Författare: Alf R V Staflund
En morgon ringde telefonen på poliskontoret redan vid 6-tiden. Jag låg och sov i en av poliscellerna och var snabbt uppe och svarade.
En röst berättade upprört att ”vi har krocka uppe ve kvarn i Norsjövallen”.
Jag lovade att infinna mig omgående. Snabbt letade jag reda på en kamera, ritblock, penna och ett långt måttband. Jag hade lånat en Volkswagen av en kompis och med den bar det iväg till Norsjövallen.
Där möttes jag av synen: två bilar nära nog frontalkrockade mitt i en kurva. Bredvid stod två bekymrade gubbar. Jag sprang ut och placerade varningsskyltar på vardera sidan om bilarna. Sen gick jag fram till de bägge för att få en berättelse.
”N’Erik höll innerkant genom kurva åsså komme jig å då small he”, sa en av gubbarna. Beskrivningen var riktig. Den ene av gubbarna hade genat i kurvan och kollisionen hade varit oundviklig.
”N’Erik” var måttligt förtjust i att måsta erkänna att felet var hans. ”Jamen vad bråkar ni om då?” undrade jag. ”Gör upp med varandra så slipper n’Erik böter.”
”N’Erik” var bekymrad: ”Försäkringsbolage måst få polispappera, annars måste ja betala allt själven”.
”Ja men bonusen då, den ryker sin kos. Det kan vara lika billigt att betala allt ur egen ficka”, hävdade jag envist. ”Om du lägg ihop böterna och bonusförlusten så blir det nog dyrare än att betala alla skadorna ur egen ficka.
”N’Erik” började överlägga med den andra gubben. Efter en stund vinkade de fram mig. ”Vi ha bestämt oss, ja betala allt och så jer he klart. Skriv du ingen rapport då.”
Jag försäkrade att jag var nöjd med att de kom överens. Gubbarna skaffade fram en traktor, drog undan bilarna och vägen var öppen igen. Jag plockade ihop och lämnade platsen ganska nöjd. Jag hade utfört mitt första polisiära arbete. Huruvida det överensstämde med gällande lagar visste jag inte, fast jag hört talas om att det fanns någonting som hette rapporteftergift om ärendet var ursäktligt. Och den bedömningen hade jag gjort, så då måste det ha blivit rätt.
Och ”n’Erik” slapp ju böter och en prick i ”körte” under alla omständigheter. Jag hade skaffat mig en god förespråkare för ”nöjpolisen” d.v.s. den unge mannen som kommit till byn för att vara ensam polis sommaren 1957.
—- ◊ —-
Denna polisiära händelse som jag beskrivit var mitt allra första polisjobb. Jag hade anställts som extra polisman i Västerbottens län och mitt första jobb fick jag i Norsjö kommun. Från landsfogdekontoret fick man förordnanden som extra polisman för fjorton dagar i taget och flackade därför runt i olika kommuner som polis. Men kom ihåg att jag helt saknade utbildning för mitt arbete. De första fyra månaderna utövade jag polisämbetet helt utifrån mitt eget sätt att se på rätt och fel, vad som kunde vara ursäktligt och vad jag bedömde som ett brott.
Polisarbetet i Norsjö var ett servicejobb mot allmänheten. Folk från byn kom in och behövde hjälp med att skriva ansökningar, tyda besked från myndigheter eller bara samtala. Det var en gemytlig stämning. Vi poliser hade ingen anledning att lägga oss i vardagslivet. Under helgerna förekom danser på idrottsplatsen eller någon liten dansbana ute i skogen. Våra besök där var mest en uppvisning av att vi fanns. Många gånger körde jag ensam till dansplatserna och ingripanden var inte aktuella. Ibland hejdade man en person som verkade ”ha fått för mycket”, talade om för honom att det var bäst att leta sig utanför området en stund och försöka kvickna till.
Bråk uppstod givetvis, men i de flesta fall löstes dessa ”bakom knuten” och man återkom i bästa samförstånd eller också blev den ene kvar en stund längre och torkade sitt näsblod, men mer blev det sällan. Man slogs med knytnävarna. När motståndaren fått nog slutade man och uppgörelsen var över. Sparkar, knivar och andra tillhyggen var i alla fall något jag aldrig upptäckte.
Vi poliser var anställda av kommunen och vårt arbete leddes av landsfiskalen, som i sin tur hade att svara inför landsfogden som hade sitt säte på länsstyrelsen. Denna ordning pågick fram till 1965 då polisen förstatligades.