Utdrag ur Prosten K A Fellströms minnesbilder /serie I, band 6/
Texten förmedlad av Lars Jonsson
Axel Baeckström (Porträttgalleri från Västerbottens län 1936, färglagd)
Bland särpräglade prästmän torde kyrkoherden i Kågedalen Axel Fredrik Bäckström få räknas som en av de mest framträdande.
Redan hans yttre drog uppmärksamheten till sig. Till växten var Bäckström jämförelsevis liten och hållningen slapp och framåtböjd. Blicken föreföll inåtvänd och osäker. När någon mötte den ensamme vandraren blev blicken plötsligt vaken och levande. En grubblande människa färdades ensam och skild från den stora hopen. Likväl stod han icke främmande för vardagens arbete och dess bekymmer.
Bäckström föddes i Malmö den 12. dec 1888. Fadern var affärsman. Redan i maj 1908 hade han avlagt fil.kand.examen i Lund. Härefter följde en växlingsrik tillvaro då han var oviss om den väg han borde välja.
Tidtals har B. tjänstgjort vid läroverk. Med sin beläsenhet, sin fyndighet och förståelse för det unga släktet bör han ha ägt förmågan att rycka sina elever med sig. Han utgav under dessa år ett par häften poesi och vann därigenom ett icke ringa uppmärksamhet inom studentkåren. Frågan var till och med uppe att tilldela honom kårens pris. Personliga skäl hindrade emellertid denna utmärkelse.
B. uppges ha blivit gripen av Guds Ande genom Fräsningsarmén. Han avlade nu för prästämbetet nödiga examina i Uppsala åren 1917-1919. Studierna har tydligen inte berett honom några större svårigheter. Särskilt grundliga har de icke heller blivit med tanke på den korta tiden vid universitetet. För övrigt låg Bäckströms intresse närmast åt historia och estetik.
Sin första tjänst fick den nyvigde prästmannen i Skellefteå landsförsamling från den 1. juli 1919. Befordran gick snabbt. Året därpå är han komminister i Byske, 1924 kyrkoherde i Edefors församling och 1933 samma tjänst i Kågedalens nybildade pastorat. Denna framgång i befordringsväg förefaller anmärkningsvärd. B. hade i det yttre intet tilldragande. Rösten saknade välljud och kraft. Sångens gåva ägde han icke heller. Att han var ogift borde närmast ha varit ett hinder.
Men B. hade en originell och praktisk förkunnelse som grep och fängslade åhörarna. Trots sin yttre hjälplöshet hade han rykte om sig för praktisk duglighet. Det var ordning och reda i hans expedition och i alla göromål som vid denna tid ännu ålåg en prästman.
Redan under sin tid i Skellefteå drog han uppmärksamheten till sig genom sin radikala politiska inställning. Han var fredsvän och nykterhetsivrare. I den politiska debatten blev han snart indragen. Något bestämt politiskt parti hade han inte bundit sig vid men de s k frisinnade räknade honom som sin man.
Under sin tjänstetid i Kågedalen blev B. av partiet invald i riksdagen. Även här befanns han gå en vildes väg. Ingen förmådde beräkna hans ställning till de olika frågorna. B. var av naturen en oppositionsman och borde ha varit besvärlig och oberäknelig som partiman.
Känsloskäl tycktes för honom vara det avgörande i alla frågor förutom en lust att opponera. Ekonomiska överväganden betydde föga. Borgerligheten räknades som folkets fiende och hinder för allmänt väl och framåtskridande. Sin allmänna välvilja mot ”folket” i egenskap av de egendomslösa visade B. genom egen offervilja. Samtidigt gjorde han rätt för sig och var angelägen att i allo visa sig ärlig och pålitlig i ekonomiska ting.
Klart är att radikalismen skulle samla sig kring en präst av denna typ. Man fångades också, som tillbörligt var, av hans folkliga, målande och originella föredrag i nykterhets- och fredsfrågan. Vården om de fattiga låg honom likaledes om hjärtat. Ämnen i dylika frågor formulerades fyndigt i liknelser och bilder som det var lätt att förstå och minnas.
Motståndare avväpnades icke med skäl och utredande bevisning. Det skedde med en anekdot eller ett oförargligt skämt. Man utsatte sig icke för löjet som nog är ett farligt vapen. B. hade vunnit en stor popularitet till följde av sina många goda egenskaper.
Huru var B. som predikant i församlingen? Man kan säga att han höll sig till det berättande och beskrivande planet utan att förirra sig till det dogmatiska området. Han målade dramatiskt och levande. Inom bergspredikans område rörde han sig gärna och hemvant. Kring dess liknelser och praktiska krav rörde sig hans tankar och undervisning. Med inlevelse och tuktad fantasi återkom han ideligen med gripande allvar.
Som exempel kan anföras hans utläggning av Matteus 5:38-42. Provpredikan i Kågedalen hölls över denna text. Han erinrade om den gamla kvinna som troligen levde ensam i byns utkant. Hon hade smått om ved.
– Du skall på en kälke draga till henne ett gott fång ved men icke lägga av den på backen utanför, nej inom hennes vedskjul. Sedan skall du icke vända om glad i hågen över en god gärning. Tag i stället och såga upp veden i lämpliga stycken, hugg sönder de grövsta bitarna och lägg upp alltsammans ordentligt i en kast. Sedan skall du bära in veden och fylla den gamlas lår. Till sist kan du tacka den gamla för glädjen att ha fått göra henne en tjänst. Om så sker har du rätteligen förstått den här dagens text.
Det är inte att förvåna sig över menighetens vittnesbörd att B. lärt dem fatta och förstå Jesu ord: ”Om någon tvingar dig en mil, så gå två med honom”. Bäckströms predikningar gingo i den riktningen. Man blev gripen av det ovanliga predikosättet i denna väckelsebygd där Luthers och Rosenius skrifter varit den vanliga själakosten.
Betecknande är ett yttrande av en gammal troende: ”Det är som om ingen grupp ville kännas vid honom”. Man kände och förstod att något fattades i förkunnelsen Korset och frälsningens evangelium kom inte fram som hos de gamla lärarna. Här var man van att finna det som gav hjärtat ro och frid.
Med sin förmåga av nyansering och omväxling i liknelser och bilder blev B. intill slutet en gärna hörd predikare. Särskilt förmådde han draga inom hörhåll de mera liknöjda och rationalistiskt inställda. Under den korta skelleftetiden var denna skara de flitigaste kyrkobesökarna. Något djupare själavårdande grepp om människorna torde han dock inte ha vunnit.
Om Bäckströms religiösa ståndpunkt är det svårt att säga något bestämt. Han kunde ofta tala för att chockera. Från predikstolen kunde sådana vittnesbörd frambäras: ”Jesus var en man som jag är. Ensam var han och oförstådd. Ingenstans hörde han hemma. Fattig och utan hem gick han genom livet”. B. kunde förklara att lärjungarna målat Jesu bild på guldgrund. Härmed ville han framhålla att Mästaren var en i raden av Herrens profeter som haft ett bestämt uppdrag till släktet.
En annan gång kunde B. betyga sin motvilja mot sakramenten. Vad denna motvilja kunde innebära är inte möjligt att avgöra. Någon död tillit till sakramenten har veterligen ej förekommit i denna bygd.
Bäckström kunde dock bestämt reagera när någon antydan gjordes om hans religiösa radikalism. Som Kågedalens prost och förutvarande präst blev jag mycket häpen över prästvalets utgång. Min förvåning skall jag till någon ha givit uttryck med orden: ”Stiftets i andligt mått mest konservativa församling har valt stiftets mest radikale präst till sin kyrkoherde”. Yttrandet blev omsider känt för B. som kände sig sårad därav. Orden kunde jag ingalunda förneka, ändra eller taga tillbaka.
I likhet med rationalister i allmänhet hade B. en utpräglad kärlek till mera känslobetonade religiösa riktningar. Han öppnade kyrkan för Frälsningsarmén med dess för rummet främmande instrument. Denna kärlek hade sin grund i erfarenheter från yngre dagar. Han uppträdde därför också på armens lokaler utanför församlingen.
Då predikanten och kyrkorådsledamoten Anders Viklund uttryckte sitt missnöje med kyrkans öppnande svarade B: ”Ja, Frälsningsarmén borde ha fått hålla till i Folkets hus. Det är ju byggt av den gudfruktige Viklunds virke”.
B. kom snart med i de beslutande myndigheternas krets. Hans verksamhet här meriterade honom för riksdagsmannaskap. I sina allmänna uppdrag har han i främsta rummet haft de nödställda och eftersatta i sikte. Särskilt ömhjärtad visade han sig mot de utomäktenskapliga barnen som han kallade, ”kärleksbarn”. Ensamma och missaktade kände han sig kallad att värna och försvara. Dessa såg därför upp till B. som en särskild vän och hjälpare.
Märkligt nog hade den ömhjärtade och känslige mannen en ordnad ekonomi. Han kunde därför efterlämna avsevärda legat till den unga församlingen och en gård och annan egendom till sin mångåriga hushållerska. För henne framstod Bäckström såsom något nära nog heligt och hon vårdade traditionerna efter honom med sällsynt pietet.
Levnadsdagen blev icke lång. B. saknade den starka och livskraftiga fysik som kan trotsa år och påfrestningar. Vid något över 50 års ålder var krafterna uttömda. Kroppen tynade bort utan någon bestämd sjukdom. På sjuksängen meddelade jag honom H. H. nattvard då hans hushållerska också ville vara med. Nu gladde han sig över att snart få gå ”genom pärleportarna”. Trött av arbete, tvivel och frestelser gick han med tacksamhet in i sin Herres salighet och vila.
Begravningen skedde under talrikt deltagande från församlingens sida och förrättades av en broder, komminister F. E. Bäckström i Edefors. Stoftet vilar i en grav på ensam plats på kyrkogården. Även graven vittnar om en ensam vandrare genom denna världen.
Sägenomspunnen skall kyrkoherde Bäckström länge ihågkommas i Kågedalen. Hans ord och infall skall bevaras och utökas såsom det plägar ske med originella och särpräglade personer.