Årets pris på 10.000 kr gick till Peter Gustafsson, Skellefteå för förtjänstfull kulturhistorisk insats.
Det var som Peter uttryckte det ”som att få Skellefteås Nobelpris”.
Av Arbetskamraterna på Skellefteå museum
genom Annika Sander, Kristina Friberg, Siw Andersson, Stig-Henrik Viklund och Ulf Lundström.
Peter Gustafsson föddes i september 1940 i Västervik. Efter studier i Uppsala i nordiska språk, historia, etnologi, arkeologi, konsthistoria, etnografi och litteraturhistoriakom Peter till Bjurselet, Byske och de arkeologiska utgrävningarna under Hans Christianssons ledning år 1966.
Här fanns även intendent Ernst Westerlund från Skellefteå museum och 1968 rekryterades Peter Gustafsson till tjänsten som Skellefteå museums förste amanuens med akademisk examen. 1972 utnämndes Peter Gustafsson till museichef, en post som han upprätthöll till 1979. Han fortsatte sedan nära tio år som 1:e antikvarie. Mellan 1988 och 2001 arbetade han vid Folkrörelsearkivet.
Foto: Annika Sander
Peter och Ernst Westerlund kom att arbeta parallellt under åren 1968–76, en tid när museet verkade mycket ute i bygderna. Via studiecirklar (i samarbete med Vuxenskolan, ABF och NBV) inleddes Jörnsundersökningen, Ett sekel i Skelleftebygden, Arbete och arbetarrörelse, Den nordfinska evakueringen 1944–45, Ortnamn, Dialekter och andra projekt som syftade till att samla in vanliga människors levnadsöden till museets arkiv. Detta kom att bli Skelleftemodellen, långt innan begreppet ”Gräv där du står” myntades i övriga museisverige.
Peter Gustafsson var en föregångare inom den arkeologiska världen. Han avvek från gängse arkeologisk verksamhet som i slutet av 1960- och början av -70-talet till största del ägnades åt typologiska serier och dekorativa element. Peter testade redskapen i stället, och var banbrytande när han undersökte om skifferknivar från stenåldern kunde användas vid jakt och fiske, när sälar och älgar flåddes eller fiskar rensades. I en artikel som publicerades 1970 beskrev han sina experiment och fotografierna användes i Statens Historiska Museums utställning under en lång följd av år.
Peter flår säl med en krumkniv av skiffer.
Foto: Vilho Raninen (1969)
Som den naturmänniska Peter var kombinerade han sitt etnologiska kunnande med reella expeditioner i verkligheten. Han deltog i säljakter med både österbottniska och västerbottniska säljägare. Tillsammans med den legendariske säljägaren Erik Granlund från Bergö i Finland slog Peter larm om miljögifterna i Bottniska viken och om tillståndet i sälstammarna.
Peter seglande sin skötbåt ”Viklund” till Holmön år 2000.
Foto: Annika Sander
Peter var unik i museivärlden när han insåg båtarnas betydelse i självhushållningens tidevarv. Medan andra kulturhistoriska museer koncentrerade sig på jordbrukets kulturarv samlade Peter även in traditionella båtar till en av Sveriges finaste samlingar av bruksbåtar. Han engagerade sig även i museets ambitioner att skapa en ny plats för båtsamlingen i Kåge.
Peter hade breda och djupa kunskaper inom många områden och var alltid villig att diskutera frågor och komma med uppslag. Han vände sig emot att okritiskt godta gamla sanningar och varnade för att flytta lik mellan sarkofager, det vill säga att oriktiga uppgifter vidarebefordrades i nya verk utan att sanningshalten kontrollerades. Peter hade en förmåga att prata med hög som låg och kunde även uppmärksamma unga personer som intresserade sig för vår historia. Ytterligare ett område som han gärna samtalade om var språk och ortnamn. Peter var intresserad av ortnamn och dialekter som källa till kunskap om vår historia. Han hade haft Bengt Hesselman som lärare och nådde många framgångar, exempelvis när det gällde namn som innehöll gråman, vilka berättade om munkar på medeltiden.
Peter intervjuar Karl-Bertil Stenmark om hans snidade träfigurer.
Foto: Henry Lundström (1986)
Museiföremål kan säga mer än tusen ord, men många gånger så förstår vi inte längre deras språk. Peter förstod vikten av och kunde konsten att ställa rätt frågor för att få föremålen att berätta. Vi saknar Peter som mentor och ovärderlig källa till kunskap, han hade svar på nästan alla frågor om museets stora samling av föremål, foto, inspelade intervjuer och dokumentationer. Kunde han inte svara direkt, så återkom han efter några timmar, då han konsulterat sina anteckningar. Peter förde, som en ”riktig” museiman, fältdagbok över sin dagliga verksamhet och alla besök ute i bygden. När den svåra frågan om gallring i museets samlingar kom upp för några år sedan kändes det mycket tryggt att ha honom som rådgivare.