Författare: Harry Åkesson, Skellefteå
I Skelleftebygdens nummer 2013/2 hittade jag följande om Parkbron 100 år.
§ 1. Anbud å målning af järnöferbyggnaden å bron hade genom kungörelse i ortstidningar infordrats, och hade endast målaren A.H. Roslund i Jörn anmält sig att arbetet verkställa till pris af 2.390 kronor. Detta anbud beslöt Arbetsdirektionen att antaga.
Det väckte minnen.
Klara och Henrik Roslund
Foto: Ebba Lagergren, Jörn
En av våra nära grannar i Jörn hette Henrik Roslund. Det var en färgstark person – en verklig personlighet. Han och hans hustru kom från Petikträsk Norsjö till Jörn i början på 1900-talet. Familjen fick tre pojkar Oskar, Paul och Henning och en flicka Karin, alla födda i Jörn. Roslund byggde ett eget hus vid infarten till Jörn från Skellefteå. Roslunds var länge första gården på höger hand.
Huset var en mycket speciell byggnad. Jag vet inga detaljer om hur den var byggd. Den måste väl ha haft ett regelverk av trä, men ytterväggen i bottenplanet bestod av packat lerbruk, den var inte murad. Det fanns ingen yttervägg av trä. Det var ett ganska stor hus i 1 och ¾ plan. I södra delen låg familjens bostad med rum även i övervåningen. En gång på 50-talet (?) rasade det sydöstra hörnet och då såg man rakt in i deras sovrum. I norra delen hade Roslund sin fabrik. Han kallades för fabrikör Roslund. I fabriken tillverkade han bl.a. skidor, mest lappskidor, breda med den lilla knoppen ytterst på brättet. Hos honom kunde man få skidorna ”brättade”. När jag skulle åka min första skolskidtävling, så fick farbror Roslund tjära och brätta mina skidor. Den form som han använde var avsedd för normal skidlängd. Resultat blev att brättet räckte ända till bindningen.
Men han tog på sig alla möjliga andra uppdrag, bl.a. att måla broar! Som t.ex. Parkbron … Varje sommar försvann hela familjen Roslund till någon bro, som skulle målas. Min pappa, som var åkare hade en ”kur”, som han lastade upp på lastbilsflaket och där inne låg hela familjen under färden till sommarens jobb. Jag följde med en gång, men det gjorda jag inte om. Jag blev ordentligt åksjuk där inne i mörkret bland madrasser och täcken.
Roslund var även lekmannapredikant och med en kraftig stämma predikade han ute i byarna men även i Jörns kyrksal. I kyrksalen i Jörn hade han som besökare valt en egen plats direkt till vänster när man kom in i lokalen. På andra sidan gången satt organisten vid sin orgel. Organisten, skolvaktmästaren Olof Lundberg, var självlärd men mycket musikalisk. Vid psalmsångerna blev det en kamp mellan Roslund långsamma tempo och organisten mer moderna. Lundbergs orgel hade svårt att konkurrera med Roslunds kraftiga stämma. Lundberg var glad när kören medverkade. Då fick han lite hjälp.
En dag skulle Henrik Roslund tjära ett tak och ramlade ner från taket och skadade sig så svårt att han blev förlamad och inte kunde gå. Men han gav inte upp. Han gjorde en trehjuling med delar från en cykel. Pedalerna med kugghjul och kedja blev ”motorn”, som Roslund med handkraft drev ”cykeln”.
När han skulle ut i någon by och predika, så behövde han hjälp att ta sig uppför tyngre backar. En sommar var jag hans hjälpryttare. Jag cyklade bredvid honom och i backar sköt jag på. Roslund blev 84 år gammal.
När jag var liten var jag ofta i Roslunds verkstad. Jag gick dit för att ”leka med Roslunds pojkarna”. Den yngsta var sju år äldre än jag, men de var snälla och de snickrade någon leksak till mig ibland. Henning Roslund hade ärvt sin kreativitet från fadern. Han konstruerade ett finurligt protokollsystem för skidtävlingar. Det användes alltid vid Järvenloppen. Jag använde det vid skolskidtävlingar i Burträsk och Skellefteå och där fick läraren och skidlöparen Roland Sundström upp ögonen för det. Med Hennings godkännande utvecklade Roland systemet. ”Roslundsprotokollet” användes sedan många år vid skidtävlingar i Skellefteå bl.a. vid några SM.