Författare: Lars Jonsson, SKEFO
Varje år, vid midsommartid, får Skellefteå kyrkstad plötsligt liv igen. Fönsterluckor öppnas och dörrar ställs på vid gavel. Allt instängt vädras ut, efter en lång vinter. Det luktar nyskurat och fräscht på långt håll.
Så har det gått till i flera hundra år. – Vår Kyrkstad finns ju dokumenterad på karta sedan år 1648 och de första ansatserna kan ha tagits redan på 1400-talet.
Midsommarfirande i Bonnstan 1955.
På samma gång som mycket är sig likt från år till år, finns också skillnaderna. Förr kom man vandrande, så småningom åkande med häst. Nu har lastvagnen och trillan med sina slamrande hjul fått vika för bilar, som med spinnande motorer rullar in bland stugorna. – Livet har blivit bra mycket bekvämare, jämfört med våra fäders kamp för livsuppehället.
Även stugornas antal är ett annat. Grävningar år 1932 i sluttningen mellan landsförsamlingens församlingsgård och nuvarande Kyrkstaden, berättar om timrade hus i långa rader – med smala gränder emellan – där stallet kan ha funnits inunder och kammaren ovanpå. Ända upp emot Brännan och Kläppen stod stugorna tätt i äldre tid. Socknen var stor, avstånden långa, och många behövde tak över huvudet vid de frigörande avbrott som besöken vid kyrkhelger och marknadsdagar innebar, i en annars arbetsfylld tillvaro.
Bonnstan 1900-1905, sedd från kyrktornet. Körran med Lundells hus.
I denna miljö, med sin speciella dragningskraft, har mycket hänt genom århundradenas gång. Här har glädjen och sorgen spelat sina melodier i dur och moll, samtidigt som det dramatiska i människolivet funnits med rikt mått. – Några avgörande årtal och händelser får här nedan ge relief åt detta faktum:
1672
”Elden är lös”! Förtvivlande rop ekar mellan stugväggarna. Snabbt får elden fäste i det torra trävirket samtidigt som den mörka röken stiger mot skyn. – Den första förödande kyrkstadsbranden är ett faktum.
Visst finns skellefteälvens kristallklara vatten alldeles nedanför, men vad förslår några vattenämbar av trä, mot den röde hanen. – Klockaren Lars Bjur i Myckle summerar: ”Icke mera än några stuwor på nedre änget byggde woro, undsluppo”.
1732
Sveriges internationellt bäst kände naturvetenskapsman, Carl von Linné, gör sin lappländska resa. På sommaren detta år kommer han den 14 juni till Sunnanå gästgivaregård. Betagen, står han och ser över den då orörda skellefteälven. På norra stranden stannar hans blick vid en samling timrade hus, ”likasom en liten artig stad med vita skorstenar, byggd uti twenne gator, med tvärgator, bestående av 350 á 400 hus”. Han konstaterar även, ”att var bonde i socknen här har sitt hus, uti vilket han var om högtidsdagarna”.
Sextonhundratalets storbrand hade inte fått skapa handlingsförlamning. Valkiga nävar hade tagit itu med återuppbyggnaden. Från de stora skogarna hade timmer på nytt forslats fram. – En förnyad kyrkstad står där i försommargrönskan, betraktad av en imponerad blomsterkung.
1809
Det är i april månad och Kyrkstaden sjuder av oro. Man väntar allmänt en fientlig invasion, samtidigt som bristen på mat är stor i bygden. I stugorna nära livrerieboden, har överstelöjtnanten Furumarks soldater tagit in. Prostgården intill landskyrkan, har blivit officerarnas högkvarter.
Den femtonde maj, blir det man fruktat verklighet. På samma gång tycks det mesta gå fel för det svenska försvaret. Innan kvällen kommer hörs ett helt nytt och främmande tungomål bland stugorna och i prostgården. De ryska soldaterna har brutit sig in i stugorna för att få tak över huvudet och i prostgården residerar fiendens officerare med generalerna Schuvalov och Eriksson i spetsen.
Ryska grupper strövar omkring i bygden och överallt handlar det om att ta för sig av korn, brännvin och slaktkreatur. Bonnsta´n blir samtidigt det centrum dit det mesta förs. Till och med fattigstugan plundras på det, som kan finnas där, och de stackars människorna måste placeras ut på olika rotar i socknen. Till sist blir freden verklighet. Lugnet brer ut sig över Kyrkstaden och de prövade och uthungrade människorna tar nya tag för att lindra den enorma nöden.
1819
Bekymrade sockenbor innanför kamrarnas väggar undrar vad som nu ska hända. Varken prost- eller biskopsvisitation har lyckats skapa det lugn, man hoppats på. Nu har själva regeringen beslutat att sända en undersökningskommission till Skellefteå, med justitierådet Josua Sylwander som ledare.
Vad är anledningen? – Den senaste tiden, när kyrkklockorna kallat till gudstjänst, har en del av kyrkstadsfolket inte vandrat upp till helgedomen utan i stället blivit kvar i grupper på olika håll i stugorna. Förkunnelsen har blivit så uttunnad tycker man och liknar vissa präster vid tomma klockfodral. ”Hä jer bara agnen”, säger man på tal om deras predikan.
Därför läser man i de olika stugorna Luthers postilla tillsammans. Man använder den gamla handboken och psalmboken, och man ger till och med varandra avlösning i det ödesdigra konventikelplakatets tid. Först när spanare berättat att det är tid att gå fram till nattvard i kyrkan, går man över till högmässan en stund.
Den 29 november är kyrkan fylld av människor. Spänningen är stor. Olika sidor redogör för sin ståndpunkt i läsarstriden och Josua Sylwander, kungens sändebud, söker jämka samman de stridiga viljorna. Han talar både om herdevård och enig vandring, i Kristi efterföljd.
När man denna dag går tillbaka till de grå stugorna gör man det i en helt annan sinnesstämning. Läsarna ska i fortsättningen vara med vid gudstjänsten i kyrkan, men samtidigt ha rätten att ”före och efter den allmänna gudstjänstens förrättande, samlas i den s.k. Kyrkstaden till enskilda andliga övningar”.
1835
Den hårda nordvästvinden sveper fram mellan stugorna och vintern är i annalkande. Plötsligt kommer elden lös och katastrofen är snart ett faktum. Hela Kyrkstaden med undantag av några stugor blir lågornas rov. Ryktena är många och det talas allmänt om mordbrand. Hela 400 riksdaler utlovas till den som kan lösa brandens gåta, en summa som aldrig betalats ut.
Inte heller denna gång ger socknens invånare upp. Redan på hösten 1835 utses två personer att tillsammans med kyrkoherden Nils Nordlander låta upprätta ett förslag och en planritning. Inte mindre än 630 bönder begär att få vara med och bygga upp de nya kyrkstugorna, som utgör den nuvarande Kyrkstaden med sina 116 stugor och 392 kamrar.
Sedan en ny väg dragits fram, våren 1837, kan den nya Kyrkstaden börja ta form.
1857
En efter annan, har man börjat fråga sig, om man överhuvud vågar åka till Kyrkstaden längre. Lönnkrogarnas antal har vuxit, och superiet med dem. Byaslagsmålen bryter gång på gång ut, samtidigt som gammalt groll och svartsjuka stiger fram ur de mörka djupen.
På senhösten är kulmen nådd, när kronofogden den 24 oktober anmäler, att sådana våldsamheter ägt rum kvällen före böndagen, ”att kraftiga åtgärder borde vidtagas, om människor som måste färdas genom Kyrkstaden, skola kunna bliva fredade till liv och egendom”. – Krogar dras in och en ny väckelsens anda börjar att röra vid människor i bygden.
I stugorna samlas man allt ofta till samtal om djupa ting. Det handlar om vägen till himlen! På nytt känner man en längtan att få fira gudstjänst, göra inköp till livets nödtorft, möta vänner och bekanta och låta konfirmanderna ha din boplats i kamrarna under lästiden.
1867
(försommaren)
Landskyrkan är fylld till bristningsgränsen av människor. Ändå ljuder psalmsången så svag. De församlade saknar helt enkelt kraft att sjunga. Det stora nödåret är ett faktum. Från inlandet har hungrande skaror kommit och tagit in i Kyrkstaden. Som en sista utväg har man sett vandringen mot kusten.
På söndagsaftonen den 16 juni går ett rykte ut bland utsvultna och oroliga skaror i Kyrkstaden. Undsättningen är på väg! – Dagen efter får man bekräftat att inte bara en utan två båtar är på väg mot Ursvikens hamn. Om de nu bara orkar fram! Isen ligger ju fortfarande kvar ute i havsbandet, trots att det snart är midsommar.
Från Kyrkstaden vandrar på eftermiddagen ett långt tåg mot Ursvikens hamn. Väntan blir lång på stranden. En del lånar samman stora svarta grytor, för att komma ifrån sysslolösheten. Snart kokar vattnet i dem, redo och klart för grötkokning. Andra täljer skedar av trä. Till sist hörs de förlösande ordet: ”Båtarna syns!” – Efter några dramatiska minuter, då paniken är nära, kan de första mjölsäckarna kastas i land, samtidigt som man gemensamt sjunger: ”Nu tacker Gud allt folk, av hjärtans fröjd och gamman…” Ord som handlar om tända förhoppningar, kan man den här kvällen lyssna till i Kyrkstadens kamrar. Lovsången från stranden kommer tillbaka, inte bara på ett håll.
(senhösten)
Försommarens förhoppningar har grusats. Inte ens potatisskörden har gått att rädda. Redan har barkbrödet och lavmjölsvällingen börjat användas i bygden. Man vågar knappt tänka på den långa vintern, som ligger framför. Plötsligt går en budkavle ut, i mörk novembertid. Den bjuder till allmän samling i Kyrkstaden den 13 november kl 3 em. – Köpmännen i Skellefteå ska tvingas att sänka sina priser och ge ökad kredit.
I god tid börjar Kyrkstaden att fyllas av människor från de mest skilda håll. Snart är bonnstadstorget överfyllt. Somliga är beväpnade med bössor, andra med käppar, liar och stenar i fickorna.
Några minuter före den aviserade tiden passerar några bokhållare förbi, finklädda och med eleganta promenadkäppar. En av dem blossar på sin pipa. Någon av dem undrar nonchalant, vad det är för skådespel på gång. – Sekunderna efteråt kommer en sten farande genom luften. Plötsligt smäller även ett skott och bokhållarens pipa splittras i tusen bitar. Flera stenar kastas och oron är allmän. Samtidigt har klockan blivit precis tre. Då stiger en grånad man fram, välkänd i bygden. Han ber alla besinna, att allt vad våld kan skapa är vanskligt och kort. Han kan även berätta att de fyra största handelshusen lovat att varje dag ordna med soppkokning för bygdens uthungrade.
Även länsman stiger fram och förklarar att ingen i denna svåra situation, kommer att straffas för det som hänt på bonnstadstorget denna dag, då ”Ostvikskriget” var nära att bryta ut. Efter många förhandlingar beslutar köpmännen, med hänsyn till den svåra nöden, dels att sänka priserna, dels att öka krediten. – Den för många tveksamma vandringen till Kyrkstaden har inte varit förgäves.
Bonnstan från 1900-talets början.
1937
Det är liv och rörelse intill bonnstadsstugorna. Gammelstadens gossar spelar fotboll och den ena höjdaren efter den andra skickas upp mot den blå himlen. Plötsligt försvinner bollen. Den har hamnat på toppen av en skorsten och försvunnit. ”Kanske ligger den i den öppna spisen i kyrkstadskammaren”, säger någon. Sagt och gjort! Man kryper in under den grå stugan, slår upp ett par golvtiljor och tar sig in i kammaren. På bordet står ett stearinljus som tänds, men hur man än söker står ingen boll att finna. Kan den ha fastnat någonstans uppe i murpipan?
Natten efteråt är elden på nytt lös i Kyrkstaden. I brådskan blev visst det tända ljuset aldrig släckt. Trots att det är alldeles vindstilla får elden snabbt fäste i det torra timret. Brandkårens splitternya spruta har också svårt att fungera. Älvens sjögräs sugs in och täpper till. – När den till sist börjar fungera är det för sent. Ett fyrtiotal kammare tillsammans med sockenarrest och stallar har blivit lågornas rov.
Dagen efter ställer en rad gärdsmarksbor upp för att riva farliga murar, som står kvar som minnen efter branden. Alla har de mycket plötslig blivit väckta i sina kammare av branden och fått störta ut i den upplysta natten. Att en sådan här dag fortsätta att köra kol till olika hem i staden är inte att tänka på. – Så helt oväntat, när en av dem slår på en av de svajande skorstenarna, händer det! Den ödesdigra fotbollen rullar fram. Helt oskadad, studsar den några gånger i askan och blir liggande.
”Intet ont, som inte har något gott med sig”, säger det bevingade ordet. – På den öppna plats som branden skapade, kunde Skellefteå landsförsamling år 1953 inbjuda till midsommarfirande i kyrkstadsmiljö, med prosten Axel Boström som initiativtagare, en tradition som kunnat hållas vid liv, tack vare en stor skara ideellt engagerade.
Många är de midsommarbrudpar som hyllats under åren som gått. Som högtidstalare har en stor skara kända personligheter – Sara Lidman, ”Lillpigan” Sigrid Holmström, Torgny Lindgren, Bo Setterlind och många fler – framträtt inför en mångtusenhövdad publik. För bygdens barn har lekarna kring den resta midsommarstången varit till stor glädje liksom midsommartåget.
Några år senare blev marknadshelgen i Kyrkstaden verklighet med museichefen Ernst Westerlund som betydelsefull tillskyndare. Varje år söker sig stora skaror, helgen efter midsommar till denna begivenhet som också rymmer spelmansstämma. Även här är det ideella engagemanget av avgörande betydelse.
För återkommande aktiviteter svarar Kammarägareföreningen under sommarhalvåret, bl.a. genom försäljning från marknadsstånd på lördagar under månaderna, maj – augusti. Från och med år 2008 har Nationaldagsfirandet den 6 juni fått sin plats i Kyrkstaden och binder på detta sätt forntid och nutid samman.
Sedan Kyrkstaden år 1983 förklarats som byggnadsminne finns all anledning både för Kyrkstadsrådet och den stora allmänheten att se framtiden an, med tillförsikt. – På oss alla vilar idag ansvaret att med varsam hand nyttja och vårda denna värdefulla plats som våra fäder gett oss.