Inledning av Åke Bäckman
Det sprids många myter om drogen, från att den ska vara helt oskadlig till att det finns medicinska skäl att använda den. Det handlar i dessa tider om cannabis, som debatteras flitigt. Ska cannabis förbjudas, eller säljas fritt?
För nästan hundrafemtio år sedan var det kaffet som var den farliga drogen, en stor samhällsfara för att kaffet ”näst bränwinet, torde hafwa tillskyndat fäderneslandet den största skada bland öfwerflödswaror, och som inom wår provins gränslöst missbrukas”. Skellefteå Tidning hade i januari 1866 tre långa, varnande artiklar om den hotande samhällsfaran.
Tidningen återger vad en läkare hävdat inför Sundhetskollegium: ”Magsyra, som allmänt förekommer såväl hos den arbetande klassen inom staden som hos allmogen på landet, har wäl sin förnämsta grund i det omåttliga bruket af kaffe, hwaråt de arbetande klasserna öfwerlemna sig; ej nog med att kaffet förtäres i stor myckenhet, det tillredes dessutom omåttligt starkt och intages oftast utan tillsats af hwarken socker eller grädda”.
Vidare framhålls ”att missbruket af kaffe bland allmogen och de arbetande klasserna här i provinsen i allmänhet gått till högsta öfwerdrift, och att ingen koja finnes så fattig att icke kaffepannan upptäckes ibland dess eländiga möblering…”
En folkgrupp är särskilt utsatt: ”I synnerhet torde qwinnorna inom Westerbotten, som i högre grad än männerna öfwerlåtit sig åt ett omåttligt begär efter kaffe, och dock ega mindre förmåga än männen att motstå dess förderfliga werkningar, taga sig tillwara för en dryck, som icke allenast förswagar deras helsa och skadar wälståndet i deras hus, utan ock gör dem mindre förmögne till och fallna för arbetsamhet.” Får det lov att vara en påtår, kanske?
Ur Skellefteå Tidning: Om missbruket af kaffe inom wårt land.
N:o 2, Onsdagen den 10 januari 1866
(forts. i N:o 3 och N:o 4)
En hwar ibland oss, som egnat någon uppmärksamhet åt de sedliga förhållandena inom wårt fädernesland, har sig wäl bekant till hwilken omåttlig grad lyx och öfwerflöd på de senare åren tagit öfwerhand bland alla klasser af medborgare. Wi hafwa under de sista decennierna haft att glädja oss åt i allmänhet god årswäxt och lyckliga konjunkturer, ja att wälmågan nu borde wara allmännare än någonsin, om wi förstått och welat draga fördel af dessa gynnsamma förhållanden. Men tywärr har icke den goda tiden bringat oss de ekonomiska fördelar, som warit att wänta; utan det will synas som om den istället gifwit upphof åt det gränslösa öfwerflöd, som nu så mycket och med så stort skäl öfwerklagas inom wårt fattiga land. Wisst är, att landet icke blifwit rikare till följe af den goda tiden, utan att fattigdom och skuldsättning nu äro allmännare än någonsin förut. Bewisen på att så werkligen förhåller sig börjar alltmer att komma i dagen, då lagsökningar och sessioner taga öfwerhanden och penningebrist öfwerallt wäcker stora bekymmer. Hwar hafwa då de ofantliga summor som i betalning för wåra produkter inkommit i Iandet, tagit wägen? Westerbotten har ensamt för träwaror inkasserat minst 800.000 Rdr rmt årligen under de senare åren; hwar finnas nu dessa penningar, då det så allmänt klagas öfwer penningebrist?
Swaret på dessa frågor är lätt att finna för hwar och en som känner det lefnadssätt som warit rådande, den lyx och fåfänga, som herrskat öfwer hela landet och serskildt uti nämnde fattiga provins under senare årtionden. Lyxen har förtärt hwad arbetet frambringat och, utan att deraf mättas, kräft nya offer för sin glupskhet, hwilka genom widsträckta lån måst anskaffas. Som det af öfwerskriften på denna artikel wisar sig, hafwa wi dock ej för afsigt att denna gång tala om lyx och öfwerflöd i allmänhet; utan endast om en lyxartikel, nemligen kaffe, hwilket, näst bränwinet, torde hafwa tillskyndat fäderneslandet den största skada bland öfwerflödswaror, och som inom wår provins gränslöst missbrukas. En nyligen utkommen skrift af Generaldirektören Doktor Huss: ”Om kaffe, dess bruk och missbruk” lemnar oss en utmärkt utredning öfwer detta ämne, hwaraf wi här nedan skola framlägga de mest framstående resultaterna.
Herr Huss låter först läkare från de flesta af rikets landskaper uppträda såsom wittnen i frågan om kaffe, dess bruk och missbruk, på så sätt att han i sin skrift inför utdrag utur wederbörande provincial- och distriktsläkares årliga uppgifter till Kongl. Sundhetskollegium angående helsotillståndet inom deras werkningskrets. Dessa uppgifter inskränka sig till åren 1859-1863, under hwilken tid icke mindre än 60 läkare inom de flesta provinser af riket, ifrån Norrbotten till Skåne, enstämmigt klagat öfwer missbruk af kaffe och åtskilliga sjukdomar, hwartill det omåttliga njutandet af denna dryck dels gifwit upphof, dels bidragit. Ehuru upplysande det kunde wara att efter Hr Huss anföra nämnde uppgifter, tillåter dock icke utrymmet en sådan widlyftighet, utan hänwisas läsaren till sjelfwa boken, som endast kostar 60 öre rmt och wel fortjenar att egas och begrundas af hwar och en som begagnar kaffe och är angelägen att förekomma dess allmänna och olycksbringande missbruk. Likwäl anser sig insändaren böra nämna, att 3:ne af Westerbottens läkare, enligt Herr Huss uppgift, äfwen räknas bland de 60, hwilka anse det omåttliga kaffedrickandet förorsaka magsyra och andra sjukdomar inom deras distrikter.
Widare undersöker ofwannämnde afhandling kaffets bruk och werkningar och redogör för de olika åsigterna i detta fall, då nemligen fråga är om ett måttligt och förståndigt anwändande deraf. Såsom resultater af nämnde undersökning anför författaren ungefär följande:
1:o) ”Kaffe är, ensamt för sig, icke något närings- eller födoämne i egentlig mening” (dess närande egenskap lär knappt kunna uppskattas till mera än en procent, d.w.s. af 100 bönor, utgör så mycket, som motiwerar e n, näringsämne för kroppen.)
2:o) ”Kaffe har den egenartade förmågan att inskränka och minska omsättningen och för brukningen af de beståndsdelar af wår kropp, som utgöra wilkoren för lifwets bestånd.”
3:o) ”Kaffe är ett retemedel, som utöfwar en retande inwerkan först på mage och matsmält- ningswerktyg och sedermera på hjärna, nerver och blodomlopp.” (När kaffe måttligt begagnas och magen är frisk underlattar det således matsmältningsprocessen, i synnerhet då fråga är om svårsmälta födoämnen.)
4:o) ”Då kaffe i större mängd förtäres, och dess förtärande ofta förnyas, werkar det i likhet med andra retmedel motsatsen af hwad nyss nämnts; det förslappar nemligen och förswagar.”
5:0) ”Kaffe är ett njutningsmedel och kan för den, som har frisk mage och god matsmältning samt tillgång på passande föda, ej betraktas annorlunda, än såsom en öfwerflödswara, hwilken utan olägenhet kan undwaras” (se för öfrigt 3:dje punkten).
6:0) ”Kaffe är ett läkemedel, ehuru endast uti inskränktare mening.”
7:0) ”Kaffe kan i allmänhet ej betraktas såsom ett medel, hwarigenom missbruket af bränwin skulle inskränkas, om än en sådan följd stundom i wissa undantagsfall inträffat.”
Efter att sålunda hafwa framställt werkningarna af kaffe, då det måttligt och förståndigt begagnas, öfwergår författaren till att ange, huru det bör brukas, för att icke skada. Dessa föreskrifter innefattas i korthet uti följande regler:
Kaffe bör ej drickas för starkt; får ej förtäras hett, utan så swalnadt, som man wanligen kallar warmt; bör icke förtäras i stor mängd hwarje dag: det bör drickas med tillsats af socker, mjölk eller grädda, och på nykter mage ej intagas utan bröd. Dessutom bör ofwannämnde dryck ej dagligen begagnas af barn under 12-15 år, hwilka derigenom förswagas och erhålla fallenhet för magsyra och bleksot; ej af personer som lida af dålig mage och magsyra, af bleksot eller anlag dertill; ej heller af nervösa och nervswaga personer lika litet som af sådane som plågas af blodets stigande åt hufwudet och hafwa benägenhet för hjertklappning.
Slutligen öfwergår författaren till att wisa, hwilka förderfliga werkningar på helsa och lif, som följa af ett omåttligt begagnande af kaffe. Härwid må det för wårt ändamål wara nog att anmärka hwilka följder af kaffedrycken, missbruk, som äro allmännast och kända af hwar och en, som tagit någon kännedom om helsotilIståndet öfwer allt i Iandet. Dessa följder bestå, enligt Herr Huss, af kaffets retande inwerkan på mage och matsmältningswerktyg, blodomlopps- och blodberedningsredskap, samt hjärna och nerver.
1:o) ”Kaffet retar magens slemhinna”, säger nämnde författare, ”och när retningen ofta förnyas , blir denna hinna slutligt förändrad, uppswullnad, förtjockad; någon gång ock anfrätt af ytligare eller djupare sårnader.” Deraf uppkommer en sjukdom som af allmogen benämnes magsyra, magsten etc., men af wetenskapen kronisk magkatarr. Denna sjukdom kan wel äfwen uppstå af andra orsaker, men då den är en följd af kaffemissbruk, aftaga eller upphöra dess yttringar, då man för någon längre tid afhåller sig från att begagna denna dryck. Magsyra, ehuru ej i och för sig lifsfarlig, kan, efter flere läkares intyg, öfwergå till magsår och magkräfta, af hwilka den senare är obotlig och bägge mycket farliga för lifwet.
2:o) inwerkar missbruk af kaffe på blodberedning och blodomlopp och förorsakar bleksot. Denna sjukdom war för några årtionden sedan i allmänhet sällsynt och bland de arbetande klasserna obekant; hwaremot den numera blifwit en af de allmännaste, och på ett förferligt sätt griper omkring sig bland ungdom och qwinnor likwäl på landsbygden som i städerna, ej mindre bland de arbetande klasserna, än de så kallade bättre. Sjukdomen yttrar sig förnämligast i matthet, ondt under bröstet och i hjertat, hjertklappning, dålig sömn etc.
N:o 3, Onsdagen den 17 januari 1866:
Såsom mest i ögonen fallande kännetecken på sjukdomen torde den bleka ansigtsfärgen och det ojemna lynnet böra omnämnas. Herr Huss tillskrifwer uppkomsten af denna sjukdom flera orsaker, än missbruket af kaffe; likwäl säger han ”att det war ett högst anmärkningswärdt sammanträffande, att ungefär liktidigt med att bleksoten bland rikets landtbefolkning uppträdde och utbredde sig, började äfwen kaffeförbrukningen bland samma befolkning antaga beskaffenheten af missbruk.” Och sedan dess tillägger han ”hafwa kaffemissbruk och bleksot med samma steg bredwid hwarandra gått framåt.”
3:o) Inwerkar kaffe, då det omåttligt njutes, förderfligt på hjärna och nerver. I allmänhet har kaffe en lifwande werkan på nyssnämnde kroppsdelar; men denna är blott tillfällig och snart öfwergående samt förorsakar, om den ofta framkallas, åtskilliga sjukliga företeelser. Bland dessa räknas den egenartade sinnesstämning, förnämligast bland qwinnokönet, som kallas hysteri och af allmogen på flere ställen går och gäller under namn af moderspassion m.m. Denna yttrar sig deruti, att lynnet blir ombytligt och den deraf lidande blir nedstämd och missbelåten med sin werld, en börda för sig sjelf och andra. Beslägtad med sistnämnde sjukdom och likasom denna mest förekommande bland qwinnokönet, nämner Hr. Huss nervswaghet, yttrande sig deruti, att den deraf lidande sällan känner sig frisk, är orolig öfwer sitt helsotiIIstånd etc.
Härmed slutar insändaren sina utdrag utur Professor Huss afhandling om kaffe, dess bruk och missbruk. Att utdraget är mycket ofullständigt ligger i sakens natur. Insändaren skulle icke hafwa äfwentyrat försöket att göra ett sådant, utan endast hänvisat till den förträffliga skriften, om han icke warit öfwertygad, att få komma att köpa densamma. För dessa har han trott, att det icke kunde skada att ega någon kännedom om hwad den såsom läkare utmärkte Herr Huss och många hans yrkesbröder tänka om det öfwerhandtagande missbruket af kaffe och dess följder. Herr Huss har dock såsom läkare betraktat saken utur medicinsk ståndpunkt, d.w.s. förnämligast framhållit kaffemissbrukets inwerkan på helsan; men såsom wi litet hwar hafwa oss bekant, är det icke endast i detta hänseende som kaffe är skadligt; utan den omåttliga förbrukningen deraf utöfwar ett icke mindre förderfligt inflytande på det allmänna wälståndet och sederna, om hwilket senare wi nu gå att säga några ord.
Wälmåga och rikedom hafwa alltid utgjort ett mål för menniskorn sträfwande och äro det ännu i dag; likwäl ofta nog med den skillnad emellan förr och nu, att då man fordom eftersträfwade förmögenhet, för att ega och efterlemna densamma i arf åt sina barn och efterkommande, betraktar man i våra dagar penningen mera såsom ett medel att förskaffa sig njutningar. Man frågar nu för tiden icke så mycket efter att låta guld och silfwer tjena sig till ögonfägnad, bryr sig icke om att samla deraf för framtiden; utan anser både angenämare och bättre att för egen del draga största möjliga fördel af hwad som blifwit förwärfwadt, till att derför köpa sig nöje och njutning. Wi wåga påstå, att båda åsigterna äro wäsendtligen oriktiga och sjelfwiska, samt afwika från den rätta, som är att anse det jordiska goda såsom ett medel, hwilket blifwit menniskan förunnadt att dermed göra wäl och werka för hwad som är heligt och rätt. För detta ändamål och för att tillfredställa de naturliga behofwen är penningen af wigt för en hwar bland oss, och följdaktIigen betrakta wi det som ett stort fel att genom misshushållning och slöseri förstöra sina tillgångar.
Men är icke detta hwad som mycket allmänt sker inom wårt land: slösas det icke i präktiga hus, dyrbara kläder och möbler, mat och dryck, nästan uti allt möjligt, samt först och sist och framför allt uti bränwin och kaffe? Den förra drycken förbrukas nu i mindre skala än före den förhöjda taxan på denna waras tillverkning och försäljning, men dock allt för mycket för att icke fortfarande förorsaka fosterlandswännen oro och bekymmer. Femton millioner kannor bränwin för året, som i minut utsäljas för ungefärligen 35 millioner Rdr rmt, draga en allt för stor summa från wåra fattiga landsmäns fickor, att icke redan i och för sig wara en pest för deras wälstånd: Komma dertill 17 millioner skålpund kaffe, som kunna beräknas kosta omkring 8 millioner Rdr rmt, och 30 millioner skålpund socker, uppskattade till 16 millioner Rdr rmt, så uppkommer deraf en summa af 59 millioner Rdr rmt för endast 3:ne öfwerflödsartiklar. Om wi ock antaga, att dessa äro de dyraste af de öfwerflödswaror wi bestå oss, i anseende till den mängd deraf som årligen konsumeras; om wi antaga att andra öfwerflödswaror jemförelsewis kosta obetydligt: så utgår i alla händelser för dem alla, i förhållande till wår folkmängd och wåra tillgångar, en allt för omåttlig summa för att wäcka farhåga för wår ekonomiska framtid. – Hwad kaffe serskildt beträffar, hwarom nu är fråga, så tyckes det som 17 millioner skålpund för ett land med 4 milli- oner innewånare skulle wara en origtig, allt för hög uppgift; men både den skrift wi här ofwan så ofta citerat och andra beräkningar sammanstämma i af seende på dess rigtighet. Och hwad skall icke förbrukningen för hela landet göra, när en enda bonde efter Doktor Charliers uppgift kan för sig och sitt hushåll konsumera en bal kaffe pr år, och en enda socken med inemot 6.000 innewånare icke låter sig nöja med mindre än cirka 50.000 skålpund för samma tid? Då kaffe i mängd förtäres af unga och gamla, fattiga och rika, höga och låga, och efter hwad wi alla känna, af den arbetande befolkningen, som utgör flertalet af landets inwånare: omåttligare än af de bättre klasserna, så kunna wi, tywärr, icke betwifla rigtigheten af denna uppgift; lika litet som wi kunna bestrida att det fattiga Swerige, i förhållande till sin folkmängd, förtär dubbelt så mycket kaffe som England, det rikaste af alla länder inom wår werldsdel. Wi exportera årligen stora qwantiteter af träwaror, jern etc., men i stället för att förnuftigt använda de summor som derför flöda in i Iandet, i stället för att göra oss oberoende af ut- och inländska lån, i stället för att använda de influtna summorna på wårt jordbruk och på allt sätt söka befrämja wårt wälstånd, arbeta wi med händer och fötter på wår ekonomiska undergång. Följden af detta bemödande, af wår förwända hushållning, har också blifwit att skuldsättning och fattigdom alltmer taga öfwerhand på en tid då wälmågan borde wara allmän. Westerbotten gör beklagligtvis intet undantag från den allmänna regeln i detta fall.
Här råder i allmänhet stor lyx i förhållande till förmögenheten, och kaffe drickes i så stor skala, som någonstädes. En Umeläkare yttrar uti ofwan åberopade uppgift till Sundhetskollegium: ”Magsyra, som allmänt förekommer såväl hos den arbetande klassen inom staden som hos allmogen på landet, har wäl sin förnämsta grund i det omåttliga bruket af kaffe, hwaråt de arbetande klasserna öfwerlemna sig; ej nog med att kaffet förtäres i stor myckenhet, det tillredes dessutom omåttligt starkt och intages oftast utan tillsats af hwarken socker eller grädda.”
N:o 4, Onsdagen den 24 januari 1866:
Wi känna wäl huru sannt detta är, att missbruket af kaffe bland allmogen och de arbetande klasserna här i provinsen i allmänhet gått till högsta öfwerdrift, och att ingen koja finnes så fattig, att icke kaffepannan upptäckes ibland dess eländiga möblering, eller, snart sagdt, utgör en ersättning för annan dylik. Man kan wäl ofta nog få höra, att det flitiga kaffedrickandet bland de fattigare inwånarena förswaras dermed, att dessa i brist på mjölk måste hafwa något att dricka till den torra födan. Men utom att mjölk wanligen finnes att tillgå, på landsbygden åtminstone, och kostar mindre än kaffe; så innehåller kaffe, såsom wi ofwanför anmärkt, nästan intet födoämne, och kan således under denna rubrik icke förswaras; och om det, måttligt njutet, kunde befordra smältandet af den grofwa födan, så skadar det alltid då det förtäres i mängd, eller utan socker och grädda. Insändaren tror sig derföre tala i de fattigas intresse, då han råder dem att använda de penningar, som bortkastas på missbruket af kaffe; till att skaffa sig bättre födoämnen och sörja for sina werkliga behof; ty kaffe tystar icke de hungriga små omkring dem och förökar de bekymmer som gnaga på deras hjerta i stället for att bortjaga dem. Den som lider af hunger och köld kan ej njuta af någonting, wore det ock mycket bättre än kaffe, förr än behofwet af föda och wärme blifwit tillfredsställdt; men hafwa wi hwad som tarfwas for wåra werkliga behof, då äro inga öfwerflödswaror nödwändiga för att göra oss lyckliga. I alla händelser kan ingen förnuftig menniska annat än medgifwa, att kaffe brukadt såsom nu wanligen sker; innebär en grof misshushållning; ty då 1 skålpund kaffe kostar 75 öre rmt, fås 1 skålpund säd för 7 öre, och dock innehåller det senare ojemförligt mera näring för kroppen, än det förra, om hwars obetydliga närande förmåga wi ofwanföre yttrat oss. Om wi endast antaga att kaffe och socker för en fattig familj kostar 40 Rdr per år; så är detta redan för mycket, der tillgångarna äro knappa och borde bättre användas; och skola warorna tagas på kredit, så kan följden blifwa att familjen efter några år för kaffeskulder får gå ifrån sin lilla egendom. Men det är öfwerflödigt att wara widlyftig öfwer denna fråga; emedan de argaste kaffewänner gerna medgifwa, att denna wara kostar landet oändtligt mycket mera, än den är wärd, och redan, från ekonomisk synpunkt betraktad, är mycket skadlig för landet.
Wi hafwa slutligen att egna några ord åt den moraliska sidan af kaffemissbruket. Menniskan kan icke öfwerlåta sig åt något begär, ehuru oskadligt det må synas, utan att försynda sig, utan att afwika från religionens och i och med detsamma från förnuftets bud, som öfwerensstämmande befalla oss att beherrska wåra begär. Redan första steget på denna afwäg är farligt, emedan det innebär en afwikelse ifrån det rätta, och ett inträde på förderfwets stig, från hwilken det är swårt att wända tillbaka, när man en gång kommit in på densamma. Men hwad som är ändå wärre, är det, att första steget efter wanliga ordningen snart åtföljes af andra. Den, hwilken utan att fråga efter sin helsa, sina tillgångar och sitt förnuft, öfwerlåter sig åt ett omåttligt begär efter kaffe, skall snart nog taga afsked af måtta och återhållsamhet äfwen i andra hänseenden. Öfwerflöd och missbruk af ett slag åtföljas snart af omåttlighet och öfwerflöd i allehanda njutningar, såsom erfarenheten allt för ofta gifwer wid handen.
Missbruket af kaffe följer således blott den allmänna regeln, då det ger anledning till lyx och öfwerflöd i allmänhet; eller med andra ord, wåra begär gifwa hwarandra näring och tränga sig hoptals på wårt hjerta, så snart wi öppnat dörren för ett af dem. Må wi derföre wakta oss för att låta något begär blifwa oss öfwermägtigt, så framt wi icke wilja blifwa en lekboll för många sådana, och ådraga oss det elände, som oafwisligen är förenadt med lustarnas tjenst. En slaf är den som usla lustar jaga, om kedjan aldrig skramlat kring hans fot, säger skalden; och wi tillägga, att den sanna friheten består uti det herrawälde, wi utöfwa öfwer wåra begärelser. Hwad yttre borgerlig frihet beträffar, kunna wi icke klaga öfwer brist derpå i wårt land, men wilja wi bewara densamma och upprätthålla den sjelfständighet, som i alla tider tillhört swenska folket, så måste wi winlägga oss om att bewara de dygder som utmärkte wåra förfäder.
Det werldsherrskande Rom föll icke för barbarernas swärd, utan för sitt inre förderf. Och samma öde har träffat alla folk som förlorat den moraliska kraft, hwarpå warje samhälles ära och sjelfständighet hwila. Synd är folks förderf, säger Skriften, och erfarenheten bekräftar dess domslut öfwer sedligt förderfwade samhällen, där njutningslystnaden fått frambringa en sjelfwiskhet, en slapphet i karaktären, som icke kunna stå tillsammans med sedlig kraft och uppoffrande fosterlandskärlek. Uti den öfwerhandtagande njutningslystnaden, uti det wäxande begäret efter bränwin, kaffe och andra öfwerflödswaror, hafwa wi en långt farligare fiende än wår fruktade östra granne. Duka wi icke under for oss sjelfwa och wåra begär, hafwa wi icke mycket att frukta af Rysslands härskaror; men wi arbeta dessa senare i händerna, om wi afsäga oss den måttlighet och dermed följande kraft, som skyddade wåra förfåder mot deras fiender.
Wår fattiga natur ålägger oss att wara ett måttligt och förnöjsamt folk. Denna regel gäller företrädeswis Westerbotten, en af de fattigare af rikets provinser. Dess inwånare måste bortlägga det allmänna missbruket af kaffe och andra öfwerflödswaror, om något wälstånd skall kunna uppkomma, och den ihärdighet och kraft, hwilka erfordras för att kunna taga sig fram i ett kallt och mindre fruktbart land skola kunna bewaras. Wåra förfäder wisste icke af något öfwerflöd, kände knappt till kaffe till namnet, och närde sig, just till följe af sin måtta, arbetsamhet och goda hushållning i landet, som på deras tid war mycket mindre odladt än i wåra dagar, utan att wara belastade af skulder. Wi måste bortlägga missbruket af kaffe, så kärt oss är att bibehålla helsa och de kroppskrafter som äro nödwändiga för att uthärda det hårda klimatet och förwärfwa wår bergning af en njugg natur. Wi få här mindre, än i andra provinser af riket, låta oss förwekligas af flärd och njutningslystnad, hwilka göra menniskan oförmögen att bestå uti striden emot en hård natur. I synnerhet torde qwinnorna inom Westerbotten, som i högre grad än männerna öfwerlåtit sig åt ett omåttligt begär efter kaffe, och dock ega mindre förmåga än männen, att motstå dess förderfliga werkningar, taga sig tillwara för en dryck, som icke allenast förswagar deras helsa och skadar wälståndet i deras hus, utan ock gör dem mindre förmögne till och fallna för arbetsamhet.
Den klagan, som ofta höres öfwer husslöjdens aftagande inom provinsen, påstås ej sakna allt sammanhang med det tilltagande missbruket af kaffe. Dessutom fäster Herr Huss uppmärksamheten på en ganska tänkwärd omständighet, då han säger ”att qwinnan, hwilken är den som hufwudsakligen missbrukar kaffe, genom detta missbruk, förr eller senare, åsamkar sig lidanden, hwilka förswaga hennes kroppskrafter, och derigenom göra henne otjenlig att föda och uppföda starka och kraftiga barn”. Och, tillägger han, kan befolkningens helsotiIIstånd inom ett land småningom undergräfwas. Hade kaffemissbruket warit inskränkt till ståndspersoner, skulle det likwäl ha warit betänkligt; men då det i synnerhet är de arbetande klasserna som göra sig skyldiga dertill, så är det onda så mycket wärre, så mycket djupare rotadt i samhällskroppen. Låtom oss derföre, medan wi ännu ega kraft nog dertill, bortlägga, eller åtminstone inskränka bruket af en dryck som omåttligt njuten, gör landet så mycken skada i sanitärt, ekonomiskt och sedligt hänseende. Låtom oss göra det af fri wilja, förr än wi blifwa tvungna dertill af fattigdom, nöd och ohelsa, eller hwad de för öfrigt må heta dessa hemsökelser, hwarmed himmelen straffar menniskor, som förakta dess bud och ej förstå att taga sina begär till fånga.