Författare: Rolf Granstrand
Från SKEFO:s sida har vi i alla fall velat pröva en sådan tankegång och tyckts oss finna åtskilliga goda argument för en preliminär slutsats i den riktningen. Var så goda!
- Befolkningskurvan vände äntligen uppåt efter att under nästan tvåhundra år (!) legat helt stilla, alltså under det som kallas ”stormaktstiden” men för en enskild bygd framför allt innebar att de unga männen sändes ut i krig. Nu sker en ökning med 50 % under prosten Högströms tid som kyrkoherde i Skellefteå mellan 1749 och 1784. Och sen en lika stor ökning igen under de följande trettio åren.
- Flera nya näringar börjar utvecklas. Först de finbladiga vattensågarna som kommer till bygden från 1760 med början i Brännfors vid Åbyälven och därefter grundas vid socknens övriga älvar slag i slag, med Lejonströmssågen vid Klintforsåns utflöde i Skellefteälven som den största och Buresågen som den sista 1797. Andra näringar som utvecklas kraftigt är tjärhanteringen och skeppsbyggnationen, som dock uppnår full omfattning först några årtionden in på 1800-talet. Men även jordbruket utvecklas, där exempelvis tröskningen med slaga nu ersätts av tröskvältar i långlogar och efter hand även av rundlogar.
- Prosten Högström kan i sig själv ses som en del av denna guldålder. Förutom att han och hans hustru Katarina Fjellström drev ett av Norrlands största jordbruk, nämligen det s.k. Prästbordet i Skellefteå, så var han under lång tid en betrodd medlem av prästeståndet i riksdagen samt den enda norrlänningen i Vetenskapsakademin, som grundats av Linné och Celsius kring 1740. Där medverkade han med en hel del forskningsartiklar, bl.a. angående förutsättningarna för det norrländska jordbruket, som var en av tidens stora frågor – i och med att erövringen av främmande provinser på andra sidan Östersjön upphört.
- Den medeltida kyrkan, invigd 1507, hade nu blivit för trång för denna snabbt växande socken och vid midsommartid år 1800 står den nya sockenkyrkan klar, den vi idag kallar Landskyrkan. Bygget hade pågått i tiotalet år och inneburit åtskilliga tusentals dagsverken för socknens bönder, från Kinnbäck i norr till Nedre Bäck i söder. Och inåt landet nådde socknen till Norsjö och Långträsk. Det är lätt att inse med vilken stolthet sockenborna kunde samlas till gemensam invigning Midsommardagen 1800 och att de nu kunde blicka framåt mot det nya århundradet med tillförsikt.
Och det är väl det som kännetecknar en Guldålder!