Författare: Tage Lundgren, Skellefteå
Timmersortering var namnet i folkmun eller sorteringen eller gallringen, kärt barn har många namn heter det, men här handlade det om arbete. Det hördes sällan något klagomål på själva jobbet, man fick vara ute i friska luften och ”slita”, för stressigt på något sätt var det eftersom stockarna matades på hela tiden.
Själv var jag i gallringen, vilket var mitt namn på det, 1961-08-16 — 1961-10-06 med en lön av 1.268 kr. 1962-06-12 — 1962-10-02 med en lön av 3.080 kr. 1963-06-17 — 1963-09-23 med en lön av 3.587 kr. samt 1965-08-19 — 1965-09-24 med en lön av 2.489 kr. År 1964 blev det ingen gallring för min del p.g.a. att fadern behövde hjälp med fisket, då han var yrkesfiskare) och ”brorsan” gjorde lumpen. 1965 blev mitt sista år i gallringen, för i november samma år började jag som Fyrvaktare på Holmögadd och blev kvar där till 1976, även detta ett mycket intressant yrke.
Vi bodde i baracker som var uppsatta för dom långväga arbetarna, eller dom ensamstående som ville ha nära till jobbet. Det fanns även en matsal som låg nere vid älven och var inredd på övervåningen för kockan eller kockorna, vilka ibland voro ibland två, beroende på hur många anställda som åt i matsalen. Ibland var arbetet indelat i två skift för att hinna med innan hösten. I tvåvånings baracken närmast Bockholmsvägen där jag bodde, fanns fyra rum på vardera våningen med öppen spis, något av rummen användes till förråd av sängar, bord m.m. vi låg ofta i våningssängar p.g.a. utrymmesskäl. På bottenplanet fanns även en mynttelefon, vad jag minns användes den sällan.
Även en smedja fanns i närheten av matsalen nere vid älven. Smeden hade mycket jobb med att laga båtshakar, som var det egentliga arbetsredskapet. Själva spetsen på haken kunde bli trubbig, eller för liten böj på kroken, eller för stor, det var väldigt viktigt hur hakarna såg ut för att arbetet skulle vara lättsamt. Flera typer av båtshakar användes. Tapparen, sorteraren, rullaren, alla hade olika längder på skaften till hakarna.
Tapparna använde båtshakar med 5-6 meter långa träskaft. ”Fark” eller ”fårk” var benämningen på detta skaft beroende på dialekten. Tapparnas jobb bestod i att tömma fickorna ut i tapparrännan som sorterarna fyllt. Denna ränna ledde hela anläggningens längd, på vardera sidan om sorteringen från brygga 1 ned till buntverket. Innan stockarna kom ned till buntningen ordnades dessa till så dom kom tvärsöver tapparrännan och stacks ut mot sidorna för att få en jämn, och bra bredd på buntarna, dessa män som skötte detta kallades för skiftare, dom använde också båtshakar med lång fark.
Väl nere i buntverket buntades stockarna ihop och surrades med kätting. Sorterarens båtshake var ca. 2.5-3 meter lång, och väldigt viktig, den fick inte ha för stor krok på själva haken så den fastnade för hårt i stocken. När man drog stocken under sig och in i fickan fick den inte sitta fast för hårt, den måste släppa när farken tog emot bryggan, om den satt för hårt knäcktes den och smeden fick extra jobb, och själv stod man där utan hake, vilket inte fick ske.
Rullaren, var som en dirigent för varje brygga. Han stod i mitten på en tvärgående brygga med en spak i ena handen som han bromsade stockarna med, så att han själv skulle hinna rulla stockarna, i den andra handen höll han rullarhaken som skulle vara kort bara ca 2 meter och lätt för att snabbare kunna rulla stockarna.
Rullaren stod alltså och rullade stockarna för att se vilka märken dom hade inhuggna i storändan på stocken. Sedan ropade han ut detta till sorterarna som stod på dom längstgående bryggorna och drog dom i fickorna. Det fanns även stockar som var utan inhugget märke men målade i ändarna, dessa kunde endast sorterarna som stod på sidorna och drog stockarna i fickorna se. Då ropade dom till varandra t.ex. ”schasse kommer” eller om den som stod på den andra sidan såg en stock som han ej nådde, kunde han ropa ”fröken stick”, eller om han nyss stuckit iväg en stock ”riverravel kommer”. Öknamn på märken var vanligt.
Hela sorteringen var upplagd så att samma typer av märken drogs in i fickorna på t.ex. södra sidan, för att få ihop till en lagom mängd stockar som skulle släppas ut i tapparrännan, för att sedan driva med strömmen ner till buntverket. Ibland kunde det ligga samma typ av märkning i magasinets insläpp, t.ex. ”schasse” (obarkad granmassa ved) då var det slitsamt för sorterarna som drog det märket, medan andra endast fick ett fåtal stockar. Vid sådana tillfällen kunde tapparrännan ”gå” full, då var det tapparen som fick vara vaksam, så inte någon annan ficka med ett annat märke var full. Det kunde inte släppas ut för litet antal stockar av ett märke i tapparrännan så det inte blev till en hel bunt.
Vid vackert väder och när strömmen var lugn kunde man lägga sig ned på bryggan och se på fiskarna, det fanns även dom som metade. Älven var stridare längre upp, så dom hade inte tid med något sådant. På bryggorna längre upp i sorteringen kunde en del slänga ut bitar av bullar som då gled neråt älven mot nästa brygga, detta hade inget gjort om det inte samlats en mängd skrattmåsar som skränade och sket. Ibland fick någon, denna avföring på sig vilket inte var så roligt, medan bullkastarna hade svårt att hålla sig för skratt. En som fick detta på sig myntade, ”no jere tur att in´t koen ha vinga”.
Ibland var det lek på bryggorna, man skvätte vatten på varandra med en avbruten stock som var ca. ½ halv meter lång som man stuckit fast i haken. När men sedan snabbt tryckte den mot vattnet blev det ganska stor dusch den åstadkom. Jumpa på stockarna i fickorna var en annan kul grej som vi gjorde, fast en och annan plurrade förstås. Lättast att jumpa var det i fickorna med stora talltimmer stockar som hade märket N inhugget i storändan. En annan rolig sak var, när man upptäckte en tjock och hård barkbit som var under 1 dm i diameter stack man haken i den och slog nedre ändan av skaftet mot bryggan, fjädrade det till och barkbiten for iväg som en projektil. Att kasta iväg en sådan barkbit mot någon var farligt, men det förekom ändå.
Om det kom en gran som hade lös och riktigt ”slibbig” bark, (som en stor skurtrasa) rev man loss den med haken, ju längre bit man lyckades få loss desto bättre, sen slängdes den på den motsatta sorteraren som hade väldigt lätt att hålla sig för skratt. Några skulle vara riktigt tuffa och balansera på wierarna, då särskilt över fickor utan stockar i och båtshaken som balansstång.Hela anläggningen hölls ihop med dessa wierar som var förankrade i landfästen.
När man skulle sticka iväg en stor stock från sig var det viktigt att inte sticka haken för långt in i stocken för om den satt fast för hårt när man hade stuckit ut den till mottagaren var det lätt att falla i vattnet bland stockarna. Man försökte in i det längsta att rycka loss den, men ibland stod man lutad för långt ut över rännan innan man kom ihåg att det går att släppa greppet om skaftet, till de övrigas skadeglädje. Hade man otur kunde man slå sig illa, för det var ca. 1 meter ned till vattenytan.
Att föra ett vanligt samtal när man stod och jobbade kunde låta rätt roligt när man skulle ropa stockarnas märken, t.ex. ”KII kommer”, ”N stick längst upp”, ”dykare kommer, dra upp”, o.s.v., samtidigt som man pratade med varandra.
Längst upp fanns ett magasin för stockarna som kom ner efter älven, där stod ett antal män för att vika stockarna så dom kom flytande tvärs över rännan, ned genom hela sorteringen. Dessa kunde ha ett väldigt slitsamt jobb, speciellt när älven var strid. Ibland gick det ej att få isär ”brötarna” som bildades, då fick dom kalla på Bogserbåten Björn som körde in i brötarna så dom löstes upp lite. Medan älven låg och tryckte på fick dom stå där och dra stock för stock tills det lättade lite och man kunde börja jobba på vanligt sätt en stund igen.
Det fanns 12 stycken bryggor där stockarna sorterades ut i olika fickor. På 1:a bryggan där älven var stridast hann dom inte dra mer än ett märke, där fanns bara en ficka på vardera sidan. Men eftersom det blev lugnare längre ner, var varje brygga utrustad med mer fickor för olika märken, oftast två eller tre på vardera sidan.
När det blev fler fickor fick man också arbeta på ett annat sätt, med mer känsla. Stockarna skulle dras in under bryggan med rätt hastighet för att stanna på ”slussen” och för att vika sig av strömmen mot rätt ficka. Vaksamhet var ett måste, samtidigt som man drog in sina egna stockar och stack över de övriga på motsatta sidan, skulle man ha tankarna på stockarna som låg på ”slussen”, för att sticka in dom i rätt ficka. Om någon stock hade glidit för långt ner, fick den dras tillbaka till rännan igen och börja om på nytt, vilket medförde att man kom i tidsnöd och fick ”slita hund” ett tag.
När sådant inträffade kunde rullaren sätta ner spaken så man hann komma ikapp, men inte för länge eftersom bryggan ovanför inte skulle behöva stanna av. Vid en del tillfällen kunde spaken som bromsade stockarna gå av, då fick man snabbt ordna något att stoppa stockarna med. I sådana fall kunde en hel rad bryggor stoppas innan en ny spak hittats.
På brygga 12 där alla resterade stockar skulle sorteras ut fanns ett stort antal fickor, ”slussen” användes både i rännan och bakom ryggen för att strömmen skulle vika stockarna mot rätt ficka, för att sedan stickas iväg
När man drog in stockar var det viktigt att se till så att inte någon stock som skulle neråt, inte hade följt med en bit in och blev liggande mot slussen. Detta orsakade problem vid nästa brygga, när stocken kom glidande längst efter och täppte igen inloppet till fickorna, det blev som att stängd en dörr, särskilt om stocken var stor.
De gånger vi inte hade kocka fick vi ”turas om” att koka kaffe på morgonen. Det skulle vara klart innan de övriga arbetarna kom. De närmast boende eller vi som låg i baracken skulle sköta detta. Pannan rymde 7-8 liter så det tog lång tid innan den kokade, vi lade även i klarskinn vilket var vanligt på den tiden. Innan de övriga kom skulle även frukosten ställas fram. Den bestod bl.a. av fil och flingor.
En av de anställda skötte räkenskaperna för maten, han gick runt i baracken några gånger i månaden, stack in huvudet i dörröppningen och sa, ”hörrni gubbar det är uppbörd i morgon!” Den mannen var inte populär hos oss ungdomar. Vi var några stycken som tyckte att detta med frukost och kaffe tog för djupt i vår kassa så vi gick ur matlaget. Det blev inte så populärt bland ledarna inom sorteringen när vi skaffade en egen kokplatta och kokade vårt kaffe på rummet. Brandrisken var för stor fick vi höra, men vi nöjde oss inte med detta argument. Det måste vara mycket större brandfara med den öppna spisen som sprätte glöd på golvet och eldades så hårt ibland, att målan flagnade från väggarna. När vi hade framfört detta gav dom efter och vi fick göra som vi ville.
Det var billig mat vi var intresserade av, vi köpte bl.a. jordgubbskräm som blandades ut med mjöl och vatten så det blev till gröt som åts med lite mjölk. Det blev åtminstone mer pengar över i plånboken.
Fritiden för oss ungdomar som låg i baracken på veckorna var oftast att ta bussen till Skellefteå för att se på bio, ibland sprang vi på två stycken varje kväll. En liten fotbollsplan med två målburar utanför baracken fanns också, där tillbringades nog mesta tiden. När notdragningen efter lax några hundratals meter uppströms kom igång var vi ofta där och tittade på.
”Gubbarna” som låg i baracken spelade poker några kvällar i veckan tillsammans med några karlar i grannskapet, ibland såg vi på, men en del av spelarna var irriterade på oss, dom ville inte ha någon ”bakspelare” det var bara dom som hade otur just den kvällen, som sa så, konstigt!. Ibland förekom vid dessa kortspel en del ”dryckjom” men allt gick lugnt tillväga, det var lågmält tal och ingen annan i baracken visste vad som föregicks i rummet bredvid.
En regnkommitté fanns för att ev. avbryta arbetet vid dåligt väder på höstarna. Regnet gjorde att bryggor och bommar blev hala. Hårda kastbyar kunde göra att det, speciellt i samband med mörker, var svårt att hålla sig kvar på bryggorna. Det blev alltid stor glädje när vi fick stoppa arbetet och gå in i värmen, samtidigt som det var spännande på något vis att stå ute i denna storm och regnet som öste ner.
Ett wirespel var installerat i mitten av rännan, för att dra stockarna nedåt. Detta användes vid hård motvind då älven stod nästan stilla. När detta inte användes var wiren upphängt på mitten för att inte nå ner till stockarna. En stor nackdel när detta spel användes, var att det drog stockarna snett. Ett annat besvär var när en del stockar inte nådde fram till wiren, p.g.a. stockarna längd, t.ex. slipers som var ca.9 fot långa. När man skulle sticka över en sådan stock till motsatta sidan blev det stopp mot den nedhängande wiren, rullaren fick då ta båtshaken under wiren och dra den uppåt för att ev. sorteraren skulle kunna skick iväg stocken. Oftast fick man sätta stocken i gungning, genom att trycka ned ena ändan ett antal gånger för att sedan sticka iväg den ”dykandes” under wiren.
Olyckorna hände inte så ofta, men när barkbitar kommit upp på bommar och bryggor var det lätt att halka på dom, och ”dratta” i älven bland stockar, slaktavfall och annan bråte, barkbitarna var hala som såpa. En annan skaderisk var den, när man stuckit fast haken för hårt i stocken för att skicka iväg den på motsatta sidan men inte hann släppa greppet om skaftet innan man fick för stor övervikt ut mot vattnet. När älven var extremt strid och man skulle gå över tapparrännan, där bommen var endast 25 cm. bred, var det lätt att tappa balansen och ramla i. Det var viktigt att fästa blicken långt bort så man inte såg vattnet som strömmade in under bommen från sidan i gångriktningen.
Vid dom flesta bryggor fanns en liten ”fikakur” på ca. 1 ½ m2 , som utnyttjades vid fikarasterna vid regn. Där inne förvarades också drickor i varmt väder, så dom skulle hålla sig någorlunda svala i solskenet. När någon fyllde år skulle han ”höönsch”, bjuda på tårta. En gång kom en som hade köpt en tårta glatt springande på bommen, men halkade på en våt barkbit och flög i ”plurret” med tårta och allt. Han tog sig själv upp men kompisarna som han tänkt bjuda hade sett vad som hänt, så när det blev dags för fika ville inte någon ha av tårtan, så han fick äta upp den själv. Den här tiden gick allt avlopp ut i älven med slaktavfall, ibland hela griskroppar, och kloaker med dess innehåll, så man förstod dom som vägrade äta av tårtan.
Sent på hösten var alla intresserade av hur långt bort sladden var. Sladden var benämningen på ändan, av allt timmer som skulle sorteras det året. Sist av allt som kom nedför älven, efter alla stockarna var flyttjara, så kallades flottarna som följde sladden nedför älven . Dom rensade stränderna från stockar som pressats upp på land och drog ned till vattnet.