Norran lämnar månadens inslag om Norrans första dramatiska tid.
Författare: Bengt Enqvist
Bengt Enqvist, tidigare redaktionschef på Norran, var gästföreläsare vid SKEFO:s årsmöte den 9 mars. Bengt berättade om hur tidningen kom till och vad som hände de första åren. Bland annat ”avslöjade” han att Norran på sätt och vis jubilerar fel år. Det första numret av tidningen kom nämligen först 2 januari 1911.
Men det gjordes också två stycken provnummer i december 1910. Tidningens lokaler och tryckeri i Skellefteå var dock inte klara så provnumren redigerades och trycktes i Umeå. Hur som helst, vid 50-årsjubileet bestämde man sig för att göra 17 december till födelsedag och man började jubileumsfirandet med en stor jubileumsbankett strax före jul 1960. Varför man på det viset höjde upp ett provnummer till premiärnummer är lite oklart. Kanske var det så enkelt att det ansågs både roligare och lämpligare att ha festen strax före jul än efter? Men väl att notera: firandet fortsatte även under början av 1961 – bland annat med att publicera intervjuer med folk som hade haft Norran sedan starten. Ungefär samma upplägg användes vid 75-årsjubileet.
Det var här det började, i ett hus intill Strömsörskolan på Viktoriaesplanaden (i dag Viktoriagatan). Här hade Norra Västerbotten sina första lokaler fram till 1916. Och här bodde senare tidningens ägare, först Anton Wikström och sedan KH Wikström och Simon Enqvist med familjer fram till 1950-talet.
Här följer resten av Bengt Enqvists berättelse. Inledningsvis berättade han lite om sig själv och sin bakgrund.
”Det är nämligen så att jag är – och det kan man säga utan alltför stora överdrifter – född och uppväxt in i denna tidningsvärld. Min mamma Anna-Lisa var äldsta dotter till Anton Wikström som var drivande kraft när Norra Västerbotten startades och som sedan tog över både ledningen för och ägandet av tidningen. Han är också den som brukar kallas för tidningens grundare. Morfar Anton dog 1935, alltså långt innan jag föddes, men Anna-Lisa var då redan gift sig med min pappa, Simon Enqvist, en bondpojke från Sunnanå, som tog över det kamerala och sedan var vd för tidningen i 40 år. Antons son, mammas bror och alltså min morbror, var KH Wikström, legendarisk redaktör och ansvarig utgivare under lika många år.
Och dessutom har jag växt upp i det hus där hela tidningsäventyret började. I ett gult hus på Viktoriagatan eller Viktoriaesplanaden som det hette på den tiden. Det huset byggdes ju i all hast när tidningen startades vid årsskiftet 1910-1911. Men tidningen stannade bara kvar i de lokalerna i sex år innan man flyttade till mer centralt belägna lokaler 1916.
Viktoriaesplanaden ansågs alltså ligga lite avsides på den tiden. Och fortfarande på 40-talet och 50-talet när jag växte upp där var det ett lugnt område där vi kunde spela landhockey på vintrarna utan att störa av någon större trafik. För er som inte kommer ihåg kan jag berätta att huset var granne med gamla Strömsör-skolan. På andra sidan esplanaden i kvarteret mitt emot låg i ena hörnet, det mot Storgatan, Turisthotellet och i hörnet mot Strandgatan Nordins Värme. Mellan esplanaderna fanns bland annat en lekplats. Och framför allt fanns där ingen bro. Fortfarande en liten småstadsidyll helt enkelt.
Och då, på 40-talet, hade tidningen flyttat till tempelriddarnas hus i hörnet av Kanalgatan och Stationsgatan. Men det gula huset på Viktoriaesplanaden var fortfarande på sätt och vis ett tidningshus. Anton Wikströms barn hade ju ärvt tidningsaktierna och nu var det ägarna som bodde där. Längst ned KH Wikström med familj. På andra våningen mina föräldrar och jag och från vår våning gick en trappa upp till tredje våningen. Där bodde min bror i ett gavelrum och i resten av våningen mormor Mina, alltså änkan efter Anton Wikström. Det fanns en syster till också men hon hade utbildat sig till lärare och gifte sig med en gotlänning och flyttade dit i unga år.
Det är lite oklart, men jag gissar att Anton Wikström köpte huset och flyttade dit med sin familj när tidningen flyttade därifrån 1916 eller strax därefter. Jag vet i alla fall att min mamma har berättat att familjen efter att ha flyttat från Jörn först bodde ett tag i ett hus intill nuvarande NV-huset, någonstans i hörnet av Skeppargatan och Södra Järnvägsgatan. Sedan köpte min pappa huset, förmodligen direkt efter att svärfadern dött 1935.
Att tidningen låg en bit från hemmet hindrade dock inte mig från att då och då besöka tidningen redan som ung pojke. På sätt och vis kan man säga att min tidningskarriär började på tidningens sätteri som blev som en lekplats för mig. Sätteriet på den gamla goda tiden var ju också en stor, spännande och bullrig verkstad där det alltid hände mycket. Jag kan väl så här i efterhand inse att typograferna kanske inte alltid var lika förtjusta över att jag sprang där titt som tätt och störde dem i arbetet. Men trots allt var jag chefens son och de vågade väl inte klaga så mycket…
1957 flyttade tidningen till nuvarande NV-huset och året därefter blev det som då kallades bostadshuset klart, dvs huset mot E4, och då flyttade familjen Enqvist dit. Och några år senare började jag som journalistaspirant som det hette på den tiden. Någon karriär inom grafikerbranschen blev det alltså inte trots alla ungdomsår ute på sätteriet.
Värt att notera apropå det: vi var tio kusiner i vad vi kan kalla den tredje generationen. Men av dem var det bara jag och min kusin Cal Wikström, KH:s son, som började på tidningen. Men vi gick inte helt i pappornas fotspår utan mer korsvis kan man kanske säga. Cal valde sätteri och tryckeri och blev senare vd efter Simon. Medan jag sökte mig till redaktionen och KH:s domäner.
Men det ska erkännas att jag ganska snart upptäckte jag att inte var så speciellt intresserad av reporterjobbet, dvs att skriva, utan jag lockades mer av redigeringen, dvs att forma/redigera tidningen. Så småningom blev jag också nattredaktör eller nattchef som det heter numera. Som nattredaktör basade man både för redaktionen och sätteriet på kvällar och helger och hade ansvar för att tidningen kom ut och hade någotsånär vettigt innehåll.
Efter drygt 10 år som nattredaktör blev jag sedan 1986 redaktionschef när Rolf Forsgren pensionerades. Och redaktionschef var då en mer administrav tjänst än en journalistisk. Lite förenklat kan man säga att vi på den tiden hade en chefredaktör och ansvarig utgivare som ansvarade för tidningen och dess innehåll och en redaktionschef som ansvarade för redaktionen som arbetsplats.
Och någon form av administrativ chefstjänst var nog nödvändig för redaktionen var redan en stor arbetsplats och som sedan växte under 1990-talet. Det var då som datoriseringen på allvar slog igenom inom tidningsbranschen och plötsligt var tidningens största avdelning, sätteriet, borta. I alla fall organisatoriskt. Många tidningar utnyttjade tillfället att säga upp teknisk personal. Norran, med sin goda ekonomi i ryggen, gick en annan väg. Vi behöll nästan all personal som placerades i diverse olika tjänster på annonsavdelningen och på redaktionen. Som mest var vi drygt 70 personer inklusive lokalredaktörerna som jobbade på redaktionen.
Den här utvecklingen med grafiker som mer eller mindre tvingades bli journalister skapade dock ett problem som blev uppenbart i slutet av 90-talet. Medelåldern på redaktionen blev alldeles för hög, en bra bit över 50 år. Vi hade nästan inga ungdomar längre eftersom vi under några år rekryterat medelålders grafiker i stället för unga journalister. Att säga upp folk löste inte problemet. Grafikerna som nu var anställda på redaktionen hade fler tjänsteår än de lite yngre journalisterna och enligt MBL var det de unga journalisterna som skulle sparkas ut – om vi valde den vägen.
Lösningen blev att börja lösa ut de äldre, dvs erbjuda avgångsvederlag och avtalspension. Problemet var bara att jag själv snart hörde till de drabbade. Alla erbjöds att sluta, det var inget tvång. Men hade man jobbat hårt för den lösningen var det svårt säga nej. Å andra sidan var jag inte svårövertalad. Jag hade dock jobbat på tidningen i 40 år och resonerade som så att det gäller att passa och på njuta av ett pensionärsliv så länge man är frisk.
Hur som helst, när jag förhandlade med Anders Westermark, som då nyss tillträtt som vd, om villkoren så ställde han frågan om jag ville skriva en historik om Norran som skulle vara klar till tidningens 100-årsjubileum. Jag var lite tveksam till att börja med. Jag visste att jag kunde skriva någotsånär hyfsat, visste att jag kunde tidningen och branschen efter så många år i tidningshuset, först som pojke lite på lek och sedan som vuxen hela mitt yrkesliv. Men tvekade därför att jag inte var någon historiker. Hade ingen större erfarenhet av att gräva i gamla arkiv och jaga gamla handlingar. Och jag är mer van att skriva korta artiklar än böcker.
Accepterade dock eftersom jag insåg att det kunde bli ett både roligt och intressant pensionärsjobb. Och under tre år så jobbade jag då och då med researchen, som det heter på modernt journalistspråk, och skrivandet. När jag satte mig ned för första gången funderade jag förstås på ”Hur ska jag nu lägga upp det här?”. Jag var mycket osäker – utom på en punkt. En kollega hade nämligen visat mig en jubileumsbok som en annan tidning låtit göra till ett jubileum. Den tidningen hade anlitat professionell hjälp och med det menar jag en akademisk historiker. Och när jag såg den boken jag bestämde mig med en gång: En sådan bok ska vi inte ha.
Boken var nämligen tråkig, rent ut sagt. En längre akademisk avhandling formad till en tjock bok. Vem vill läsa en sån förutom de närmast berörda, fackfolket? Min idé var mer en berättelse, lite mer journalistik, mer ett längre reportage än historiebok. En bok som även den vanliga läsaren gärna vill läsa. Till saken hör att jag fått fria händer av Anders Westermark. Vi hade gjort upp om en engångssumma och sedan skulle jag leverera det jag kunde.
Jag funderade mycket på hur mycket hjälp jag skulle behöva. Tyvärr fanns bästa hjälpen inte längre att tillgå. Ingen som levde vid starten av tidningen eller var med de första decennierna fanns längre i livet. Bland annat var ju min mamma och min morbror KH döda sedan några år. Synd naturligtvis att man inte visade större intresse för tidningens historia medan de var kvar i livet. Lätt att säga i efterhand naturligtvis. Men ingenting att göra åt.
Det mesta om de första åren hade i alla fall redan plockats fram och skrivits ned redan till 50-årsjubileet och efter att ha grävt fram gamla styrelseprotokoll och tittat och bläddrat i gamla tidningar bestämde jag mig. Jag skriver ned tidningens historia utifrån vad jag har och utifrån vad jag får fram och sedan får vi se hur jag gör när jag är klar. Om det behövs någon komplettering på något sätt.
MÅNGA FRÅGETECKEN
Men om vi nu backar tillbaka bandet och tittar lite grann på vad som hände vid starten av tidningen så måste tyvärr sägas: Det finns oerhört många frågetecken som inte har rätats ut. Och det kan naturligtvis förklaras med att det finns oerhört lite skrivet eller nedtecknat om vad som hände framför allt åren innan tidningen startade efter nyår 1911. Det hade ju inte bildats något bolag eller någon slags ekonomisk förening som stod bakom och arbetade med tidningsplanerna. I så fall hade det nog funnits en hel del anteckningar. Hade det varit i dag skulle man förmodligen startat ett projekt Tidning, sökt bidrag och det hade funnits massvis med protokoll och andra skrivelser.
Men för hundra år sedan skedde förmodligen de flesta möten och diskussioner om den nya tidningen bakom stängda dörrar i olika sammanhang, utan något officiellt protokoll. Det finns i alla fall uppgifter om att det fanns långt gångna planer redan 1905 på att starta tidningen. Men allt rann ut i sanden – den gången. I stället blev det alltså start vid nyåret 1911.
Här har vi ett frågetecken: Från 1905 till 1910 är ganska lång tid. Det fanns alltså gott om tid för att diskutera. Och för att planera. Varför blev det då så fruktansvärt bråttom i slutet av 1910? För bråttom var det. Mycket, för att inte säga allt, tydde på det.
– Ett hus skulle byggas på en tomt på Viktoriaesplanaden men grunden lades först 19 november. Och huset skulle vara klart, i alla fall bottenvåningen, vid årsskiftet. Fem veckor för att bygga ett rätt stort hus när det började bli som kallast. Det kan man inte kalla för lyckad planering.
– Och först 29 november – en månad före starten – hade en interimstyrelse sitt första möte. Och först då fattade man bland annat beslutet att platsen som redaktionssekreterare, alltså som tidningens redaktör, skulle erbjudas Ivar Österström. Men han var från Borås. Man får väl utgå ifrån att någon haft kontakter med denna redaktör Österström före detta sammanträde. För tänk om han sagt nej? Erfarna journalister fanns inte i överflöd i Skellefteå.
– Och även rekryteringen av teknisk personal tydde på panik. Och innehåller en hel del lustiga poänger.
Så här berättas det till exempel: ”Alltnog. En uppsättning personal engagerades. Men det blev lite i olag, ett par måste sägas upp. Då kommo som räddande änglar två luffare som kunde yrket och så klarades situationen. Det blivande redaktörsrummet saknade ännu möbler och där redde luffarna sig nattläger med tidningshögar som bäddar. Efter några dagar kom dock vandringslusten pockande över dem och – de voro försvunna”.
– Och så var det det här med det formella, bolagsbildandet och det ekonomiska. ”Ett första sammanträde med aktietecknarna hölls först den 30 december 1910, alltså bara dagarna innan tidningen skulle komma ut med sitt första riktiga nummer. På det mötet konstaterades redan i §2 ”dels att ett avsevärt antal utlämnade teckningslistor inte blivit återlämnade före mötet, dels att å de redan inkomna listorna minimikapitalet ej var fulltecknat”. Efter detta något dystra konstaterande beslöt mötet att utlysa nytt sammanträde för bolagets bildande till den 17 januari 1911.”
17 januari? Då skulle enligt planerna tidningen redan ha varit igång mer än två veckor. Man körde alltså igång tidningen utan att riktigt ha kontroll på om det fanns tillräckligt med pengar och innan det formellt fanns en ägare.
Egentligen är det otroligt att man lyckades värva någon personal under sådana omständigheter – och inte var det att undra på att redaktör Österström under de första veckorna i Skellefteå åtminstone två gånger funderade över om han hade pengar som räckte till hemresan.
Som jag förstått det så fanns det två skäl till att den här paniken uppstod:
1) Det fanns uppenbarligen långt gångna planer på att ta över en av de två tidningar som redan fanns, Skellefteå Nya Tidning. Den tidningen var tidigare lite mer radikal och hade ett tag haft vad man kallade en ”frisinnad läggning”. Men med åren blivit alltmer högerinriktad. Förhandlingar fördes länge mellan den frisinnade gruppen och ägarna till Skellefteå Nya Tidning om ett samarbete. Men förhandlingarna gick trögt och även ett försök att köpa tidningen sprack. De frisinnade gav då upp och insåg att det enda alternativet var att starta egen tidning. Det är oklart när och hur länge de här förhandlingarna fördes och när de strandade. Men förmodligen drog det ut på tiden och den liberala gruppen hoppades väl i det längsta. Alltför länge. Det är klart att det var lättare att att överta en redan befintlig tidning än att starta en ny. Men till slut återstod bara att starta egen tidning. Men då hade alltså mycket tid gått förlorad.
2) Det andra skälet handlade om lokalerna. Det sägs att ingen vågade hyra ut lokaler till den nya tidningen av rädsla för att stöta sig med stadens mäktiga högerkrafter. Kanske var det så. Tomt fanns i alla fall på Viktoriaesplanen. Men nybyggnaden dröjde. Man hoppades hitta lokaler att hyra mer centralt. Men även på den punkten måste de frisinnade ha hoppats i det längsta. Och även nu alltför länge. Till slut återstod ingenting annat än att i all hast bygga huset på Viktoriaesplanaden. Med tanke på det sena husbygget, sent anställd personal, den dåliga ekonomin och lika dålig teknisk utrustning är det otroligt att tidningen trots allt kom ut enligt planerna. Ännu mer otroligt är det att tidningen överlevde de första åren. För även om tidningen gick någotsånär ihop så var det brist i kassan lite då och då och det var inte alltid som personalen fick sina löner – i alla fall inte i rätt tid.
VARFÖR NORRA VÄSTERBOTTEN?
Ett annat frågetecken som jag inte riktigt lyckades räta ut är namnet som jag var lite nyfiken på. Varför just Norra Västerbotten?
OK, för oss som har hunnit vänja oss vid namnet efter 100 år känns ju namnet naturligt och självklart. Och i och för sig är det inte märkligt att man tar tidningsnamnet efter orten eller bygden. Många tidningsnamn berättar var tidningen finns: Norrbottens-Kuriren, Örnsköldsvik Allehanda, Gefle Dagblad, Falukuriren, Nya Wermlands-Tidningen, Göteborgs-Posten. Och i Skåne finns Norra Skåne.
Men ändå, namnet Norra Västerbotten ger ju inte riktigt rätt besked. Många frisinnade och liberala i det vi kallar a-kommunerna – Arvidsjaur och Arjeplog var redan från början prenumeranter. Det framgår bland annat av det tidningen skrev vid 50-årsjubileet i början av 1961 om prenumeranter som haft tidningen ända från starten. Kanske hade inte ”gubbarna” som planerade tidningsbolaget några planer på att satsa på inlandskommunerna i Norrbotten. De flesta var ju också från Västerbotten och Skellefteå.
Å andra sidan: Vad fanns för alternativ till namnet Norra Västerbotten? Båda tidningarna som redan fanns, Skelleftebladet och Skellefteå Nya Tidning, hade ju redan ortsnamnet i tidningshuvudet. Att då kalla tidningen för Skellefteå Allehanda eller Skellefte-kuriren eller något sådant skulle inte ha varit så lycket. Risk för att man blandade ihop namnen om inte annat. Och hur skulle man få in Norrbottenskommunerna på ett vettigt sätt i namnet? Enda sättet hade väl varit att på något sätt få in Skellefteälven eller Älvdalen i namnet. För det är ju älven som knyter ihop Skelleftebygden med Arvidsjaur och Arjeplog på andra sidan länsgränsen.
Men, som sagt, troligast är att de frisinnade nere vid kusten inte brydde sig. Och det står också i ”Norra Västerbottens program” som publicerades i ett av provnumren i december 1910 att ”Norra Västerbotten skall mer än någon annan tidning bli organ för norra Västerbotten”. Ingenting mer. Ingenting om Arvidsjaur och Arjeplog – och ingenting om Malå och Norsjö heller för den delen. Men de kan ju till skillnad från a-kommunerna sägas höra hemma i norra delen av Västerbotten. Dessutom hade det några decennier tidigare en kort tid funnits en tidning i Skellefteå som hette Norra Westerbotten. Det låg nära till hands att bara sno namnet. Det var ju ledigt.
Apropå lokalredaktioner. Det dröjde för övrigt mer än 20 år innan NV fick en lokalredaktion i Arvidsjaur. Men det kanske inte säger så mycket. Det är oerhört svårt att hitta något i gamla handlingar om lokalredaktionerna, när de startades till exempel. Man kan i och för sig tycka att startande av nya lokalredaktioner borde ha funnits med, i alla fall nämnts eller redovisat, i till exempel årsredovisningar och styrelseprotokollen. Men icke. Och en förklaring är förmodligen att det oftast handlade om en mjuk övergång. Från tiden med så kallade ortmeddelare eller frilansare som fanns från början och som fick betalt per rad och så småningom även per bild. Till lokalredaktioner med anställd personal. För ortsborna gjorde det kanske inte så stor skillnad.
FICK ÖSTERSTRÖM SPARKEN?
Ett tredje frågetecken som jag gärna sett att man kunde räta ut lite mer gällde den förste redaktören, Ivar Österström. Fick han verkligen sparken? Och i så fall varför?
Det var nämligen så här: Någon i tidningsstyrelsen konstaterade i början av 1912 att valåret 1911, första verksamhetsåret alltså, också blev genombrottets tid för tidningen. Och mycket av framgången tillskrevs redaktör Österström.
Bland annat hette det att Österström ”visserligen var alldeles obekant med trakten, men synnerligen lämplig för uppgiften och kände snart ’varenda människa’ i orten, talade både nykterhet och politik som få och skakade manuskript ur armen nästan hur fort som helst”. Det ansågs att den unga redaktören fört en fläkt av den stora, moderna journalistiken in i den här delen av landet. Kombinationen av hans ”stora” saker och mängden av små ortsnyheter gjorde tidningen känd och i vida kretsar uppskattad. Han var dessutom en duktig och populär talare, vilket inte minst nyttjades vid de frisinnades möten.
Men bara drygt ett år efteråt var tongångarna helt annorlunda. Uppenbarligen var redaktör Österström inte uppskattad av alla eller också hade något hänt under resans gång. Hur som helst, vid ett sammanträde i april 1913 beslöts att till redaktör Österström uttala en önskan om att få tidningens redigering bättre skött. Riktigt vad det var som inte föll styrelsen – eller i alla fall delar av den – i smaken framgår inte. Men tydligen hade Österström börjat ändra på tidningens redigering och kanske även på innehållet. Klagomål hade kommit på att tidningen inte längre stod att känna igen. Lite märkligt med tanke på att det ändå var samma Österström som bara en kort tid innan skapat tidningens stil – och fått beröm för det. Men den fläkt av stor, modern journalistik som han förde in passade kanske inte alla?
Styrelsen uttalade att redaktören borde ”söka få tidningen att bli vad den från början varit, och särskilt vad ortsnotiser beträffar.” Denna dispyt slutade med att Österström sade upp sig och flyttade till Härnösand, där han blev redaktionssekretare för Västernorrlands Allehanda. Han blev senare riksdagsman och talman.
Frågan är alltså: Sade han upp sig – eller fick han sparken?
Att tidningen inte hade någon ersättare klar och att Anton Wikström fick rycka in som en nödlösning talar för att Österström verkligen sade upp sig själv.
Hur som helst, tidningsstyrelse och bolagsstämma var inte eniga. Vid bolagsstämman i juni beslutades att uttala sitt varma tack för det sätt varpå han redigerat tidningen och ”i övrigt arbetat för de syften, som tidningen har till uppgift att främja, förvissad som stämman är, att det under mycket svåra förhållanden startade företaget huvudsaken har herr Österström att tacka för framgången”. Men mot detta beslut reserverade två ledamöter. De tyckte att det räckte med ett kortare uttalande och möjligen ett varmt tack!
Och det är klart, gör man stor sak av detta och till och med reserverar sig, då är man verkligen missnöjd. Men hur många var de egentligen, de missnöjda? Av detta lilla som sägs, eller skrivs, kan man inte utesluta att det fanns tillräckligt många, som stödde Österström eller i alla fall inte tyckte det fanns tillräckligt starka skäl för att sparka honom. Kanske hade Österström kunnat stanna – om han verkligen ville det. Och skälen till en bråket? Var det enbart redigeringen av ortsnotiser det gällde, alltså sättet att göra tidningen? Kom ihåg att på den här tiden fanns ingen klar uppdelning mellan redaktörsrollen och opinionsbildaren. Österström var heller inte bara tidningsman utan även politiker. Kanske handlade det i stället eller i alla fall även om politik? Om missnöje med den politik och de åsikter som Österström förde fram i tidningen.
Dessutom, om man är tillräckligt konspiratoriskt lagd, kanske handlade det om maktkamp? Kampen om makten över tidningen. Och handlade det på något sätt om en maktkamp, ja, då var riksdagsmannen Anton Wikström också inblandad. Frågan är bara hur mycket.
ANTON WIKSTRÖM TOG ÖVER
För när vi pratar om frågetecken ska vi veta att det också finns frågetecken kring Anton Wikström och hans roll i detta tidningsäventyr. Han utpekas som tidningens grundare och sant är att han spelade en stor roll när tidningen startades. Men det fanns också andra som spelade betydande roller, inte minst när det gällde det praktiska och ekonomiska.
Och Anton Wikström var ju varken redaktör eller hade någon annan ledande befattning de första åren. Vilket i och för sig inte var underligt. Wikström borde, som jag konstaterar i boken, egentligen ha varit mycket tveksam till att engagera sig alltför mycket i starten av en tidning just vid den här tiden. Han hade bildat familj och äldsta dottern Anna-Lisa föddes i april 1910. Han var alltså nybliven pappa och fler barn skulle det bli de närmaste åren. Dessutom siktade han alltså på en riksdagsplats vid 1911 års val. Och han bodde i Jörn, sex mil från Skellefteå.
En småbarnsförälder i Jörn, som större delen av året ska befinna sig på sin arbetsplats i Stockholm, borde kanske ha annat att tänka på än att starta en tidning i Skellefteå. Speciellt som kommunikationerna var som de var den tiden.
Och situationen var inte ett dugg bättre 1913 när bråket om redaktör Österström skedde. Men familjesituationen kom tydligen i andra hand. Det framgår inte av protokollen hur engagerad Wikström var och vilken ställning han tog i redaktörsfrågan. Det enda vi vet är i stort sett att han sedan tackade ja till erbjudandet att ta över tidningen.
Och vi kan bara konstatera, maktkamp eller inte. Det var i det här läget som Wikström klev in och tog greppet över tidningen. Ett grepp som han sedan aldrig släppte.
Han blev alltså i ett enda svep redaktör, ansvarig utgivare och verkställande direktör – och så småningom också majoritetsägare. Bättre grepp om en tidningsrörelse kan man inte ha. Frågan är bara om han gjorde allt detta mycket målmedvetet och planerat – eller om han mer eller mindre tvingades in i rollen.
Att han tog på sig redaktörsrollen och även blev verkställande direktör när Österström plötsligt slutade sommaren 1913 kan ju naturligtvis förklaras med att tidningen hade hamnat i en svår situation och att Wikström kände ett visst tryck att rycka in och försöka rädda situationen. Kanske var det till och med tänkt som en nödlösning bara för en kortare tid. Mycket tyder på det. Men det går inte heller att utesluta att Anton Wikström hade bestämt sig för engagera sig mer i tidningen. Även ekonomiskt.
Hur som helst, Wikström skulle naturligtvis få hjälp med att sköta tidningen när Österström slutade. Det pratades om biträde av en skollärare och andra som ”han i övrigt funne nödigt att för detta ändamål anlita”. Det blev också lite provsoriskt under det följande året. Men 1915 anställdes en redaktör som hette Zolo Sterner som Anton Wikström uppenbarligen hade fullt förtroende för. Sterner, som skulle stanna på Norran i 40 år, tog hand om det dagliga slitet på redaktionen samtidigt som Wikström kunde fortsätta som ansvarig utgivare – och politiker.
Men Wikström nöjde sig alltså inte bara med att vara chefen på tidningen utan köpte också upp aktier i tidningen. Och än en gång kan man fråga sig om det var medvetet eller om situationen var sådan att han mer eller mindre kände sig tvingad att agera. Förmodligen var det sistnämnda som gällde till att börja med. För vi ska komma ihåg att tidningsrörelsen inte alls gick bra de första åren, det var röda siffror flera år i bokföringen och först 1917 blev det en liten utdelning till aktieägarna. Många aktieägare kände sig oroliga och ville sälja. Förmodligen började Wikström köpa upp dessa aktier när situationen förändrades 1916. Fram till dess fick nämligen ingen äga mer än fyra aktier men principen övergavs nu samtidigt som 300 nya aktier gavs ut.
Ett tillfälle som Wikström utnyttjade och året efter redovisades på bolagsstämman att han var den näst största aktieägaren. Och i fortsättningen kan man nog utgå ifrån att han mycket medvetet och planerat ägnade sig åt att även ta den ekonomiska makten över tidningen. Två år senare hade han också en klar majoritet vid bolagsstämman 1919, 240 aktier medan övriga aktieägare aktieägare på stämman inte ens kom upp till 100 aktier tillsammans. Han fortsatte att köpa upp och när han dog 1935 ägde han 435 av de 500 aktier som fanns.
Avslutningsvis: det hände mycket under det första decenniet. Däremot blev det lugnare under 20-talet. Tidningen stärkte sakta men säkert sin ställning och intäkter och upplaga ökade. Men å andra sidan, den bilden kanske inte är helt korrekt. Orsaken till att det var lugnt på i alla fall på ytan kan förklaras med att bland annat styrelseprotokoll och protokoll från bolagsstämmorna blev mycket kortfattade. Inte så underligt. Man insåg väl på tidningen det lönlösa i att föra protokoll när det var lite av one-man-show. Det var ju ändå bara var en person, Anton Wikström, som bestämde.
Lite synd naturligtvis för oss vill granska tidningens historia. Och naturligtvis kan man också beklaga att han inte fick leva lite längre – han var 59 år när han dog. I så fall hade han kanske på ålderns röst skrivit sina memoarer och då hade många av de frågetecken jag talat om förmodligen varit ordentligt uträtade.
Många kapitel handlar förstås i fortsättningen om andra generationen. KH Wikström hade inte ens fyllt 22 år när pappan dog. Hans svåger, min pappa, Simon Enqvist var 26. De tog över tidningen och ledde den i 40 år. Eller kanske ska man säga: de byggde vidare på den grund som Anton hade skapat och skapade ett stabilt tidningshus. Och då tänker jag både bildligt sett och på huset på Kanalgatan.
Jag sade tidigare att jag börjar väl skriva och så får vi se. Och lite drygt tre år senare när jag var klar tyckte jag faktiskt att det räckte. Det skulle bli en bok på sådär 250 sidor och då fattades fortfarande sista kapitlet och, framför allt, det fanns också mycket bilder att använda. Det blir en tillräckligt tjock bok.
Då har jag ändå inte skrivit så mycket om journalistiken, om stora händelser som tidningen skildrat, hur redigeringen förändrats genom åren och så vidare – utan mer om företaget Norra Västerbotten.
Jag ser framför mig en tjusig presentbok som Norrans läsare helst ska lusläsa. Ja, kanske inte alla, men i alla fall de flesta. Och även om historiken nu går som följetong på webben, så lever förhoppningarna om den där tjusiga presentboken. Men det blir i så fall i slutet av året. Strax innan Norran fyller 100 år.”