Författare: Sixten Stenmark
Följande artikel har tidigare publicerats i Studieförbundet Vuxenskolans häfte ”Boa, butiken, affär’n. Lanthandels-epoken i Bureå och byarna, som vi minns och har hört berättas”.
Att få besöka en handelsbutik för en sexåring i slutet på 1920-talet var något som man såg fram emot, och det fastnade i minnet och man minns även lukten därifrån, silltunnan innanför dörren spred en välkänd doft. Från krokar i taket hängde hinkar och verktyg och en massa grejor som ett barn aldrig sett, men som man senare inte tyckte var så märkvärdigt.
Det mesta av varorna kom i säckar och stora förpackningar. Kaffe, socker, mjöl och gryner tömdes i lådor och vägdes upp efter kundens behov, det var visst bara den berömda sockertoppen som var fabriksförpackad. Sockertoppen förändrades också. Första sockertoppen jag minns var i ett stycke, men senare blev den i ca. två cm tjocka skivor, men det var samma sockertoppsform på förpackningen. Bitsocker kom någon gång på 1930-talet men det var dyrare, och med sockertoppen kunde konsumenten själv bestämma storleken på sockerbitarna, en del var skickliga på att klippa små sockerbitar.
En händelse som vi barn väntade på var när handlarna satte upp julbord, där fanns det en del leksaker som ingen var bortskämd med. Här i Hjoggböle fanns det då tre handlare och man gick till alla för att jämföra priserna, det blev nog mest att se, för kassan var skral, ”bärpengarna” var slut och förhoppningen var, att man skulle få nån sak på julafton.
Ett annat minne jag har från julhandeln var att då fanns frukt och bär att köpa, jag tror inte det fanns annan tid på året, en tunna med äpplen fanns där, röda vackra äpplen som luktade så gott att det vattnades i munnen. De där äppeltunnorna kan jag se för ögonen än i dag och nästan känna lukten och att få dela ett äpple var en högtidsstund.
Om det någon gång var frågan om att man skulle få karameller, var det i en strut, aldrig i påsar, men handlarna var väldigt skickliga på att tillverka strutar.
Under 1920- och 30-talet tillverkades det mesta vad gällde mat och kläder i hemmet, färdigtillverkat var ovanligt, ”köpesvaror” var något märkvärdigt och bara att se utbudet var en upplevelse.
Byahandlarna var nog i regel företagsamma personer och något av nyckelpersoner i byn och mycket kretsade kring handlaren. I regel var det handlaren som hade första telefonen. Handlarna utförde nog också många tjänster som det var svårt att ta betalt för.