Författare: Gustaf E. Olsson
Lars Nilsson, Karlskrona, som är född och uppvuxen i Långnästräsk, har sänt in ett tidningsklipp från Skelleftebladet julnummer 1940, som hans mormor efterlämnade. Nils Nilsson, som omnämns i artikeln, var hans morfar. Artikelförfattaren lär ha varit en officer, som var beredskapsförlagd i byn under kriget.
Äldsta gården i byn Långnästräsk (Jörns socken). Bilden tagen på 1920-talet av Nils Nilssons kusin Johan Bergman, som var en flitig fotograf. Bilderna har digitaliserats av Johans son Anders Bergman, Skellefteå.
Byn Långnästräsk i Jörns socken ligger ungefär en halv mil nordöst ut från Jörns samhälle vid södra stranden av sjön Långnästräsket. Sjön har namnet av näset eller udden, som skjuter ut i densamma från östra sidan. Udden kallas dock nu för tiden Åkerudden, emedan det är en del odlat på den.
Såsom så många andra av Västerbottens bygder mottog denna trakt rätt sent en stadigvarande befolkning. Under långa tidsskiften var här orörd vildmark. Enligt vad de gamle berättar, var det först omkring år 1770, som den förste bebyggaren slog sig ner här och tog in ett ansenligt stycke mark, som förut inte hade någon annan ägare än kronan.
Enligt mina meddelare skall det just ha varit på vårvintern det nämnda året, som Olof Andersson från Kågeträsk kom knallande hitåt på skarföre. Han bör väl då ha haft och kälke att ta sig fram med, ty han hade med sig en hel del persedlar. Utom hushållsaker och redskap var det en halv tunna salt, en säck korngryn, en del torkat fårkött och 4 nät. Dessa saker lades in i en s.k. fiskarbastu, som fanns strax söder om den lilla sjöhålan Buträsket s.ö. ut från den nuvarande byn. Här hade alltså fångstmän förut tidvis uppehållit sig. O.A. hade nu använt sig av den hårda skaren för att lättare komma fram med sina tillhörigheter och vände sedan strax tillbaka till Kågeträsk igen. Så, när det blev slut på vintern, begav han sig åter upp mot Buträsket för att börja sitt nybyggarliv på allvar. När han då kom fram till sin koja, möttes han emellertid av en stor besvikelse. Under hans bortovaro hade nämligen råttorna varit framme och ätit sönder näten samt tagit sig in i grynsäcken, förtärt det mesta av innehållet samt spritt ut det övriga på jordgolvet. Det blev alltså en mycket enkel måltid för vår man denna första kväll, men det var ju inte mycken nytta med att sörja över det. I stället lagade han upp näten och satte genast ut dem i Buträsket och hade nästa morgon nöjet att plocka upp inte mindre än 24 gäddor som förstärkning i matförrådet.
Här nere vid Buträsket stannade dock Olof Andersson inte länge utan drog sig upp mot Långnästräsket, där han funnit marken mera tjänlig för odling. Den första boningen här upp blev en koja eller kåta av enklaste slag, men reddes vid den än i dag s.k. Kåtabacken omkr. 100 meter sydväst om stugan vid den nuvarande östligaste gården i byn. O.A. fann där en kullfallen tall, och den tog han helt simpelt till kroppås, alldeles som den låg och redde sig sålunda ett krypin för den första tiden genom att sätta stänger mot tallstammen och täcka med ris och jord. Allt eftersom tiden medgav, så satte han sen upp åt sig en liten fyrkantig stuga av timmer dock med endast ett rum och eldstad av gråsten. Den stugan stod alldeles på samma plats som nuvarande huvudbyggningen vid gården. Redan denna första sommar skrapade den trägne nybyggaren ihop foder åt två kor samt odlade även upp 800 kvadratmeter åker på backen omkring stugan. Så ha de gamle berättat.
Under allt detta arbete hade Olof varit helt ensam i vildmarken, men då det som bekant inte är gott för mannen att vara allena, så for han på höstsidan ned till sin gamla hembygd Kågeträsk igen och tog sig en hustru där, och hon var modig nog att tillsammans med tvänne kor följa sin man upp till hans nybygge så långt bort i vildmarken. Vi få komma ihåg, att Skellefteå socken på den tiden sträckte sig även över dessa trakter. Först långt senare tillkom Jörns socken som kapellförsamling till Norsjö och var ännu i slutet av 1700-talet till stor del obruten mark. Här uppe i skogen vid Långnästräsk utvidgade Olof Andersson sina tegar och myrslåtter under många strävsamma år. 1786 byggde han sig en och för den tiden storartad stuga, som ännu kvarstår som sommarstuga vid gården. Då skall han ha fått fastebrev på jorden av kronan på den tidens vanliga villkor med skattefrihet för nybygge i 20 år och halv skatt i de följande 20.
Så gick tiden tills man hunnit in på 1820-talet, då Olof Andersson drabbades av en svår olycka. Han hade ordnat en fäbod ungefär 3 km nordväst ut i skogen vid den nordvästra ändan av Bumyren ej långt från nutida järnvägen. När han sysslade ned sin slåtter däruppe, hade han lagt sig i skuggan, sen värmen tvingat honom att dricka mycket med kallt vatten. När han vaknade var han förlamad i båda benen, så att han sedan måste ta sig fram med käpp och krycka. Trots detta slog han sig ändå inte till ro utan berättas ha sysslat med odlingsarbete krypande på knäna, och än i dag uppvisas den medalj, som Patriotiska sällskapet tilldelade den strävsamme mannen som synligt bevis på uppskattning från det allmännas sida.
Emellertid var den trägne odlarens bästa kraft förgången och då han själv inga barn hade så kallade han hit sin brors- eller systerson hemifrån Kågeträsk. Han hette Nils Zakrisson och fick ärva Olof Andersson, när denne i sinom tid lade sig att vila omkring 1848. efterträdaren tog styret och blev stamfader för den släkt, som alltjämt är verksam här, och gick hädan först vid 92 år ålder.
Zakrisson hade två söner, Johan och Zakarias Nilssöner, samt tre döttrar. Dessa senare blevo gifta åt andra håll, och även Zakarias flyttade bort. Det blev till Glommersträsk, och han blev stamfader för en släkt där. De kända predikanterna Johan och Zakarias Lindmark voro söner till honom.
Johan Nilsson stannade i Långnästräsk. Han hade 7 stycken döttrar, varav 5 flyttade bort. Brita Kristina blev kvar här och gifte sig med Jonas Karlsson från Petikträsk, och de övertogo fädernesgården. En annan av döttrarna Eva Elisabet, äktade Lars Andrsson från Mossarotträsk. Makarna slogo sig ner i Brännäs nordvästut, där Johan Nilsson tagit upp en nyodling av vildmark och börjat anlägga en gård. Det var gården, som Johan Marklund nu äger, som var början till sen nuvarande byn Brännäs.
På 1860-talet gick den allmänna avvittringen över trakterna, då nybyggenas ägogränser närmare bestämdes, och på 80-talet blev det laga skifte å båda gårdarna. Det var främst Jonas Karlsson som gick i spetsen för nydaningen. Han pådrev uppförandet av nya gårdar för den växande släkten, utdikade Bumyren för odling, anlade kvarn och såg o.s.v. och fick även tid för kommunala värv. Han var född 1816 och vid sin död 1901 hade han sett byarna Långnästräsk och Brännäs växa upp på den mark, som Olof Andersson från Kågeträsk började att erövra från naturen i dessa nordliga nejder.
Om detta och mycket mera därtill rörande de båda byarna har berättats för mig av Jonas Karlssons son Anders Jonsson, född 1864 (77 år på bilden t.v., fotograf: Johan Bergman) och dennes brorson Nils Nilsson, båda hemmansägare i Långnästräsk.
Även deras yrkesbroder Jonas Vestermark, född 1858 och bynsålderman, har ehuru inflyttad dragit sitt strå till stacken ur minnets skattkammare.
Klicka här för att se ett foto av artikelförfattaren!