Författare: Per Allan Olsson, Saltsjö-Boo
”Här är jag född och bodde mina första tretton år (tom 1957). Tegelhusen tillhörde Skandinaviska Banken som hade kontoret i hörnan Stationsgatan/Storgatan. I tegelhuset närmast huserade försäkringskassan i bottenvåningen; resterande plan var bostadslägenheter. Gården innanför var en fantastisk lekplats för oss barn. På Lagergrens brukade mamma köpa olika klippsaker till mig när jag var sjuk från skolan. Och på gården bakom bokhandeln fanns en billackeringsverkstad som spred en spännande doft och kunde studeras från vårt sovrumsfönster. Lycka!”
Det var inte ensamt att stå i gatukorsningen en söndag på sommaren. Inget folk just och inga bilar. Bara lite soldaller. Och så den långa Storgatan förbi biografen Palladium, konfektaffären och Gordons herrekipering, försvinnande lång i en svag backe upp och förbi svandammarna, läroverket och vidare ut mot landsförsamlingen och kyrkstan. Det var inte heller ensamt att trampa runt lite, vrida huvudet åt höger och se hur Stationsgatan drog söderut, förbi stadsparken, sjukkassan och bokhandeln. Över bron, över älven; förbi travbanan som kunde anas i horisonten och vidare ner genom Norrland mot Stockholm.
Även om de mer välbeställda kamraterna hade försvunnit till lantställen i baksätet på Chryslers, Ford Fairlines och en och annan Volvo så kände han sig inte övergiven. Någon gång hade han följt med till sommarstugorna, till verandor och vackra träbåtar, till söndagspytt med murklor från egna ställen i omgivningen. Någon enda gång. Men sak samma. Han klarade sig bra här i gatukorsningen.
Stadsparken med försommargrönskan mittemot hjälpte nog till. Det hände att han gick dit och satte sig i gräset med en flaska saft och några Mariekex. ”Ska du ha picknick?” brukade hans mamma fråga.
Mamma var nog uppe i lägenheten. Kanske bakade hon släta bullar. Han tittade några gånger till längs gatorna. När stadskyrkan och landsförsamlingens kyrka började klämta för högmässan – alltid den ena lite före den andra, alltid i otakt – gick han de få metrarna tillbaka till hyreshusets port. Efter lunch skulle det bli annan musik. Tonerna från Champagnegalopp och John Philip Sousas marscher skulle vandra kilometervis från travbanan och över bron. Toner som blänkte svagt men tydligt i söndagsfriden när han senare lutade sig ut genom det öppna fönstret i föräldrarnas sovrum.
Det hände att hans äldre bror tog med honom till travet. Nu andades han lite häftigare vid tanken på hästarnas defilering och hur de hölls i volterna med strama tyglar; de intensiva sekunderna innan startbandet ven över banan till ropet från tävlingsledaren i tornet: ”Kör!”
Mamma hade både bakat bullar och lagat morotsstuvning med stekt falukorv.”Det blir visst bara du och jag”, sa hon. ”Hilding tog en promenad till stationen för att väga sig, men han har visst gått någon annanstans också”. Hans farsa ville ofta se om han höll ”matchvikten”. Det var därför han promenerade ända till järnvägsstationen och klev upp på en våg, stoppade i 10 öre och fick en liten gul, styv biljett med vikten i tryck. Precis som en tågbiljett såg den ut, fast man inte fick åka någonstans…