögonskenligen. De en gång till ett faststäldt antal inrättade Rotarne hafva genom mängden af behöfvande blifvit för mycket styckade, och månge finnas, hvilka borde men likväl icke kunna af dem något underhåll erhålla. En stor myckenhet barn, hvilkas föräldrar befinna sig i torftiga och tryckande omständigheter sakna uppehälle. Sättet att genom tiggeri förskaffa sig födan har derföre så tagit öfverhanden, att allmogen högeligen beklagar sig deröfver. Barn i synnerhet kringstryka Socknen öfverallt. Sanning är väl, att de sista årens missväxt försänkt månge i nöd och betryck, och är till icke ringa del härtill ordsaken; men mycket skulle dock kunnat åstadkommas till hämmande af det onda, om fattigförsörjningen hade haft några tillgångar från förra åren. Utomordentliga bidrag, som nu måste och säkerligen, dessa tillgångar oaktadt, hade måst göras, skulle i denna händelse hafva kunnat något godt uträtta, och Socknemännen skulle med god vilja icke hafva, såsom det händt, bekymrade för egen bergning stått rådlöse och klagande, att tiggeriet icke kan afskaffas, emedan de dertill sakna förmåga och måste derföre få fortfara.
Antingen de nu befintlige Rotarna bibehållas eller ej, synes för Fattigförsörjningen nödvändigt vara, att erhålla af Församlingen ett årligt sammanskott af Säd eller penningar, hvilket borde göras icke endast af hemmansägare, utan af alla, som dertill kunna anses äga förmåga att bidraga. Detta sammanskott borde äfven ske det förriga året, för att i det kommande vara att säkert påräkna. Någon arbetsinrättning eller något sätt för den fattige, som ännu äger hälsa och krafter, att förtjena, synes äfven önskelig och blifvande af mycken nytta.
I afseende på de fattiges i Församlingen sjukvård finnas egenteligen inga särskilda stadganden. De sjuke vårdas hemma eller der de vistas, och vid anmäldt behof får antingen Fattig-Cassan vidkännas utgifter, eller ock måste socknemännen i Sockenstämma vidtaga särskilda åtgärder för deras skjötsel. En Lazaretts eller Sjukhusinrättning i Socknen skulle säkerligen blifva af mycken nytta, hällst en Provincial-Läkare nu härstädes är boende. En sådan inrättning har äfven ofta blifvit af Socknemän omtalad såsom efterlängtad, hällst Läns-Lazarettet är på ett afstånd af 15 mil från Socknens kyrka beläget.
Fattiga barns undervisning i Christendomen besörjes af och är en skyldighet för den, som dem på Socknens bekostnad uppfostrar och underhåller. Någon gång har äfven Fattig Cassan bekostat undervisningen för någon, som densamma hos sine Förälldrar icke erhållit, eller af dem i detta afseende blifvit försummad. Bristerne derutinnan torde säkrast kunna afhjelpas, enär fattigförsörjningen i det hela sättes i tillbörligt skick. Ingen Schola finnes. En särskild Stiftelse finnes likväl för Barnaundervisningen. Framlidne Krono-Befallningsmannen Michaël Lindemark har nemligen genom Förordnanden af d 10 Maji 1817 samt 30 Martii 1821 såsom innehafvare af 83/780 delar af Ytterstfors finbladiga sågverk förordnadt, att Innehafvaren af denna Såglott, i hvars hand den hälst komma må, skall, så länge Sågen varar, årligen å Michaëli dag inlefverera uti Socknens Fattig-Cassa-Kista Etthundrade Rdr Banco eller deremot svarande gångbart mynt, hvilka medel årligen af Pastor och Fattigvårdens föreståndare utdelas åt fattige föräldrar, som hafva många små barn att uppföda och i Christendomskunskapen undervisa, så att enhvar af sådane fattige Föräldrar, som ej åtnjuta någon Fattig-Rota, eller kunna dertill anses berättigade, bekomma Sex Rdr 32 skilling Banco. För att denna disposition må äga all laga säkerhet för framtiden bör derå Loflige Tings Rättens Inteckning hvarje tionde år begäras, hvilket äfven sista gången skedde d 5 December år 1826.
Skellefteå d 19 Febr 1832
P E Högström
V Pastor