Avskrift: Ingemar Olofsson, Kommunarkivet
Ur Kommunarkivet är följande rapport till SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK Kungl Maj:ts Befattningshavandes femårsberättelse hämtad.
1886 års vinter var i allmänhet medelmåttigt kall med undantagsvis sträng kyla, omvexlande med snö. I senare delen af mars inträddes blidväder, som fortfor till slutet af april medförande tidig snösmältning, is- och källossning. Bäckar och vattendrag blefvo isfria redan i slutet af april. Sommaren var för all växtlighet särdeles gynnsam, ehuru nederbörden stundom under högsommaren blef väl ymnig, till men för höbergningen och för gräsväxten å lågländare trakter. All växtlighet framskred med förvånande fart, och redan innan augusti månads slut var en stor del af länets spannmålsgröda under de allra gynnsammaste förhållanden inbergad. Någon frost visade sig ej förr än natten till den 19 september, då termometern i trakten af Umeå nedgick till – 2 grader Celsius. Hösten var mindre regnig och utmärkte sig för en mild och för jordarbeten gynnsam väderlek ända in i november månad. Stadigvarande slädföre och körbar is inträffade ej förr än i medio af december.
1887 års vinter utmärkte sig för en ringa nederbörd och mycket blidhet. Våren kom tidigt och var liksom större delen af sommaren och synnerligast försommaren åtföljd af ovanligt sträng torka. Såväl under vintern och våren som under sommaren och hösten hafva stormar rasat öfver länet, lyckligtvis ej med den våldsamhet som å en del andra trakter. Islossningen började i slutet af april. Någon hafsis förekom ej under hela vintern. Vårsådden verkställdes under senare delen af maj och början af juni. Höslåttern och sädesskörden påskyndades mångenstädes af den ihärdiga torkan. Under juli månad visade sig frost ett par nätter inom vissa trakter, men skadan deraf blef obetydlig. I oktober tillfrös jorden, och vintern gjorde sitt inträde i november.
1888 års vinter var kall med medelmåttig snötillgång och stark isbildning. Ifrån årets början ända till den 20 mars förekom ej en dag med blidväder. Den egentliga snösmältningen började den 8 april. Islossningen i Umeå elf började den 19 maj. Den starka hafsisen, så menlig den i öfrigt är för länets jordbruk, medförde dock för kustbefolkningen åtskilliga fördelar, derigenom att en stor del af Finlands export, till följd af afbruten ångbåtsförbindelse i Östersjön, forslades öfver isen hitöfver och vidare genom länet, hvarigenom ej obetydliga transportförtjenster bereddes länets kustbefolkning, hvilken äfven genom den starka isbryggan sattes i tillfälle att från Finland skaffa förstärkning i den knappa fodertillgången. Vårsådden började å ett och annat ställe i slutet af maj, men fullbordades i allmänhet ej före mitten af juni under kalla och torr väderlek, som menligt inverkade på groningen och växtligheten. Denna torra och ofta stormiga väderlek fortfor långt in i juli månad, medförande för länet de sorgligaste minnen, dels genom den klena skörd så i hö som strå, som deraf blef en följd, dels ock genom de förödande eldsolyckor, som deraf till stor del kunna anses föranledda. Höslåttern måste till följd af torkan företagas tidigt. Återstående delen af sommaren var kall och åtföljd af ganska ofta återkommande nattfroster, i följd hvaraf, äfvensom på grund af den sena sådden och den derpå följande torkan, sädesgrodden mångenstädes blef klen, i synnerhet å mera torra eller frostländiga ställen. Sädesbergningen gynnades af lämplig väderlek, hvarigenom halmen erhöll ett godt fodervärde.
1889 var under januari månad utmärkt för en vacker väderlek med obetydlig nederbörd; februari och mars voro deremot kalla och snörika intill den 25 mars, då omslag inträdde och termometern visade + 8 grader Celsius i skuggan. Snösmältningen fortgick sedan sakta under förra hälften af april. Stora snömassor qvarlågo ännu den 15 april, då en snöstorm rasade, som fortfor äfven den 16. Efter denna tid inträdde en mildare väderlek, som, då och då understödd af regn, kraftigt påverkade snösmältningen. Den 8 maj började islossningen i Umeå elf och inom några dagar hade full sommar inträdt med omvexlande regn och värme, som med underbar snabbhet väckte växtligheten till lif. Efter pingst inträdde en torrare väderlek, hvilken envist fortfor till midten af juli månad. Torkan reducerade något förhoppningarna om rik foderskörd, men den jemna värmen bidrog dock till en kraftig utveckling af rotfrukts- och sädesgrödorna. Ett ymnigt regn på senhösten hindrade något bergningen, men med tillhjelp af de inom länet ganska allmänt förekommande hässjorna blef skadan obetydlig. Hösten och återstående delen af året voro utmärkte för en mild väderlek, hvaraf såsom ovanlig följd kan antecknas, att ångbåtsfarten å Skellefteå elf kunde fortgå till den 28 och å Umeå elf till den 29 november.
1890 års vinter fortfor lika mild och vacker, som föregående år slutade; våren inträdde tidigt. Den 28 april lossnade Umeå elf sin isboja, och den 30 april inlöpte första ångaren söderifrån i dess skärgård. Sommaren; visserligen något stormig, var dock utmärkt för en för växtligheten gynnsam väderlek. Hösten var för jordbruksarbetena gynnsam och återstoden af året rådde en mild och lagom snörik vinter.
Året 1891 utmärkte sig för en ovanligt blid och vacker väderlek med liten tillgång på snö. Våren var vacker och gynnsam samt ingaf goda förhoppningar om en tillfredsställande skörd, hvilka dock blefvo betydligt reducerade genom den starka och ihärdiga torka, som inträffade under juni och juli månader och som utöfvade ett mycket menligt inflytande på såväl foder som sädesgrödorna. De sistnämnda blefvo äfven å ganska många ställen skadade genom i augusti månad inträffade nattfroster. Sådden verkstäldes i allmänhet under senare hälften af maj och i början af juni. Höslåttern började tidigt till följd af den rådande torkan, och sädesskörden inföll äfven tidigt synnerligast å lättare jordmån, der säden brådmognat. Såväl hö- som spanmålsgrödorna inbergades under i allmänhet ganska gynnsam väderlek, och såväl höet som halmen blef af god beskaffenhet, ehuru till qvantiteten ringa.
1892 års vinter var visserligen ej af strängaste slag, men dock ganska kall och snörik och efterföljdes af en lång, regnig och kall vår, hvarunder redan tidigt förspordes att foderbrist var rådande, synnerligast i länets lappmarkssocknar, der mossa, ljung och granris mångenstädes till sist måste användas till djurens utfodring. Sjöar och vattendrag lågo isbelagda långt in i maj och i öfre landet ännu qvarliggande snö bidrog att hålla temperaturen låg, hvarför vårbruket först i slutet af maj och hufvudsakligast under förra delen af juni kunde afslutas. Väderleken under sommaren höll sig kall och regnig och nätterna visade redan tidigt frost. Till följd af den rika nederbörden och den ej för hastigt drifvande värmen utvecklades fodergrödan och halmväxten på ett mycket lofvande sätt, hvadan foderskörden i allmänhet blef god, ehuru den å åtskilliga ställen skadades af regn och på låglända trakter till och med förstördes af det ovanligt höga vattenståndet i elfvar och bäckar. Sädeslagens mognad deremot försenades på ett oroväckande sätt och mången landtman såg med bekymmer den ena dagen komma och den andra gå, utan att hans åkrar började skjuta ax. Det säde som visade största utvecklingen, var rågen å de få ställen, der den motstått den föregående ogynsamma vinterns verkningar, ty den blommade samtidigt med det att kornet började Skjuta ax och hade gifvetvis ett godt försteg framför det sistnämnda sädet. Den kom och mångenstädes till den utveckling, att den lemnade ett tillfredsställande skörderesultat. Hafren torde ingenstädes inom länet hafva lemnat fröbar kärna och blef nog äfven i de allra flesta fall mejad såsom grönfoder. Potatisen, som till följd af de tidiga nattfrosterna blef hindrad i sin utveckling, lemnade äfven en klen skörd, mångenstädes ej ens utsädet åter.
1893 års vinter var en bland de strängaste, som på årtionden förekommit i dessa bygder. Den var visserligen ej så snörik, men den gjorde sig istället bemärkt genom en ovanligt ihållande och sträng köld, hvilken under hela januari månad höll sig vid en temperatur af – 25° à – 40° Celsius, undantagandes den 19 januari, då temperaturen märkvärdigt nog höjde sig till + 2° för att kort derefter åter falla till – 25° à – 30°. Samma väderlek fortfor till den 21 mars, då ett omslag inträdde med vackra dagar och en temperatur af stundom ända till + 9° och obetydliga nattfroster. Den kalla vintern, hvarunder djup käle i marken uppkommit och alla vatten belagts med tjocka isar, gaf anledning att befara ytterligare ett ogynnsamt år, men dessa farhågor började dock så småningom att skingras, då den vackra väderlek, som under senare delen af mars inträdt, äfven fortfor under början af april och ymnigt regn påskyndade snö- och issmältningen. Dessa vårens förebud voro dock alltför tidiga för att efter en sådan vinter kunna tillkämpa sig herraväldet. Omkring den 10 april inträdde åter en kallare, af storm, snö och hagelbyar åtföljd, väderlek, hvilken fortfor till den 7 maj, då väderleken ånyo blef varmare. Vårsådden började å ett och annat ställe omkring den 18 maj, men afslutades i allmänhet ej förrän de första dagarne af juni. Under juni månad föll ganska mycket regn och temperaturen var i allmänhet låg, hvilket hade en menlig inverkan synnerligast på kornsädet, hvilket delvis var af svag och dålig beskaffenhet och hvilket å många ställen blifvit nedlagdt i illa beredd jord. Äfven i början af juli var temperaturen låg och natten mellan den 3 och 4 sjönk termometern å vissa trakter till 0 och derunder, men derefter rådde under juli och augusti månader en ganska gynnsam väderlek ända till den 28 augusti, då ett hastigt omslag inträffade och temperaturen natten mellan den 28 och 29 sänkte sig ända ned till – 6° à – 8°. Lyckligtvis var då, åtminstone i det inre af landet, större delen af sädesgrödan afmejad och en och annan i kustlandet, som med uppmärksamhet följt väderleksförhållandena och i öfrigt hade så mogen säd, att den kunde tagas, lyckades rädda något deraf, men å sådana ställen, der säden ej hunnit denna mognad, torde nog litet deraf efter denna frostnatt kunnat nyttiggöras. Hvad som mycket bidrog, till att många detta åt erhöllo sämre kornskörd, än hvad eljes varit möjligt, var, att en del till utsäde användt korn af föregående års svaga skörd och att andra, som köpt utsäde söderifrån, delvis erhållit tvåradigt korn, hvilket behöfde längre växttid, än Norrlands korta sommar medgifver. Äfven detta år visade sig rågen vara det säde, som först mognade och som gaf bästa resultatet.
1894 års vinter var alldeles motsatsen till föregående års, enär en mild och vacker väderlek med ringa nederbörd var rådande nästan hela vintern. Redan i andra delen af februari månad började termometern att hålla sig omkring 0 grader och deröfver, ehuru den vissa nätter kunde sjunka ända till – 20 grader. Från den 18 mars kunde vårens inträdande räknas, ty då började termometern visa + 10 grader i skuggan, hvilket med ringa variationer fortfor, till dess det blef sommar. Då maj månad ingick med både regn och värme, vore alla förutsättningar gifna för ett gynnsamt såningsväder och under veckorna närmast före pingst kom det mesta utsädet i jorden under de gynnsammaste förhållanden. Under juni månad inträdde en envis torka, hvilken i betänklig mån reducerade de lofvande förhoppningarna om en utmärkt grässkörd. Gräset brådmognade och på torrare ställen rent af torkade bort, hvarjemte den späda sädesbrodden hämnades i sin utveckling. Såsom något högst ovanligt och såsom ett bevis för den ordiska sommarens alstringsförmåga, då förhållandena äro gynnsamma, må anföras, att korn, som i veckan före pingst blifvit utsådt i lämplig och väl beredd jord, hade full utvecklade ax i veckan efter midsommar, sålunda på en tid af 7 veckor. Under skördetiden var väderleken icke alltid den tjenligaste, men med de goda bergningsmetoder, som här i länet brukas, blef skadan deraf obetydlig.
Året 1895 utmärkte sig för en mild och för lantmannen gynnsam väderlek, ehuru torka äfven detta år under bästa groningstiden i någon mån vållade, att skörderesultatet af gräs från odlad jord ej blef, hvad man hade anledning hoppas. Detta år utmärkte sig genom det höga vattenstånd, som på våren var rådande i elfvar och bäckar och som gjorde, att islossningen påskyndades och i de flesta af länets vattendrag blef så våldsam, att broar, dammar, bommar och andra vattenbyggnader förstördes.
År 1896 var vintern mild med måttlig snö. Våren var kylig, synnerligen i lappmarkssocknarna, men i mitten af juni månad inträdde stark värme, som fortfor under hela växttiden och framdref växtligheten ovanligt kraftigt. Nederbörden var dock ojemn och på många ställen derför otillräcklig. På lätt jord i kustlandet brådmognade derför säden. Torkan hämmade äfven potatisens utveckling. Nätterna den 6, 7 och 9 augusti inträffade lindrig frost, som som på vissa ställen skadade potatisen. Hösten var mild, men redan den 19 oktober föll första snön.
År 1897 utmärkte sig genom ett synnerligen gynnsamt växtväder. Hög temperatur, rikligt med regn under våren och försommaren, godt bergningsväder och inga nattfroster. Vårbruket började i medio af maj; höskörden begynte redan omkring den 12 juli, ocjh säden skars i senare delen af augusti månad. Första frost visade sig natten till den 24 september, och snö föll – äfven då obetydligt – den 23 november. Utmärkte sig dessa år för sin höga temperatur, blef förhållandet motsatt under år 1898.
1898, då under såväl våren som sommaren värmegraden var vida lägre än den vanliga. Denna omständighet i förening med riklig nederbörd försenade sädens utveckling så, att, då frost inträffade den 9 september, den till stor del ännu ej skördade säden skadades af densamma. I midten af oktober inträffade kall väderlek (ända till – 18 grader) och snö, men november visade sig som en vacker höstmånad.
År 1899 inträdde våren ovanligt sent; ännu i juni månad användes släddon i Lappmarken. Vårbruket verkställdes i kustlandet först i andra veckan af juni samt i det inre af landet ännu senare. Juni månad var kall och blåsig. Under juli månad rådde torka och stark värme, som påskyndade sädens utveckling synnerligast på sådana ställen, der jorden ännu bevarade fuktighet från föregående regn. Under första hälften af augusti månad frös säden på låglända lokaler, och omkring den 20 i samma månad frös grödan öfver allt, med undantag af ett eller annat mycket gynnsamt beläget ställe. Detta år har, hvad väderlek beträffar, varit det sämsta ej allenast under femårsperioden, utan säkerligen äfven sedan missväxtåret 1867.
Äfven under år 1900 kom våren sent. Vårbruket verkställdes först under sista veckan af maj och första veckan i juni. Försommaren var kall och blåsig, hvarigenom sädens utveckling hämmades. Under senare delen af juni månad inträffade långvarig nederbörd, som försvårade och på många ställen omöjliggjorde höskörden. Den derefter inträdande värmen förvandlade som genom ett trollslag den förut tynande växtligheten så, att, då skarp frost inträffade den 8 september, största delen af skörden redan hunnit mogna.
År 1901 var nederbörden betydligt under den normala. Snöfallen under månaderna januari-april voro med hänsyn till länets nordliga läge rent af anmärkningsvärda till följd av sin ringhet, och under vår- och sommarmånaderna blef regnnederbörden lika sparsam. Först under senare hälften av oktober förr något ymnigare regn, men till följd af hela den föregående vinterns snöfattigdom och sommarens brist på regn hade vattenmassan i alla vattendrag och brunnar så betänkligt utsinat, att något liknande ej inträffat i mannaminne. Temperaturen under nämnda år var i medeltal ej så litet högre än under de närmast föregående åren. Någon nattfrost inträffade ej, åtminstone ej i kustlandet, förr än natten mellan 3 och 4 september, då termometern å frostländigare ställen visade – 4°. Vintern inträdde i början af november, och första snön blef kvarliggande. Åska förekom ett par gånger i juni och den 16 augusti.
År 1902 var ett från jordbrukssynpunkt sorgligt år. Flertalet af länets till mogen ålder komne jordbrukare minnas knappast ett svagare år. Till och med nödåret 1867 lämnade en därmed jämförelsevis ymnig och välbärgad foderskörd, men år 1902 förstörde regn och vattenflöden en betydlig del af den sparsamt tillämnade foderskörden, synnerligast inom lappmarkssocknarne, där äfven potatisskörden blef så godt som värdelös. Under januari var nederbörden ymnig, men sedan obetydlig ända till midten af juli, då riklig nederbörd under låg temperatur började och fortsatte så godt som oafbrutet till in i september, då torr väderlek inträdde med klara och kalla nätter och stundom ända till – 9°. Å vissa trakter i lappmarken nedbäddades den ännu kvarstående sädes- och rotfruktsgrödan under ett ymnigt snötäcke. Snötillgången under återstoden af året var ytterst ringa, men isbildningen stark. Västra Kvarken var redan i början af december trafikabel mellan Holmön och fastlandet.
År 1903 lämnade ej fullt så dålig skörd som föregående året, men den kalla och regniga sommaren inverkade likväl menligt på årsväxten och orsakade, att skörden såväl till kvantitet som till kvalitet blef underlägsen den, som under vanliga förhållanden kan vinnas. Temperaturen under sommaren var sällan högre än +12° à +15°. Åska förmärktes två gånger under juni och tre gånger under juli. Den 4 oktober märktes i Umeå och dess omnejd ett ganska starkt jordskalf. Egentlig snövinter inträdde ej förr än den 22 november.
År 1904 utmärktes af en blid och vacker vinter, hvilken efterföljdes af en sommar med otillräcklig värmegrad för en normal utveckling af sädesgrödan under den korta växttid, nordens sommar anvisar. Detta ogynnsamma förhållande utjämnades dock något inom länets mera kultiverade delar genom den jämförelsevis varma väderlek, som inträffade under senare delen af augusti och början af september månader, hvarvid den del af grödan något förbättrades, som ej redan skadats af nattfroster eller i förtid afmejats på grund af fruktan för sådana.
1905 års nederbörds- och värmeförhållanden blefvo i förhållande till de föregående åren särdeles goda, och landtmännen fingo i allmänhet glädja sig åt en god skörd. Ett och annat klagoljud från aflägsnaste fjällbygden om svag skörd och tryckta förhållanden förspordes väl, men svag skörd förekommer nog i regel å vissa trakter, och tryckta ekonomiska förhållanden, tillkomna under flera missväxtår och genom minskade arbetsförtjänster ifrån skogshandteringen, undanröjas ej på ett år.