Författare: Gunnar Enqvist
SKEFO tillsammans med ORD&VISOR FÖRLAG lämnar månadens inslag. Ett kapitel i boken ”SKÄRVÄGEN”
I boken ”SKÄRVÄGEN” skildrar författaren med text och illustrationer sin barndoms hemmiljö i Bureå. Detta kapitel, som publiceras med tillstånd av författaren och förlaget Ord&visor, innehåller bl.a. en berättelser om hur den förlista barken Nordkap blev Burås första dansbana och om att Bure bolag lånade ut bogserbåtarna ”Bure-ettan” och ”Stursken”för transporter till det populära utflyktsmålet ”Trappmans hällar” utanför Burvik. Denna anknytning till hav och båtar är troligen en anledning till att man valt Bureå båtsällskaps Klubbstugan för boksläppet.
Nöjeslivet nere vid Skärvägen inskränkte sig från början till dans. Det rörde sig om enkla danstillställningar, ofta till ensam-spelande fiolspelmän. Men det utvecklades genom åren till riktiga dansorkestrar, till exempel Gunnar Viklunds familjeorkester, Sigge Lunds eminenta orkester och med tiden många andra konstellationer, trios och andra.
Dansbanorna var ett problem. Från början var det vanligt med ”lekstugor”, då någon upplät ett kök eller någon ödebörning till danslokal.
Skeppet råkade i svårigheter, och trots försök att efterförtöja slet det sig, förtöjningspollarna släppte från sina fundament, och hon drev redlöst på grund nära Björkön. Där bröts skrovet sönder, och virkeslasten flöt mot land och kastades upp bland stenar och klippor. Allt gick förlorat med undantag av virkeslasten, som kunde bärgas. Besättningen klarade sig ”som genom ett under”. Det som var kvar av vraket låg kvar på grundet med den stora lastluckan liggande omkring en meter över vattenytan som ett stort golv.
Någon riktig dansbana hade då inte hunnit uppföras, för detta hände år 1885, alltså innan arbetarnas flyttning ner till Skäret, Snödskäret, hade tagit ordentlig fart. Bure AB:s nya ångsåg hade startat tio år tidigare, alltså 1875. Nordkaps lastlucka kom därför som en skänk från ovan – eller var det möjligen från nedan; det kan man åtminstone förmoda att faktor Lind ansåg …
Man rodde ut till haveristen och dansade och roade sig av hjärtans lust. Men så fick de troende och religiösa människorna upp ögonen för allt syndigt och omoraliskt, som troligen skedde på Nordkaps lastlucka. Moralens väktare tillskrev bolagsledningen och begärde att de skulle ta sitt ansvar och skaffa bort eller spränga resterna av Nordkap. Detta skedde också till mångas stora besvikelse.
Kanske som ett slags kompensation iordningställdes en fotbollsplan och en dansbana på den så kallade Sjöbovallen. Bolaget bidrog generöst med virke till den åttakantiga dansbanan och schaktning och planering av fotbollsplanen. Men den kristna delen av befolkningen blev inte heller lottlös utan fick en tomt att bygga en kyrka på. Bönhusfolket morrade dock fortfarande om dansbanan, och en av de aktiva bland de religiösa kom med ett förslag:
– Ve kanski skuull gå å skiit oppå dansbana!
Men en mer liberal bönhuskristen svarade:
– Naa, väitt he ska ve intet göra, för däm hava eint skitte oppå bönhusbron heller!
Den mest spektakulära dansbanan var nog det norska barkskeppet Nordkaps lastlucka. Skeppet i fråga låg för ankar för lastning och var i stort sett färdiglastat med trävaror, när man överraskades av en häftig storm från sydost rakt in i hamnen. Ett annat populärt nöje var utflykter till ”Trappmans hällar”, då i en pråm dragen av bogserbåten ”Bure-ettan”. Pråmen och bogserbåten med vidhängande skeppare lånades ut av Bure bolag .
Fridolf Eklund hette skepparen på Ettan. Han var strängt nykterist och accepterade inga medhavda starka drycker. Eftersom det var IOGT som arrangerade utflykterna, var det väl för det mesta nyktra människor, som åkte med i pråmen ut till hällarna. Dessa utflykter var för det mesta på söndagar, förstås på dagtid, och någon dansbana fanns inte heller att tillgå, så det var picknick och solande man i huvudsak ägnade sig åt.
Bogseraren Stursken var några nummer mindre än Ettan. Den drog en annan sorts pråmgäng, och där var det vått både i och under pråmen. Det var ett glatt gäng, som för det mesta hade någon dragspelare med, och den skrålande så kallade sången kunde höras vida omkring. Trevligt hade man förvisso, men tillbakaresan kanske inte var fullt lika trevlig. Spygatten på pråmen saknade ju begränsningar och fick dessutom göra rätt för namnen.
Trappmans hällar var och är populära utflyktsmål. De har fått sitt namn av en man, som hette just Trappman. Han bodde med fru och barn förmodligen i Risböletrakten, men han hade en frilla på Kallholmen, som han brukade besöka. När han skulle segla hem efter ett sådant besök, överraskades han av en storm från nordost och sköljdes upp på de flacka hällarna nära Burvik. Trappman slogs förmodligen livlös och blev sittande fastkilad mellan ett par stora stenar, där han återfanns död och djupfryst på senhösten. Det sägs att Trappman fortfarande seglar stormiga höstnätter. Många vittnar om att de sett honom seglande med sin gaffelrigg som en Bottenvikens flygande holländare.
Andra populära nöjen var revyerna, särskilt nyårsrevyerna. Dessutom förekom andra, mindre revyer vid skidstafetten och vid skyltsöndag. Revyerna framfördes på biografen ”Trions” scen. Biografen byggdes av herrarna K.A. Norrfors, Albert Nilsson – Albert Nisja – och en herr Nordin, vars förnamn har hamnat i glömska. Denna trio byggde biografen 1915, men den såldes sedermera till arbetarrörelsen. Biografen var flitigt besökt och svarade för en stor del av nöjeslivet.
Aktörerna på revyscenen var ofta rent professionella redan från revyns barndom. Som exempel kan nämnas Odal Vikman, som medverkade tidigt. På senare år kan nämnas Kjell ”Jompa” Johansson och ”Korken” Mårtensson. Bland tjejerna utmärkte sig Inga-Britt Viklund med flera.
En eminent revyorkester utgjorde grädden på moset och även Fale Bergström, som var en flitig kuplettskrivare. Han skrev många roliga och träffande visor, till exempel den redan nämnda om dykare Vallmark. Folkets hus härbärgerade även nyårsrevyerna och hyrdes också ut till bröllop och andra festligheter. Även politiska, fackliga och idrottsliga möten hölls på Folkets hus.
Skyltsönda’n var ett populärt arrangemang, då köpmännen visade upp sina varor i skyltfönstren med tomtar och granar. På Folkets hus bjöds på underhållning och fika – en riktig familjefest. Hos Georg Holmgrens pappershandel körde ett modelltåg runt, runt, och jag tyckte det var lika fascinerande varje år, åtminstone när jag var yngre. Jag hade gjort det till min personliga tradition att varje år sätta tungan på järnbågen, som skyddade fönstret. Naturligtvis frös jag fast, som vanligt. Man lär icke av misstagen!
En skyltsöndag hade man engagerat en riktig rodeoryttare, en svenskamerikan, nyss hemkommen från Staterna. Han hade i flera år arbetat vid en rodeocirkus. Han red omkring i samhället i full mundering och fångade vackra flickor med sin lasso. Jag träffade långt senare denne man, och han berättade att hans karriär tagit slut när han ridit en tjur, blivit avkastad, trampad och skadad i ett ben.
Fotboll och fri idrott har varit ett stort nöje för Bureborna, och det har i hög grad engagerat publik och supportrar, både positivt och negativt. Många gånger var publiken stökig, rentav bråkig, sägs det. Problemet var länge fotbollsplaner: Sjöbovallen var för liten, Grönnan var nog rymlig, men bestod mest av gräs och sand. 1938 invigdes den nuvarande idrotts- och festplatsen, Tallbacka, väl nyttjad till såväl fest och dans som fotboll och fri idrott.
Även vi skolbarn var en del av nöjeslivet. Jag hade övervintrat klass sex utan att något speciellt hade hänt. Jo, jag hade spelat teater – ”Examen i Ruskaby skola”. Jag spelade inte helt oväntat buspojken Valerian, och Mary Westerholm hette läraren, som stod för regin och hade ordnat och donat.
Vi skulle spela upp pjäsen på Folkets hus. Allting utspelades i ett klassrum, och jag hade den så snälla Inga-Maj i bänken framför mig. Enligt manus skulle jag låtsas stoppa något i hennes bluskrage. Till saken hör att jag i en liten näverask haft en levande nyckelpiga under hela vintern. Jag hade gett den socker, mjöl och vatten, egentligen allt i en enda röra. Nåväl, nyckelpigan levde i dosan och tycktes må väl av den ensidiga dieten. Jag tog upp den ibland för att motionera den lite, och då slog den ut med ryggsköldarna och surrade glatt med vingarna. Den flög aldrig iväg; förmodligen hade den glömt hur man gjorde.
När manuset kommit till den punkt, då jag skulle stoppa det där ”något” i Inga-Majs bluskrage, hade jag en vilt surrande nyckelpiga i min hand. Jag matade fram den mellan fingrarna och släppte ner den i hennes nacke. Nu skulle enligt manus lilla Inga-Maj skrika till, och det kom också mycket riktigt ett ynka litet pip. Men sedan kom en snörvlande inandning, som förebådade ett jättetjut. Samtidigt reste hon sig och sprang rakt på fröken Westerholm, som hade rollen som lärarinna och överraskades av Inga-Majs utspel, som ingalunda överensstämde med rollhäftet. Publiken, som mest bestod av föräldrar och andra anhöriga, förstod nog inte heller vad som utspelades inför deras ögon, men det gjorde jag …
Reaktionen gjorde mig en aning förskräckt, men samtidigt road. Fröken Westerholm frågade mig efteråt, om jag kunde förklara Inga-Majs oväntade utbrott, men naturligtvis hade jag ingen aning. Jag hade ju bara gjort exakt vad som förväntades av mig. Hon kände mig, så hon såg på mig med ett underfundigt leende, öppnade handen och sa:
– Levde den här när du stoppade den i Inga-Majs blus?
– Joo, och den surrade med vingarna också! tillade jag.
Hon antydde att jag egentligen hade gjort mig förtjänt av någon sorts bestraffning, men hon kunde inte komma på någon lagparagraf, som var tillämpbar i detta speciella fall. Dessutom borde kanske buspojken Valerian ha speciella rättigheter.
Det höll jag absolut med henne om.