Författare: Peter Eklund
Liv och död
Den 19 februari 1960 dog min morfar, då var jag sju år skulle fylla åtta samma år.Leonard som min morfar hette dog hemma i kammaren. Mormor Tilma bjöd oss barn in för att vi skulle få titta på honom, han låg där alldeles stilla med händerna knäppta över psalmboken. Det var första gången jag såg en död människa, mormor berättade för oss att nu har morfar fått fara hem till Gud. Det var ingen chockerande händelse, utan det kändes mera som ett konstaterande, så var det, man föddes och man ”dödde”.
Så var det ju även med djuren i byn, vi barn var tidigt medvetna om vad som gällde, en dag sa pappa att nu måste vi gå till tjuren med Snövit, för hon var ”tidd”. Hos Helmer Brännström hade dom galten, vi ungar hängde runt staketet och glodde storögt på när galten red suggan och gjorde vad som skulle göras. Så blev det kalvar och smågrisar och hur allt det där hängde ihop föll sig väl naturligt. En dag var det slakt, grisen leddes skrikande ut i ”fuusporten”. Fram kom slaktmasken, pang så låg grisen där och sprattlade, slaktaren, det var oftast Harald, tog fram kniven och stack. Blodet samlades upp i en hink, blodet skulle röras om och man fick för allt i världen inte stanna av med rörpinnen.
Visst berördes man, men det var inte något man låg vaken och grubblade över och hur skulle annars mamma till middag kunnat servera sina blodpalt eller sina delikata köttbullar? Däremot var vi barn sällan eller aldrig med på begravningar, vet inte varför det var så. Men man tyckte det var väl så högtidligt när som ”likbiln” först av alla i kortegen åkte iväg genom byn och flaggan vid bönhuset var halad på halvstång.
TV-tider
Den 16 september 1960 en fredag, var en märkesdag för byn. I en fullsatt lokal, skolan i Mårtensboda fick de flesta för första gången stifta bekantskap med det nya etermediet televisionen. En TV-apparat hade hyrts in, förväntansfullt bänkade vi oss gammal som ung, skollokalen var nedsläckt och längst där framme stod som på en piedestal en flimrande tingest som först visade testbild i en dryg halvtimme, men det var spännande det med. Men så äntligen kom en gubbe fram i rutan och det gick som ett sus i lokalen, gubben hette Olle Björklund och skulle bli TVs första kändis.
Fredagen därpå kom Bjarne Schönfeldt från Burträsk och installerade första tv-apparaten hos en privatperson, nämligen hos min moster Gunney. Vi ungar hängde med redan när Bjarne var där, och jag ska aldrig förglömma när Bjarne frågade oss om vi visste varför morötter var bra för synen.Vi stod som fågelholkar och hade ju ingen aning.
– Jo! har ni sett en kanin med glasögon?
Det hade vi förstås inte gjort.
Gunney Rönnblom hade som sagt skaffat sig TV, en Saba tjugoentummare, och med ens blev moster Gunney den absolut populäraste personen i hela byn, ja hon fick besök av både kreti och pleti. Kammaren var varje TV-kväll (onsdag var tv-fri) fullsatt med folk som följde allt som visades. En ny tid var här, det dröjde inte länge innan man på hustaken kunde se om antenn saknades eller fanns där och annonserade om att i detta hus finns det minsann TV.
Tändsticksasken med reklam för pappa och mammas butik (t.v.).
Affären mitt i byn
Pappa Alf och mamma Marion hade butik och post och det blev ju då en naturlig samlingsplats för byborna att träffas. Det var spännande för oss ”alferspöjka ” att lyssna på som när kvinnorna och männen samlades i butiken för att dryfta så vitt skilda ämnen som älgjakt, bilköp, vem som var mördaren i tv-deckaren ”Halsduken” till vem som var PDV (på det viset) alltså vem av kvinnorna i byn som gick med putande mage.
I butiken fanns det mycket, inte allt men det nödvändigaste baslivsmedlen som mjöl, socker, salt osv. Men också mycket annat såsom yxskaft, sytråd, kardus i lösvikt, leksaker, godis eller snask som man sa då och en hylla med bijouterier. Inga kylvaror däremot, vem behövde det i en by full med mjölkproducerande kossor?
En dag kom det en försäljare som pratade skånska, han kunde lika gärna ha kommit från en helt annan planet. Där stod vi ungar med gapande munnar och sög in allt, när han knäppte upp läderportföljen som kunde innehålla allt från sidenslipsar till julpynt. Eller så förevisade han ur någon katalog, varor som snart skulle förändra en hel värld nämligen redskap tillverkade i plast. Jag kommer ihåg dom första plasthinkarna som inhandlades, hinken var lysande röd, blå eller gul men efter en sommar hade den bleknat och man kunde knappt ana vilken färg den en gång varit. Där stod vi lyssnade på ett så exotiskt språk som skånska och förundrades samtidigt hur han kunde förstå vårat språk ”bonnska”.
Men på sätt och vis utgjorde alla dessa besök , det dagliga av Gustavsson med godsbilen, till alla dessa utifrån kommande besökare att världen öppnade sig en smula. Man blev med tiden snart varse att Mårtensboda med omnejd nog inte var det centrum kring vars nav allt snurrade kring.
Den 29 april 1967 stängde pappa butiken för sista gången. Då hade konkurrensen från varubilarna (bullbiln) och den ökade rörligheten bland byborna, tack vare bilen, tagit ut sin rätt.
Fr.v. Tommy Rönnblom, Torgny Eklund, Sven-Arne Larsson, Peter Eklund, Göran Eklund och Mats Rönnblom… Indianer i Mårtensboda tidigt 60-tal.
Lek och sport
I ”sanngrobba” lekte vi med våra bilar i plast och plåt, men årskullen före mig, alltså storebror Sune, och hans kompisar Olov och Rogard och jämnåriga med dom var den sista generationen som faktiskt byggde egna bilar av bräder och knubb. Med rundved av gran sågade man hjul och spikade fast. Förebilder hade man ju förstås, när man lekte med traktorer var det alltid Assar Olovsson man skulle låtsas vara för han hade den största traktorn i byn. En betraktare till vår lek i sandgropen skulle med all säkerhet höra ett svagt sorl från oss, lyssnade man lite extra kunde man få höra följande:
”Öhöhöhnnnn jarna kom ´nAssar oppför backen…frrrnn…öhnöhn, nu måst´n tanka, han kör in dell mack´n….öhn nu tanka han..tanka, tanka, tanka nu ha nÁssar tanka klart..nu fer´n iväg”…osv. Hela tiden kommenterade man ljudligt sin lek.
Inte var man bortskämd med någon organiserad lek eller sport. Skulle man göra något fick vi göra det själva, att de vuxna skulle ägna någon tid med att sysselsätta oss hade ingen en tanke på. På hösten när isen lagt sig tog vi våra skridskor och gick till Liitjään (Lidtjärn). Man försökte i största möjliga mån att undvika strömfåran från bäcken som rann till, för där visste man aldrig.
På kvällarna om det var riktigt månljust kunde man gå till ”tarvtage” nedanför Karl-Helmers. Där man dela upp sig i två lag sedan släppte man ner den medhavda pucken och satte igång, det dröjde dock inte lång stund innan pucken var bortskjuten. Då hackade man till sig en ”tarvknuul” som fick tjänstgöra som puck. Det gick det med och inte blev det mindre spännande för det eller, man kämpade så svetten stod som en fontän, ibland uppstod det diskussioner som nog kunde höras vida omkring, då var det antagligen delade meningar om huruvida det var mål eller inte.
Annars var det landhockey på vår gårdsplan framför affären som gällde. Sven-Arnes morfar n´Verner Rönn stod efter ett ärende i butiken länge och betraktade oss. Den gången vaktade Sven-Arne det ena målet, och han hade det ganska hett om öronen för vi anföll hela tiden. Till slut kunde inte Verner hålla sig, han tyckte att nu kunde vi väl skjuta mot det andra målet en stund, nu hade vi väl anfallit Sven-Arne nog länge.
Jag undrar vad farbror polisen skulle ha sagt och gjort om de någon gång en fettisdag stoppat oss då vi efter någons traktor medelst skidor tolkade efter. Vilken syn, efter traktorn en skock med ungar hållandes i ett rep som på skidor tolkade, grejen var att man helst skulle hålla sig upp efter vägrenen, och ju längre rep desto längre ut från vägen kunde man åka, en sport vi hade var att med ett sträckt rep försöka knäcka vägverkets plogpinnar, var pinnen lite grövre och höll för påfrestningen, ja då flög de som höll i repet och landade i en enda hög med brätten och blev till en hög med skrattande ungar med snö upp till öronen.
På våren så fort snön hade försvunnit var det fotboll för hela slanten. Det var hårda matcher, matcherna kunde ibland dra ut långt på tiden, eftersom vi oftast spelade först till tio mål. Somliga matcher avbröts av att mamma ropade in
I ”sanngrobba” lekte vi med våra bilar i plast och plåt, men årskullen före mig, alltså storebror Sune, och hans kompisar Olov och Rogard och jämnåriga med dom var den sista generationen som faktiskt byggde egna bilar av bräder och knubb. Med rundved av gran sågade man hjul och spikade fast. Förebilder hade man ju förstås, när man lekte med traktorer var det alltid Assar Olovsson man skulle låtsas vara för han hade den största traktorn i byn. En betraktare till vår lek i sandgropen skulle med all säkerhet höra ett svagt sorl från oss, lyssnade man lite extra kunde man få höra följande:
”Öhöhöhnnnn jarna kom ´nAssar oppför backen…frrrnn…öhnöhn, nu måst´n tanka, han kör in dell mack´n…öhn nu tanka han..tanka, tanka, tanka nu ha nÁssar tanka klart…nu fer´n iväg”…osv. Hela tiden kommenterade man ljudligt sin lek.
Inte var man bortskämd med någon organiserad lek eller sport. Skulle man göra något fick vi göra det själva, att de vuxna skulle ägna någon tid med att sysselsätta oss hade ingen en tanke på. På hösten när isen lagt sig tog vi våra skridskor och gick till Liitjään (Lidtjärn). Man försökte i största möjliga mån att undvika strömfåran från bäcken som rann till, för där visste man aldrig.
På kvällarna om det var riktigt månljust kunde man gå till ”tarvtage” nedanför Karl-Helmers. Där man dela upp sig i två lag sedan släppte man ner den medhavda pucken och satte igång, det dröjde dock inte lång stund innan pucken var bortskjuten. Då hackade man till sig en ”tarvknuul” som fick tjänstgöra som puck. Det gick det med och inte blev det mindre spännande för det eller, man kämpade så svetten stod som en fontän, ibland uppstod det diskussioner som nog kunde höras vida omkring, då var det antagligen delade meningar om huruvida det var mål eller inte.
Annars var det landhockey på vår gårdsplan framför affären som gällde. Sven-Arnes morfar n´Verner Rönn stod efter ett ärende i butiken länge och betraktade oss. Den gången vaktade Sven-Arne det ena målet, och han hade det ganska hett om öronen för vi anföll hela tiden. Till slut kunde inte Verner hålla sig, han tyckte att nu kunde vi väl skjuta mot det andra målet en stund, nu hade vi väl anfallit Sven-Arne nog länge.
Jag undrar vad farbror polisen skulle ha sagt och gjort om de någon gång en fettisdag stoppat oss då vi efter någons traktor medelst skidor tolkade efter. Vilken syn, efter traktorn en skock med ungar hållandes i ett rep som på skidor tolkade, grejen var att man helst skulle hålla sig upp efter vägrenen, och ju längre rep desto längre ut från vägen kunde man åka, en sport vi hade var att med ett sträckt rep försöka knäcka vägverkets plogpinnar, var pinnen lite grövre och höll för påfrestningen, ja då flög de som höll i repet och landade i en enda hög med brätten och blev till en hög med skrattande ungar med snö upp till öronen.
På våren så fort snön hade försvunnit var det fotboll för hela slanten. Det var hårda matcher, matcherna kunde ibland dra ut långt på tiden, eftersom vi oftast spelade först till tio mål. Somliga matcher avbröts av att mamma ropade in oss på mat, snabbt in och tanka köttsoppa sedan fort ut igen för full följa pågående match.
Lite senare när flickorna i byn började intressera sig för oss killar och vi för dem, kunde det hända att vi fick flickorna som publik ochdå tog man ju i lite extra för att imponera och gjorde de där finterna och nickarna med ytterligare finess. Men när matchen stod 5 – 2 och det dröjde tjugo minuter mellan målen tröttnade snart flickorna och gick med en knyck i nacken iväg från oss barnsliga pojkar, som med gröna knän i byxor av terylen oförtrutet spelade vidare.
Tjejerna i byn lärde oss dansa… I mitt och mina bröders pojkrum. Fast man innerst inne kanske hellre hade språkat med Ulrika, Åsa, Gunilla, Yvonne och Elisabeth, men det kunde man ju inte öppet erkänna.
När man idag berättar för Carolina, min elvaåriga dotter om hur vi cyklade nästan två mil till Trehörningen för att bada fnyser hon bara och säger att så var det kanske på stenåldern men att det är andra tider nu. Detta sagt efter att hon tjatat på att få bli skjutsad till fotbollsplanen 800 meter bort.
Bröderna Cartwright
I och med att TV kom fick vi många nya intryck, när vi lekte härmade vi hjältarna som vi kvällen före sett på TV.
Efter ”tarvtagevägen” vid Sigvards byggde vi en western stad, med en bank, saloon, fängelse med mera och en bit från denna stad reste vi även ett Bonanza. Hur många timmar som vi tillbragte där har jag ingen aning om men det var åtskilliga.
Jag minns aldrig att det var några svårigheter att få tag på byggmaterial, spik och verktyg lånade vi hemifrån. Kanske skulle jag önska att dagens barn också skulle få uppleva denna frihet med verktyg och frånvaron av vuxna som lägger sig i.
Tvillingbrorsan Göran paxade alltid att vara Adam. Tommy som var yngst passade för att vara Little Joe. Bengt Bodén ville vara bankman han blev rånad stup i kvarten av dem som agerade bovar och deras hejdukar. Flickorna kunde också ibland få vara med, men redan där kunde man se hur könsrollerna helt omedvetet hade format oss, flickorna blev väna hemmafruar som tog hand om oss tuffa pojkar när vi kom ”hem” från strid.
Egentligen har man minnen från alla platser i byn, i alla lador, uthus, ladugårdar där vi lekte tjuv och polis och hoppade ut ur gödselluckor och kröp under dammiga golv.
När vi blev lite äldre, omkring femton började vi hålla till i skolan, vi byggde ett pingisbord av unit, ett material som inte gav samma studs som på riktiga pingisbord. Vilket vi nesligen fick erfara när vi skulle tävla mot ”vebomarkara”, dom utklassade oss totalt.
I skolan hände det mycket saker och allt kanske inte lämpar sig att skriva om, även om det mesta var rätt oskyldigt, man tog sina första tjyvbloss, och där lärde flickorna oss att dansa. Vi anordnade skoldanser med levande orkester och mycket annat. Man upptäckte en ny dimension, när man dansade kind mot kind med en flicka med nytvättat hår, …det där med flickor dom var inte så pjåkiga trots allt.
Ljuva sextiotal
Att sextiotalet var ett betydande decennium, inte bara för att jag under denna tid gick från att fylla åtta till sjutton år med allt vad det innebar, utan också att man från en tonårings ögon blev medveten om hur vi alla fick det bättre. Vi fick rinnande vatten och utedassen försvann i all hast och hur världen med hjälp av tidningar, radio och TV krympte en aning. Bilen började bli var familjs egendom och gjorde också omvärlden mindre. Nya exotiska bilmärken som var svåra att uttala kom till byn, speciellt minns jag när som Martin Brännström visade upp sin ”pejgott” (Peugeot).
När min bror Göran, Robert Lövbom och Mats Rönnblom och jag började skolan i Vebomark var man allt annat än berest. Jag minns när Mats och jag pratade med hans mamma Signe om vad vi skulle ta oss till om vi någon dag skulle missa skolbussen, skulle vi hitta hem? Ändå var nog Mats den som var mest berest av oss. Lite avundsjuk var man nog när Mats en gång berättade att han var med och bilade över Sandöbron, den låg ju så långt bort som i Ångermanland. Tänk så långt bort.. hade dom samma tidszon som här och vilken typ av fauna fanns det så långt söderut?
Sommarjobb
Sommarlov innebar mycken fritid med lek och bad, men det fanns ett aber, nämligen ”slåttanna”. Pappas små ”legder” var snabbt undanstökade, så vi ”alferspöjka” blev utlånade till byns andra bönder och tjänade på så vis en slant. Hösnuva var inte uppfunnit då, vem minns inte när man trampade ihop höet i lador fulla med takspik och dammridån som då uppstod hade solljuset fullt sjå att tränga igenom.
Men innovationerna inom jordbruket stod som bekant inte still, ett nytt sätt att torka hö, solräfsan kom och hövändare förändrade drastiskt bilden. I slutet av sextiotalet var det ett fåtal som fortfarande hässjade höet. I takt med att jordbruket så snabbt utvecklades och traktorer blev ett måste fick bruket av hästen stå tillbaks.
Skolgången
När sextiotalet inleddes gick jag andra termin i första klass i Vebomarks vackra röda skola. Våra fröken hette Vera Holmgren, då gick vi sex dagar per vecka. Varje morgon kom Sven i sin VW-buss och hämtade upp oss för vidare färd till skolan. Sven som allt som oftast hade tittat lite för djupt i flaskan, doftade vid dessa tillfällen starkt av halstabletter. Då ifrågasattes kombinationen alkohol och bilkörning inte på samma sätt som det gör idag, trots att alla visste om hans problem lät man det passera. Efter hand insåg man väl lite till mans att det inte längre kunde fortgå och satte med polisens hjälp stopp på det hela.
När jag började trean fick vi Gunhild Öhman som lärarinna. Fru Öhman hade mina storasystrar haft och även min mamma hade blivit undervisad av henne. Fru Öhman var otroligt snäll och framför allt rättvis. Hennes närvaro präglades av trygghet och en äkta känsla för varje elevs särskilda behov, detta trots relativ sträng disciplin.
Vi minns nog alla som haft förmånen att ha henne, vilken förtätad stämning som lade sig i klassrummet när hon hade högläsning. Vi satt som ljus och lyssnade på när som Nils Holgersson flög över Sverige, spännande historieberättelser om Karl XII och de gastkramande episoderna ur Gustav Wasas flykt genom Dalarna.
Skolåren gick och vi lämnade Vebomark för att börja högstadiet i Lövånger. Det blev några år och många mil i Lindströms buss.
Lindström hade det inte allt för lätt med oss klåfingriga och upptågssökande tonåringar. Varma försommardagar klättrade vi helt sonika upp på busstaket och åkte tjoande genom Ytterbyn och Näset, visst gjorde han en del försök att få oss att förstå vilka risker vi utsatte oss för, men han gav snart upp.
Det kan inte ha varit lätt för honom att på krokiga och guppiga byavägar både framföra ekipaget och samtidigt i backspegeln ha uppsikt över oss.
Bussen han hade gick skämtsamt under namnet ”sommarfuset” ty vissa dagar när det regnade skulle man ha behövt ett paraply och varma torra dagar stod dammolnen som en sky från sätena.En dag i byn Näset, steg en äldre tant på bussen och då utspann sig följande ordväxling. Tanten frågade:
– Ryms det en till i sommarfuse här?
Lindström som kunde vara nog så pillemarisk fann sig snabbt och svarade.
-Ja, nog går det in en gammko till!
En dag gjorde några av byns pojkar ett busstreck som det pratas om än idag. Man hade klättrat upp i ”Sixtens asp” alltså den jättelika asp som står där den står än idag. Den växer så att grenverket brer ut sig högt över vägen. Där hade man klättrat upp med en stor jutesäck till brädden fylld med löv. När Hugo sedan kom körandes med bussen hade han eftersom det var en solig och varm dag takluckan på bussen öppen på vid gavel, precis när han var mittöver släpptes lövsäcken rakt ner i takluckan.
Bussen tvärstoppade, ut kom Lindström frenetiskt tuggandes på sitt pekarnelltobak och högröd i ansiktet. Jag vet att det var dom långa skoldagarna och dessa tröttsamma bussresor som gjorde att vi stojade och busade, så här efteråt tycker man kanske att det var lite synd om Lindström, att han blev måltavla för detta. Men det vill jag påpeka att det var ingen av oss som ogillade Lindström, tvärtom vi förstod honom och jag tror att han på sitt sätt förstod vår situation.
Ja detta var några av alla minnen från sextiotalet, hoppas att ni kände igen er i något och att jag inte har trampat någon på tårna.