Lövångers Hembygdsförening lämnar månadens inslag.
Författare: Anund Lindholm
Bondesamhället kännetecknades förr av självhushållning, d v s det mesta som konsumerades i hushållet tillverkades också i samma hushåll. Det fanns därför inte någon marknad för försäljning av produkterna som kunde ge penninginkomster. Pengar behövdes ju ibland, t ex för att betala ”utlaga” (skatten) eller för att inhandla mera exotiska varor på marknaderna.
Några produkter fanns det dock som kunde ge penninginkomster. Skogsprodukter som vi känner idag fanns dock inte. I vissa trakter, särskilt i närheten av gruvor, blev kolningen en viktig syssla. I våra trakter kom ved från skogen att användas i tillverkningen av tjära, pottaska och salpeter.
Beträffande tillverkningen av pottaska just i Hökmark har museimannen Ernst Westerlund skrivit en tidningsartikel 1949. Han har refererat ett byastämmoprotokoll från Hökmark den 24:de februari 1837 då man beslöt införa ett förbud mot all användning av skog för pottasketillverkning. Pottaska tillverkas ju av aska från lövträd, framför allt björk. Antagligen höll skogen helt enkelt på att ta slut. (Vi måste komma ihåg att skogen var oskiftad och alltså kunde utnyttjas av alla, både bönder och torpare.) Bötesbeloppet man kom överens om för överträdelse var enormt; ”sex riksdaler och 32 shilling Banco för hvarje nyttigt växande träd” som användes för framställning av pottaska. Enligt E W värderades en ko till 12 à 13 riksdaler vilket ger en uppfattning om hur högt bötesbeloppet var. Pottasketillverkningen bör ha upphört direkt.
Salpeter, eller kaliumnitrat, KNO3, som är den kemiska beteckningen, var ur statens synvinkel mera betydelsefull. Den behövdes i kruttillverkningen. Svartkrut består av 15% kol, 10% svavel och 75% salpeter. Salpetern utgör oxidationsmedlet när kolet brinner och man får en explosion.
Krut uppfanns av kineserna och började användas i Europa under sen medeltid. Som jag skall ta upp längre fram kan man tillverka salpeter genom urlakning av urinindränkt jord. Gustav Vasa beslöt att jorden under böndernas ladugårdar var statens egendom. Ladugårdarna var ju mycket enkla den tiden och kanske hade de endast jordgolv. Kungens folk kunde alltså när som helst komma och skyffla ut golvet och bonden fick ersätta det med ny jord. Så småningom blev bönderna skyldiga att leverera salpeter till staten. Under 1600-talet kom denna skyldighet att ersättas med en salpeterskatt.
Men någonstans skulle salpetern tillverkas och tydligen kom en stor del av den att tillverkas i Finland. När Sverige förlorat Finland 1809 kom behovet för leveranser från våra trakter att öka. Den förste salpetersjudaren i Lövånger var troligen Jonas Öhmark, född i Önnesmark men bosatt i Hökmark. Han bodde på den gård som Ingemar Andersson nu innehar.
Jonas Öhmark avled som 36-åring år 1833 men både änkan och professionen övertogs av Jöns Ersson Öhman, född i Daglösten. Fram till sin död 1871 kom han som salpeter-sjudarewerkmästare att administrera salpetertillverkningen i Lövånger.
Jöns Öhman fotograferad c:a 1865 med förtjänstmedalj.
Tillverkningen av salpeter var en tidsödande och smutsig process. En uttömmande beskrivning av den har givits av Karl Eriksson (n´Karl-Ersa, Hökmark 15) i tidskriften Västerbotten, 1936. Jag tycker att den är så uttömmande att jag återger den in extenso.
Om salpetertillverkningen i Lövånger
Författare: Karl Eriksson
Till de nedlagda yrkena torde väl salpetersjudningen i Västerbotten vara att räkna. Då det troligen icke numera finnes så många, som varit med om detta arbete, har jag med redaktionens tillåtelse velat lämna en kort beskrivning därav jämte en liten överblick över denna näringsgrens historia.
Hur gammal salpetertillverkningen är i Skandinavien, har jag mig icke bekant, men den torde ha pågått från den tid, då krutet började användas. Före 1808 – 1809 års krig lär Sveriges hela behov av salpeter ha fyllts från Finland, men sedan detta land vid fredsslutet måst avträdas till Ryssland, blev det angeläget att inom det egentliga Sverige åstadkomma en produktion av denna nödvändighetsvara, och det ansågs lämpligt att förlägga tillverkningen till Västerbotten, varigenom allmogen i denna landsända skulle erhålla en icke föraktlig inkomstkälla. Genom överhetens försorg engagerades några instruktörer från Finland, premier utbetalades till en början för anläggande av ”plantlador”, och på statsverkets bekostnad anskaffades för varje socken några stora kopparkittlar, vilka mot en viss avgift per dygn fingo lånas under den tid på hösten, då sjudningen pågick. Framställningen gick så till, att man hemkörde myriord, som efter torkning utbreddes i fotstjocka lager på salpeterladornas golv samt på vindarna till ladugård, stall, gödselhus, port och foderlada m. m. Dessa myrjordslager indränktes med all den urin, som på något vis kunde tillvaratagas, varjämte högarna allt som oftast omskyfflades för att nya ytor skulle komma i beröring med luften. Efter ett och ett halvt till två års lagring under trägen ans började salpeter utvittra ur det översta jordlagret, och nu kunde sjudningen vidtaga. För denna erfordrades en hel arsenal av större och mindre träkar och först och främst de båda stora jordkaren, mätande sex a sju fot i diameter. I dessas botten lades ett underlag av bräder, halm och granris, varpå salpeterjorden nedskyfflades och karet fylldes med vatten till brädden. När så detta stått och ”dragit” ungefär ett halvt dygn, avtappades den första luten (till kitteln, Anunds anm.), och kokningen kunde börja, varefter karen ånyo fylldes med vatten för utdragande av den salpeter, som kunde finnas kvar i jorden. När denna andra lut efter ytterligare ett halvt dygn avtappats i ett särskilt kar, tömdes de stora jordkaren, och ny jord ifylldes, varpå den sist tagna luten östes i dessa för att få den nya luten så stark som möjligt. Dennas koncentration kunde man lätt undersöka genom att låta några droppar falla på nyss utbrunnet och glödande kol. Allt eftersom vattnet avdunstade och kolet återtog sin röda färg, började de utkristalliserade salpeterpartiklarna att under livligt fräsande förbrinna med violetta lågor.
Botten till det stora salpeterkaret i Hökmark (visas av Ludvig Lindholm. Ser väl ut som ett lock. Dessutom två låga kar för krämpen. Anunds anm.)
Fotograf: Bror Hansson, Bissjön
Foto från Umeå Museum
När så genom oavbruten kokning natt och dag under 3 à 4 dygn återstoden i kitteln blivit så koncentrerad, att, om något därav dröps på en yxegg, dropparna genom den hastiga avkylningen genast stelnade och med bibehållen form kunde med en trästicka föras över eggen till den andra sidan, kvarlämnande blott en aning ”moderlut”, då släcktes elden under kitteln, och ”krämpen”, som den färdigkokta luten kallades, östes upp i ett särskilt kar. Därpå fylldes kitteln med ny lut, och kokningen började på nytt. När krämpen svalnat till ungefär kroppstemperatur, östes den över i vida och grunda träbaljor, i vilka lagret icke fick vara mer än en tvärhand djupt. Då dessa baljor stått minst ett dygn, hade salpetern kristalliserat ut på bottnen och kring väggarna, och man kunde försiktigt avhälla moderluten och taga vara på salpetern. Vid klar, torr och kylig väderlek gick kristallisationen bäst. Som all salpeter naturligtvis icke utkristalliserade, tillvaratogs moderluten omsorgsfullt och späddes i kitteln till nästa krämp. Så fick kokningen pågå natt och dag, till dess all jorden var urlakad, vilket, med krämp var tredje dag, kunde ta 2 à 3 veckor eller mer, beroende på mängden. Om det lyckades riktigt väl, kunde på denna tid utvinnas från 35 till 40 à 50 lispund salpeter. Denna måste för att inlösas av statsverket renas genom förnyad upplösning och kristallisation. Detta arbete företogs på senhösten eller förvintern. Man använde därvid vanliga järngrytor, i vilka saltet löstes i minsta möjliga mängd vatten. Den mättade lösningen östes kokhet i baljorna men nu till 7 a 8 tums höjd, varefter träpinnar utlades kors och tvärs att flyta på ytan. Eftersom lösningen kallnade, avsatte sig salpetern som halvgenomskinliga, sex- eller åttakantiga kristaller av en blyertspennas grovlek och flera tums längd. Ju större och klarare kristallerna voro, desto säkrare kunde man vara, att produkten efter noggrann torkning skulle godkännas av de stränga uppbördsmännen.
Salpeterkar i Hökmark. Fotograf: Bror Hansson, Bissjön. Foto från Umeå Museum.
Återstod så forslingen till Umeå, där genom länskungörelse uppbörden för varje särskild by var utsatt till en viss dag, vilken det gällde att noga passa, hurudant vädret och väglaget än var. Finnarna, som förlorat en god inkomstkälla, tillverkade fortfarande något salpeter, som de i smyg försökte sälja till västerbottensbönderna till lägre pris än det, som statsverket betalade. Att utnyttja detta lurendrejeri var emellertid strängt förbjudet, och varje leverantör måste vid uppbörden förete en av kommunalstämman eller dess ordförande vitsordad skriftlig försäkran, att han ”i egen plantlada” tillverkat så och så många lispund salpeter. När så granskningen och vägningen voro lyckligt överståndna, återstod det, som var trevligast av alltsammans, nämligen att med vågsedeln i fickan gå till landskontoret och uppbära betalningen. Denna erhölls vanligen i nya, ovikna sedlar, och med dessa väl förvarade i plånboken kunde man med glatt mod anträda hemresan.
Det mindre salpeterkaret (bör väl vara -kitteln eller -pannan, Anunds anm.) i Hökmark (visas av Henrik Granlund, Anunds anm.)
Fotograf: Bror Hansson, Bissjön
Foto från Umeå Museum
De kontanta medel, som genom salpeterhanteringen tillfördes allmogen, voro i dessa penningeknappa tider både välbehövliga och välkomna. Men saken hade ock en annan sida. Då jorden gick miste om all den flytande spillningen, blev den småningom utarmad och skördarna allt magrare. Detta hade till följd, att intresset svalnade, och salpeterproduktionen avtog allt mer. Slutligen voro två dagar tillfyllest för uppbörden, och av dessa upptogs den ena av Hökmarks by i Lövånger, som då ensam levererade lika mycket salpeter som hela det övriga länet. Lövånger var bland samtliga socknarna den största producenten. Först på 1880-talet upphörde tillverkningen fullständigt. Avgälden för de förutnämnda stora kopparkittlarna var 12 skilling per dygn. Då i Lövånger så mycket hade influtit och erlagts till statsverket, som motsvarade kittlarnas penningvärde, utverkade dåvarande kassaförvaltaren, kronouppsyningsmannen assessor J. O. Dyhr i Gammelbyn, att dessa fingo stanna i socknens ägo. Avgälden uppbars fortfarande och kom att bilda en fond, salpeterpannekassan, som i första hand var avsedd för anskaffande av nya kittlar, allt eftersom de gamla förbrukades. Fonden tillväxte ansenligt och skall, då den var som störst, ha uppgått till 25.000 riksdaler. Då salpeterhanteringen avtynade, togs den i anspråk för andra ändamål än det ursprungliga och fick bl. a. bekosta reparationer av gamla komministergården och gamla sockenstugan ävensom anskaffande av tvenne järntrappor för kyrkans räkning. Slutligen fick återstoden på förslag av författarens fader, hemmansägaren Anton Eriksson i Hökmark, som länge var fondens förvaltare, ingå som grundplåt i det för socknen upprättade brandstodsbolaget.
Så långt Karl Eriksson. Nog är det anmärkningsvärt att bönderna kunde genomföra en sådan delikat tillverkningsprocess. Men vad är det egentligen som händer när urinämne omvandlas till salpeter. Nödvändiga ingredienser är alltså ett kvävehaltigt material (urin) och kaliumhaltig jord. En lärobok i kemi beskriver det som ”jäsning av kväverikt organiskt material under nitratbildning i kaliumrika jordlager”. Om jag förstått saken rätt är bakterier involverade i det som läroboken kallar ”jäsning”. Kaliumnitrat är ju ett gödningsmedel och processen är väl i naturen nödvändig för att göra det möjligt för växterna att ta upp kväve. Karl Eriksson kommer också in på nackdelen med salpeterframställningen; att jorden utarmades i brist på gödsel. Urinen bidrar ju med huvuddelen av näringsinnehållet i naturgödsel.
Hanteringen av urinen kan inte ha varit särskilt trevlig. Oftast hade man byggt gödselrännan i ladugården så att urinen kunde skiljas av och fick rinna ner i en så i gödselrummet. Därifrån skulle urinen transporteras och hällas över jorden i salpeterladan eller i andra utrymmen som användes. Som Karl Eriksson nämner användes delar av ladugårdsbyggnaden, t ex innertaket ovanför fähuset, för placering av salpeterjorden. Man kan tänka sig att detta gav ett tillskott till odören (”fustävun”) som vi nutidsmänniskor skulle haft svårt att stå ut med. Speciella hus för salpeterjorden, salpeterlador, fanns på de flesta gårdarna, det kan man se i uppräkningen av hus vid hemmansdelningar t ex. Som framgår av bilden nedan var det ganska stora hus; jorden breddes ut i två våningsplan.
Salpeterlada i Lövånger. (ej Hökmark)
Foto från Umeå Museum
Salpeterframställningen var noggrant reglerad och administrerad. På sockenstämman skulle först bönderna i början av året meddela ungefär hur mycket salpeter de skulle tillverka. Detta för att förhindra fusket med importerad salpeter från Finland. Jöns Öhman hade sedan ansvar för att kontrollera tillverkningen och administrera utlåningen av pannorna. I ett sockenprotokoll från 1836 fördelades de 5 pannorna på 41, 41,40, 40 resp 34 lador, dvs i Lövångers socken fanns 196 salpeterlador. Panna 4 begagnades av Bodan, Hökmark, Daglösten samt 4 lador i Bissjön.
Av ett protokoll från 1837 framgår att antalet lador sjunkit till 175. I Hökmark fanns 14 lador. Där ser man också att den bonde i Hökmark som tillverkade mest salpeter var Anders Morén: 23 lispund (196 kg). Den som tillverkade minst var soldaten Eric Brandt som redovisade 1 lispund och 10 skålpund (~ 13 kg). I en bouppteckning från 1841 finns upptaget 5 lispund ”oluttrad salt(!)petter” à 5 Rd. Anders Morén hade alltså en inkomst av nära 100 Rd men sedan avgick naturligtvis avgift för hyran av salpeter pannan.
Salpeterproduktion i socknen:
|
År
|
Salpeterproduktion (lisp.)
|
|
1827
|
109
|
|
1828
|
238
|
|
1830
|
191
|
|
1831
|
429
|
Karl Eriksson kommer in på den trevligaste delen av arbetet, transporten och försäljningen av salpetern. Transporten gjordes i specialbyggda slädar som den på bilden nedan. Eftersom all salpeter från en viss by köptes upp i Umeå på en bestämd dag blev det en lång fora med slädar. Efter försäljningen var forbönderna stadda vid kassor och det kunde väl bli litet uppsluppet och vått. Tydligen fanns det också en viss risk (inbillad eller inte) för överfall och rån vid hemfärden. Det berättas att förre soldaten Anders Ramstedt, som väl varit med i kriget i Norge 1813, följde med som bodygard. Dag Färm har vidare hört berättas att Ramstedts son Jonas Andersson, n´Jon-Annersa, som tydligen var en hetlevrad person, kommit i delo med en bonde från Täfteå, som mötte foran. Jonas tyckte att Täftebonden skulle väja. När denne inte gjorde det steg Jonas av och vräkte hela Täfte-ekipaget, både häst och släde, av vägen.
Salpetersläde (Foto ur boken ”Bäcks by”)
Karl Eriksson uppger att salpetertillverkningen upphörde under 1880-talet men statens uppköp av salpeter slutade 1894, och jag har hört att i Daglösten tillverkade man salpeter in på 1890.talet. Därmed var en epok i den västerbottniska bondenäringen över. Den verksamhet som då blev mera givande var antagligen försäljningen av trävaror (t ex täljda sparrar, som var en stor utförselvara i Kallviken). Och åkermarken kunde åter få en fullödig gödsel.