Författare: Christin Dahlgren
Vebomark är en by med mycket gamla anor. För ungefär 4000 år sedan var Vebomarksområdet den dåvarande kusten. Större delen av Lövångers socken låg under vatten och bara en del höga berg stack upp som öar. Fiskare och säljägare levde här vid den djupa havsviken som var infartsled till Burträskområdet.
En stor mängd stenåldersredskap, sälben samt några boplatser är funna här. Det finns även många bronsåldersrösen. Bergvall & Salander skriver i en uppsats 1996, att det var här man tidigast började bygga rösen över sina döda. De dateras till 1850-1700 f.Kr.
Landhöjningen gjorde att träsket bildades. Sen koncentrerades bebyggelsen kring det stora Vebomarksträsket, där fanns det gädda, abborre, brax och nätting, men även mycket sjöfåglar. Man slog sjöfoder till djuren på stränderna.
En sägen förtäljer att byn har fått sitt namn efter Wibe. I Gustav Vasas jordbok 1543 kallas den Wibbesmark. Då fanns det 16 brukare av jord, ca 130 personer här. Det var den största byn i Bygdeå socken. På 1600-talet överfördes byn till Lövångers socken. Den hade då 22 brukare och ca 160 personer. Många arbetsföra män togs ut i krig och livet var verkligen en kamp för att överleva. På 1700-talet hade byns befolkning minskat till 50 personer. Svält och sjukdomar grasserade.
Nu började man fundera på att sänka träsket för att få fram mer sjöfoder. Men det dröjde till början av 1800-talet innan de började gräva en huvudkanal genom sjön. Utloppet i Vebomarksån behövde man också göra djupare. Men där var det berg som man måste spränga sönder med hjälp av eldning och vattenbegjutning. Med järnskodda träspadar bröt man sen loss bitar som bars bort i trätråg. Träsket var en slättsjö med plana stränder, så det blev en ganska bred strandremsa som gav foder till många djur.
Under 1800-talet ökade befolkningen mycket och många krig och nödår bidrog till mer svält och ökade behov av kreatur. Man började ordna auktioner varje år där man sålde sjöfoderslåtter. Som mest fanns det 270 lotter. År 1890 såldes starr för 20 000 kronor. Så småningom avsatte man pengar från dessa till att nyttjas vid en ny sänkning. När man även fick statslån kunde grävningen sättas igång. Från träsket skulle man torrlägga ca 400 ha och myrar och tjärnar runtom med ca 700 ha.
J. A. Svensk från Ytterbyn utsågs till arbetsledare. Det grävdes för hand, nästan 9 km kanaler, i och utom träsket. Nu fanns det dynamit och man lejde bergssprängare från södra Sverige, eftersom detta var främmande för arbetarna här. Men arbetare var det gott om som fick hamra med släggor på borrstålen. De betalades med 2 kronor per dag på sommaren och 1:25 på vintern och hade 12 timmars arbetsdag. Svensk uppfann en kran som användes för att dra upp sten som sprängts loss ur berget. Han gjorde även en vagn med en räls som man drog efter bergskanten. Detta arbete tog många år. Kanalerna började slamma igen med gyttja och kallkällor gjorde det svårare. Därför måste man börja påla på vissa ställen. Det gjordes på vintern, då isen var lagom tjock för att bära pålkranen.
Det blev också aktuellt att bygga en damm för att hindra alltför mycket mossa och vide och befrämja starrväxten. Tingsrätten gav noggranna anvisningar och på det sättet hölls träsket vattentäckt vintertid. Men dämmhöjden var för låg, det blev tjälbränna. Då höjde man dammen 60 cm på eget bevåg. Nu växte det bra igen, norrlandsstarr, flaskstarr och sälting. Det blev bråttom att bygga lador, som mest 300 stycken. Slåttern lockade folk från fyra socknar. De låg i ladorna på nätterna. Sjöfodret var från början långt och låg dubbelvikt så det var tungslaget. Många områden var vattensjuka, så både människor och hästar måste ha trugor och ändå hände det att hästar sjönk i gyttjan.
Så småningom togs det ut stämning på Träskbolaget, eftersom vissa marker översvämmades. Till slut måste dammen sänkas igen. Då försämrades växten och 1939 var det slut på auktionerna. Men då hade man redan börjat planera för en torrläggning av hela träsket. Kanalerna hade börjat gå igen och träsket var på väg att bli en försumpad ödemark. En del föreslog att man skulle dämma upp det igen och låta sjöfåglarna få ett paradis där. Vebomarksträsket hade så rikt och varierat fågelliv att det kallades Norrlands Tåkern. Ornitologerna bl.a. Kjell Kolthoff, som studerat det, ansåg att det var Sveriges tredje fågelrikaste och argumenterade mot, men förgäves. Då bodde ca 800 personer i byn och det fanns över 100 jordbruk. Myndigheterna ansåg att många behövde större arealer för sin försörjning.
På bilden syns den stora lingrävaren med slungskopa på kanten. Den lilla gick nere i kanalen och grävde loss det som var för hårt för slungan. En Hanomag-lastbil, importerad från USA efter kriget, syns också. P.E. Holmgren, Skellefteå, fick entreprenaden år 1946. Han hade bara en liten grävare från början när en 400 ha stor sjö skulle torrläggas. Då det inte fanns nog med pengar for han och grävde hustomter runt omkring, så att han kunde skaffa större maskiner. Att det var ett tufft jobb att flytta på leran anar man. När de kom tillbaks efter en helg, var bara taket på grävmaskinen uppe ur dyn. Det var vid avloppskanalen. Efter en månad hade man grävt fram den igen. När de kom ut i träsket var det lättare att gräva men man måste göra björkrismattor att ha maskinen på.
Foto: Gunnar Lundström Vebomark.
Det tog många år av provtagningar, ansökningar och förhandlingar innan man kunde sätta spaden i jorden. Först skänktes all mark till Egnahemsnämnden som skulle organisera allt arbete. Efter att jordbruksminister Bramstorp till sist besökt och sagt att: ”En meter matjord har vi väl knappast någonstans i Sverige”, blev det till slut avgjort av regeringen. År 1946 fick P.E. Holmgren, Skellefteå, uppdraget att torrlägga 400 ha träsk. Han kom med en anställd och en liten grävmaskin. För att kunna skaffa en större maskiner åkte han runt och grävde hustomter. Det blev många år av svett och möda. På vissa ställen grävdes kanalen 24 meter bred, 6 meter i botten och 7 meter djup. Ibland sjönk maskinen ner i gyttjan och det tog flera veckor att gräva fram den igen.
År 1950 var grävningen klar. Då anlitade Lantbruksnämnden två bönder som plöjde upp marken. Det var tärningslera, organisk inte minerallera. När den torkar blir det djupa sprickor så man slipper täckdika. Den innehöll mycket fosfor men hade lågt Ph-värde så man måste kalka mycket. Sen blev det provsådd och försäljning av marken till bönderna. Många var skeptiska i början men insåg senare att det var en mycket bördig mark. Nu finns det sex stora jordbruk och ett mindre i byn och nya generationer vågar satsa. Det blev Sveriges största sammanhängande torrläggningsföretag och ett av de få som lyckades.