SKEFO lämnar månadens inslag.
I år är det 160 år sedan Skellefteå fick sina stadsrättigheter. Ingvar Lundmark har i boken ”Skellefteå – en 150-årig historia” berättat om vad som hände 1845 och åren närmast före.
Den 11 september 1845 undertecknades på Stockholms slott den ansökan som Skellefteborna skickat in, med anhållan om att Skellefteå skulle erhålla stadsrättigheter.
En ansökan som alltså beviljades och som bekräftades med en ämbetsskrivelse som omfattade åtta sidor. I brevet uppdrogs åt landshövdingen att för kronans räkning inköpa hemmanen nr 6 och 8 i Norrböle by. Köpen undertecknades den 13 oktober och godkändes av kungen den 6 november. Ett krav för att erhålla stadsrättigheter var också att en kanal skulle grävas för att avleda vatten och ge en fastare grund för den kommande bebyggelsen.
Här återges första sidan av skrivelsen som ankom de styrande i Skellefteå den 2 oktober, och som bekräftar att nu har Skellefteå fått sina stadsrättigheter men kung Oscar I hade inte själv undertecknat Skellefteå stadsprivilegier.
Det hade i stället fyra andra höga herrar gjort. Det var stadsministern för utrikes ärenden, (1842-1848) Albrecht Elof Ihre, finansministern (1845-1847) och chefen för civiIdepartementet (1840-1847) Olof Immanuel Fåhraeus, chefen för sjö- och försvarsdepartementet (1844-1848), Carl August Burchard Gyllengranat, samt konsultativa statsrådet (1844-1848), Arvid Gustaf Faxe.
Bakgrund
Hur Skellefteå blev stad
Att Skellefteå skulle förläggas just på den plats där staden, nu ligger, det var långt ifrån någon självklarhet.
Det var köpmännen i Piteå och Umeå som hade handelsrättigheterna i Skellefteå och de var inte alls glada åt tanken att få en konkurrent i form av en ny stad med därtill hörande handelsrättigheter.
Det var Piteå som ansvarade för den administrativa handläggning som fordrades i Skellefteå och det var Piteå som hade fått privilegium på handel i Skellefteå och Burträsk socknar. Och så länge Skellefteå inte hade eget burskap (rättighet att bedriva handel) var det affärsmännen i Piteå och Umeå som skötte affärerna. Affärsmännen i Skellefteå hade inga möjligheter att på laglig väg inordna sig i det affärsliv som ändå florerade i staden. Naturligtvis smusslades det och gjordes affärer ändå men någon riktig omfattning gick det ju inte att få på affärerna så länge man saknade lagliga rättigheter att bedriva handel.
Lång dragkamp
Affärsrättigheterna i Skellefteå hade under århundraden varit en dragkamp mellan Piteå och Umeå. I Umeå ansåg man att man åtminstone borde få handelsrättigheterna i Burträsk. Men det gick inte så bra och då ändrade sig Umeborna och började plädera för frihandel. När reglerna om handelsrättigheterna efter hand mjuknade, började också Umeborna att allt mer nästla sig in i Skellefteås affärsliv.
I Skellefteå visste man sig inte riktigt något råd om hur man skulle få ordning på affärslivet. Att ständigt tvingas se på hur affärsmännen från grannstäderna kom med sina lager och sedan åkte tillbaka med stinna börsar, det kände inte bra.
Djärv idé
Men så kom den nyvordne kyrkoherden Nils Nordlander med en idé som också tidigare hade varit omlopp; man skulle ansöka on stadsrättigheter! Det var en tanke som snabbt slog ordentlig rot hos Skellefteborna och de styrande. Naturligtvis reste sig Pitebor och Umebor mot denna hemska tanke.
Till Kåge
När det nått därhän att Nordlanders idé började verka genomförbar, då kämpade Piteborna för att staden skulle förläggas till Kåge där det fanns både hamn och gott om utrymme. Kåge var ju en plats där det ett tag fanns planer på att återuppbygga Piteå efter den förödande branden 1666. Men Umeborna tyckte att om Skellefteå ändå skulle bli stad, så skulle den förläggas närmare dem, fast inte kring landskyrkan där den mesta bebyggelsen då låg, eftersom där inte fanns tillräckligt med utrymme.
Nils Nordlander ville inte heller att staden skulle byggas alldeles i närheten av kyrkan. Han hade fått mer än nog av att ha det myckna superiet och bråken under marknadsdagarna alldeles inpå knutarna. Han gick på Pitebornas linje och föreslog att den nya staden skulle förläggas till Kåge.
När frågan kommer upp i kommerskollegium förordades förslaget om Kåge. Vid det här laget hade Umeborna kommit in med en ansökan till Kungl Maj:t om att en köping skulle anläggas i Skellefteå men att köpingen skulle höra under Umeå.
Även denna anhållan underställdes den allmänna sockenstämman i Skellefteå som behandlade frågan på en sommarstämma 1841. Och det var nu som ordföranden, dr Nils Nordlander framförde tanken att ansöka om stadsrättigheter, och det var då han höll det anförande som skulle sluta med att Skellefteå blev stad.
Underhållningsskyldiga
Han framhöll bl.a. risken med att handelsmännen i Umeå och Piteå, med sina handelsrättigheter i Skellefteå, på sikt riskerade att ställa till stor skada. Om någon av dem kom på obestånd så skulle de hitresta affärsmännen, deras familjer och anställda, bli kvar i Skellefteå, och socknen skulle få stå för underhållet och de skulle bli en stor ekonomisk belastning för socknen. Det återstår bara en utväg att till socknens och handlandes fördel avgöra denna fråga, sa han. Och det är att en stad med stapelrätt och särskild styrelse bleve här grundad.
Överraskande upptäckt
I samband med detta gjorde man också den överraskande upptäckten att sjöfarten i Skellefteå var mångdubbelt större än i stapelstaden Piteå. Trots detta måste Skellefteborna klarera sina fartyg i Piteå och betala dyra avgifter. Under åren 1836-1840 hade 16 fartyg utklarerats till utrikes ort i Piteå medan 89 klarerats i Skellefteå.
Nils Nordlander frångick nu sitt tidigare förslag att förorda stadens förläggande till Storkåge och föreslog att staden skulle anläggas i Norrböle by och sockenstämman ingick till Kung Maj:s med ett förslag att Piteås och Umeås ansökan skulle avslås.
Samma år anhöll också egna företagare och hantverkare i Skellefteå hos Kungl Maj:t om att privilegier skulle utfärdas för en stapelstad i Norrböle by och att de själva måtte bli antagna som borgare. Uppenbarligen hade modet vid det här laget vuxit sig riktigt starkt hos företagarna i Skellefteå, de djärvdes till och med föreslå att stapelrätten skulle överföras från Piteå till Skellefteå.
Montgomery avstyrkte
Den nyblivne landshövdingen i Västerbotten, Gustaf Montgomery, som fick hand om ärendet, avstyrkte bestämt förslagen från borgarna i Piteå och Umeå. Vad platsen för stadens anläggande gällde, ansåg han att Norrböle bys mark var den lämpligaste. Här fanns tillräckligt utrymme för tomter, torg och breda gator.
Här möttes vägarna från Burträsks, Norsjös och Jörns församlingar och närheten till Vitberget där man kan hämta byggnadssten, ansåg han också vara en fördel. Här fanns dessutom både postkontor, apotek, tullinspektion, läkare och närhet till kyrkan. Montgomery skickade sitt yttrande till kommerskollegium där han föreslog ”… i underdånig tacksamhet att staden ska få bära konung Karl Johans namn. Skulle denna underdåniga anhållan icke bliva bifallen måtte staden få namnet Skellefteå”.
Dragkampen över
Därmed började den långa dragkampen om handelsrättigheterna i Skellefteå mellan Piteå och Umeå att närma sig slutet, en kamp där Skellefteå skulle avgå med segern. Och det kan ju finnas anledning att undra över om Skellefteå över huvud taget skulle ha blivit stad om inte Piteå och Umeå så till den grad hade slagits om godbitarna i Skellefteå. Eller om inte Nils Nordlander blivit kyrkoherde i Skellefteå. Eller om inte landshövding Gustaf Montgomery så seriöst tagit itu med stadsfrågan. Eller om…
Ägobyten fördröjde
Vissa erforderliga ägobyten av mark gjorde dock att det dröjde ett par år innan en stadsplan kunde upprättas. Men i november 1844 kunde landshövdingen meddela att de furtenbachska hemmanet kunde inköpas för 5.000 riksdaler.
Den 20 december 1844 godtogs stadsplanen, men först när hemmansköpen var avslutade under 1845 fick Skellefteå kunglig sankion.
Fyra affärsmän och en kopparslagare
1846 fanns det i Skellefteå flera köpmän som sökt och erhållit s.k. burskap. Dessa var fyra affärsmän, en kopparslagare, en guld- och silverarbetare, en repslagare, en bokbindare och en kardunmakare (garvare).
Skellefteå hette Skeldepth
Bakom stadsnamnet Skellefteå ligger ett gammalt älvsnamn. I ett rev från 1327 framgår det att Skellefteälven då kallas för Skeldepth och Skeldapth. Lapparna kallade den för Själdut 1844, framgår det av Abraham Hülpers anteckningar. Grundformen verkar ha varit Skeldoft. I Erik av Pormmerns jordabok från 1413 är namet Skellta. Var namnet ursprungligen komner ifrån och vilken innebörden var, det vet man inte.
Inte mycket till stad …
Det var inte mycket till stad när Skellefteå fick sitt privilegium 1845. Inom det nya stadsområdet låg bara tre bostäder.
Största delen av staden bestod av uppodlade ängar, men här fanns också en del blötmark.
När Kunglig Majestät 1846 upprättade en stadsplan över den nya staden, bestod den av ett område omfattande Kanalgatan/älven i norr – söder och Boströmsbäcken. – Tjärhovsgatan i öster – väster.
Det kan behöva förklaras att Boströmsbäcken rann norr – söder mellan Skeppargatan och E 4.
Stadsgränsen i väster följde inte exakt vad som senare skulle bli Tjärhovsgatan, utan även delar av nästa kvartersområde ingick i den nya staden.
Bara tre bostäder
Inom det nya stadsområdet låg alltså bara tre bostäder. Längst västerut, vid älven mellan Tjärhovsgatan/Köpmangatan, låg ett bostadshus med tillhörande byggnader. Här bodde tjärvräkaren och nattvakten Per Eric Norqvist och hans hustru Christina. (Strandgatan 16 – 18). På tomten intill Strandgatan 20, bodde pumpmakare Johan Axel Wåhlberg med nustru Stina Cajsa.
Längst österut, mellan Skeppargatan och E 4 (där Strandgården nu ligger) låg också ett bostadshus intill älven. Här bodde änkan Stina Caisa Boström, änka efter Jonas Boström. Efter dessa har Boströmsbäcken fått sitt namn. I samband med stadsbildningen flyttades 12 lador till ägarnas nya marker utanför staden.
Herrgården flyttad
I absoluta centrum av vad som blev stad fanns bara något år före stadsplanens upprättande en herrgård, som kronolänsman och hovkamrer Nils Clausén byggt omkring 1830. Byggnaden kallades för Hägglund och låg en bit in på tomten i hörnet av Nygatan/Stationsgatan, norr om den plats där nuvarande Stadshotellet ligger.
Strax innan stadskartan upprättades flyttades herrgården, förmodligen till Lejonström och därifrån omkring 1920 antagligen till kvarteret Lärkan (Televerket) där den i så fall står kvar än idag. (Enligt Per Andrés forskning).
Gårdens åttakantsloge stod fortfarande kvar vid stadsbildningen.
En smal väg kom slingrande över stadsgränsen västerifrån efter älvstranden. Öster om Stationsgatan började den sakta kröka mot norr fram till Boströmsbäcken där en bro ledde vägen vidare österut, mot Morön.
Stadsborna var bönder
Under många årtionden efter stadsbildningen var de allra flesta stadsbor också bönder. Ägorna och ladugårdar låg strax utanför staden.
…men ingen ödebygd.
Någon ödebygd var Skelleftetrakten långt ifrån vid den tidpunkt då Skellefteå blev stad. Det fanns mycken bebyggelse alldeles inpå knutarna och runt omkring låg byar med stora jordbruk.
Vadställe avgjorde
Man kan undra varför staden förlades just på den plats där den i dag finns. Svaret är med stor sannolikhet – vadstället.
När den första kyrkan byggdes var det nog vadstället över älven som bestämde platsen för kyrkbygget. De som kom kustvägen söderifrån upp till Skelleftebukten fann att där var det omöjligt att ta sig över. De svängde mot väster och följde älvens södra strand upp till Lejonströmsforsen, tidigare kallad Storforsen. Här fanns ett vadställe vid den plats där de första kyrkorna byggdes.
En naturlig plats för både kyrka och marknadsplats är där ett viktigt vägstråk korsar en älvdal. Att sedan staden kom att förläggas intill både marknadsplats och kyrka var kanske inte så konstigt.
Fotnot 1: Stapelstadsrättigheten innebar rättigheter att handla med utlandet och rätt att uppbära tolag, d.v.s. att staden utöver tullavgifter också kunde ta ut en avgift som tillföll en stapelstad. Skellefteå beviljades inte stapelstadsrättigheter därför att staden ansågs ”Ligga upp i landet” och fick därför nöja sig med att bli en uppstad. Först vid den sjätte framställningen, den 4 november 1881 erhöll Skellefteå stapelstadsrättigheter, men fick däremot aldrig rätt till den eftertraktade tolagsersättningen.
Fotnot 2. Att äga burskap innebar att man hade rätt att sälja varor. Sålunda behövde också fabriksägare och hantverkare burskap för att på laglig väg kunna sälja vad de tillverkade.