Författare: Kurt Boberg
Fregattskeppet eller fullriggaren ”Sävenäs” hör till de många märkliga segelfartyg som byggdes vid västerbottenskusten för att segla ut med bygdens produkter. Fartyget sjösattes 1875 vid Alderholmens varv. Kurt Boberg, journalist och forskare, har studerat fartyget närmare och i arkivens dokument följt dess många resor på Ostindien och Australien och andra avlägsna länder och kontinenter.
Artikeltexten finns i Folkrörelsearkivet i Umeå, som förvarar Kurt Bobergs efterlämnade material. Den har publicerats tidigare, bland annat i Norra Västerbotten i oktober 1982. Texten är något kortad och redigerad.
Under sina första två år seglades Sävenäs som fregattskepp eller fullriggare, dvs med rår på alla tre masterna. Riggades om till barkskepp 1877.
Sävenäs var det andra större fartyg som markstedtarna lät bygga sedan de köpt varvet. Det första, barkskeppet Concordia, sjösattes 1866 men totalförliste i Kattegatt tio år senare tillsammans med fl era andra fartyg i samband med en orkanliknande storm. Besättningen räddades. Bättre gick det för Sävenäs, även om hon gick på grund två gånger under sina Ostindienresor1).
Ansvarig byggmästare för Sävenäs var E A Löfgren, som tillhörde en skeppsbyggarsläkt från Råneå. På varvet följdes Sävenäs av ytterligare två stora segelfartyg, nämligen Andrea Wilhelmina och Antoinette. Det senare var det näst största som byggdes i länet och som internationellt blev det mest välkända fartyget från Skellefteå, efter ett haveri vid Filippinerna. Det kom sedan att frakta kineser från Hongkong till San Francisco.
Det var inte särskilt vanligt att fartyg på våra breddgrader tacklades som fregattskepp i likhet med Sävenäs – dvs med rår på alla master. Det var sannolikt av ekonomiska skäl som man i allmänhet föredrog den mindre kostnadskrävande barkriggen med rår på endast två master. Även Sävenäs riggades om till barkskepp, redan under första resan. Det gjordes 1877 i England.
Klipperskepp
Sävenäs hade en längd av 54 meter och var 12 meter brett. Siffrorna visar att hon hade något av klipper2) över sig. Det torde inte vara alltför djärvt gissat att konstruktören lånat drag åt sina fartyg från de vid denna tid uppmärksammade snabba klipperfartygen som byggdes av Alexander & Hall i Aberdeen. Det talades i sjöfartskretsar om ”the Aberdeen-bow” – den fallande Aberdeenstäven.
Skellefteborna, vana vid mer klumpiga fartyg, döpte markstedtarnas snabbseglare till ”långhalsetrön” (långhalsade tranor). Den som sett ett transtreck dra söderut vill gärna se något positivt i benämningen.
Den första befälhavaren var F L Svensson. Tyvärr har det inte gått att få fram till vilka hamnar Sävenäs gick på sin jungfrutur. Norrlands sjöassuranceförenings registerbok för just 1875 är försvunnen. Men 25 augusti 1876 hittar vi henne i San Francisco lastande för Falmouth ”for orders”.
San Francisco hade denna tid ungefär 150.000 invånare. Tydligen får kapten Svensson order i Falmouth att gå till Hull med lasten, vad den nu kan ha bestått av. Det var vid detta tillfälle som rårna på kryssmasten/mesanmasten tas ner. Råseglen byts ut mot storsegel och mesantopp. Kanske bytet gjordes av tekniska skäl.
Exotiska hamnar
Den 25 juni 1877 lastar Sävenäs i Cardiff för en resa till Java. Hon anländer till Batavia den 24 oktober samma år. Och där tar man sannolikt ombord socker, te, kaffe, kryddor och kanske ris och teakträ. Batavia och Surabaya återkommer sedan många gånger i rapporterna om fartygets resrutter de följande åren. Första gången som det av handlingarna framgår att Sävenäs återkommit till hemmahamnen Ursviken är på försommaren 1880.
Efter lastning kommer nu resan att få följande utseende: Skellefteå (avseglingsdag okänd) – London – Pensacola/ USA – Tandjong Priok (Batavias uthamn) – Samarang (Java) – Queenstown (numera Cobh, Irland). Till den sistnämnda hamnen anlände fartyget den 27 december 1881. Då hade det i runt tal gått 1,5 år sedan det lämnade Skellefteå.
Australienresor
Den 7 juni 1886 hittar vi åter fartyget lastande i Ursviken för Melbourne efter att först ha lossat salt från Medelhavet. Saltlast ansågs bra, salt hjälpte till att impregnera fartyget. 28 november anlände fartyget till Melbourne. Efter detta kom fartyget att överge ostindienhamnarna för att mer regelbundet gå mellan Skellefteå och Australien.
Snabbaste utresan gjorde Sävenäs 1888, då hon seglade Helsingör – Adelaide på 111 dygn. År 1890 höll man på 131 dygn från Ursviken till Adelaide, eller 116 dygn från Dover. Särskilt snabb kanske resan inte var, men de gamla träfartygen kunde inte pressas på samma sätt som de seglande stålfartygen som denna tid blev allt vanligare.
Väntan i Santos
Sommaren 1891 började Sävenäs den segling som skulle bli den sista för de gamla ägarnas räkning. Resan gick från Skellefteå till London – Pensacola – Hartlepool och Grimsby. Där lastades kol för Santos i Brasilien. Väl framme med sin kollast blev hon liggande sex månader i väntan på att få lossa. Det hade utbrutit revolution i landet och till sist fanns där 190 fartyg från många nationer, alla i samma dilemma som Sävenäs. Den sista befälhavaren på Sävenäs i svensk ägo var den endast 32-årige J A Liedgren. Under uppehållet i Santos avled han i gula febern.
Såldes till utlandet
Till sist tröttnade direktören Anton Markstedt hemma i Skellefteå på att ha sitt fartyg liggande sysslolöst långt bort. Frakterna var nog små ändå. Sävenäs såldes 1893 till ett norskt rederi, som ändrade namnet till Cato. 1905 såldes fartyget vidare till Italien. Vad som sedan hände det 31-åriga skelleftebygget under italiensk flagg är okänt.
Befälhavare på ’Sävenäs’
1875-78 F L Svensson, Karlshamn
1878-80 C J Nylén, Bygdeå
1880-82 N H O Linder, Skellefteå
1882-90 A F Tunell
1890-93 J A Liedgren, Bergsbyn
1) Båda grundstötningarna hände 1882, den ena på resa mellan Batavia och Surabaya ”då mannen vid rodret avläst lodknoparna oriktigt”, den andra på resa från Surabaya till Melbourne med socker. (Fartygets djupgående med last var 19 fot, dvs drygt sex meter.)
2) Klipperskepp var en benämning på snabbseglande fartyg med stor segelyta.