Författare: Anund Lindholm
Åldringsvård under äldre tid
Redan landskapslagarna, som kom till under medeltiden, innehöll regler om hur fattigvården och därmed åldringsvården skulle organiseras. Naturligtvis skulle huvudansvaret ligga på familjen, de närmaste släktingarna. F.ö. var det kyrkan med kloster och hospital som ansvarade för sjuk- och fattigvård.
Även efter reformationen var fattigvården en viktig uppgift för kyrkans församlings-organisation – Socknen. Den kyrkliga sockenorganisation efterträddes 1864 av den sekulära kommunen, som huvudman för fattig- och åldringsvården.
I en jordbruksbygd som Lövånger var det ”normala” under 1800-talet att man ordnade med sin omvårdnad på ålderns höst genom ett födoråds-kontrakt (”fargangen”) vid försäljningen av sitt hemman, vilket oftast skedde till något av åldringarnas barn. För mindre bemedlade skedde en tilldelning av understöd i form av spannmål och ett litet penningbidrag. Skötseln av dem, som inte kunde reda sig, skedde t.ex. genom s. k. rotegång, då personen fick gå mellan gårdarna för utspisning och husrum. En annan möjlighet var placering i en fattigstuga. I fattigstugan skulle de boende i stort sett ta hand om varandra, ibland under ledning av en föreståndarinna. Ett tredje sätt var bortauktionering till lägstbjudande. Under 1900-talets första årtionden var bortauktionering den vanligaste vårdformen, när den vårdtagande inte kunde sköta sig själv i eget boende. Genom fattigvårdslagen 1918 fastställdes att åldringsvården borde ske genom att erbjuda boende på ålderdomshem.
Ålderdomshem i Lövånger?
Även i Lövångers kommun fanns naturligtvis behot av ålderdomshem men tveksamheten var stor, mest av ekonomiska skäl. Det var nog ändå billigare att omhändertagandet sköttes av sockenbor på mer eller mindre frivillig väg. Men efter några år väcktes frågan i kommunalfullmäktige. Den 29 mars 1924 beslöts att den kommitté, som fattigvårdsstyrelsen tillsatt, skulle få utreda lämpligaste plats, storlek och kostnad för 2 alternativ: ett hem för 15 och ett annat för 20 platser. Kommittén lämnade ett förslag den 25 jan 1925, men fullmäktige fann det ofullständigt och återremitterade det.
I protokollet från sammanträdet den 7 augusti 1927 står under §11: ”från anhöriga till en i Amerika avliden f. d. Lövångersbo hade kommunen fått mottaga en donerad penningsumma, men då fullmäktige icke hade klart för sig, för vilket ändamål medlen voro givna, uppdrogs det åt kommunalfullmäktiges ordf. P J Södermark och kommunalnämndens ordf Jonas Brännström att närmare taga reda på saken.”
En donation från Amerika bildar grundplåt till ålderdomshemmet
Under sommaren 1927 besöktes Lövånger av några ättlingar till Lars Petter Larsson, en Bissjöbo som utvandrade till USA 1872. Efter ett liv som farmare i Ohio kunde han och hans hustru vid sitt frånfälle testamentera 12.000 kr till Lövångers församling för uppförande av ett ålderdomshem. Pengarna hade alltså skänkts till kyrkan. Kyrkofullmäktige bildade en fond som fick namnet Lars Petter och Ulla Larssons donationsfond.
Några dokument rörande donationen från Amerika eller fonden har jag inte kunnat hitta vare sig i församlingens arkiv eller i kommunarkivet. Dock har revisorerna av kyrkans fonder skrivit följande i 1927 års revisionsberättelse: ”Vad Lars Petter och Ulla Larssons vackra donation angår få vi fästa vederbörandes uppmärksamhet på, att vid dessa medel, som äro donerade till uppförande av ett ålderdomshem, endast det villkoret fästs, att detta hem förlägges i kyrkans närhet och att alldenstund donationsmedlen är ställda under kyrkorådets förvaltning, kyrkorådet bör få göra sin mening gällande vid fastställandet av ålderdomshemmets förläggning.”
Larssons-ättlingarna som besökte Lövånger sommaren 1927, fotograferade vid Lars Petter Larssons födelsehem i Bissjön. De tre herrarna i mörka kläder är fr v: Otto Pettersson, Hökmark, kusin till Lars Petter, Konrad Lindmark, dåvarande ägare till gården samt Konrads far Anders Lindmark.
Beslut tas om byggande av ett ålderdomshem
Den 31 mars 1928 rapporterade kommitterade att ett förslag hade framställts att Lövånger och Nysätra skulle bygga ett gemensamt ålderdomshem. Då tillkännagav kyrkoherde Edström att ”han enligt gåvobrev, med vissa däri gjorda förbehåll, genom arvingar till en i Amerika avliden f. d. Lövångersbo, Lars Petter Larsson, mottagit Tolvtusen /12000/ kronor såsom gåva till ett socknens ålderdomshem.” Efter en stunds överläggning beslöts att Lövångers kommun skulle bygga eget ålderdomshem. Övriga frågor rörande ålderdomshemmet skulle kommitterade utreda i samråd med kyrkorådet.
När det gällde ålderdomshemmets placering fanns det flera bud om tomt, bl.a. mellan ”nya kyrkogården” och Avafjärden. Den 6 jan 1929 meddelade kommitterade att kyrkoherden kunde överlåta ett arrendekontrakt han hade för ”ett å prästbostället i närheten av kyrkoherdebostaden beläget tomtområde, i avsöndringshandlingarna benämnt ”Hemgården”, om 0,52 hektar”. Detta erbjudande antogs av fullmäktige.
Den 30 mars 1929 utsågs en byggnadsdirektion. Dessutom avsatte man medel för bygget. Tydligen hade man en sjukhusbyggnadsfond och eftersom ett sjukhus nog inte skulle byggas anslog man 10.000 kr ur den fonden. Dessutom anslog man 4.000 kr ur Lars Gustaf Perssons donationsfond, som ursprungligen avsetts för fattigvårdsändamål. Detta var startkapitalet; sedan skulle ytterligare medel anslås.
Den 2 augusti 1930 behandlades bygget av uthuset till ålderdomshemmet. Man beslöt att matboden inte skulle ligga i närheten av wc. Dessutom skulle byggnationen börja med uthuset för att man skulle kunna förvara byggnadsvirket där under tak. Man beslöt också att starta grävnings- ock murningsarbetena av källarvåningen.
Den 27 december 1930 beslöt fullmäktige ”att hos förvaltaren av de från Amerika donerade medlen göra vördsam hemställan om att sagda medel ställes till kommunens och byggnadskommitténs disposition för att i mån av behov få användas till berörde ändamål.”
Bygget startar 1931
Den 31 januari 1931 redovisades inkomna offerter. Det skilde väldigt litet mellan offerterna men lägst hamnade 2 utsocknes byggnadsfirmor. Man beslöt dock att anta den 3:e lägsta om 21.470 kr av Helmer Sundqvist. Man fann den förmånligast eftersom den innebar sysselsättning för arbetslösa sockenbor. När det gällde offerter för uthusbyggnaden hamnade offerten om 2.075 kr från J E Rönnkvist, Hökmark, lägst och antogs.
Vid detta sammanträde överlämnade kyrkoherde Edström de donerade medlen till kommunen. Hos kommunen kom de fonderade pengarna att tillföras den s k ålderdomshemsfonden. De donerade 12 000 kronorna hade med upplupen ränta vuxit till 13.529 kr.
Protokollföraren P J Södermark skriver lyriskt: ”Att kommunalfullmäktige mottogo denna storstilade gåva med rörd tacksamhet torde knappast behöva antecknas, men att giva uttryck för denna tacksamhet så, att såväl det enkla men vördsamma Tack! som här å Lövångers sockens vägnar nedskrives på samma gång gör den ädle givarens namn odödligt känna vi som vår allrakäraste plikt. Vidare skulle till protokollet antecknas fullmäktiges önskan att när Ålderdomshemmet en gång står färdigt till Donatorns efterlämnade döttrar få överlämna ett mera synligt tack!”
1931 §5: Man beslutar att bygga ett brandsäkert kommunkassavalv i ålderdomshemmets källarvåning.
Den 17 jan 1932 §3: Beslöts att låta gräva och mura en brunn vid ålderdomshemmet. Kostnaderna för den skulle täckas av medel ur ålderdomshemsfonden.
Den 17 jan 1932 §4: Beslöts enhälligt att låta anskaffa nödiga inventarier till ålderdomshemmet och skulle medel därtill tagas dels ur ålderdomshemsfonden och dels ur Lars Gustav Perssons donationsfond.
Invigning av ålderdomshemmet
Med en enkel högtidlighet invigdes det nya ålderdomshemmet den 15 januari 1933. I samband med det beslöt fullmäktige att ”uttala ett varmt tack till hemmets donator, framlidne farmaren Lars Petter Larsson och hans arvingar, för den storartade donation à 12.000 kronor, som Lövångers kommun fått mottaga och vilken i avsevärd grad bidragit till hemmets tillkomst”. Två fotografier av hemmets såväl ex- som interiör samt ett protokollsutdrag skulle som en enkel gärd av tacksamhet översändas till donators arvingar.” Här ges en adress: E M Larsson, 8029 Rhodes ave. Chicago Ill. USA.
 |
 |
| Bild av ålderdomshemmet, antagligen tagen under våren 1933 | Bild från dagrummet som tydligen låg i rummet med burspråk på östra gaveln av huset. |
Här är det väl på sin plats att instämma i superlativerna, som ges i tidningsartiklarna efter invigningen av hemmet. Husets standard måste varit som en dröm för många sockenbor. Det hade moderniteter som indraget vatten och avlopp, vattenburen värme med vedeldad panna i källaren, vattenklosetter och bad.
Den 21 oktober 1933. Fullmäktige har fått ett tack från Lars Petter Larssons anhöriga för bekomna foton av ålderdomshemmet. Man beslutar att anskaffa en fotografiförstoring av paret Larsson ”att upphängas å lämplig plats i ålderdomshemmet”. Fotot sitter nu i ett samlingsrum i det nya ålderdomshemmet.
Utvecklingen efter 1933
Den 22 augusti 1936. Man diskuterar ett förslag till reparation av ålderdomshemmet. Det uppdras åt kommitterade att undersöka om treetex kunde vara tillfyllest för värmeisolering av ytterväggarna utan att löstaga ytterbrädfodret och dikta om väggarna på utsidan. (Här förstår man att huset är ett timmerhus vilket även Folke Karlsson berättat för mig. Huset är timrat med sågade sparrar, 5″ x 5″ enligt byggnadsbeskrivningen. Problemet var antagligen att dessa krympte och även slog sig, vilket gjorde väggarna otäta.) Kommitterade skulle också undersöka möjligheten att avhjälpa fuktigheten i kommunens arkiv. Under 1937 gjordes invändiga reparationer till en kostnad av 3.003 kr. Antagligen förbättrade man isoleringen med treetex på insidan av ytterväggarna.
Kostnaden för ålderdomshemmet framgår varje år i kommunens budget. För 1937 ser den ut som följer:
| Föreståndarinnans lön | 700,- |
| Biträdets lön | 450,- |
| Semesterpengar | 40,- |
| Beklädnad | 500,- |
| Renhållning, lyse, bränsle | 1.200,- |
| Telefon | 50,- |
| Underhåll av fastighet | 3.500,- |
| Övriga omkostnader (livsmedel) | 5.500,- |
| Summa | 11.970,- |
1939 borrades brunnar för ålderdomshemmet och skolan. Den totala kostnaden för borrhålen, grävning, bergsprängning, ledningar och pumpaggregat blev c:a 23.000 kr. Dessa brunnar kom att leverera vatten till andra fastigheter i samhället vilket väl innebar vissa inkomster för kommunen. Från brunnen vid ålderdomshemmet drogs ledning till prästgården och skulle också ledning dragas till komminister Stillners planerade gård i närheten av ålderdomshemmet.
Den 23 oktober 1939. Man beslöt att inreda 2 rum i annexbyggnaden (uthuset) samt reparera förut inredda 2 rum. Kostnaden beräknades till 1.554 kr.
Hösten 1941 diskuterades en utbyggnad av hemmet Det var ju avsett för 13 boende men i november 1941 fanns där 21 pensionärer. Utbyggnaden skulle göras genom förlängning av huset 6 meter åt vardera hållet. Efter utbyggnaden skulle man ha plats för 32 boende. Kostnaden var beräknad till 48365 kr. Dock avslog fullmäktige i januari 1942 förslaget med 12 röster mot 10. Anledningen till avslaget var främst den osäkerhet som rådde om de framtida ekonomiska förutsättningarna.
Våren 1942 beslöts att den del av uthuset som innehöll dass och förråd skulle byggas om till svinhus. (Ålderdomshemmet hade ju fått vattenklosett, men många boende hade enligt Märta Andersson använt avträdet i uthuset av gammal vana.) Det var ju krigstid och säkerligen värdefullt att kunna skaffa kött genom egen produktion. Enligt Märta Andersson hade man 2 grisar sommartid.
Under 40-talet blev det klart att landstinget skulle bygga ett kronikerhem i Lövånger. Kommunen bestod med en tomt på prästgårdsmarken, gränsande till ålderdomshemmets tomt. Samtidigt insåg man också nödvändigheten av ett nytt ålderdomshem, som man föreslog skulle byggas på den tomt som tidigare hade avsatts för ett sjukhusbygge. Man tänkte sig att det gamla ålderdomshemmet skulle säljas som ett annex till kronikerhemmet. Så blev det inte utan byggnaden såldes, när det nya hemmet var klart i oktober 1951, till Birger Olofsson från Hökmark, vilken byggde om det till ett flerbostadshus. Uthuset förblev ett annex till ålderdomshemmet men såldes och byggdes om till enfamiljsvilla på 1960-talet.
Personal
När det gäller personalbemanningen blir man betänksam. Man skönjer arvet från tiden med fattigstugor. I den gamla fattigstugan var tanken att de boende skulle sköta sig själva – de duktigare skulle ta hand om de som var sämre till hälsan. Ibland fanns en föreståndarinna. I det 1:a ålderdomshemmet fanns 2 anställda, föreståndarinnan och ett biträde. Båda skulle bo i huset och skulle vad man förstår ständigt var till hands. Lönen 1933 för dem var 700 kr resp. 450 kr per år. Man har svårt att föreställa sig att de två skulle hinna med alla sysslor; matlagning, tvätt och övrig tillsyn av de boende. Även då måste väl de flesta boende varit relativt gamla och orkeslösa. Och förr eller senare måste de ha insjuknat och något sjukhus fanns ju inte i Lövånger. Ett av rummen omnämns i ett protokoll som sjukrum. Behovet av vårdplaster för pensionärer i kommunen måste ha varit mycket stort och överbeläggningen blev också stor. Som sagt hade hemmet 13 platser + 4 i annexet men 1949 hade man 23 boende.
 |
 |
| Ruth Rönnblom, 1:a biträdet vid ålderdomshemmet | Hildegard Andersson, Föreståndarinna 1936 – 1939. |
Första föreståndarinna vid hemmet blev Anna Wiklund från Ursviken som tjänstgjort vid ålderdomshemmet i Bureå. Anna Wiklund efterträddes 1936 av Hildegard Andersson från Lövvattnet. (I andra förslagsrummet vid tillsättningen av föreståndarinna hade Maja Wikström, Hökmark, placerats.) Hildegard Andersson sa upp sig våren 1939 och tjänsten lystes ut. Till ny föreståndarinna utsågs Hilma Brandt, Hakarp. Hon härstammade från Klutmark. Hilma blev den tredje och sista chefen för det gamla hemmet och den första vid det nya.
Innehavare av biträdestjänsten kom att växla oftare. Första biträdet var enligt en tidnings-artikel Ruth Rönnblom, Vebomark. Hon efterträddes av Linnea Nygren, senare gift med Torsten Larsson Uttersjöbäcken. Andra innehavare under 30-talet skulle vara Dagmar Andersson, Gammelbyn och Greta Löfroth, född i Hötjärn.
Bild från en liten festlighet i samband med bytet av föreståndarinna 1936. Stående fr. v.: Sigfrid Bergstedt, Jonas Brännström, Anna Lundmark, Emma Brännström, Norlund?, biträdet Linnea Nygren. Sittande fr. v.: tillträdande föreståndarinnan Hildegard Andersson, distriktssköterskan Ingeborg ?, avgående föreståndarinnan Anna Viklund.
En god sageskvinna i min dokumentation om Lövångers första ålderdomshem har varit Märta Andersson. Hon var född 1916 i Västanbyn och avled 2009. Hon var mycket vital för sin ålder och gav en klar och smått humoristisk bild av hur livet gestaltade sig för anställda och boende på hemmet. Märta började sin första anställning c:a 1940. Hon beskrev arbetet som mycket tungt vilket man väl kan förstå. Beträffande matlagningen fanns ju inga halvfabrikat. All mat skulle behandlas från grunden. Kött inköptes i hela djurkroppar. Mjölk levererades i en så stor hink att den inte kunde lyftas av en kvinnsperson. Maskiner för disk och tvätt fanns naturligtvis inte. Tvättstuga fanns i källaren men torkrummet låg uppe på vinden. Ofta var någon boende så sjuk att den krävde nattvak eller i varje fall skulle någon av biträdena kunna ställa upp nattetid vid en ringsignal, vilken naturligtvis väckte båda biträdena eftersom de bodde i samma rum. Hennes kompis som biträde under början av 40-talet var Lisa Asp från Glommersträsk. Märta slutade efter ett par år för en anställning vid lasarettet i Skellefteå. Hon återkom sedan och arbetade vid ålderdomshemmen i Lövånger till sin pensionering.
Boende
Det framgår av fattigvårdsstyrelsens protokoll att även under 30- och 40-talen sköttes mycket av omvårdnaden av behövande genom att kommunen avlönade någon granne eller närstående för vården, men några, ofta ensamstående eller kanske något avvikande, bereddes plats på hemmet. Jag har inte hittat någon matrikel för de boende på hemmet eller några andra anteckningar i fattigvårdsstyrelsens protokoll om vilka som bereddes plats. Dock finns ett dokument där de boende finns antecknade – husförhörslängden. Trots att den är sekretessbelagd har Landsarkivet i Härnösand bistått mig med en kopia för de sidor som omfattar de inneboende på ålderdomshemmet.
Enligt husförhörslängden flyttade 10 boenden in under 1933. Bland de första som fick plats på hemmet var originalet Anders Ådén, garvare Gustafsson och Lovisa Greve, den första hotellidkaren i Lövånger. Av listan framgår att de som fick plats på hemmet nog var de som inte lätt kunde bortauktioneras. Bland de 10 har 1 betecknats ”nästan blind, 1 ”lam”, 1 ”idiot”, 2 ”sinnesjuk” (Anders Ådén oräknad). Samtliga var ogifta eller ensamstånde.
Märta Andersson kunde berätta en del om de boende på hemmet. Många var ganska vitala och kunde vara till viss hjälp. Kommunen uppmuntrade de boendes insatser med flitpengar. Någon kunde ha hand om veden och eldningen, en annan kunde vara behjälplig i köket. En vanlig sysselsättning som Hilma Brandt uppmuntrade, åtminstone i det senare ålderdoms-hemmet, var vävning. Man kunde till exempel väva band som köptes upp av en hemslöjdsfirma.
 |
 |
| Grubbedals-Anna med apotekarns hund. | Ådén 1934. |
Många av de boende var som sagts mentalt störda. T ex bodde där från 1935 Anna Eriksson, Grubbedals-Anna. Hon hade omyndighetsförklarats 1916 och fått tillsyn av fattigvården. Hon hade gjort sig känd som vattenleverantör till många fastigheter i Lövånger genom att bära vatten i hinkar från en brunn vid Skogstorp (där sjukhemmet nu ligger). Hon hade flera hinkar, fyllde dem och bar dem 2 och 2, en liten bit, ställde ner dem och gick tillbaka och bar fram nästa 2 o s v. På så sätt fick hon regelbunden vila. Märta berättade att Anna fortsatte bära vatten även sedan hon flyttat in på hemmet.
Märta Andersson har mycket gott att säga om Hilma Brandt. Hilma var mycket engagerad i de boendes behov och kanske speciellt i det religiösa. Varje kväll idkade hon högläsning av en betraktelse ur en postilla.
Av de lästa protokollen framgår att man tog ut en avgift av de boende. Vid den här tiden fanns ju en liten folkpension, vilket väl betydde att detta var möjligt. Från protokollsboken kan man utläsa att taxan 1937 var: Delat rum – 1,75 kr/dygn, enskilt rum – 2 kr/dygn och sängliggande – 2,50 kr/dygn.
Det ålåg naturligtvis fattigvårdsstyrelsen att se till de boendes alla behov. Det visade sig t ex när Robert Löf från Hökmark skulle flytta in att han praktiskt taget saknade kläder. Han hade i många år varit inackorderad i Bissjön. Alltså måste han få en uppsättning av kläder, både vardags- och helgkläder. När man bodde i Lövånger måste man ju ha kläder för att kunna gå i kyrkan på söndagarna. Ett annat original som bodde på hemmet var som nämnts Anders Ådén. Det irriterade fattigvårdsstyrelsen så pass att det togs upp i ett sammanträde att han självsvåldigt hade sålt en del av sina kläder. Grubbedals-Anna, som hade goda kontakter med folk i samhället, fick av dem en del avlagda kläder. Problemet för personalen vid hemmet var att hon gömde dem och hon gömde dem i skogen vilket väl inte var så lämpligt.
En annan rolig episod som Märta berättade om Grubbedals-Anna var, att Anna en gång hade läst om lerinpackningar, som skulle ge en vit hy. Så en morgon upptäckte Märta märkliga spår i huset. Anna hade smort in sig i vetedeg och sedan vandrat omkring på hemmet. Det gav säkert en vit hy om än endast temporärt.
Inrättandet av ett ålderdomshem måste ha inneburit ett stort steg i utvecklingen av åldringsvården. Oviljan bland pensionärerna att flytta in på ålderdomshemmet var kanske förståelig, även om ålderdomshemmet måste ha inneburit en revolution med avseende på boendekomfort. I mångas ögon hade hemmet drag av den gamla fattigstugan, trots att detta var en 1800-talsföreteelse. Och visst var det väl sant i så motto att personalen var liten och tanken var tydligen att de boende till viss del skulle sköta sig själva. Problemet var ju att det inte fanns något sjukhus som kunde ta över när någon blev sjuk. Det vanliga var att de bodde där till döddagar och måste i många fall varit väldigt svårskötta.
Källor:
1. Protokoll från kommunalfullmäktige och fattigvårdsstyrelse i Lövångers kommun.
2. Tidningsartiklar i Skelleftebladet och Norra Västerbotten.
3. Intervjuer med Märta Andersson och andra äldre Lövångersbor.