Kommunarkivet lämnar månadens inslag.
Författare: Ingemar Olofsson
Nya samskolan på Nordanå under uppförande år 1916. Nordanåhallen och de gamla kallbadhusen nere i älven. I fonden Skellefteå tingshus. Nya samskolan är nu Skellefteå Museums huvudbyggnad på Nordanå. Till höger på bilden varmbadhuset. Foto: Franke Skellefteå
Vid stadsstyrelsen sammanträde den 26 februari 1869 antogs en del ordningsföreskrifter för staden. Bland dessa märktes följande ”Badning i öppet vatten och under bar himmel må endast äga rum vi den så kallade Tjärkörran”.
Denna bestämmelse hindrade inte att stadens borgare uppförde badhus på andra platser i älven. Då åtskilliga sådana badhus placerats strax ovanför stadens allmänna vattenhämtningsställe vid kajen, en del endast några fot därifrån, ansåg sig hälsovårdsnämnden tvungen att ingripa.
De privata badhusen blev snart flyttade, men frågan om stadens badhus var inte lika snart avklarad. Den 24 maj 1877 beslutade allmänna rådstugan att det skulle byggas 3 mindre badhus till konstruktionen lika dem, som en del privatpersoner hade. 400 kronor anslogs till dessa så kallade badsumpar.
Redan efter några år hade dessa badhus förfallit så att de inte kunde användas. Efter en påstötning av hälsovårdsnämnden beslöt allmänna rådstugan den 11 maj 1883, att staden samma vår skulle uppföra ett nytt badhus för damer i samma storlek som dittills använts av herrar.
På hälsovårdsnämndens förslag beslöt allmänna rådstugan den 3 juni 1896 att dels bygga ett nytt badhus, dels tillbygga ett av dem, som man redan hade. Både det nybyggda och det tillbyggda torde omedelbart ha förlagts i närheten av det gamla Tjärhovet, där de blev kvar fram till 1930- talet. Den gamla platsen för kallbadhusen ovanför Boströmsbäckens utlopp i älven hade nämligen efter kloakledningarnas tillkomst blivit klart olämplig.
När Skellefteå stad grundades, hade socknen länge haft sin hälsobrunn med tillhörande brunnspaviljong, badhus m.m. Någon tid efter stadens tillkomst upplevde brunnsinrättningen sin glansperiod, då brunnsdrickningen ackompanjerades av societetsbaler och teaterkvällar. I badhuset serverades kalla och varma bad, gyttjebad och dusch.
Under 1870- talet minskade brunnsdrickningen vid Skellefteå hälsobrunn, inte därför att vattnet sinade utan på grund av att gästerna uteblev. Slutligen stängdes brunnsbyggnaden, och badhuset nedanför körrbron byggdes om till bageri.
Det är sannolikt mot bakgrund av denna utveckling, som man får se tillkomsten av ett varmbadhus i staden. Frågan kom upp vid årsskiftet 1881-1882. Efter en skrivelse från hälsovårdsnämnden beslöt allmänna rådstugan att tillsätta en kommitté för utredning och förslag. Bland de fem kommittéledamöterna lägger man märke till doktorerna August Wennerström och G Geete. Något kommunalt badhus blev det inte i förstone.
I stället bildades 1884 Skellefteå Varmbadhusaktiebolag med grosshandlare C G Norrman som verkställande direktör. Aktierna kostade 50 kronor styck. (Klicka på aktiebrevet för att förstora bilden)
Den 26 april 1884 beslutade allmänna rådstugan att teckna 40 aktier i bolaget samt upplåta fri tomt för badhuset vid älven söder om Strandgatan, mitt emot nuvarande vattenverket Abborren, Tjärhovsgatan 1.
Därigenom blev badhuset, som öppnade 19 februari 1885 redan från början halvkommunalt. Den 30 juni 1886 beslöt staden att överta badhuset och betala dess skuld, 3 055 kr jämte ränta.
Badhuset hade aldrig någon bassäng, däremot fanns både badkar och dusch.
Badhuset var i drift till 1931 då staden sålde det på anbud. Sven Moberg från Västanbyn, Lövånger betalade 375 kronor för huset som skulle vara bortforslat senast maj 1932.
Det nya badhuset invigdes i november 1931. Totalkostnaden 190 000 togs från nöjesskattemedel. Badhuset hade en bassäng på 14×4 meter, medicinska bad och ljusbehandling, karbad, bastu och dusch samt omklädningshytter. Badmästare och baderska hade personalbostäder på gaveln.
I Norra Västerbotten den 28/12 1949 noterar man att varmbadhuset i Skellefteå noterat nytt rekord sista öppetdagen före jul. Inte mindre än 327 badande tog chansen till ett ångbad. Det var dubbelt så många som vid en normal bad dag. Det nya badhuset var i drift till maj 1970, Eddahallen invigs 1970.
Förutom varmbadhuset fanns det två kallbadhus i älven sommartid, nedanför Nordanå. Det var ett badhus för damer och ett för herrar. I januari 1943 beslöt Stadsfullmäktige att inte lägga ut kallbadhusen. Skälet var de ökande utsläppen från avloppsledningarna uppströms badhusen.
Falkträsket blev stadsbornas badplats framför andra men redan vid krigsslutet hade man Boviken i sikte och år 1949 anvisades medel för den 4 700 meter långa vägen in dit.
Källor
Skellefteå stads historia 1845-1945 av Karl Fahlgren sidorna 226-229.
Kvarteren kring kyrkan av Tore Sjögren sidan 41.