Författare: P O Sjödin
Skellefteå stad fick rätt att bilda egen församling från och med den 1 maj 1913. Bildandet av Skellefteå stadsförsamling innebar att det sista bandet som förenade Skellefteå stad med den gamla socknen lossades och att staden slutligen fullt ut fick sin efterlängtade självständighet.
Vid stadsbildningen 1845 bestod Skellefteå stad av tre gårdar och 24 hektar obebyggd ängs- och myrmark. Bygdens centrum var fortfarande kring landskyrkan, kyrkstaden och sockenstugan.
1859 gjorde stadsstyrelsen den första framställningen till Kunglig Befallningshafvande, som landshövdingeämbetet vanligtvis benämndes, om att dela på staden och socken främst på grund av fattigvården. I samband med de nya kommunalförfattningarna 1863 aktualiserades frågan om stadens relationer till socken igen.
Egen kommun
En ny fattigvårdslagstiftning infördes 1870 och åter aktualiserades frågan om stadens skiljande från landskommunen, men det dröjde ända till i slutet av 1870-talet tills staden fick sin efterlängtade frihet.
En kommitté hade tillsatts av landshövdingen med uppdraget att utarbeta ett förslag till stadens och socknens skiljande från varandra. Efter sex års arbete kunde kommittén lägga fram ett förslag som godtogs av båda parter.
1879 fick Skellefteå stad självständighet på det rättsliga området med egen rådhusrätt, borgmästare och magistrat.
1880 förordnade Kunglig Maj:t att Skellefteå stad från och med 1881 skulle skiljas från Skellefteå landskommun och bli egen kommun.
1881 fick Skellefteå också, efter sjätte framställningen, slutligen sina stapelstadsrättigheter.
Stark önskan
Det fanns också en stark önskan hos stadsborna att få egen präst och egen kyrka för att göra friheten fullständig. Eftersom skolan vid denna tid var en kyrklig angelägenhet skulle bildandet av en egen församling också innebära att staden fullt ut fick ta eget ansvar för de allt viktigare skolfrågorna. De första stegen på väg mot en självständighet även i kyrkligt avseende togs i augusti sekelskiftesåret 1900. Stadsstyrelsen tillsatte då en kommitté för Skellefteå stad att bli egen församling. Stadens förslag till ett utbrytande ur Skellefteå landsförsamling avstyrktes däremot av domkapitlet och avslogs 1902 av Kungl. Maj:t.
Hundratals stadsbor
Stadsborna lät sig inte nedslås av den första motgången. Utan fortsatte genom skrivelser och uppvaktningar att arbeta för en församlingsdelning som tillät Skellefteå stad att bli egen församling med ansvar för kyrka och skola. När en kommitté tillsattes 1903 med uppdrag att utarbeta ett konkret förslag till en delning av Skellefteå pastorat lät stadens agerade inte vänta på sig. Till kommittén överlämnades en skrivelse undertecknad av ett hundratal stadsbor där de pläderade för önskvärdheten av att också Skellefteå stad fick lämna moderförsamlingen och bli egen.
Önskan uppfylld
Den här gången blev skrivelsen droppen som urholkade stenen, för kommittén ansåg i det förslag som presenterades 1906 att det ”vara skäligt och lämpligt, att staden finge sin berörda önskan uppfylld” under vissa villkor. Staden fick själv att bekosta byggandet av kyrka, prästgård, begravningsplats och alla andra med utbrytningen förenade utgifter. Den blivande stadsförsamlingen fick även avstå sin rätt i befintliga skolkassor, skolhus samt kyrko- och prästgårdar i moderförsamlingen. I gengäld skulle man slippa delta i bekostandet av kyrko- och skolhusbyggen i de nya landsförsamlingarna i Kågedalen och Bureå.
Stadsförsamling
Stadsfullmäktige accepterade de till synes hårda villkoren med motiveringen ”att behovet af pastoratets delning vore synnerligen trängande”. När väl staden accepterat villkoren hade inte heller domkapitlet något att invända mot bildandet av en ny stadsförsamling. Först i november 1912 markerade konung Gustaf V med sin namnteckning slutpunkten för en lång och komplicerad process när han skrev under det Kungl. Maj:ts nådiga brev som gav Skellefteå stad rätt att från och med den 1 maj 1913 brytas ut från Skellefteå pastorat och under namn av Skellefteå stadsförsamling bilda eget gäll med kyrkoherde.
Tre uppskov
1906 bedömde Skellefteå stadsfullmäktige att en församlingskyrka skulle kunna uppföras för 120.000-150.000 kr och att kyrkan skulle kunna vara färdigbyggd inom tre år efter församlingsdelningen. Det rådde länge stor oenighet om var kyrkan skulle placeras, men till slut vann arkitekten Fredrik Falkenbergs förslag om det natursköna Strömsörs trädgård. I november 1914 beslutade församlingen att begära uppskov med kyrkbygget och i augusti 1920 beslöt kyrkostämman att för tredje och sista gången begära uppskov med kyrkobygget. Församlingen fick en tidsfrist fram till 1926 års utgång.