Skelleftebygdens Släktforskare lämnar månadens inslag.
Författare: Anund Lindholm
I Lövånger Sockens dödbok finns vid den 22 augusti 1811 en märklig anteckning i kolumnen för dödsorsak. ”Slagen fick hål i hufvudet in på hiernan hvaraf han efter 1½ vecka afled” står det, och den det avser är sergeanten vid Lövånger kompani, Nils Lind, som tydligen avled p.g.a. våld mot huvudet. En sådan uppgift väcker naturligtvis ens intresse för att ta reda på vad som verkligen hände. Eftersom det måste röra sig om ett brott, och kyrkböckerna inte ger fler uppgifter, bör man alltså vända sig till domböckerna, och där finner man att ett Urtima Ting hölls i början av september 1811 med anledning av detta våldsbrott. Där finner man också att huvudpersonen i dramat var kronolänsmannen Johan Sederberg, vars levnadsöde ganska väl kan tecknas tack vare uppgifterna i domstolsprotokoll och kyrkböcker.
Domstolsprotokoll
Kyrkböckerna ger oss många uppgifter om våra förelevande sockenbor, men människorna förblir ändå ganska anonyma. Domstolsprotokollen innehåller däremot ofta uppgifter om personers karaktärer och andra egenskaper. Tyvärr gäller det dock vanligtvis personer som kommit i delo med rättvisan, men domstolsförhandlingen ger oss dessutom en inblick i tidens seder och bruk och vilka konflikter som kunde uppstå i samhället.
Referaten av vittnesförhören är i tingsrättsprotokollen ofta mycket kortfattade, men i gengäld görs ofta hänvisningar till skrivna vittnesinlagor. Dessa tycks ofta vara skrivna att vittnena själva, vilket är anmärkningsvärt för en tid när någon ordnad skolgång inte fanns. Sådana inlagor är ofta rörande rättframma om än fulla av stavfel, ofullständiga meningar och dialektala uttryck, men de ger samtidigt en inblick i folks liv och tänkesätt. Vid litet allvarligare brott gav ofta sockenprästen ett intyg om den åtalades frejd och kyrksamhet. Detta intyg behövdes när tingsrätten skulle avgöra om man skulle låta den åtalade gå ed på sin oskuld. En lögn var i så fall väldigt allvarlig – den ledde enligt kyrkan till evig förtappelse. Prästens intyg lämnar ofta många intressanta uppgifter om den åtalade.
Kronolänsman Johan Sederberg
En person som kom att figurera i många rättsfall vid Lövångers Häradsrätt under 1800-talets två första årtionden var Johan Sederberg. Under det första årtiondet verkade han som kronolänsman och fungerade alltså som åklagare. Under det andra årtiondet hade han avsatts som länsman och hamnade ofta på den åtalades bänk
.
Johan var född i en inflytelserik familj. Hans far var kronolänsman och hans äldre bror Olof blev nämndeman och så småningom häradsdomare (d.v.s. ålderman bland nämndemännen). Det var nog naturligt att Johan utsågs som sin fars efterträdare vilket skedde ungefär 1801. Han var vid tillfället relativt ung (född 1778) men hade börjat sin ämbetskarriär i Umeå Landsförsamling. Vid hans första sons födelse 1799 31/1 är hans titel skrivare, och vid hans vigsel med Magdalena Tavelin 1799 7/7 anges hans yrke vara vice kronolänsman med bostadsadress Västerhiske.
Som åklagare tror jag att han var ganska nitisk. Han tycks t.ex. ha varit flitig med att instämma ogifta mödrar, men i de flesta av dessa fall hade han inte instämt någon manlig part i lönskaläget. Det hände att han redan som länsman blev instämd till rätten. 1810 fick han böta för ”å pigan Catharina Johansdotter öfvat slagsmål”. Hon hade tydligen bett om att få ut sin lön. Sederberg svarade med att stämma flickans far, Johan Larsson i Önnesmark, för en obetald skuld från 1807.
Johan gifte sig alltså första gången 1799 med Magdalena Tavelin från Innertavle, Umeå Landsförsamling. Familjen bodde efter flytten till Lövånger på fädernegården i Selet. Magdalena och Johan fick 5 barn. 1809 blev Johan änkling. Han gifte om sig 1810 med Anna Dorothea Dahlgren från Gammelbyn. De fick en son, Carl Johan, år 1811. Äktenskapet blev dock kort – hustrun var sjuk och måste haft en cancersjukdom att döma av dödsorsaken i dödboken. I augusti 1811 inträffade den stora vändpunkten i Johan Sederbergs liv.
Dråpet på sergeant Lind
Söndagen den 11 augusti 1811 fick den sjuka Dorothea besök av sin mor Anna Dahlgren, sin styvfar Nils Lind, sergeant i Lövångers kompani, samt sin bror C O Dahlgren, vilken var rustmästare i Bygdeå kompani. Enligt ett vittnesmål av Anna Lind blev Sederberg av någon anledning väldigt förargad över besöket. Först slängde han ut sin svåger och misshandlade honom på förstubron med en räfsa, som stått vid bron. Sedan gick han in och möttes då av förebråelser av sin (ingifte) svärfar, sergeant Lind, för vad han gjort med sin svåger. Detta förargade Sederberg ytterligare, och han gav sig på Lind. Det blev ett stort handgemäng och slagsmål.
Enligt Anna Linds vittnesmål skall Sederberg ha slagit hennes man med ett vedträ och givit Lind flera blodsår i huvudet och därefter med full styrka kastat honom mot väggen. När man tog hand om honom upptäcktes att en träpinne ”med nära en tums diameter och 2 à 3 tums längd” var inkörd 1½ tum i hans huvud.
Det klargörs aldrig vilken slags träpinne det var fråga om, men jag tillåter mig en liten spekulation. Förr hade man klädhängare på väggarna bestående av en smal bräda med utstickande träpinnar (knaggar). Kan det vara så att, när Lind kastades mot väggen, han råkade slå huvudet mot en klädhängare. Anna Lind skriver att hennes man ”försattes i yrsel”. Lind förlorade snart medvetandet och fördes hem till Gammelbyn. Han återfick nog aldrig medvetandet, och den 22 augusti dog han. Dagen innan hade Sederbergs hustru avlidit.
Rättegången
Naturligtvis måste det bli rättegång – ett Urtima Ting inkallades den 2 september 1811. Ett aber för rätten var väl att åklagaren, kronolänsmannen, var den som skulle åtalas (för dråp eftersom brottsoffret avlidit). Detta löste rätten genom att inkalla en sakförare (actor) från Skellefteå. Det blev en man vid namn Carl Olof Westermark, som inflyttat till Skellefteå från Österbotten efter det nyss avslutade kriget, där han varit general von Döbelns fältkanslist. Nämndemannen Olof Sederberg ingick naturligtvis inte i nämnden.
Rättegångsprotokollen var som sagt ofta knapphändiga beträffande vittnens redogörelser för händelseförloppen, men ofta kunde man hänvisa till skrivna inlagor från hörda personer. I detta fall finns välskrivna vittnesinlagor av Anna Lind och Sederbergs piga Anna Magdalena Mattsdotter. Dessutom gav kyrkoherden Unéus ett betyg som nog ganska väl beskriver Johan Sederbergs person: At Krono Länsmannen i denna Församling Johan Sederberg är född den 9 Julii År 1778, besitter god och försfvarlig Christendoms Kundskap, har nyttjat Salighets Medlen och för öfrigt varit skicklig i tjenst och upförande men giort sig känd af ett hetsigt sinnelag, hvarigenom han försports hafva föröfvat flere våldsamheter, det varder på anmodan intygadt. Löfånger den 3 Sept. 1811. Magn. Unéus, Kyrkoherde.
Som motvikt till Anna Linds vittnesmål finns också en skriven inlaga av Sederberg. Han ger en något annorlunda bild av händelseförloppet. Han skall när släktingarna kom på besök varit sysselsatt i en kammare med att hjälpa en bonde från Kräkånger med diverse skrivgöromål när han hörde buller och oväsen i köket. Han hade bett pigan att traktera de besökande med kaffe för att sedan när han kom ut i köket ha mötts med oförskämdheter av framför allt svågern Dahlgren. Både Dahlgren och Nils Lind hade varit berusade. Därför hade Sederberg slängt ut Dahlgren. Därefter hade han haft ett ärende upp till föräldrarnas gård och när han kom hem hade han i stort sett blivit överfallen av Dahlgren och Lind. Dahlgren hade gripit tag i Sederbergs halsduk och kastat honom i golvet. Under detta slagsmål skulle Lind ha blivit skadad, och han befanns sedan sittande vid dörren ”blodig och skadad i hufvudet”. Sederberg nämner att hans svärmor omtalat att skadan skulle vara orsakad ”af en på golfvet liggande träpinne”. Sederbergs inlaga är litet svårtydd, men han nämner att han saknat en sådan ”vid dörren”, så kanske min teori om klädhängaren håller.
Sederberg påpekar att också han skadats under slagsmålet – att han fått en stöt i bröstet vars verkningar skulle följa honom till graven. Han säger också att flera vittnen kan intyga att han var nykter, men att Dahlgren och Lind ”var af brännvin rörda”. Han vill alltså påpeka att han blivit provocerad.
Pigan Anna Magdalena Mattsdotter har också lämnat ett skrivet vittnesmål. Hon befann sig i bagarstugan under eftermiddagen men blev inkallad till boningshuset efter slagsmålet. När hon kom stod Lind vid fönstret ”öfverallt blodig i hufvudet med sönderriven jacka”. Detta betyder alltså att Lind inte blivit medvetslös direkt. Strax efter att hon kommit in följdes alla åt in i kammaren ”på Sederbergs begäran, hvilken lika som åstundade att förlikas med dem”. Dahlgren kom snart ut ledande den nu sanslöse Lind och bad henne följa med till bagarstugan ”för att se huru Lind vore hanterad”. Linds huvud ombands med en näsduk. ”Seder-mera utleddes Lind af Dahlgren från Bagare stugan till dess tjärra och uplyftades därpå”.
Rättegångsprotokollet är skrivet av en person med otroligt slarvig och svårläst handstil så jag har svårigheter att följa rättegången. Dock ger de skrivna vittnesmålen och inlagorna en klar om än i vissa detaljer något motsägelsefylld bild av händelseförloppet vid brottstillfället. Dessutom finns en skriftlig slutplädering av Westermark där han pläderar för att Sederberg borde dömas till döden. Westermark avslutar sin plädering: ….anser jag Sederberg fulleligen öfwertygad att hafwa den 11te sistlidne augusti efter öfverläggning af berått mode tillfogat dess stjuf Svärfader Sergeanten Lind de åkommor i hufvudet hwaraf dess död warit oundwikelig; I följe hwaraf mitt ödmjukaste påstående är det må Sederberg enligt Allmän lag och Författningar til lifwet straffas, samt af dess egendom Läkare arfwode, wittnens och Actors omkostnader blifva tildömde.
Domen är mycket svårläst p g av häradsskrivarens slarviga handstil. Dock har jag kunnat tyda så mycket att domen blev ett högt bötesbelopp. (Sederberg ansågs alltså inte skyldig till dråp utan endast misshandel som hade lett till döden.) Domen hänvisades till högre rätt, Svea Hovrätt, och detta är tacknämligt, eftersom hovrättens protokoll är lättläst och ger upplysning om hur domstolarna resonerat. I avvaktan av hovrättens utslag placerades Sederberg i häkte.
Hovrättens utslag
Kongl. Mayts och Rikets Swea Hof Rätts Utslag, uppå en wid Löfångers Tingslags Härads Rätt hållen samt af Häradshöfdingen och Borgmästaren Ädle och Lagfarne Johan Sundelin insänd ransakning, med bemälte Rätts den 5te September innewarande år fälda Utslag öfwer Länsmannens Johan Sederberg, angifwen och häktad för wållande till sin Stjuf Swärfaders Sergeanten Nils Linds död. Uti hwilket mål Härads Rätten sig utlåtit och utan afseende å Sederbergs föregifwande som skulle han, af Lind och dennes Stjuf Son Rustmästaren Carl Olof Dahlgren öfwerfallen, endast sökt at, utan slag och skuffande, sig wärja, så at Lind och Dahlgren till den förres olycka sjelfwa warit orsaken, ansett Sederberg förwunnen at den 11 e augusti innewarande år hafwa, fast utan upsåt att dräpa, wållat Linds död, samt derföre med åberopande af 14 Cap 2§, 28 Cap 2§ och 3 Cap 6§ Missgerninga Balken, dömt Länsmannen Sederberg at böta hel mansbot, Trehundrade daler och serskildt för det emot dess Stjufswerfader öfwade wåldet, Etthundrade daler samt för Sabbatsbrottet Tio daler, med tillsamans Ett hundrade Trettio Sex Riksdaler 32 sk Banco samt en söndag undergå uppenbar Kyrkopligt; hwarjemte Härads Rätten, som ansett någon ersättning för wittnen, i mål af denna beskaffenhet ej äga rum, icke allenast ålagt Sederberg at gälda Läkarens arfwode för besigtningen å Linds döda kropp med Aderton Riksdaler 6 sk och den i målet tillförordnade Actors Fältcansellisten Carl Olof Westermarks resekostnad med Fyra Riksdaler 3 sk alt i Banco utan ock fällt Rustmästaren Dahlgren för Länsmannen Sederbergs oqwädande wid nu förmäldte tillfälle, at, jemlikt 60 Cap. 6 § Missgerninga Balken böta 24 sk och för Sabbatsbrott Tre Riksdaler 16 sk Banco; Gifwit i Stockholm den 5te December 1811.
Hovrätten gör en genomgång av brottshändelsens förlopp och avslutar
………, pröfwar Kongl Hof Rätten, i förmågo af 14 Cap. 2§, 28 Cap. 2§ och 3 Cap. 6§ Missgerninga Balken rättwist, det skall Sederberg böta full mansbot, Trehundrade daler och serskildt det å Stjuf Swärfadren öfwade wåldet, Etthundrade daler samt för Sabbats brott Tio daler, tillsammans Fyrahundrade Tio daler med Ett hundrade Trettio Sex Riksdaler 32 sd Banco, samt en söndag uti Löfångers Socken Kyrka undergå uppenbar Kyrkoplikt. Kommande Sederberg, i händelse tillgång till dessa böters gäldande för honom icke finnas, at i stället plikta med Tjugoåtta dagars fängelse wid watten och bröd.
I öfwrigt och hwad angår såwäl Läkarens arfwode för besiktningen och Actors resekostnad, som de Rustmästaren Dahlgren ålagde böter, låter Kongl. Hof Rätten wid Härads Rättens Utlåtande bero. Underskrift av 7 namn (Rådmän?).
Domen blev alltså inte en dödsdom, som Actor hade yrkat, utan dryga böter. Dessutom avsattes han från länsmanstjänsten. Detta var naturligtvis ett beslut av Landshövdingen som varande Kronolänsmannens chef. Detta beslut bör finnas någonstans i Landskansliets annaler.
Den avsatte kronolänsmannen
Om Sederberg sonade sitt brott genom att betala böterna eller med 28 dagars fängelse på vatten och bröd framgår inte av domboken. Det troliga är att han betalade böterna med hjälp av sin familj, föräldrar och syskon.
Som änkling skulle han ta hand om sin familj. Han saknade väl inkomst, men hans barn togs antagligen om hand av hans syster och svåger, som också bodde på fädernegården. Enligt en notis i ett sockenstämmoprotokoll uppges han varit undsättningstagare 1813. Johan finns 1814 antecknad som boende i Nolbyn. 1814 fick han två oäkta söner; Carl August med sin hushållerska, den ovan nämnda pigan Anna Magdalena Mattsdotter, och Carl Samuel med pigan Catharina Andersdotter i Nolbyn.
Sederberg må i praktiken ha blivit frikänd i målet om Linds död, men för 2 personer, Dorotheas bröder Nils Petter och Carl Olof, var nog Sederbergs skuld ganska klar. 1812 blev N P Dahlgren stämd av förre länsmannen för förtal. Dahlgren skulle vid ett sammanträffande (och antagligen ett litet handgemäng) dem emellan i kyrkstaden bl.a. ha kallat Sederberg för ”satans rackare”. I ett skriftligt vittnesmål kommer Dahlgren med en krystad förklaring. Han skulle egentligen ha avsett en hund, som just då besvärade honom. Domstolen fäste dock liten tilltro till det och fällde båda männen för uppträdet och kallade brottet för sabbatsbrott.
Sederberg utvecklades till rättshaverist. Han stämde personer för upplevda oförrätter och krävde också in påstådda fordringar. Ett ont öga tycks han haft till nämndemän och andra förtroendemän. Bl.a. underbyggde han det förtal om bedrägligt förfarande som riktades mot vissa personer, som hade hand om utbetalningarna av de ersättningar, som staten anslog för de lidande och förluster, som befolkningen i Lövånger lidit under krigsåren. Bl.a. stämde han 1813 häradsdomaren Nils Andersson i Broänge för att denne skulle ha förskingrat 100 riksdaler av dessa medel.
Johan Sederberg figurerar i ett flertal mål. Bl.a. stäms han av flera personer (fordringsägare kom även från Bygdeå och Skellefteå) för obetalda skulder. I ett av målen uppmanas han enligt protokollet att ”hädanefter afhålla sig från olofliga uttryck och tillmälen”.
I husförhörslängden finns en anteckning om att de tre barnen i första giftet flyttar till Nysätra församling. Johan Sederberg försvinner också ur husförhörslängden, utan anteckning om vart han tog vägen. Sten Lundgren har dock hittat honom i Nysätra där han sammanbodde med soldatänkan Anna Britta Larsdotter 1815. 1816 flyttar familjen till Stockholm, obekant dock till vilken församling. Johans äldste son, Mattias, kommer så småningom att flytta till moderns hemby Innertavle, där han får tjänst hos gästgivaren 1817.
I ett sockenprotokoll från 1842 omnämns att förre kronolänsmannen Johan Sederberg avlidit i Wärmdö församling. Något datum för dödsfallet anges inte och han finns inte upptagen i dödboken för Värmdö.
Johan Sederbergs öden i södra Sverige
Anteckningen att Sederberg flyttat till Stockholm är ofullständig då det inte anger vilken församling det gällde. Hans vidare öden blir då omöjliga att följa. Men nu finns Internet, som gett släktforskaren ett fantastiskt verktyg.
Det är populärt att lägga ut sin anlista på nätet och genom att ”googla” på hans namn har jag hittat personer som är ättlingar till Sederberg och det råkar vara så att en sonson till Sederberg, Axel Qvist, skrivit en bok om sin släkt. Efter ett tips i den boken kunde jag hitta uppgifter om Sederberg i kyrkböckerna från Gryt socken, som ligger i Östergötlands kustband i närheten av Valdemarsvik. Här finns han upptagen under egendomen St Hummelvik. Hans familj består av hustrun Anna Britta Boström och barnen Ulrica Carolina och Carl Johan. Anna Britta Boström måste vara samma person som Anna Britta Larsdotter. Födelseåret är detsamma och att hon antagit efternamnet Boström kan man förstå av att andra medlemmar i hennes familj i Gumboda också antagit detta efternamn. Johan har fått en titel inskriven i husförhörslängden, som jag tyder som ”Stat”, vilket skulle betyda att ha var statare vid godset. Anna Britta avlider i januari 1820 och för Johan finns en anteckning i husförhörslängden: ”Flyttad 1820 till Börrum som fånggewaldiger”. Börröm socken ligger norr om Gryt socken. Där finns han upptagen på samma adress som länsmannen i socknen. Johan fungerar nog som medhjälpare till länsmannen. Här han titeln ”Enke Mann” och i familjen finns endast sonen Carl Johan och en piga.
1822 flyttade Johan till Värmdö socken där han blir fjärdingsman. Året efter har han titeln kronolänsman. Han hade alltså jobbat sig tillbaka till samma position som han hade i Lövånger. 1823 gifte han sig med Johanna Carolina Beckman, änka efter skomakaren Anders Öberg på Björnholmen, som blev Johans bostadsort. Överraskande är att finna att Johan 1826 tar till sig sonen Carl August, som han hade med hushållerskan i Lövånger, Magdalena Mattsdotter.
Johanna Beckman avled 1830. Bouppteckningen efter henne visar på tillgångar om över 1.000 Riksdaler. Johan måste alltså nu ha haft det ganska gott ställt. Nu överraskas man av att Magdalena Mattsdotter flyttade in 1831. Johan försvinner sedan ur Värmdö husförhörslängd utan anteckning om vart han tar vägen.
Axel Quist skriver att Johan skulle varit kronolänsman i Bjurholms socken. Vid en genomgång av Bjurholms husförhörslängder hittar man honom som inflyttad 1832. Det överraskande är att han är gift. Hustrun heter Anna Magdalena Broman. Av födelsedata inser man att Anna Magdalena Broman är ingen annan än hushållerskan Anna Magdalena Mattsdotter (och den ”oäkta” sonen Carl August blir då legitim). För att kontrollera om Axel Quists uppgift stämmer har jag läst domböcker i Nordmalings härad från 1832 och -33. Det visar sig att Sederberg tydligen uppehållit ett vikariat på länsmanstjänsten över hösttinget 1832 och vintertinget 1833 i Bjurholm. Axel Quist berättar att paret återvände 1835 och bosatte sig i Djurö, en grannsocken till Värmdö. Enligt flyttlängden i Djurö flyttade han in 1834 från Nordmaling. Johan avled 1836 i lungsot.
Därmed är historien om Johan Sederberg slut. Vad man kan förstå var han en person som nog inte väckte positiva känslor. Han hade säkert ett häftigt humör och uppvisade ett osympatiskt uppträdande i sitt ämbetsutövande. Men ett par försonande uppgifter har jag hittat. Den ena är att han tog ansvar för sina utomäktenskapliga söner (även om det i ett fall behövdes en rättegång) och den andra att han tog sonen Carl August till sig i Värmdö.
Men visst hade han ett växelrikt liv. Han hade åtminstone 10 bostadsorter mellan Gryts socken i Östergötland i söder och Lövånger i norr. Han var gift 5 gånger och hade 7 barn med sina fruar och dessutom åtminstone ett utomäktenskapligt barn.
Källor
Protokoll från Urtima Ting vid Lövångers Häradsrätt i september 1811 och ordinarie ting vid Lövångers Häradsrätt 1801-1815.
Protokoll från Svea Hovrätt, 1811
Husförhörslängd, Födelsebok och Dödbok för Lövångers socken.
Husförhörslängd och Födelsebok för Umeå Landsförsamling.
Kyrkoböcker för Gryts, Börrum, Värmdö, Bjurholms och Djurö socknar
Uppgifterna om C O Westermark är hämtade ur ”Arbetsliv i Skelleftebygden” – Journal skriven av Abraham Häggström 1836-1839″.