Författare: Lars Stiernman
Samer räknas som ett av världens ”ursprungsfolk”. Enligt FN är det ”folk som bodde i landet vid tiden för erövring, kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser”. De ska också ”ha behållit en del av sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner”. (Däremot är det inte alls säkert att samerna ”var först”. Språkforskare menar oftast att finnar och samer utvandrat från Ural så sent som de sista två årtusendena. Nuvarande majoritetsbefolkning som inte heller ”var först” i Sverige invandrade via Bohuslän för ungefär 3 700 år sedan, spred sin jordbrukarkultur, ersatte och/eller assimilerades snabbt bland dåtidens invånare vilka de nu var enligt ”Båtyxekulturteorin”. Det bör tilläggas att det finns fler teorier om hur området som nu är Sverige har befolkats etc. Förutom strids- eller ”båtyxefolket”, finns teorier om trattbägarkulturen, gropkeramikkulturen, Komsakulturen osv med andra datum, riktning och ursprungsorter. De (hittills) äldsta koldaterade lämningarna från lägereldar i Skåne är 13 000 år gamla. Sista ordet är nog inte sagt ännu. Forskning pågår.)
Totala antalet samer uppskattas idag (2011) till någonstans mellan 60 000 och 80 000; drygt 40 000 i Norge, omkring 20 000 i Sverige, 6 000 eller 7 000 i Finland och kanske 2 000 i Ryssland (på Kolahalvön; i Ryssland finns även andra grupper av renskötande nomader längre österut i Sibirien och i taigan men de räknas numera inte som samer. Några har ibland kallats samojeder). Samernas traditionella näringar är jakt, fiske och renskötsel. Situationen idag är att c.2 000 av Sveriges samer lever av renskötsel. De andra (90%) räknas som samer av andra orsaker.
Den utbredda föreställningen att samerna sen ”urminnes tider” eller ”i tusentals år” levt på rennomadism, dvs följt sina stora hjordar av tamrenar med årstidernas växlingar är i stort sett falsk. Det vanliga har istället varit att en samefamilj haft ett eller två dussin tama renar som man mjölkat, haft som dragdjur och lockdjur för att få tag i nya vildrenar som då fanns, att antingen skjuta för konsumtion eller fånga och tämja för att förnya och utöka sin lilla hjord.
Före inflyttningen av svensktalande nybyggare under medeltiden (1200-1300-talet) levde istället samer relativt bofast på attraktiva orter på Norrlandskusten. Samerna där jagade säl och fiskade i Bottenviken, jagade vildren och annat i skogarna och hade ett fåtal tama renar som dragdjur.
Luleälvens och Piteälvens dalgångar befolkades av bönder från Uppland och Västmanland först på 1320-talet. Bygdeå i Västerbotten räknades före 1320 som nordligaste ort, där majoriteten av invånarna talar svenska och betalar skatt till Stockholm. Ännu under tidig medeltid fanns på Lule- och Pitekusten samer som var relativt bofasta. Rennomadismen som vi känner den från senare tider utvecklas successivt, med början möjligen så tidigt som för 1500-2000 år sedan. En allt snabbare övergång skedde under perioden år 1300-1700 med början i de södra lappmarkerna, där förorsakad av utträngning från kusterna av nyinflyttade grupper svenskar. Öster om Bottenviken skedde motsvarande utveckling pga inflyttade hälsingar i Österbotten, satakundiska svedjebönder som sökte ”ledig” mark i finska Lappland, tavaster och kareler som sökt sig norrut och västerut m.fl.
Under de goda åren då skinnboomen varade, de 50 åren mellan 1550 och 1600 ungefär, fördubblades samebefolkningen i Sverige. Främst berodde det på tillskott av livsmedel från birkarlarna i form av smör och mjöl i januari-februari varje år vilket gjorde att mat inte saknades under vårvintern, den normalt sett svåraste tiden på året. Med den fördubblade samebefolkningen och när bytesdjuren minskat framåt år 1600, och skatten istället togs ut i form av levande renar och torrfisk, samtidigt som samerna inte kunde byta till sig mjöl och smör i samma utsträckning som tidigare, uppstod till slut svår svält i lappmarkerna, ett tidigare i stort sett okänt fenomen (vad vi vet). Många samer flydde till Norge och Ryssland för att undkomma skatt. När de samer som stannat kvar i Sverige utgjort sin skatt, och jakt och fiske inte längre gav tillräckligt uppstod i det nya desperata läget tiggeri i gränsbygderna. Det är förmodligen här, på 1610-talet som uttrycket ”fattiglapp” uppstår. Lösningen på problemet blir en mer arbetsintensiv metod med stora hjordar av tamrenar, som man följer på deras vandringar och ständigt skyddar mot rovdjur. Vildrenen försvinner på Nordkalotten och alla renar blir tamrenar, med märkning i öronen som talar om att de alla ägs av någon bestämd familj. Rennomadismen uppstår här i början av 1600-talet i stor skala. Kyrkoherden i Jokkmokk Samuel Rhen (Rhen/Bothniensis-släkten) beskriver på 1660-talet den nya situationen:
”Lapparna bor eller vistas icke på ett rum eller ställe, utan flytta från det ena rummet till det andra, antingen till att bekomma bete eller föda för sina renar som de till stor myckenhet hava. Fjällapparna hava sin föda av boskap och bruka föga något fiske, utan äta kött, ost och mjölk. Höst och vinter förtära de föga annat än kött utan salt och bröd. Tama renar äro de som tillökas av lapparnas renar, av vilka många lappar äga 100, ja 1 000 och somliga därutöver. Lapparna äga många fler vajor än hanrenar så att den lapp som äger 100 vajor haver ej flera än 20 eller 30 hanrenar, ty av vajorna få de alster.”
Kvänerna var handelsmän
Vilka bodde under forntid och medeltid jämte samerna i norr? I de gamla källorna återfinns några diffusa gruppbeteckningar. Bland annat nämns kväner (med ett eget rike Kvänland i nuvarande Nordvästfinland), kylfingar, kolbjager och bjarmer hos Adam av Bremen på 1000-talet. Adam har även fått fantasifulla andrahandsupplysningar om andra folkslag i norr, t ex geter (Östersjön kallar han ”Getiska ödemarkerna”) och sarmater, geloner, människofrätare, trogloditer, enfotingar, amazoner och cynocephali (hundhuvuden).
De flesta forskare är nu överens om att kväner aldrig varit något folkslag och att uttrycket betyder olika saker på olika orter vid olika tidpunkter. I Norge betecknar kväner numera ättlingar till de finnar som invandrat de senaste århundradena. Tidigaste kända skriftliga källa där kvänerna nämns är Ottars berättelse från 800-talet, som finns bevarad i en avskrift från tidigt 900-tal. Ottars berättelse anses ha högt värde som historisk källa. Egilssagan eller Egil Skallagrimssons saga är nedskriven i början av 1200-talet och skildrar (eller gör anspråk på att skildra) händelser från slutet av 800-talet, alltså 350 år tidigare. Där uppges att öster om Naumdal i Norge låg i tur och ordning Jämtland, Hälsingland, Kvänland och Kirjaland (Karelen). Norr om dessa länder låg Finnmark. Sagan berättar om ett sändebud från kvänernas kung Faravid. I en norsk krönika finns en samtida notis från 1271 som anger att karelare och kväner då plundrar i Nordnorge. Flatöboken från 1300-talet berättar i förfluten tid om en kung vid namn Fornjotr som regerat över Kvänland. Även i Snorre Sturlassons ”Heimskringla” berättas om expeditioner i nordöst ända till Bjarmernas land (Kolahalvön, Vita Havet). De norska kungarna Erik Blodyx (död 954) och hans son Harald Gråfäll (död 970) ska båda ha lett expeditioner dit på 900-talet enligt Snorre. (Palm 2010)
Det har helt klart existerat något som utomstående kallat Kvänland mellan åtminstone 800-talet och fram till 1300-talet. Området har omfattat västra Ryssland, Österbotten, nuvarande finska och svenska Lappland, fram till de samiska områdena i Sverige och Norge. Kvänerna hade anknytning till den öst-västliga skinnhandeln med centrum i Novgorod. De var bönder och handelsmän, rikast och mäktigast av dem som bodde i norr, en lokal överklass men inget ”folk”. De kan ha haft finska, ryska eller skandinaviska eller något annat språk som modersmål. Helt säkert har det varit fördelaktigt för dem att behärska samiska som arbetsspråk.
Birkarlarna var också handelsmän
”De kväner som hamnade under svenskt välde började kallas birkarlar” (Lundberg 2008). Steckzén (1964) skriver att samerna beskattats av mellanhänder, birkarlar, för svensk räkning mellan 1277 och 1553. Svenska skriftliga källor som ännu finns bevarade, nämner birkarlar med början på 1320-talet, alltså samtidigt som svensk kolonisation av Piteälvens och Luleälvens dalgångar inleds. Deras ”nationalitet” från början kan vi inte säkert veta, men de fick under svensk överhöghet snabbt svenska som modersmål och likt kvänerna samiska som arbetsspråk om de skulle nå framgång.
Birkarlarna skaffade sig stora gårdar i bra lägen längs kusterna, från Umeå till Torneå. De fick ensamrätt att handla med samerna och ta upp skatt från dem. För detta betalade de en avgift till svenska kronan. Avgiften fördubblades genom ett avtal träffat i april 1528 mellan kungen och två representanter för birkarlarna i Norrland som reste ner och skrev på avtalet på Uppsala slott där Gustav Vasa då residerade. Detta var skatteupprorens tid, bara ett halvår efter dalkarlarnas andra uppror (mot Lybska gälden 1527). Men birkarlarna skrev villigt på att deras avgifter skulle fördubblas. Kanhända blev kungen positivt överraskad hur lätt det gick att komma överens med birkarlarna från Norrland. Redan här fick några birkarlssöner börja utbilda sig, i en tid då studier oftast betydde teologi. De fick gå i latinskolor eller trivialskolor, sedan utbilda sig till präster. Andreas Nicolai Rhen (c1520-1600), birkarl från Piteå och Bothniensis farbror, var t ex kaplan vid Gustav Vasas hov 1555-1560.
Skatteuppgörelsen med kungen varade i ett kvarts sekel. År 1552 hade Gustav Vasa skickat upp en fogde för att undersöka skatteunderlaget i Lappmarken. Fogden rapporterade att birkarlarna bara betalade några ynka procent av vad som kunde tas ut från den lönsamma lappmarkshandeln (pälsar, skinn och torrfisk). Det beslöts då genast att kungens egenhändigt tillsatta fogdar skulle ta över skatteuppbörden från birkarlarna. Övergången påbörjades redan året därpå. Några birkarlar blev utsedda till lappfogdar men fick i fortsättningen sina räkenskaper noggrant övervakade. I flera fall utsågs fogdar bland helt nya människor, utlänningar som inte hade lokala kopplingar eller otillbörliga lojaliteter. Några av dessa nya fogdar var därför tyskar, holländare eller skottar.
Från 1553 begränsas birkarlarnas makt i lappmarkerna, men sysslan är fortsatt lönsam pga ökad efterfrågan i Europa på fina skinn. Det är troligen under senare delen av 1500-talet som birkarlar såväl som samer gör sina allra största förtjänster och samlar på sig en hel del silver (Steckzén 1964). När senare en gradvis övergång till att skatten ska levereras in direkt i form av skinn och torrfisk minskar lönsamheten för birkarlarna. Möjligheten att köpa billigt och sälja dyrt som mellanhand minskar. När ännu senare städer grundas, kyrkor byggs och marknader ska hållas på bestämda platser bestämda dagar och övrig handel förbjuds, övergår birkarlarna till att bli först landsköpmän, senare ingå i stadsborgerskapet.
Många författare skriver att birkarlarna försvinner ur historien efter ungefär tre sekel (1320-1620). Eller gör de inte det? Här följer nu teorier underbyggda med exempel som går ut på att några av birkarlarnas ättlingar skaffar sig en ny maktbas inom kyrkan istället i samband med reformationen. Detta blir möjligt genom Stockholms blodbad, där en stor del av den anti-katolska eliten inom godsägaradeln från södra Sverige avrättas genom biskop Trolles och Didrik Slaghecks försorg. Gustav Vasas åtgärder efter sitt makttillträde mot den återstående mer katolskt sinnade godsägaradeln och sörlänningarna, skatteupproren och birkarlarnas agerande 1528 som beskrevs ovan samverkade till att just några av birkarlsfamiljerna från Norrland kunde fylla det maktvakuum som nu uppstod. Sist men inte minst visade sig birkarlsfamiljernas gamla metoder för att hålla vinstnivån uppe och utestänga konkurrenter effektiva. Deras nepotism, klanpolitik och skråanda fortsatte vara effektiva medel nu när deras ättlingar valde varandra till allt högre poster inom statskyrkan efter 1527.
Några av birkarlarnas ättlingar blir präster, sedan biskopar och till slut ärkebiskopar
Många birkarlssöner har sedan 1500-talet fått studera och skickats till universitet i Nordtyskland (Rostock var populärast). Studier var den här tiden närmast liktydigt med teologiska studier.
I Nordtyskland har birkarlssönerna undervisats i de nya lutherska lärorna, sedan blivit präster i den nya protestantiska svenska folkkyrkan, nu oberoende av påvestolen och Rom. I vissa fall har de fortsatt som birkarlar vid sidan av arbetet som präst, i de fall de som utbildade präster hamnat i sina gamla hemtrakter i norr.
Genom att så noggrant som möjligt studera deras inbördes släktskap och vem de gift sig med, kan man konstatera att
1) Fler ärkebiskopar än vad som kan förklaras av slumpen kommer från före detta birkarlsfamiljer.
2) Birkarlsfamiljerna Rhén/Bothniensis från Piteå, familjen Grubb från Umeå och familjen Bure från Skellefteå tillsätter genom sina söner och svärsöner så gott som samtliga ärkebiskopar från och med år 1583, alltså inom i stort sett två generationer efter reformationens början i Sverige. Den totala dominansen varar till och med 1803 då von Troil, den siste ärkebiskopen av Bureätten dör.
3) Genom den tidens arrangerade äktenskap kunde de före detta birkarlsfamiljerna använda sina döttrar som instrument att konsolidera sitt inflytande i kyrkan. De kunde rösta fram biskopar osv på sådant sätt att ingen själv född Bure eller ingift i ätten kunde räkna med att någonsin kunna bli ärkebiskop under en period på över 200 år. De få undantagen beror på regeringsingripanden och liknande.
Johan Bure var född samma år (1568) som sin släkting Elisabet Grubb, gift med hans f.d. lärare Nicolaus Bothniensis. I sina dagboksanteckningar har Johan Bure skrivit in när Bothniensis ”min lärefader” dog och begravdes, dels att han senare samma år (1600) blivit spådd att han själv ska bli ärkebiskop innan han dör.
Varför skulle Johan Bure, som inte ens var prästvigd och aldrig arbetade som präst bli ärkebiskop? Och varför tror den släkting i Norrland som spår honom att han ska bli utnämnd till det?
Därför att han och släktingen tillhör Bureätten såklart! Johan Bure är visserligen fortfarande relativt ung och begåvad, men han behöver inte ens gifta in sig för att komma i fråga, och få fart på karriären. Prästvigas måste han dock som alla andra, men det gjorde han aldrig utan valde en annan yrkesbana.
Riksantikvarien med mera Johan Bure undersökte bland mycket annat sin härstamning på sin mors sida. Han föddes som Johan Thomasson från Åkerby i Uppland, men tog upp sin mormors släktnamn Bure. Den släktutredning han påbörjade på sin resa i Norrland vintern 1600-1601, ligger också till grund för de släkttavlor som finns på denna länk. (Se Släktavlor. A-C)
Bureätten och ärkebiskopsstolen
Burarna dominerar ärkebiskopsstolen i drygt 200 år. Del av ärkebiskopslängden från efter reformationen till 1803:
( röd=Bure, blå = ingift)
| Ärkebiskop | Ämbetstid | Släktskap/gift med: | ||
| Laurentius Petri Nericius | 1531-1573 | |||
| Laurentius Petri Gothus | 1574-1579 | /gift med företrädarens dotter | ||
| Andreas Laurentii Björnram | 1583-1591 | (+gift med företrädarens änka) | ||
| Abraham Andreae Angermannus | 1594-1599 | /svåger till ärkeb. Björnram | ||
| Nicolaus Olai Bothniensis | 1599-1600 | (Elisabet Grubb) | ||
| Olaus Martini | 1601-1609 | |||
| Petrus Kenicius | 1609-1636 | |||
| Laurentius Paulinus Gothus | 1637-1646 | /brorson till äb Laurentius Petri Gothus | ||
| Johannes Canuti Lenaeus | 1647-1669 | (Katarina Kenicia, äb Kenicius dotter) | ||
| Laurentius Stigzelius | 1670-1676 | Kristina Burea, äb Bothniensis dotterdotter) | ||
| Johannes Baazius dy | 1677-1681 | (Elsa Honthera, Bothniensis dotterdotter) | ||
| Olaus Swebilius | 1681-1700 | /svärson till biskop Enander i Linköping | ||
| Eric Benzelius | 1700-1709 | (Margareta Odhelia, Kenicius ddd) | ||
| Haquin Spegel | 1711-1714 | (Anna Schultin, Bothniensis sdd) | ||
| Matthias Steuchius | 1714-1730 | (Anna Tersera, Hans Bures ddd) | ||
| Johannes Steuchius | 1730-1742 | Bure+ingift:(Elisabet Spegel, Anna Schultins dotter, B:s sddd) | ||
| Eric Benzelius dy | 1742-1743 | son till Erik Benzelius dä | ||
| Jacob Benzelius | 1744-1747 | dito | ||
| Henric Benzelius | 1747-1758 | dito | ||
| Samuel Troilius | 1758-1764 | sonsonson till Hans Bures svärson Uno Troilius | ||
| Magnus Beronius | 1764-1775 | (Johanna Catharina Burman) | ||
| Carl Fredric Mennander | 1775-1786 | /vän, pommersk-baltisk härstamning | ||
| Uno von Troil | 1786-1803 | son till äb Samuel Troilius |
Längden upptar sjutton födda eller ingifta Burar som valts till ärkebiskopar. En vald ärkebiskop tillkommer, nämligen biskop Rudbeck i Västerås som valdes 1636. Totalt rör det sig således om arton valda ärkebiskopar ur Burarnas led. De fyra undantagen Angermannus, Paulinus, Swebilius och Mennander:
1). Angermannus (från Sidensjö i Ångermanland) blev vald istället för ordföranden Bothniensis på Uppsala möte 1593, men avsattes och efterträddes av denne 1599. Angermannus hustru Magdalena var syster till Björnrams (och LP Gothus´) hustru Margareta. På det sättet var han svåger till en Bure, men ska kanske inte räknas som ingift. Det har inte konstaterats om han är av birkarlssläkt. Angermannus är ett ”gränsfall”.
2). Paulinus Gothus tillsattes av regeringen*) istället för den 1636 valde Rudbeckius (ingift Bure; gift med Kristina Nilsdotter, Bothniensis dotter). Paulinus hade först varit elev till Bothniensis (liksom Johan Bure), senare professor och kollega till honom, men var avogt inställd till Bothniensis son, rektorn vid trivialskolan i Uppsala, Olaus Nicolai, som han motarbetade och 1639 kallade ”skalk” och ”den mest försumliga människa” (Samuelsson 1952). År 1642 fick Paulinus bort Olaus från Uppsala, och Olaus slutade som vanlig kyrkoherde i Torstuna. Två systerdöttrar till Olaus gifte sig däremot med präster som blev ärkebiskopar och hans egen dotterdotter och dotterdottersdotter gjorde också det. *)Regeringen hade sista ordet ända till år 2000 när staten skildes från kyrkan.
3). Swebilius var en kompromisskandidat som väl närmast blev vald på sina egna meriter.
4). Mennander var en vän till familjen enl funnen korrespondens (Mennanderska samlingen, KB). Han var en utomstående med härstamning från Sveriges utländska provinser och kom till ärkestolen via Åbo stift. Han fick röster även av dem som inte tillhörde Bureklanen.
Nästan alla ärkebiskopar under perioden 1583-1803 har alltså haft något med Bureätten att göra. Det är inte så att man valt ”vem som helst” till biskop och ärkebiskop bara för att han är en Bure, utan man har valt den mest lämpade i varje givet läge. Men en grundförutsättning har i praktiken ändå varit att kandidaten måste tillhöra Bureklanen för att komma i fråga. Efter 1803 finns inga familje- eller bekantskapsband till ätten Bure kvar. Inga brev eller annat som tyder på det har hittats. Någon enstaka biskop och ett fåtal präster finns därefter i klanen. Några har blivit adel, en eller annan borgare. De flesta i klanen är återigen bönder i småbyar i Norrland, där deras förfäder en gång startade som birkarlar i lappmarken.
Birkarl [bjurkarl eller biwrkarl] var Stockholms kanslis benämning på handelsmän i lappmarken från början av 1300-talet och 300 år framåt. Birkarlsfamiljerna bodde oftast på kusten och hade i praktiken ärftlig ensamrätt på den lönsamma handeln med skinn från lappmarkerna. Verksamheten bedrevs i skråform för att begränsa konkurrensen och hålla lönsamheten uppe. Affärsverksamheten överläts på söner, i andra hand på svärsöner och andra släktingar eller överläts i sista hand på kollegor inom skrået. Fram till 1553 ingick även skatteuppbörd i birkarlarnas uppdrag i lappmarken.
Källor:
Olof Andersson och Helge Lundgren, Piteå församlings äldsta historia 1300-1700 talen, Piteå 1999
Mats Berglund, Gårdar och folk i norr under 1500-talet, Umeå 2006
Leif Boström i Lulebygdens forskarförenings medlemstidning nr 68 nov 2009, sid 5-15
Johan Bure, Sumlen där vthi äro….utg. av G.E.Klemming, Stockholm 1886
Artur Bygdén, Källorna till Piteå sockens äldsta historia, 1921
Leonard Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, Uppsala 1923-25
Gustaf von Düben, Lappland och Lapparne, Stockholm 1873
Damião de Goes, Lapplands beskrivning(1540), Thörnell-Dahlgren, Stockholm 1915
Anders Grape, (Olof Johansson Bromans”AEttqvisl”), Hälsingesläkter Uppsala 1953
Gustav Göthe, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation, Uppsala 1929
Handlingar rörande Sveriges historia ser. 1, konung Gustav I:s registratur. 3-5
Sven Kjöllerström, Biskopstillsättningar i Sverige 1531-1951, Lund 1952
Sven Kjöllerström, Kräkla och mitra-om biskopsinvigningar under reformationen, Lund 1965
Henrik och Fredrik Lindström, Svitjods undergång, Stockholm 2006
Lennart Lundmark, Stulet land, svensk makt på samisk mark, Stockholm 2008
Lennart Lundmark, Uppbörd, utarmning, utveckling, samisk övergång till rennomadism, Malmö 1982
Olaus Magnus, Carta Marina (Venedig 1539) faksimilöversättning, Uppsala 1964
A M Magnusson, Nicolaus Olai Botniensis, akademisk afhandling, Uppsala 1898
Johan Nordlander, Norrländska samlingar, (Häfte 16+17) Upsala 1905
Rune Palm, Vikingarnas språk 750-1100, Stockholm 2010
Johan Fredrich Peringskiöld (översättning 1718), [Adam av Bremen, utg. av Michaelisgillet Uppsala 1978]
Alma Rhén, Norrlandssläkten Rhen, Stockholm 1962
Sixten Samuelsson, Högre allmänna läroverket, Uppsala 1952
Johannes Schefferus, Lappland (1673) nyöversättning av Ernst Manker, Stockholm 1956
Nils Slunga, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, Luleå 1965
Birger Steckzén, Birkarlar och lappar, Stockholm 1964
Svenska Riksdagsakter SRA 2-4 1520-98
Lars-Göran Tedebrand, Historia: Norrländsk och annan, Umeå 1989
Hugo Tenerz, Ur Norrbottens finnbygds historia, Uppsala 1962
Eva Vikström, Västerbotten genom tiderna, Umeå 1994
Thomas Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden, Stockholm 1995
Thomas Wallerström, Vilka var först?, Stockholm 2006
J-O Westerberg, Norrbottens synliga historia del 1, 2:1, 2:2, Luleå 1992, 1998.
Gunnar Westin och Sven Ingemar Olofsson, Övre Norrlands historia, Umeå 1962
Gustav Åsbrink och Knut B Westman, Svea Rikes Ärkebiskopar, Stockholm 1935