Författare: Lars Jonsson
På historisk mark – mitt emellan landskyrka och kyrkstad – byggdes en gång i tiden Skellefteås första ” socknenes hus ”. Det omnämns år 1560 men har med stor sannolikhet tagits i bruk långt tidigare. Vi dop vigslar och begravningar fungerade denna enkla byggnad som väntrum och värmestuga kalla vinterdagar. Framförallt blev det en plats för viktiga överläggningar och beslut som avsåg socknen som helhet. På bevarade kartor i kyrkoarkivet finns sockenstugan markerad på sin ursprungliga plats såväl 1642 som 1764. Några anteckningar av intresse finner man inte från dessa århundraden.
När Skellefteå stad grundare prosten Nils Nordlander kommer till Skellefteå 1834 upplever han sockenstugan som ytterst primitiv. Den stora kyrkstadsbranden året därpå aktualiserar problemen än mer. Sockenborna behöver sin sockenstuga som aldrig förr nu när de inte kan använda sina kyrkstadskamrar. Men dessa vill varken höra talas om ombyggnad eller tillbyggnad i de kärva tider som råder.
År 1858 är sockenstugan åter på tapeten. Nils Nordlander påminner om socknens skyldighet att i varje fall hålla en sockenstuga som kan värmas upp, ”så att bläcket vintertid ej fröse både på pennan och i bläckhornet”. När stämman reagerar negativt kontaktar Nordlander Kungl Befallningshavanden och på senhösten får socknen ett föreläggande att bygga en ny sockenstuga som ”under den kallare årstiden kunde genom eldning uppvärmas”. Ända fram till 1953 kom denna byggnad att finnas kvar innan den rivs för att ge rum åt nuvarande församlingsgård.
Sockenstugan i slutet av 1920-talet. Färglagd
I sockenstugan har många animerade debatter förts och många allvarstyngda beslut fattats i sockenstämman inte minst i oårstider. Skolfrågorna har haft en särskild förmåga att engagera känslorna. Egyptens gräshoppor fick bl a stå som bild när en sockenbo begärde ordet och varnade för att lärarnas antal kunde bli för stort i bygden. Det var viktigare tyckte många av de närvarande att ungdomarna fick lära sig att ”gräva i jord” än att de inhämtade ett ”övermått av kunskap”.
Sent skall den julidag 1930 glömmas då 400 bolidenbor ankom till Skellefteå med extratåg för att säga sitt ”ja” till det påtänkta skolbygget i Boliden. En del steg av vid Klintfors station medan andra åkte in till centrum för att hinna besöka systembolaget. – Det var vid detta tillfälle som stämmans ordförande prosten K A Fellström först lät lyfta av sockenstugans fönster för att alla skulle kunna delta. När detta inte hjälpte flyttades sammanträdet ut på gårdsplanen. – Utan större diskussion sa stämman sitt ja och bolidenborna firade rejält sin seger vid hemfärden.
Vid de återkommande konfirmandjubileerna har det ofta berättats om episoder från lästiden. Livsavgörande upplevelser har blandats med hårda nappatag byarna emellan. Den östra och västra samlingssalen fylldes under lästiden av ett par hundra konfirmander och skellefteälven utgjorde i regel gräns vid uppdelningen i en södra och norra läsgrupp.
Sin centrala plats har sockenstugan även haft när sockenborna gått till val till riksdag och övriga beslutande församlingar. Inför mönstringsförrättaren har bygdens unga män stått kanhända på darrande ben och undrat hur framtiden i det militära skulle te sig. – Vem minns inte de färgsprakande utroparna vid de årligen återkommande auktionerna! Eller grötfesterna som hölls i de gamla lokalerna med sina sotiga väggar och med fukten drypande nerför fönstren! Eller luciatågen i mörk decembertid där namn som Langebo och Wassner glimmar förbi! Mitt i allt detta fanns trivseln och samlingen kring gemensamma uppgifter som avsåg församlingens innersida.
Även det rivna uthuset med spruthus och uråldriga brandredskap lever kvar i minnet. Där fanns även det jättelika utedasset som skulle betjäna såväl landskyrkans som sockenstugans och kyrkogårdens besökare. I kyrkan fanns nämligen vid denna tid endast ett stort nattkärl i sakristian.
Gång på gång dyker historien upp kring den kvicktänkte skelleftebon som i nattens mörker gillrade upp en skyltdocka modell mindre därinne. Till mångas fasa dök denna upp ur ett av hålen så snart någon besökare öppnade dörren. Så småningom ansågs sockenstugan inte längre motsvara de krav som kunde ställas på det kommunala livets behov och ett nytt kommunalhus stod klart år 1936. Numera inrymmer denna byggnad Västerbottenteaterns lokaliteter. Samtidigt överläts sockenstugan att helt användas av församlingen.
Även om sockenstugan år 1899 tillbyggts med en sal mot öster och en vaktmästarbostad inrättats på den övre våningen ansågs lokalerna ej motsvara tidens behov. År 1938 började därför medel utdebiteras för en tilltänkt till- eller ombyggnad. En donation av J Lundstedt Norrböle fanns även med i bilden liksom en gåva av Hulda Solander boende på Lugnet i kyrkstaden.
Den 3. juni 1941 samlades för första gången ” kommitterade för utredning och förslag rörande sockenstugans utbyggnad” med prosten K A Fellström som ordförande. Ett förslag av stockholmsarkitekten John Åkerlund presenterades vid detta tillfälle och kommittén beslöt att med vissa ändringar anta förslaget. Vid decembersammanträdet samma år konstaterades att kommitterade vid kyrkofullmäktiges sammanträde den 25. oktober erhållit uppdraget att anskaffa ritningar till ett ”helt och hållet nytt församlingshus”. Detta resulterade i ett nytt förslag från arkitekten vid kommitténs sammanträde den 24. februari 1942. – Man förklarade detta förslag vara ”ändamålsenligt, värdigt och för övrigt ägnat att fylla alla nu tänkbara anspråk”.
Den 17. april 1942 kan man i sammanträdesprotokollets första paragraf läsa följande:” Med hänsyn till den stora och något osäkra kostnadssumman för ett nybygge beslöt kommittén att hos kyrkofullmäktige föreslå om- och tillbyggnad av sockenstugan enligt arkitekt Åkerlunds förslag”. Prosten Fellström deltog ej i sammanträdet och ordföranden, överlärare Oscar Hedlund uppdrogs att ”konferera” med arkitekten angående den uppkomna situationen. Därefter händer ej något under nära sex år. Oron i världen och det andra världskrigets utbrott finns troligen med bland orsakerna till detta.
En nystart sker den 13. februari 1948 då en ny byggnadskommitté samlas, denna gång med komminister Emil Jonsson som ordförande. Övriga ledamöter är handlanden K A Bergstedt, överläraren Oscar Hedlund, snickaren Karl Johansson och byggmästaren Engelbert Wikström. Vid detta tillfälle fattades beslut att konsultera skelleftearkitekten Birger Dahlberg angående upprättandet av en skiss för ett nytt församlingshus. Förutom lokaler för det kyrkliga arbetet skulle denna även innefatta lokaler för skolkök och sockenbibliotek samt vaktmästarbostad. Längre fram skulle även krav ställas från länets civilförsvarsdirektör angående ett skyddsrum för minst femtio personer.
Vid kommande sammanträden behandlas frågor om inredning av byggnaden och planering av området kring byggnaden liksom laga besiktning. Allt tar sin tid. Byråkratin är nämligen mycket omfattande under efterkrigstiden. – Invigning beslutas ske den 13. söndagen efter trefaldighet 1954.
Söndagen den 12. september inleds med högmässa i Skellefteå landskyrka där församlingens kyrkoherde, prosten Axel Boström svarar för predikan. Biskop Bengt Jonzon håller därefter ett invigningstal innan den stora skaran av deltagare tågar i procession till församlingshuset där biskopen med sin kräkla bultar tre gånger på porten. Därefter kan man stiga in för att bese de nya lokaliteterna efter många år av väntan.
Innan kommittén den 9. april förklarar sig skild från uppdraget har man även tagit kontakt med skelleftekonstnären Helge Holmlund som får uppdraget att i stora salen skapa den fondmålning som idag finns på den södra väggen. Protokollet från nämnda sammanträde berättar även att Axel Boström som inträtt som ordförande efter Emil Jonssons hastiga bortgång till arkitekt Birger Dahlberg ”frambar kommitténs hjärtliga tack inte bara för förtjänstfullt arbete utan även för det goda samarbete kommittèn kunnat glädjas åt under det antal år församlingshusideerna började taga gestalt”.
Tre större restaurationer har under årens lopp genomförts. Den första 1972 i anledning av att sockenbibliotek och skolkök beretts lokaler i Brännans skola. I samband med byggnationerna hade det varit ett krav från myndigheterna att dessa båda skulle inrymmas i de nya församlingslokalerna annars skulle byggnadstillstånd inte ges. – Den 4 söndagen i advent 1992 kunde församlingsgården återöppnas efter en genomgripande restauration.
Bland annat hade större lokaler för ungdomsarbete skapats genom utbyggnad mot söder. Samtidigt hade mer ändamålsenliga lokaliteter skapats för personalen. – År 2009 stod byggnaden än en gång klar att tas i bruk i samband med att pastorsexpeditionen flyttades från Klockarbergsvägen till församlingsgården. Restaurationen innebar även nya ungdomslokaler och fler tjänsterum för personalen.
Om beteckningen församlingshus funnits med under förberedelse- och byggnadstiden blir det så småningom namnet församlingshem som kommer att gälla.. Vid 1992 års renovering föreslås än en gång namnbyte. Byggnadsnämndens förslag var att byggnadens beteckning fortsättningsvis skulle vara St Johannesgården. Detta förslag godtogs ej utan den nya beteckningen blev istället ”församlingsgård”.