SKEFO lämnar månadens inslag.
Författare: Lage Johansson
Projektgruppen Sockenvägen har tagit fram ett häfte som berättar om den gamla sockenvägen mellan Ragvaldsträsk och Burträsk. Vägen passerar en del historiskt intressanta byggnader och fornlämningar. Broschyren ”Kyrkstigen” med karta och textguidning kan hämtas kostnadsfritt på kommunens turistbyrå och i Ostens Hus och sockenstugan i Burträsk. Här ett litet smakprov d.v.s. den inledande delen som beskriver hur och varför kommunikationsvägarna från början kom till.
Sockenvägen, den första körbara vägen mellan Burträsk och Skellefteå socknar, har sin gamla sträckning bevarad till stora delar. Här kan vi följa en väg med sina rötter i gamla vandringsstigar, som har förbättrats till ridväg – och slutligen till körväg. Vägen följer naturligt formerna i naturen och kulturlandskapet. Inga kurvor har tilllkommit av en slump. Sockenvägen är en förbindelse i rummet, men också i tiden – till våra föregångare, som levde och arbetade i en svunnen tid.
Teckning: Björn Lundkvist.
VÄGHISTORIA
I äldre tid var det främst vintervägar och vattendrag som användes för resor och transporter. Den första egentliga vägen i Norrland gick mellan orter vid kusten, den s.k. Kustlandsvägen. I medeltida källor talas om ”Norrstigen”, men vägen gjordes inte körbar genom Västerbotten förrän på 1600-talet.
Kring Burträsket fanns redan på medeltiden gårdar och bönder. I Skellefteå fanns kyrka och marknadsplats och tidigt uppstod stigar och vintervägar mellan Burträsk och Skellefteå. Ett gästgiveri inrättades i Burträsk 1730, så tydligen fanns vid det laget användbara vägar till byn. I ett syneprotokoll från 1735 talas om Norbron i Renbergsvattnet som var ”nedrutten och fallfärdig”, vilket ledde till att bönderna som hade ansvaret för underhållet måste betala böter.
KYRKSTIGEN
När Sverige kristnades blev snart kyrkbyarna bygdens centralpunkter. Där möttes människorna på marknader, vid ting och för sitt nöjes skull. Kung Gustav Vasa ålade bönderna att hålla kyrkstigar framkomliga. Innan Burträsk blev egen socken, i början av 1600-talet, användes stigar för färder mellan Skellefteå och Burträsk. En stig började vid Burträskets norra strand, gick över Stormyren och passerade Renbergsvattnet vid Norbron. På lantmätaren Geddas karta från 1660-talet syns en stig inritad från Åbyn via Renbergsvattnet till kyrkan i Skellefteå. Idag har stigen från Risnäs markerats och gjorts till en vandringsled, Kyrkstigen, som ska leda intresserade mellan Burträsk och Skellefteå. På vägen passeras bl.a. naturreservatet Tjärnbergsheden.
SOCKENVÄGEN KOMMER TILL
År 1760 färdigställdes en väg mellan Lövånger och Burträsk. Detta ledde till att man ansåg att det också borde göras insatser för att få ridvägen till Skellefteå förbättrad. I framställningar beskrivs stigen som svår och farofylld för en resenär med häst.
Från Gummark mot Gärdsmark var ridvägen tämligen bra, medan de sämsta delarna var över Gärdsmark och Kroksjön. Från Skellefteås håll började man bryta körväg redan 1773, och möjligen hade den brutits till Ragvaldsträsk några år senare. År 1775 lämnades en ansökan till Landshövdingen om att en väg skulle brytas från Burträsk till Skellefteå.
Först efter fyra år enades alla parter om ett förslag, som skulle kräva 15 479 dagsverken till en kostnad av 61 916 riksdaler. Vägen skulle utgå från Ljusrotet, passera Renbergsvattnet och Kroksjön fram till Skellefteå sockenkyrka. Vägen byggdes som sockenväg, fick upphöjelse till häradsväg och klassades från 1894 som bygdeväg.
I Bergviken ansluter vägen till Rislandsvägen, som man känner till sedan 1800-talets början. Den blev senare en alternativ sträckning av sockenvägen/häradsvägen. Sträckningen förbättrades 1858 då kronprinsen (sedermera Karl XV) besökte Burträsk. Från 1875 var sträckan jämställd med häradsvägen och var flitigt trafikerad. Vid sekelskiftet 1900 var den bättre underhållen än den östliga delen mot Ljusrotet.
GÄSTGIVERIER OCH SKJUTSAR
Under 1500- och 1600-talen började den svenska staten anta sin form – en viktig del i kronans ökade kontroll över landet var vägsystemet. Vägarna var speciellt viktiga under 1600-talet, då Sverige var i krig under långa perioder. Som stormakt hade Sverige hög försvarsberedskap, och trupper måste snabbt kunna föras till hotade gränser. Ansvaret för väghållningen låg på bönderna ute i riket. Brofogdar var utsedda för att kontrollera att uppgifterna sköttes.
Skjuts- och postväsende inrättades och en gästgiveristadga infördes. Den behöll sina former ända in på 1900-talet. Syftet var att underlätta för resenärerna, samtidigt som böndernas åtaganden reglerades. Tidigare var alla som bodde vid vägen skyldiga att inhysa resande i kronans tjänst, men klagomålen var många och detta ville man lösa med införande av gästgiverier. Vid gästgiverierna bytte de resande till utvilade hästar och kunde äta och övernatta. Skjutsen ordnades av gästgivaren, som ibland kunde kalla in någon bonde i närheten, så kallad hållskjuts. Den resande skrev in sig på gästgiveriet och betalade för skjuts etc. Statstjänstemännen fick sedan tillbaka utläggen från staten mot uppvisande av kvitto. Systemet finansierades med en ny skatt, skjutsfärdspenningen.
När gästgiveriförordningarna antogs skulle också vägarna mätas och märkas med milstolpar. Det var först nu som milen blev enhetlig: 18 000 alnar (10 689 m). Angivelserna på stenarna visade avståndet till närmaste helmilsstolpe – 1, 1/2 eller 1/4 mil. Vid Tjärnberget, norr om Renbergsvattnet, finns den enda kvarvarande milstenen vid Sockenvägen.
Ragvaldsträsk fick gästgiveri efter vägens färdigställande 1781. Södra Renbergsvattnet hade sedan tidigare skjutsstation, men huset är nu rivet. En uthuslänga finns kvar och skylten ”Renbergsvattnets skjutsstation” finns bevarad i byn.
Vägförslaget från 1775 hade stöd från både skelleftebor, boende längs vägen och från Piteå stad, som området handelsmässigt hörde till. Dock uttalade sig två personer mot förslaget, concepisten Anders Lidborg och bonden Lars Hansson i Degerbyn. De fick dock svar på tal från Piteå magistrat och borgerskap: ”Sant är väl att den projekterade ridvägen är stor nog för en lös, enfaldig och mindre tänkande bonde samt för en näsvis och litet vetande concepist då en getstig kunde vara överflödigt rymlig.”
POSTGÅNG
Postväsende inrättades i Sverige genom 1636 års postordning. Med två till tre mils avstånd skulle postbönder utses. Från 1642 upprätthölls postgång till Piteå längs Kustlandsvägen. I början tog posten minst två veckor för sträckan Stockholm-Umeå. På 1880-talet hade postryttarna avlösning i Ragvaldsträsk, där 2-3 ryttare skulle finnas beredda att ta över postbefordran.
VÄGHÅLLNING
Ansvaret för skötseln av vägen låg på bönderna i trakten, och alla tilldelades en sträcka att hålla i stånd. Vägen sladdades med hästar fram till 1939, d.v.s. en balk drogs på vägen för att jämna till ytan. Sedan blev sladden dragen av bilar. Renbergsvattnets första lastbil, som bland annat drog sladden, finns på hembygdsområdet. På vintern skulle bönderna ploga vägen. Turordningen kunde ses på den ”plogbräda” där en sticka flyttades efter utförd plogning. I äldre tid bultades snön ihop på vintern, vilket medförde dåligt väglag och många tjälskott vid snösmältningstiden.
Sedan följer beskrivningar över de sevärdheter, som man träffar på under en resa/vandring längs sockenvägen Ragvaldsträsk – Burträsk.
SEVÄRDHETER VID SOCKENVÄGEN
- Ragvaldsträsks skolhus
- Kronstugan
- Minnesstenen
- Fjärdingsstenen
- Torpgrund
- Katade tallar
- Hembygdsområde
- S. Renbergsvattnets skolhus
- Fångstgropar
- Kyrkstigen
- Loge med kornbod