Västerbottens norra Fornminnesförening lämnar månadens inslag.
Författare: Göran Marklund
Västerbottens Norra Fornminnesförening hade länge som huvuduppgift att arbeta med att sprida kännedom om Skelleftebygdens historia. Det ledde till att Skellefteå museum uppstod i olika etapper. Sedan kommun och landsting övertagit museet, har många ifrågasatt, vad föreningen nu har för uppgift. På ett möte i Burträsk kom tankar fram om att föreningen skulle upplösas.
Så har dock icke skett. Föreningen lever vidare men har inriktat verksamheten på ett mera övergripande sätt, har blivit något av en paraplyorganisation för de mindre hembygdsföreningarna med mera lokal förankring.
Ett projekt i den andan kan här presenteras. Det gäller arbetet med den s.k. Nasaleden, där en rad byaföreningar har deltagit och där fornminnesföreningen bör kunna få en uppgift.
Den äldsta Nasafjällsvägen gick mellan gruvan och Piteå. Den är från 1630-talet och numera till stora delar helt försvunnen. På 1770-talet – 140 år senare – gjordes en nystart i gruvan, och en helt annan väg etablerades. Den har till största delen kunnat lokaliseras, och allt oftare har framförts idéer om att göra den till en vandringsled. För ett tiotal år sedan blev det allvar av planerna. Pionjärerna fanns i byn Bjurvattnet, där ett ideellt arbete lades ned för att väcka till liv den del av leden, som går förbi byn och inte långt från soldattorpet Blylod. Några år senare började lokalhistoriskt intresserade personer i främst Klockträsk att intressera sig för vägen. De samlade representanter för en rad byar från Forsbacka intill Skellefteälven upp till Missenträsk nära Norrbottensgränsen. Under ledning av eldsjälarna Rolf Holmberg och Anders Björk har en lång rad möten hållits i bl.a.. Klockträsk. Det har vidare lett till närmare studier ute i naturen för att fastställa sträckningen. Som kursmaterial har därvid använts jägmästare Per Andres kartor över leden. Han har genom sitt arbete kommit i nära kontakt med vägen.
Ett stort ideellt arbete har sedan gjorts, då vägsträckningen först har retts ut, sedan märkts med snitslar och även – efter kontakt med markägarna – markerats med rödmålade N. I vissa fall har också röjning av sly och byggande av broar och spänger behövts. Modern GPS-teknik har sedan möjliggjort, att leden vintertid under färd med snöskoter har kunnat överföras till moderna kartor.
Väldig fart blev det på arbetet, sedan skogsvårdsstyrelsen gick med i arbetet och med projektpengar satte in mycket folk. På det viset kunde den enda större bro som behövde byggas i Västerbottensdelen av Nasaleden bli verklighet, nämligen bron över Skidträskån just söder om Jörns samhälle.
Ett antal rastplatser har också byggts, och en mängd information lämnas på anslagstavlor efter leden. Bl.a. informeras om vägens användning under gruvperioden, om väg- och sträcklängder och om sevärdheter som inte ligger alltför långt på sidan om leden.
Nu återstår frågan:
Kommer folk att använda Nasaleden? Vill folk vandra leden eller delar av den? Vi tror det. Inte bara den lokala befolkningen utan också människor från andra trakter, inte minst Sydsverige och Mellaneuropa, hoppas vi skall hitta hit. En ny typ av turism håller ju på att växa fram, där man söker bl.a. äventyr i glesbygd, inte bara besök på solstränder eller shopping i stora städer.